Jag har under aftonen läst Läckbergs senaste, Sjöjungfrun. Den var ungefär som de andra, mycket komplex och hyfsat oförutsägbar intrig, men med mindre lyckade gestaltningar av karaktärerna. Inte mördarna och offren utan de andra. Det blir så outsägligt fånigt och överdrivet. Ingen kan liksom vara lite lagom gravid, lite lagom dålig chef, lite lagom naiv, utan allting ska överdrivas så det blir nästan pinsamt. Om jag hade varit poliser i en småstad så hade jag inte tyckt det hade varit särskilt smickrande att bli framställd som ett gäng clowner. Fast det har jag visst redan sagt.
Men som i förra boken, Tyskungen, och här kommer spoilervarningen för den som inte har läst den.
I alla fall: Polischefen på Tanumshede polisstation är helt inkompetent och dessutom ultrakonservativ och gillar inte vare sig utlänningar eller kvinnliga poliser. Och nu har det börjat jobba en kvinnlig polis av utländsk börd på stationen, och han sliter sitt hår och tror henne inte om något och tycker det var bättre förr. Han gillar inte hundar heller. Så lämnar någon in en bortsprungen hund på polisstationen som polischefen får ta hand om för ingen annan har tid. Och han svär ve och förbannelse, men blir stormförtjust i hunden mot sin vilja, och lär dessutom känna en förtjusande kvinna av utländsk härkomst under hundpromenaderna, som drar med honom på salsakurs, bara sådär. Tycke uppstår, som det brukar heta, och det visar sig att salsakvinnan är mor till den kvinnliga polisen, att den kvinnliga polisen dessutom är lesbisk och lever ihop med en annan kvinna, som är höggravid. Det kan tyckas vara rätt svårsmält för en som är så full av fördomar som polischefen i Tanumshede, men det går förbluffande smärtfritt. Och när ungen ska till att födas är det förstås ingen annan närvarande än den slibbige polischefen, och han följer henne till sjukhuset och är med under förlossningen. Alltså, jag hade ju hellre dött än utsatt mig för något sånt, kan jag ju säga. Men polischefen blir helt frälst och har knutit band till ungen och kräver att få vara barnvakt titt som tätt, och nu ska han till och med vara föräldraledig.
Jag förstår nu att jag gjorde helt fel när mina barns fäder av olika skäl inte tyckte att de kunde offra tid att närvara vid sina barns förlossningar. Jag bara födde på, helt utan en tanke på att sätta ner foten och insistera på att deras chefer skulle närvara istället. Då hade mina barn fått en massa extraföräldrar i skaplig position i samhället som inget högre önskade än att få skriva in mina ättlingar i sina feta testamenten. Och dessutom hade barnvakterna stått som spön i backen, för det gör de i Läckbergs böcker. Det går alltid hur bra som helst att med minimal framförhållning lämpa över ungarna till syskon eller kollegor och alla tycker det är jätteroligt att få en trotsig tvååring på halsen oavsett vad de pysslar med för stunden. Vad fan.
Tänk vad många mordfall jag hade kunnat lösa med såna förutsättningar. Hade jag haft tillgång till barnvakt så hade Palmemordet varit upprett innan Hans Holmér hade hunnit säga PKK-spåret. För att bara ta ett exempel.
Jag känner på mig att jag hade blivit en ypperlig polis. Eller åtminstone om jag hade varit en karaktär i en av Läckbergs böcker. Eller nåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar