"Om vår boll, om vår kropp, när vår form är på topp, var nånstans sitter allt det du vet?"

Nu jävlar ska det spelas fotboll i tv-sofforna. Laguppställningen släpps som en nyhet i storleksordning medelstor naturkatastrof och alla verkar ha en åsikt om huruvida Lars Lagerbäcks startelva ska kunna ge grekerna vad de tål eller ej. Jag kan inte låta bli att tycka det är komiskt. Sverige målas alltid ut som att de i stort sett redan vunnit hela mästerskapet redan innan avspark, och sedan ska man älta vad som gick fel i det oändliga efteråt och minnas när vi grävde brons i USA. Det var tider det.  

Fast en sak förstår i alla fall inte jag. Svenska herrlandslaget är rankat som ett bottennapp på FIFA:s världsrankinglista. Och ändå får de så grymt mycket uppmärksamhet i månader innan de ens tågat in på plan och sjungit nationalsången. Medan det svenska damlandslaget, som är rankat som tredje bästa i världen (mars 2008) kan spela sina mästerskap i det tysta. Jag förstår det inte.  

För det är väl ingen som fortfarande tror att bara för att det är kvinnor som utövar en sport så är den mindre värd...väl?