Om cirka en vecka ska Jenny och jag springa Wallanderloppet i Ystad. Man kan säga att det har varit lite si och så med träningen på sista tiden, eller sedan efter Göteborgsvarvet och Humlestafetten. Man måste vila och jobba över och allt möjligt annat också. Och enligt vår filosofi ska man vila sig i form veckan innan ett lopp, så det kändes som att det var läge att springa en runda idag för att kunna börja vila sig igen.
Som alla vet är jag ungefär Sveriges långsammaste löpare, men någon ska ju vara det också. Men idag kändes det som att till och med Rolf Lassgård skulle ha sprungit om mig. I rollen som Wallander då, får väl tilläggas. Lite försupen och deprimerad och med högt blodtryck och diabetes. Vilken skam.
Det här känns ju inget vidare. Jag kommer förmodligen att bli mördad i Ystad på grund av min saktfärdighet. Det blir ju för övrigt de flesta som sätter sin fot där, även om det är snäppet värre i Midsomer.
Man kan ju hoppas att åtminstone Krister Henriksson gör en hjältemodig insats för att rädda stackars motionärer med grav hybris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar