I helgen hade jag förmånen att se om den klassiska 80-talsrysaren Children of the corn. Jag erkänner direkt, jag älskar skräckfilmer men är samtidigt rätt feg, vilket är en osedvanligt dålig kombination. Det blir inte mycket skräckfilm sett på det viset kan jag säga. Men i händelse av att Han Som Går Bakom Raderna skulle råka ha vägarna förbi Kristianstad försäkrade jag min fortsatta existens genom att se filmen i sällskap av en beskyddare.
Jag minns Children of the corn som rätt läbbig. Men jag blandar nog ihop det med känslan jag hade när jag läste novellen som filmen baseras på. Där är stämningen förtätad och rent av kuslig, vilket den inte var i filmen. Jag hoppade bara till en (1) gång, och då ska det tilläggas att jag såg slutet ensam. Det var mest en massa snackande och två äckligt snusförnuftiga ungar som styrde och ställde med än det ena, än det andra på ett otroligt könsrollkonserverat vis. De är ju inte ens med i boken. Och Vicky och Burt var inte alls medelålders och bittra och på väg att skiljas som de är i boken, utan unga och nyförälskade och hojtade I love you till varandra innan Burt skulle ut och bekämpa ondskan i majsfältet och Vicky fick stanna hos barnen, of course.
På onsdag ska jag se Prins Caspian. Jag hoppas att det blir en avsevärt bättre filmupplevelse än det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar