Evig natt

Har precis läst ut boken Evig natt av Michelle Paver. Köpte den efter att ha läst recension i DN där det stod att det här, det var minsann den absolut läskigaste bok som recensenten någonsin läst i hela sitt liv, och densamme (minns inte vem det var) var minsann inte oprövad när det gällde skräck. Den var så läskig att han/hon (här skulle man ju till och med kunna klämma i med ett HEN om man så önskar) var tvungen att ta med boken till jobbet och läsa färdigt den där. Så läskig var den. Det lät ju bra, tyckte jag, som lockas av kalla kårar, men som innerst inne är något av en mes. Därför fick boken hamna i kategorin som jag lite omedvetet kallar för "undervåningsböcker". Det är böcker som man läser i när man är sällskap med andra, bland ljud och ljus och hundar, gärna innan solen går ner också.  Alltså INTE böcker som man läser när man precis ska till att somna, när huset är mörkt och tyst och alla ljud man hör, och varelser som finns någonstans därute i mörkret, kan vara...lite onda.

I alla fall:

(((OBS! LITEN SPOILER-VARNING!)))
Tog således itu med vad jag trodde var Världens Läskigaste Bok igår eftermiddag, men vad besviken jag blev i det avseendet. Jo, lite läskig var den förstås. Men faktiskt med betoning på lite. Det började lovande. En expedition till Spetsbergen anno 1937, där fem unga män ska tillbringa ett helt år långt bort från ära och redlighet och modern teknik. Det antyds att det inte är som det ska på stället de ska till. Skepparen vägrar utan motivering att köra båten dit, folk vägrar svara på frågor, det där gamla vanliga. En efter en av expeditionsdeltagarna faller ifrån av olika anledningar, och det slutar såklart med att en är HELT ENSAM KVAR på denna onskans plats. So far so good. Men efter det så var det faktiskt ganska klent med läsk. Blev mest irriterad på Jack som var en sån idiot som prompt skulle vara kvar helt mol allena på den där djävla expeditionen fastän han var livrädd, och som nobbade alla erbjudanden om att bli hämtad för att imponera på en vän och för att kunna rapportera in väderleksförhållanden i Spetsbergen tre gånger om dagen. Man bara: HALLÅ? Det känns ju inte speciellt realistiskt. Och sedan var det ju inte mycket mer än ett diffust andeväsen som skymtade förbi lite då och då, som härsknade till precis i slutet, men någon nagelbitarspänning var det inte precis tal om.

Däremot: Stort plus i kanten för vackert språk och fina skildringar av natur och miljö och personer. Enda minuset var egentligen frånvaron av läsk, men eftersom det var läsk jag ville ha så blev jag som sagt ganska besviken. Den där DN-recensenten måste ha haft någonting i stil med "Godnatt Alfons Åberg" som referensram när han/hon kalibrerade sin läskighetsskala.