En tonårsflicka hittas halvt ihjälfrusen mitt i vintern intill en landsväg. Hon är illa tilltygad och pratar knappt. Mysteriet kring den identitetslösa flickan tätnar när det visar sig att ingen har anmält henne saknad.
Kriminalpolisen Mija Wadö får samtidigt en mordutredning på sitt bord när den populäre diabetesforskaren David Heselius hittas ihjälslagen i sitt hem. Den lyxiga villan är noggrant rengjord och det går inte att säkra några tekniska spår. Poliserna får veta att hans företag stod inför ett stort genombrott i forskningen - kan motivet finnas där?
Mija Wadö får axla ett stort ansvar när flera av hennes kollegor är borta från avdelningen. En av dem, Ronnie, saknar hon extra mycket. Medan Mija försöker balansera sitt privatliv och den växande arbetsbördan kommer utredningen allt närmare henne själv. Den lastbilschaufför som hittade tonårsflickan, är han verkligen den som Mija tror?
Kriminalpolisen Mija Wadö får samtidigt en mordutredning på sitt bord när den populäre diabetesforskaren David Heselius hittas ihjälslagen i sitt hem. Den lyxiga villan är noggrant rengjord och det går inte att säkra några tekniska spår. Poliserna får veta att hans företag stod inför ett stort genombrott i forskningen - kan motivet finnas där?
Mija Wadö får axla ett stort ansvar när flera av hennes kollegor är borta från avdelningen. En av dem, Ronnie, saknar hon extra mycket. Medan Mija försöker balansera sitt privatliv och den växande arbetsbördan kommer utredningen allt närmare henne själv. Den lastbilschaufför som hittade tonårsflickan, är han verkligen den som Mija tror?
Till en börja med tyckte jag den här berättelsen var lite sisådär. Störde mig på att någon såg en huggorm och tänkte att hon "hatade de där ryggradslösa djuren" eftersom ormar inte alls är ryggradslösa mvh besserwissern. Sen tyckte jag karaktärerna var lite stolpiga, särskilt chefen (måste ALLA polisdeckare ha en chef som i det närmaste kunde ha platsat som clown på Cirkus Scott?) och Mijas granne som bara var too much, och Mija själv, eller rättare sagt på hur många gånger man var tvungen att läsa om hur hon stoppade in en prilla eller rättade till den eller tog ut den. Och såklart att hon hade ett tungt-bagage-som-hon-absolut-inte-ville-prata-om, som det verkar vara lag på att alla polisdeckare har på ett eller annat sätt. Men sen tog det sig, tyckte jag nog, och då kan jag bortse från ett och annat irritationsmoment (som att alla kvinnliga polisdeckare alltid har en äldre manlig polis eller nån annan karl som "är som en far" för dom och dit de alltid är välkomna för en fika och en pratstund). En riktigt stark och mustig intrig med lett par för mig rätt oväntade twister (blev dock helnöjd när jag kunde ställa diagnos på ett sjukt barn flera sidor innan de åkte till sjukhus men jag är ju också ett djävla geni ibland). Också kul att läsa om hur det är i Finland, tycker jag. Den här boken får fyra lättare blodsockerfall av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar