Åkte till stallet, träffade dottern till hon som ramlade av förra måndagen, fick lugnande rapporter. Hon var visserligen mörbultad och med brutna revben och hjärnskakning, men helt inställd på att hon skulle komma tillbaka om några veckor. Gött, blev så glad för hennes skull och även för vår. Kan liksom inte tänka mig vår grupp med en annan sammansättning. Annars vet man ju hur det är i ridgrupper, folk kommer och går beroende på tid och råd och intresse och sånt, men vår grupp har varit intakt sedan jag och min dotter började i den för två år sedan (tur att det var några som slutade då, vad det nu var för nötter som lämnade en sån supergrupp men tur för oss som sagt) och det hoppas jag att den så förblir, för alla är så himla trevliga. Är helt kär i min grupp.
Igår red vi en övning som gick ut på att vi skulle jobba med vändande hjälper och rakställd häst, först runt fyra koner så att det blev som ett ruteress, och sedan på volt men så att volten skulle vara formad som ett stopptecken, detvillsäga med åtta vändpunkter. DET VAR KÄMPIGT, Pojken var helt genomsvettig efteråt och då hade vi ändå nästan bara skrittat och travat. Kämpigt för en själv också för det gällde att vara med exakt hela tiden. Bra övning.
I fredags skojade (eller det var kanske inte ett skämt?) Karin och sa att jag skulle få träningsvärk i armarna efter min dust med Köttbullen. Det fick jag inte, vilket var tur för så djävla mycket vill jag verkligen inte ha tagit i. Men kände faktiskt ändå att jag var lite typ...matt i skulderbladen igår. Nu är ju Pojken visserligen rätt så framtung och lägger sig gärna i handen, men ändå. Sjukt vad klen man är? Köttbullen verkade i alla fall inte ha fått några men av fredagens äventyr, hon hade varit som vanligt nästa lektion. Skönt, man vill ju liksom inte bygga upp någon slags frustration som sedan går ut över någon annan (typ ett litet barn). Helst ej över mig heller förstås. Vi får väl se på fredag hur det går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar