Men shit alltså, vilken match det blev igår kväll. Kunde inte blogga om det då för jag lovade mig själv att om bara Sverige vann skulle jag göra något riktigt tråkigt och självuppoffrande. Gör ibland såna där märkliga motprestationslöften, som igår bestod av att ta sig ur kaminens sköna värme och gå ut i snålblåsten och hacka fram bilarna ur en decimetertjock skorpa av blötsnö som frusit till is, så att man slapp stå och göra detta på morgonen. Gjorde alltså inte detta enbart åt mig själv utan även åt min man, helt oombedd, vilket han alltså har att tacka svenska handbollslandslaget för. Det verkar väl logiskt och självklart för alla och envar tycker jag.
Men matchen alltså. Först var det jämnt, sen drog Sverige ifrån och ledde med sju mål i halvtid och allt kändes ganska soft. Sen började andra halvlek och Ryssland skärpte sig eller Sverige säckade ihop, eller kanske snarare en kombination av detta, och den där sjumålsledningen åts sakta men säkert upp och plötsligt var det bara två mål, ett mål, OAVGJORT och sen ledde ryssarna plötsligt och det var kusligt lite tid kvar och Sverige drog på sig den ena utvisningen efter den andra och Tobias Karlsson fick rött kort och mycket verkade luta åt att det skulle bli som i den där olycksaliga matchen mot Polen för ett par år sedan när Sverige ledde med elva mål och ändå förlorade.
Nu gick det tack och lov inte så illa, utan Sverige lyckades ta sig samman och vinna till slut, men pulsen i tv-soffan var cirka 200 slag/minut, ungefär som om man själv hade spelat sextio minuter alltså. PUH. Nu väntar match mot just Polen. Bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa. Handboll är inte en sport för nervsvaga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar