...SEMLAN. Givet att det är en god semla förstås, jag är rätt sträng där. Det finns ju inget lessnare än en vissen semla som har legat i en sån där kartong med plastfönster på Ica i ett par dagar. Med en tunn hinna på grädden och florsockret har smält ihop till något genomskinligt kladd som besudlar locket. När någon säger "jag tar med fika" och dyker upp med något sådant har jag lust att radera dom ur bekantskapskretsen för gott. Nä, skojar bara. Men det är stor skillnad på semla och semla. En dålig semla kan förstöra den bästa fikastund.
Så här ser mina ödmjuka krav ut: Färsk bulle (ej torr), inte för mycket (helst ingen alls, men det verkar jag vara extremt ensam om att tycka) kardemumma (och absolut inte grovmalen sådan) i bullen och slutligen lagom proportioner mellan bulle, mandelmassa och grädde. Hellre mycket mandelmassa och lite mindre grädde än tvärtom. Ska man snöa in på detaljnivå så har även storleken på locket en viss betydelse. Härförleden åt jag en semla som var delad på mitten, som ett hamburgerbröd. Det ger en signal om lathet och allmän dekadens hos den som är satt att göra ett hantverk. Vissa lock är å andra sidan i storleksordningen frimärke, och det duger heller inte. Man vill ju ha locket att peta i grädden med och stoppa i sig som en liten förrätt innan man går på själva bullen, och då måste det räcka till mer än en ynklig munsbit. Här gäller den gyllene tumregeln "lagom är bäst" och för den som inte fattar vad lagom är skulle jag vilja påstå att man är säker om man gör fördelningen 25 % lock, 75 % bulle.
Mandelmassan är förstås nästan det viktigaste. En av de grövsta skändningar mot semlan som företeelse jag har råkat ut för var när någon tyckte att det dög att bara skära av en skiva mandelmassa och trycka ner mellan lock och bulle. Det var nog det mest avtändande jag har varit med om i hela mitt liv ifråga om bakverk. Mandelmassan ska blandas med inkråm, grädde och gärna en gnutta vaniljsås till en ganska lös smet, och jag ser gärna att det bara är en tunn vägg kvar av bullen runt omkring. För lite mandelmassa framstår som snålt och är utöver det en styggelse inför vår Herre.
De godaste semlorna genom tiderna fanns på saliga café Rio (RIP), som revs till förmån för brackig 90-talsbebyggelse i Ankeborgs centrala delar. De var stora som dasslock och smaken var to die for, som vi säger. Etta just nu ligger Café Sandhem i Vä. Rekommenderas alltså. Slut på reklamen, dags att ta en fika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar