Ja, men då har man överlevt ännu en storm. Berit hette visst den här? Gudrun var lindrig, då bodde jag i lägenhet i stan och det enda som hände var att lyset blinkade till ett par gånger, samt att det blåste in lite glasfiberisolering på balkongen eftersom en granne i en närliggande villa precis hade köpt upp sig på ett stort lager som han dumdristigt nog valde att förvara utomhus. Sedan kom Per. Merparten av tiden med Per satt jag på ett strömlöst tåg utanför Alvesta med en grinig tysk som min närmaste medpassagerare. Han, tysken, klagade oupphörligt på den svenska tågtrafiken och menade på att i Tyskland gick minsann tågen som...tåget, vilka omständigheter som än rådde. Ja, till och med under kriget och med destination Auschwitz. Sa jag inte, men jag hade god lust.
Ja, så kom då Berit på besök i går kväll och ett tag gick det rätt så vilt till. Fast så här i efterhand var det väl inte så illa ändå. Strömmen gick vid niotiden igår kväll och har ännu inte återkommit, Röv-Eon har lovat att det ska vara fixat till klockan 14, men det tror jag när jag ser det. Men tallarna i trädgården stod kvar och takpannorna verkade också ha klarat sig och löven hade vi ju ändå inte brytt oss om att kratta ihop, hoppas de blåste över till Tengil och Katla så att de fick varsin mindre hjärtattack när deras fascistoida trädgårdsordning blivit rubbad.
Och plusgrader är det ju, så även om det är lite kallt inomhus så är det ju ändå inte så att man måste oroa sig för att något fryser sönder. Och så har vi ju våra förnämliga utomordentliga gjutjärnskaminer med inbyggda kokplattor, så matlagning och kaffekokning och liknande går kanske inte som en dans, men det är åtminstone fullt genomförbart. IN YOUR FACE, Berit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar