Det är något skumt med LCHF, alltså det här tramset med Low Carb High Fat, eller för att uttrycka sig på svenska, proppa i sig en djävla massa fett och inget annat. Ingen potatis, inget ris, ingen pasta, ingen frukt, inga rotfrukter, däremot ska man vräka i sig mängder av smör, grädde, majonnäs, feta såser, kokosfett (använder NÅGON kokosfett till något annat än att göra ischoklad?) och en massa annat som går under det gemensamma samlingsnamnet "flöt".
Jag vet inte, men när jag var liten fick man lära sig kostcirkeln och att kolhydrater var bränsle till kroppen och att socialstyrelsen rekommenderade 6-8 skivor bröd om dagen. När jag läste cellbiologi på högskolenivå ett antal år senare fick man lära sig ungefär samma sak, det går att få ut energi ur både kolhydrater och protein och fett, men kolhydrater är det som kroppen har lättast för att spjälka (det där med 6-8 brödskivor om dagen var dock inget som nämndes i världens tjockaste och mest detaljerade bok, The Cell, Alberts et al., så det kan man kanske bortse ifrån). Men i övrigt, man börjar ju undra om vissa helt fundamentala saker helt plötsligt har upphört att gälla? Vad var det för ett djävla snille som kom på att man blir tjock av att äta potatis och pasta?
På 70-talet, när jag gick i skolan, fanns det kanske EN tjock person per klass, på sin höjd. Och då åt man väl för bövelen ris eller pasta eller potatis VARJE DAG. Man åt kalaspuffar och Skogaholmslimpa och sockrade på gröten och drack O'boy och ändå var folk i allmänhet inte speciellt tjocka. Nu är det snudd på att dagis, förlåt förskolor, här gäller det som sagt att inte trampa någon på tårna, som dristar sig att bjuda barnen på glass när någon fyller år i det närmaste skall anmälas till BRIS eftersom socker är ett djävulens påfund och ROTEN TILL ALLT ONT HÄR I VÄRLDEN och dessutom lika beroendeframkallande som heroin. Gud vad trött jag blir. Varför var det ingen som blev "sockerberoende" på 70-talet? Och varför blev man inte tjock och fick blodsockersvängningar utav bara helvete av allt potatismos och vit pasta och liknande som i det närmaste var stommen i varenda middag man satte i sig?
Kanske för att det bara fanns två tv-kanaler som visade program enbart på kvällstid och inga datorer och inget internet och inga enochenhalvliters läskflaskor och trehundragrams chipspåsar och en massa konstiga E-nummer och tillsatser i allting, och kanske för att folk inte bara satt på sina feta rövar och gjorde ingenting hela dagarna. KANSKE finns det ett samband här.
Ett jättekonstigt argument är att det ska vara så hälsosamt att äta LCHF. Sen när då? Förr åt ju folk riktigt smör och fett fläsk och sånt där, men tja, så djävla hälsosamt var det väl ändå inte? De fick ju propp och slag och blev åderförkalkade till både höger och vänster, och sedan dök det upp lättmjölk och salladsluncher och rekommendationer att man ska dra ner på fettet och så plötsligt ökade medellivslängden ett snäpp. KANSKE finns det ett samband här.
Jag känner några personer som håller på med LCHF på en helt fanatisk nivå, och de sitter och vräker i sig stora lass med smörstekt bacon och bearnaisesås och majonnäs och korkar igen sina blodkärl och liksom blänger snett när vi vanliga dödliga sitter där och tuggar i oss vår bleka pasta och kanske någon dödligt farlig rotfrukt, och det går liksom inte att föra en normal diskussion eftersom det hela tiden hänvisas till någon skum "forskning" som visar att alla andra har fel och dom har rätt. Och om detta kan man ta en titt här, men det går liksom inte att ta in några andra perspektiv på LCHF än den rent personliga (och tvivelaktiga) vinningen. Det är som en djävla SEKT där dom som inte är med oss är mot oss. Nej, det är något skumt med detta.
Jag tror att hjärnan blir så mättad av allt fett att tankebanorna liksom korkas igen helt av LCHF. Gå ner i vikt, gå upp i vikt, du blir dessutom hjärntvättad på köpet. Eller hjärnfettad, men det kan nog gå på ett ut. Nej, men om man skulle gå och ta sig en macka nu då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar