Nu i höst har jag och Remus, tax med rätt att döda, gått en kurs i agility. Från början var jag faktiskt inte sådär jättehågad, men man får ju ändå ta sig för någonting för att aktivera den jakthund som inte får jaga. Innan har jag tänkt att agility, det är väl mest nåt för småtjejer att hålla på med. Men det var faktiskt jätteroligt. Och svårt! Inte så mycket att få hunden att hoppa som att få den egna hjärnan att hänga med. Jag trodde att jag skulle ha jättemycket fördelar av att ha hållt på med hästhoppning och därmed framstå som en stjärna, men det kunde jag glömma för det är inte alls samma tänk. Det var likadant när vi hade kickoff med jobbet och skulle rida på mekaniska tjurar för några år sedan, där skulle jag vilja påstå att man inte hade ett dugg djävla nytta av sina ponny-skills. Jag är helt enkelt den som ger värdelöst vetande ett ansikte, men någon ska ju vara det också.
Vi var en grupp med enbart vuxna agility-nybörjare, så man behövde i alla fall inte känna sig heltrög och övermästrad av klipska och kvicka åttaåringar, vilket jag tror hade blivit fallet annars. Sånt är ju lätt hänt, menar jag. Nu har vi haft avslutning på kursen och då tror jag att vi alla förvandlades till åttaåringar, om än inte särskilt klipska och kvicka. Vi skulle nämligen ha en tävling där vi först skulle springa en bana själva, utan hund, och sedan en annan bana med hund, och den som hade den sammanlagt snabbaste tiden vann*.
Jamen ni hör ju själva, "springa en bana själva utan hund"...det kan ju bara sluta på ett sätt och det är med smärta. Detta förnekades av alla, för vi var taggade som bara den och ingen ville framstå som en vekling. Hindren gick väl an, för de var bara 30 centimeter höga och det behöver man ju inte vara någon Patrik Sjöberg för att saxa sig över. Slalomdelen var oväntat svår, för man fick liksom trippa fram som en vansinnig balettdansös i slow motion samtidigt som man ville att det skulle gå undan utav bara helvete, så om dom i Riverdance letar efter nya medlemmar så fanns det flera tänkbara kandidater här. Sedan fanns det tre långa och verkligen inte särskilt breda tunnlar som man skulle åla sig igenom medelst hasning i ett rent ut sagt rasande tempo. Det var faktiskt lite Robinson-hinderbana över det hela, eller åtminstone försökte jag intala mig det. Tunnlarna är tillverkade av en jättelik spiralfjäder i metall som över överdragen med en gummiduk, och närkontakten med metall och händer-och-knän var sannerligen inte behaglig, kan jag ju säga nu när jag vet (ännu ett bidrag till det värdelösa vetandets galleri).
Men vi tog oss i mål allihop. Jag vred nacken ur led (nästan) i en av tunnlarna och Ingrid sträckte lårmuskeln, men lite svinn får man ju räkna med. Det hade kanske inte varit riktigt lämpligt att avsluta kursen med ett dödsfall, men en och annan idrottsskada hör ju liksom till. Man får kanske vara tacksam för att detta var en nybörjarkurs så att vi inte hade såna där vipp-hinder med. Det hade nog kunnat ta en ände med förskräckelse, men nu kom vi liksom undan med blotta förskräckelsen. Vår kursledare sa sen att vi allihop var färdiga att gå vidare till fortsättningskursen, så det känns ju lovande. Så fort låsningen i nackmusklerna har släppt så ska jag allvarligt överväga detta.
*Vi kom tvåa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar