I Moby Dicks våld

Ved blir man varm av flera gånger, säger kloka personer och det är sant. Bära ved, såga/hugga ved, stapla ved är aktiviteter som man svettas av. Detsamma gäller för eldningshampa, vet jag nu. Innan har vi bara köpt små mängder. Tio säckar, eller hur mycket man nu kan trycka in i en kombi. Men efter de senaste årens jävelvintrar så bestämde vi oss för att köpa på oss ett rejält lager. Så man inte står där sen och tvingas snålelda när den där djävla kung Bore står och hånflinar i flera månader.

Så idag lånade jag hem Moby Dick, den vita bussen, från jobbet. Moby Dick är ålderstigen och fruktansvärt obekväm att köra. Åtminstone för mig som inte är så lång. När jag ska frikoppla så måste jag liksom hasa ner från sätet, och när femmans växel ska i handlar det om gymnastiska övningar värdig en kinesisk OS-trupp.  Dessutom saknas servostyrning och det finns ingen bakruta, så att backa och fickparkera och såna där grejer är rena lotteriet. Eller kanske snarare rysk roulette. Inget man ägnar sig åt frivilligt med andra ord.

Men när det gäller att flytta eller hämta grejer är Moby Dick oslagbar och sväljer i princip hur mycket som helst. Närmare ett ton hampa tryckte vi med hampodlarbonden och hans traktors hjälp in i den vita valfiskens buk innan vi körde hemåt igen på slingriga och mörka österlenska småvägar. Sedan skulle alltihop ut igen, utan hampodlarbonden och hans traktors hjälp. Det var värre, och svettigt. Säckar med hampabriketter är extremt hårda och oformliga. Tänk en sån där rollspelstärning med tjugo sidor, fast i storleksordningen sopsäck och utan hörn. Det är ingenting som låter sig fogas ihop med andra säckar till snygga staplar direkt. Men ut kom det och i carporten vedporten hampaporten knökades det in, under mycket möda och stort besvär. Nu är jag så svettig att blotta tanken på att tända en brasa verkar löjeväckande.

Men som sagt, nu kan vintern få komma. Därmed inte sagt att det gör någonting om den helt enkelt hoppar över Sverige i år.