Den här veckan lär inte gå till historien som festligast i världen, den saken är klar. Så mycket bök for nothing liksom, bara för att ett rejält däck i gummi tydligen inte tålde att nudda vid en trottoarkant. En dag den här veckan var jag och min dotter "på stan" för att köpa kläder till barnen. Hennes alltså, mina barnbarn. Ja, de får mjuka paket i jul. Och hårda, men dom har jag redan klickat hem. Älskar allt man kan handla på nätet lika mycket som jag hatar att gå i affärer. Har knappt satt min fot i stan sen...ja, kan det ha varit i början av december 2016? Inte alls osannolikt om ni frågar mig. Nu var det här mitt på dagen mitt i veckan och det var inte alls mycket folk ute och allt var klart på mindre än en timme, men jag tål uppenbarligen inte att baxa mig genom Bermudatriangeln H&M, Kapp-Ahl och Lindex (som var allt vi mäktade med). Kom hem (med buss) och DOG p g a en kombination av pms, huvudvärk, trötthet och cirka ett års ackumulerad jobbstress (som borde avta nu när det lugnar ner sig på jobbet, men det känns som att den baljan är rätt så full och att det har blivit stopp i avrinningen på något sätt. Aja, det löser sig väl). Så medan min man först åkte och ordnade med att rätt hjul hamnade på rätt fälgar och sedan bytte alla däck på min bil (för extrahjulen var i bäst skick och de bästa hjulen ska enligt uppgift sitta bak på en framhjulsdriven bil för att...eh, minns ej varför. Men det fanns en anledning) så låg jag i fosterställning som någon djävla Kameliadamen. Hade dock burit in ved, slagit in alla julklappar samt städat badrummet innan jag unnade mig detta lilla sammanbrott.
Som om det inte var nog med elände så fick gubbhunden Boris ett ep-anfall, det första sedan han började medicinera för drygt två år sedan. Tyckte inte riktigt det gav med sig, och den som vill föreställa sig något otäckt kan googla "status epilepticus" och för er som inte vill googla så kan jag berätta att det är epileptiska anfall som bara avlöser varandra och (det känns som att de) aldrig tar slut, vilket såklart är jättepåfrestande för kroppen. Detta drabbade gubbhunden för ett par år sen och det var verkligen ingen lek (tur i oturen så var vi på djursjukhuset när det hände, för han fick sövas ner och ligga nersövd ett bra tag för att så att säga komma på banan igen). Sedan dess har han som sagt varit anfallsfri, men det är min mardröm att det ska hända igen och att man ska vara tvungen att köra fem mil till djursjukhuset med en krampande hund i bakluckan. Ringde och rådgjorde och de tyckte att vi kunde komma in och så fick han bli kvar ett dygn för observation. Nu är han hemma igen och har fått öka sin medicindos och jag hoppas att det håller sig så. Gubbhunden är 13½ år, vilket för en stor hund är något i stil med 95 människoår och jag fattar ju med att han inte har jättelång tid kvar, men jag tänker att när den dagen kommer ska det ske under lite ordnade former och inte med inslag av epilepsi-dramatik. Aja, den här gången gick det bra i alla fall, men upplevelsen la sig inte precis på pluskontot för den här veckan.
End of gnäll för stunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar