Har läst Offermossen av Susanne Jansson. Berättelsen handlar om Nathalie, som är biolog och som återvänder till sina barndomstrakter för att forska om våtmarker eftersom det finns en gammal torvmosse där. Man fattar ganska omgående att hon har ett starkt barndomstrauma i bagaget, någonting har hänt som hon absolut inte vill tala om eller ens tänka på (vad man inte riktigt fattar är varför hon prompt ska tillbaka dit och inte väljer en annan torvmosse att bedriva sitt forskningsprojekt i, men, tja, då skulle det väl inte ha blivit någon roman). Hon inleder en relation med konststudenten Johannes, och en dag när han är ute och joggar vid mossen blir han nerslagen av en okänd gärningsman. Eller? Kan det vara något övernaturligt väsen där ute i våtmarken? Polisfotografen Maya snubblar bokstavligt talat över ett lik när hon är ute och fotograferar, och det visar sig att det är fler än en som har fått sätta livet till där.
Jag tyckte det här var en riktigt bra bok. Bra språk och en balanserad mix mellan det vardagliga och det lite overkliga slash småläskiga. Sedan känner jag väl lite att det är lite väl djupt och konstnärligt mellan varven, själva upplösningen var lite platt och en del trådar kändes påbörjade men oavslutade. Den här boken får fyra humussyror av fem möjliga.
Den har jag sett flera gånger på biblioteket, men inte brytt mig om att låna. Det finns så himla många svenska deckarförfattare och alla är ju inte toppenbra. Så jag har varit lagom sugen på att börja läsa ytterligare en. Men nu får jag nog ta och låna den.
SvaraRadera