torsdag 21 december 2017

Till stallet istället, vecka 51

Var och red i tisdags i det som skulle bli vår nya grupp men som vi bara hann rida i en gång innan det var dags att byta igen. Hade Bulldozern, vi red en jätterolig övning som var så här: Man kom på fyrkantsspåret, gjorde en U-sväng i skritt vid långsidan så att man kom på typ kvartslinjen och där skulle man först göra halt vid en bom så att hästen hade framhovarna men inte bakhovarna över den, och sedan ny halt vid en annan bom precis när hästen fått över bakhovarna. Sedan vidare i trav över bommar, avsaktning till skritt vid kortsidan, ny U-sväng upp på medellinjen där det stod koner som man skulle rida först i slalom och sedan skänkelvikning mellan upp till nästa kortsida. Ny U-sväng på nästa kvartslinje och sedan var det först skritt och halt mellan två bommar på två olika ställen, sedan övergångar till trav och galopp på samma ställe, avbrott till skritt och U-sväng från kortsidan och där var det ett litet hinder som skulle hoppas i trav, landa i galopp, avbrott till skritt innan kortsidan. DET VAR MYCKET ATT HÅLLA REDA PÅ, kan jag väl säga. Perfekt övning för Bulldozern, hon behöver att det händer grejer hela tiden. Precis när hon var precis så på tårna och lyhörd som jag ville ha henne så var det dags att avbryta för en "liten tävling". Då skulle vi plötsligt hoppa ett nytt hinder som bestod av två hinderstöd och tre "sockerbitar". Ja, det var ju inte så svårt. Men sen plockades först hinderstöden bort och så småningom en sockerbit i taget så att hindret till slut blev skitsmalt. Jag klarade två och var nästan bergsäker på att jag skulle klara en också, för det kändes som att linjen blev bra och att Bulldozern var stabilt inramad mellan hand och skänkel, men antar att jag släppte stödet någon sekund för tidigt och då slank hon åt sidan. Det var för övrigt bara en som klarade att hoppa bara en sockerbit, så man var knappast ensam om att ha dansat vid sidan om.

Så här ser sockerbitar ut, för den som mot förmodan inte vet
det. Fråga mig inte varför de kallas för sockerbitar, för det är ju inte
det minsta likt, men jag har aldrig hört någon annan benämning.


Är i alla fall sjukt nöjd med nya ridläraren, det är kul med lektioner där det händer grejer hela tiden och där man inte bara får sitta och harva runt fyrkantsspåret i arbetstrav. Nu ska vi ju börja rida på högsta nivån nästa termin. GULP. Inbillar mig att jag egentligen bara är bra när jag rider Bulldozern och att allting annat är lite fejk. Och tänk om de hoppar skithögt? Har inbillat mig att jag inte har några problem med att säga ifrån om jag tycker att det blir för läskigt, men jag kände TÄVLINGSDJÄVULEN gripa tag i mig i sockerbitsövningen så så mycket för den självbevarelsedriften. Nu är ju kanske stående sockerbitar på sin höjd 60 cm höga, så det var ju inte som att jag gav mig ut på en trestjärnig terränghoppningsbana med livet som insats. Men ändå. Ramlar man av när man är ung så blir man oftast bara lite mörbultad om man inte har väldig otur. Ramlar man av i femtioårsåldern så vågar jag inte riktigt tänka på vad konsekvenserna kan bli, men det kommer att innebära rejält med smärta, den saken är nästan hundraprocentigt säker.

Aja, den dagen den sorgen. Nu är det jullov och nästa ridtillfälle blir inte förrän nästa år. Hoppas på en bra grupp och att jag får fortsätta med Bulldozern.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar