fredag 29 december 2017

Det går en mördare lös

I förrgår råkade någon av oss stänga in en kaja i uthuset, vilket den grinigt informerade om igår morse när min man öppnade uthusdörren. Sedan fick den dörren stå öppen hela dagen medan vi slet med hönshusbygget. Inne i uthuset är det mörkt och trångt och luktar för tillfället stallfärg eftersom de målade golvskivorna ligger på tork därinne. Utanför uthuset måste ju vara rena paradiset för en kaja, relativt sett. Men den här kajan måste uppenbarligen ha tyckt annorlunda. Den visade sig inte på hela dagen så vi tog för givet att den flugit ut under dagen. Men när jag öppnade i morse så noterade jag a. att det låg en hel del vissna löv och lite annat bös ovanpå de målade golvskivorna (som lyckligtvis hade torkat. Böset och de vissna löven ligger normalt sett på uthusgolvet, men de trotsar ju inte tyngdlagen och flyger upp och lägger sig en meter upp i luften bara sådär) och b. taxarna var O-ER-HÖRT intresserade av att undersöka varenda skrymsle och vrå, ju längre in och ju mer grejer som stod framför desto bättre. Så fick jag syn på kajan där den satt och tryckte längst ner på golvet bakom cyklar, gräsklippare, röjsåg och diverse vrak- och styckegods, såklart helt omöjlig att få tag på. Körde ut taxarna, spärrade nedre delen av ytterdörren med en träskiva och sedan ägnade jag och min man en god stund åt att flytta omkring på all bråte för att försöka schasa ut den eländiga fågeln. Inte fan lyckades det och till slut gav vi upp eftersom vi har ett hönshus att bygga och de ljusa timmarna fortfarande är hårdvaluta.
Under tiden som vi stökat runt med detta hade taxarna härjat omkring på utsidan. Hilding, som inte är så jaktbenägen, nöjde sig med att nyfiket krafsa lite utmed uthusgrunden, medan jaktidioten Remus gissningsvis hade full koll på exakt var kajan befann sig på andra sidan väggen. När vi gick från uthuset för att gå ner till carporten vedporten för att börja mäta och kapa upp det virke vi köpte igår så tog det väl cirka trettio sekunder för mattes egen lilla slaktare att forcera den halvmeterhöga skivan, nosa rätt på kajan, skrämma fram den från sitt okända gömställe och knäcka dess nacke. Sällan har någon varit så nöjd med sig själv som han just då. Mespottan Hilding stod utanför och hejade på utan att våga sig in och gubbhunden Boris hade inte ens märkt av vad som hände. Så kan det gå till på Saltkråkan.  Eller nåt.

2 kommentarer:

  1. Haha, det var länge sen jag hörde ordet bös (utom fran mig själv da). Jag använder det ofta när jag pratar med katterna „nu har du fatt bös i tassen, det tar matte bort“ typ. Och varför pratar man om sig själv i tredje person när man talar med sina djur? Jag tycker ju det later skitfanigt när föräldrar till människobarn gör det, sa varför gör jag det själv med mina katter?

    Finns det möjligen nagon vetenskaplig förklaring? Har du nagon teori?

    Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har tyvärr ingen vetenskaplig eller ens annan förklaring till det, men jag pratar både om mig själv i tredje person OCH pratar barnspråk med mina hundar, så det är säkert något djupt och freudianskt :D

      Radera