Jag har läst ut boken Vätten av Mikael Strömberg. Det tog cirka en dag. Om boken kunde man bland annat läsa att Vätten är en andlöst spännande skräckroman. Skickligt och välskrivet för Mikael Strömberg in skräcken hos en vanlig barnfamilj i ett vardagligt, samtida Sverige. Det är ju sånt jag faller för. En ny John Ajvide Lindqvist, ja tack, inte för att det är något fel på originalet, men man vill ju ha meeeeer. Åtminstone medan jag väntar på att någon trögröv ska bli färdig med att översätta Under The Dome till svenska.
Jaha, vad var det för fel på Vätten då, kan man ju fråga sig. För det första var den ju alldeles otroligt onödigt detaljerad med alldeles otroligt många och onödiga detaljer. Boken börjar med en bilfärd från någonstans i Norrland till någonstans i Stockholm. Och det kändes som att det behövdes hundra sidor bara till det. Snudd på varenda djävla meter väg mellan någonstans i Norrland till någonstans i Stockholm avhandlades nogsamt. Varje gäspning, varje fundering, för att inte tala om mackbesöken; vem som går in, vem som stannar kvar, vem som köper vilken läsk, vem som har mjölk i kaffet, hur man tänker kring återstoden av färden och sen får man följa varje steg tillbaks till bilen igen, där man under tiden även har fått ta del av tankar och händelser hos de som satt kvar. Vartenda djävla toalettbesök, snudd på, redovisas dessutom, inte bara under bilfärden utan även i resten av boken. Visst, alla går på toaletten. Men det är väl för fan ingenting som direkt för handlingen vidare i en sådan omfattning så att det till varje pris måste omnämnas stup i kvarten. Och dessutom är språket helkasst. Därefter tog han kaffe. Latte till Karin och svart till honom själv, stod det till exempel som avtändande exempel redan på någon av de inledande sidorna.
Så nej, jag är besviken. Vätten i sig själv var ju dessutom helt djävla overklig. Alltså, det ska ju vara meningen, men det måste ju vara overkligt på ett sätt som känns rimligt. Jag har stått och nästan inte vågat borsta tänderna efter att jag läst avsnittet i Det när Beverly stoppar ner ett måttband i bräddavloppet på handfatet och drar upp det igen alldeles blodigt. Och då handlar det om en jättestor spindel som bor i ett kloaksystem i en påhittad amerikansk stad, men det är väldigt realistiskt skildrat. Skulle kunna ha hänt hemma hos mig också. Men Vätten. Man får ju lite intrycket att Peter och hans familj blir drabbade bara för att de är så djävla tröga. ALLA som är med i boken är ju för fan på gränsen till imbecilla, man får liksom inte sympati för en enda människa.
Hur som helst. Vätten var en besvikelse. Nu måste jag sätta min tro till Lars Noréns dagböcker. Och då är det väl ändå rätt illa ställt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar