Igår åkte jag ju som sagt buss till jobbet eftersom min man skulle till veterinären med gubbhunden Remus. Den senare visade sig ha en inflammerad bukspottskörtel, vilket i sig inte är bra men tydligen ändå hyfsad prognos för att kunna hållas i schack med mediciner så att man kunde andas ut. För cirka ett år sedan fick Remus en tumör i ena testikeln, den (och den andra) opererades bort och veterinären sa att det var inte så vanligt att de var elakartade och så var det väl inte mer med det, men en tumör är en tumör är en tumör och det har ändå spökat runt en hel del i bakhuvudet att tänk om den ändå var elakartad och nu har börjat metastasera, då är det ju kört. Men så var tack och lov inte fallet, i alla fall inte vad som kunde ses på röntgen och ultraljud.
Hade en intensiv jobbdag med först projektmöte, sedan när jag precis började tänka att det kanske skulle kunna vara lagom att börja runda av och slinka hemåt så kom min kollega som inte har det så kul på hemmafronten och ville att jag skulle hjälpa honom med en grej som han mycket väl kunde ha klarat själv och som fick mig att tro att det kanske inte precis var det han egentligen ville, så jag frågade hur han mådde, inte alls bra visade det sig och sen satt vi och pratade i ett tomt konferensrum i två och en halv timme. Vi hade kanske blivit sittandes där ännu längre, men plötsligt gick larmet och gjorde slut på den förtroliga stämningen. Det visade sig att den personen som var näst sist att lämna bygget hade trott att hen var sist och larmat och sen hade väl vi suttit rätt stilla medan vi pratade, så rörelsedetektorerna gick inte igång per omgående. Men ja. De funkade, kan man väl säga. Väntade ett tag för att se om det skulle komma någon från vaktbolaget, men efter tjugo minuter gav jag fan i det och gick in och meddelade personalen som var kvar (i en annan byggnad) att om det skulle komma en väktare så var det på grund av detta.
Receptet på Remus' medicin var utskrivet på mig, så det var bara att börja traska mot närmaste apotek som ligger ett par kilometer från jobbet. Där hade de såklart bara två av tre föreskrivna mediciner, men de kunde se att det "kunde finnas" på apoteket på sjukhuset eller på apoteket på Ica Maxi, så det var bara att sadla apostlahästarna och ta sig till andra änden av stan. Såklart kunde jag väl ha tagit någon stadsbuss, men så djävla stort är ju inte Ankeborg, tänkte jag hurtigt, plus att jag ändå gillar att strosa omkring och föreställa mig hur det skulle vara att bo i en stad. Jag har såklart bott i städer förut, men alltid i ytterområden och med ett undantag bara i miljonprogramslägenheter. Jag kan mycket väl se mig själv i någon mysig gammal lägenhet med rejäl takhöjd och stuckatur och kakelugn och höga smala fönster mitt i stan och fantisera om hur smidigt det skulle vara att bara öppna den snygga gamla träporten och så är man mitt i smeten, vad jag nu skulle där att göra, för samtidigt kan jag absolut inte se mig själv bo i en stad, varför i helvete skulle jag där att göra, jag som fullkomligt hatar buller och larm och trafik och asfalterade ytor och att det är människor överallt.
Kom fram till apoteket vid sjukhuset till slut och hämtade ut den medicin som saknats på det förra apoteket (sånt här hände fan i mig ALDRIG på den tiden apoteket bara var apoteket och inte hjärtat och kronan och fan vet vad alla de här kedjorna heter). Sen hade det precis gått en buss hem till nästan-Österlen och det var 55 minuter till nästa, då kändes den där mysiga lägenheten mitt i stan ändå lite lockande igen. Gick till Pressbyrån och köpte en ohemult dyr WRAP som enligt uppgift skulle innehålla "kyckling, västerbottenost, sallad och picklad rödlök", det lät ju gott men det var mest sallad. Kom hem 19.10, orkade verkligen inte träna. Min man föreslog att vi skulle börja kolla på vad som enligt honom var en australiensisk variant av I vår herres hage som han köpt på dvd i julklapp till mig. Så gjorde vi, och efter att ha sett-om 70-talsvarianten av I vår herres hage för ett antal år sedan och konstaterat att tidens tand tuggat rätt rejält på den så var den ändå bättre än den här australiensiska serien som hette Rain Shadow som handlade om en kvinnlig veterinär som tog jobb som veterinärassistent hos en annan kvinnlig veterinär (den senare spelad av Rachel Ward, känd från Törnfåglarna) som var känd för att vara "svår". Bortsett från rätt så osannolik handling så var dialogen plågsamt stolpig och ljudet inte synkat, så den var inte speciellt sevärd om ni frågar mig.
Gick och lade mig, somnade som en stock, vaknade 01.17 och kunde inte somna om. Trist. Låg och tänkte på a. ljudanläggningen i stallet, kan man lösa det med något bluetooth-aktigt, b. ett jobbigt samtal som jag måste ta med en medarbetare, hur ska jag lägga upp det, om jag säger si, kommer hen då att svara så, etc, c. min kollega som inte mår bra, var jag tillräckligt stöttande, var det inte så att jag babblade på för mycket om relaterbara saker istället för att lyssna?, d. var kan man köpa cellofanpåsar som vi ska ha till give-aways i stallet, finns dom i fysisk butik eller hinner man beställa på nätet? Allt man tänker på nattetid tenderar ju att få gigantiska proportioner, så idag är jag verkligen inte på topp. Men det är ju bara att bita ihop. Ska ha två anställningsintervjuer idag så man kan ju inte komma som ett djävla vrak. Längtar efter helgen, fast det är konfirmation på lördagen och lopp på söndagen så några oceaner av att bara ligga på soffan och läsa böcker kommer det nog inte att bli. Det får gå ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar