tisdag 30 januari 2024

Till stallet istället, v 5 2024, pt 1

Fem minuter innan det var dags att åka till stallet igår kände jag att Nää, jag skiter i det. Jag vill inte. Det är vad hoppning gör med mig nuförtiden. Sen åkte jag ändå dit. Hela vägen dit irriterade jag mig på att jag hört ridlärare V säga lite perifert till någon att Jag har lovat [Häxan] att de ska få hoppa lite när de andra har hoppvecka och jag tror men vet inte säkert att torsdagar och måndagar har hoppvecka samtidigt. Tänkte att jag skulle säga till någon att jag inte går i en dressyrgrupp för att få hoppa och vill dom hoppa så får dom väl gå i någon annan grupp, men sen lade jag ner den där diskussionen med mig själv och ingen alls för det har ju inte ens inträffat. Fast känner jag Häxan rätt så är det säkert bara en tidsfråga. Hon är liksom en sån som inte kan ta att någon tycker annorlunda, förra terminen hade vi ju en gång när vi tog några språng och efteråt sa hon något i stil med att det här var kul och då svarade jag att jag inte tyckte det och då skulle hon liksom övertyga mig om att jag visst tyckte det var kul eftersom det per definition är kul att hoppa. Enligt henne dårå. 

Var på dåligt humör, men det kan man ju inte vara i stallet någon längre tid. Fick Hästen, vilket jag misstänkte eftersom det var honom jag "egentligen" hade det här blocket. Informerade ridlärare A om min massiva opepphet som inte på något vis minskade när jag såg övningen som gick ut på att hoppa tre hinder som stod på medellinjen och där fokus väl var att rida rakt och ha bra rytm och jämna galoppsprång. Ridlärare A var förstående och sänkte när det var min tur. Hästen är snäll, men han är lång och lite stel och har stor galopp och eftersom det var hoppning så var det inte så mycket fokus på lösgjordhet och liknande när vi red fram, det blir mer ren uppvärmning för annars hinner man inte hoppa. Kändes som att jag satt på en Finlandsfärja när jag styrde upp mot hinderserien, men Hästen är tack och lov rätt så okomplicerad och hoppar snällt det man styr honom på. Det var absolut inte högt, men jag som är van att rida ponny tyckte förstås att det var jättesprång ändå. Fegade ur en gång och styrde åt sidan, men sedan tog jag mig samman och hoppade serien. Två gånger, sen tyckte jag att jag hade gjort mitt. Känns ändå bättre att sluta när man har en bra känsla än att det ska vara som det var förr i världen när ridlärare och tränare bara hetsade en att  hoppa högre och rida snävare svängar så att det nästan alltid slutade med att någon ramlade av (som jag minns det i alla fall), eller åtminstone att det blev stopp. Det är klart att man måste utmana sig själv för att utvecklas, men seriöst så känner jag att om man är inne på sitt 56:e jordsnurr så behöver man inte utvecklas mer när det kommer till hoppning. Värt att känna till: Jens Fredricsson (som var med och vann Sveriges legendariska lag-VM-guld i Herning 2022), är ett år äldre än jag, och Rolf-Göran Bengtsson (som var med och vann Sveriges legendariska lag-EM-guld i Milano 2023), är sju år äldre än jag, så alla tycker ju tack och lov inte som jag. Hehe. 

Aja, jag var med (i alla fall lite) och överlevde och nu är det några veckor till nästa hoppning. Gött. 


6 kommentarer:

  1. Här ställer jag mig pa Häxans sida (häpp!), det är hundra ganger roligare att hoppa än att harva pa med dressyr :).

    Jag kommer sa väl ihag hästarna jag red i ungdomen. Lilla Tej, en brun ponny (kompisen Tim saldes tyvärr), som tvärvägrade och jag landade i hindret. Spola fram nagra ar och jag red Daniel, en opalitlig jäkel men var jätterolig att hoppa med, det var i stort sett bara att aka med och fort gick det! Mancini som var en dröm att rida. Didrika, en arab, det var som att sitta i en fatölj, sa mjuk och fin. Det var Bob, en skimmel, Alexander, en gigantisk fux, Domino, en skäck osv. Konstigt hur man kommer ihag alla namnen sa langt efterat.
    /Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller (som du säkert vet) inte med angående hoppningen, då får man gå i en hoppgrupp och inte i en dressyrgrupp! Men visst är det sjukt att man minns alla dessa hästar och till och med hur de stod i stallet.

      Radera
    2. Det klart, men i mina ridlektioner i ungdomen fanns inte det. Det var dressyr fyra ganger och femte gangen hoppning. Och ja, jag minns ocksa hur de stod i stallet.

      Och vi stod i ring runt ridläraren och skrek ut vem vi ville rida, jag fick oftast som jag ville :). Ibland hade hästarna gatt en lektion innan men lika ofta fick vi sadla och tränsa de som fortfarande stod i stallet, det var mest spiltor pa den tiden. De första fem lektionerna kostade fem kronor, därefter tio. Nostalgi!
      /Annika

      Radera
    3. Vi valde häst efter principen "först till kvarn", man stod i kö till en lucka i väggen bakom vilken det fanns ett kontor. När man kom så var luckan oftast stängd, och man lade då sitt ridspö på golvet framför för att markera sin plats i kön. Det hade ju varit hur enkelt som helst att fuska sig till en bättre plats i kön genom att byta plats på ridspöna, men det var det mig veterligen aldrig någon som gjorde :)

      Radera
  2. Jag ställer mig helt på din sida. En dresdyrkurs går man för att rida dressyr. Namnet borde ge vägledning för tveksamma kursdeltagare. Häxantyper bör man inte ge ens ett lillfinger tycker jag, benhårt motstånd från första försök till obstruktion gäller.

    SvaraRadera