Igår var det sista gången på terminen i vanliga gruppen och vi skulle a. ha vikarie och b. hoppa. GULP, kände jag inför det. Fick vara snabb med att säga till vikarien att jag är norra Europas mesigaste, men hon kontrade med att hon brukade ha speciella "våga hoppa"-grupper, så hon var van vid sånt. Det kändes ju skönt att höra.
Pojken kändes seg och tung och naturligtvis var det banhoppning. Man kan säga så här om Pojken: han är inte direkt någon naturhoppare. Han behöver mycket stöd och drivning. Det kan han väl få, men sen kommer man till det där sista kritiska momentet där man enligt min ridlärare ska "lämna över ansvaret för språnget till hästen". Där hade jag behövt ha någon extra gaspedal istället, för jag bara kände att han liksom dog energimässigt. Men hävde sig över lite halvhjärtat ändå (det var ju låga hinder så knappt någon ansträngning att tala om) och så skulle jag försöka få igång lite fart, ha rätt galopp och få till en bra väg till nästa hinder. Det var väl inte så att Peder Fredricsson stod och tiggde och bad på sina bara knän att jag skulle komma till Grevlunda och hjälpa honom med ett och annat OM VI SÄGER SÅ. Snarare kände jag mig som ett fall för "America's funniest home videos" eller nåt, men jag överlevde ju i alla fall och det var väl huvudsaken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar