I morse upptäckte jag att min 65-kronorsklocka hade stannat. Det kanske inte precis är ett järtecken som platsar i filmen The Reaping, men det är störigt eftersom det innebär att jag måste ta mig in till stan efter jobbet*. Jag tycker nämligen inte om att vara utan klocka. Jag lider av att inte veta vad klockan är. Jag vet det oftast ändå, men det hör inte hit. Jag vill kunna titta efter. På min egen klocka, inte någon annans.
Jajaja, jag vet att det finns massor av människor som inte har klocka och som klarar sig bra ändå. Men dit hör inte jag. En del av de här människorna antyder dessutom irriterande ofta att de skulle vara lite bättre än vanliga dödliga på grund av att de inte har klocka. De talar nedlåtande om sitt oberoende förhållande till tiden och att de är fria andar som inte behöver bry sig, som om ett armbandsur bara vore en lite snyggare version av slavboja. Då får man ju nästan lust att gå loss med ett basebollträ, som Michael Douglas i Falling Down. Det är ett hårt jobb, men någon måste göra det.
* Att "ta sig in till stan" tar kanske 10 minuter. Men det är principiellt jobbigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar