House of the rising sun

När jag och min man träffades så hade i alla fall inte jag några planer på att vi skulle flytta ihop, ska jag vara helt ärlig så hade jag knappt ens planer på att vara ihop med någon, men nu blev det så i alla fall och det föll ju väl ut. En kväll när vi hade varit ihop typ ett halvår eller så satt vi och kolkade rödvin och löste världsproblemen och så fick vi plötsligt världens feeling och surfade in på Hemnet och hux flux hade vi klickat i någon intresseanmälan för en gammal kåk i Tjottahejti med sju rum och kök och jättestor tomt. TACK GODE GUD att vi sansade oss dagen därpå, och när mäklaren ringde och berättade att det var om inte ett fynd för den händige så åtminstone en fastighet med rejäla behov av renovering så drog vi öronen åt oss och det var nog tur det. Men sen var bollen i rullning och efter ett tag hittade vi ju vårt nuvarande hus och resten är väl historia, som det heter. Vill egentligen inte alls bo någon annanstans, men ändå är jag inne på Hemnet mellan varven och glor. Vid en sån runda så såg jag att detta "vårt" (i fantasin) första hus var till salu igen och djeflar vad sugen jag blev! Det ligger så fint, inbäddat i lummig bokskog med en å och en liten stenbro på tomten. Stor tomt och ett stort hus, avskilt läge. Mmmm. Så skulle man ju bo alltså. Fick sätta mig på händerna och tänka på hur himla bra det ändå är att bo i någon form av civilisation som vi ju gör nu. Hundra meter till affären och busshållplatsen, femhundra meter till bibblan och pizzerian, kommunalt vatten och avlopp och andra bekvämligheter. Plus att vi ju inte har några lån på vårt hus och det är ju inte en alldeles oäven situation om ni frågar mig. Nu skulle vi väl förvisso kunna sälja vårt nuvarande hus för ungefär samma summa eller kanske till och med mer än för vad fantasihuset kostar, men så blir det väl reavinst och skatt på det som ska betalas...väl? Är lite osäker för det är så himla sällan jag drabbas av sånt. Har bara sålt en (1) bostad tidigare (två om man räknar med min mans hus, men det var en granne som köpte det och en annan granne som hjälpte till med alla formaliteter och gjorde lite fiffiga avdrag så det gick nog jämnt ut på något sätt) och det var ju rätt sura pengar att slanta in till farbror staten och det där med uppskov känns ju bara som att skjuta problemet framför sig, gud vad stressigt. Men det är väl för att man är amatör. Vidare är ett litet hus billigt, eller åtminstone billigare, att värma upp än ett stort, och ett stort hus innebär ju också mer att städa och underhålla. Inbillar mig dock att det är lättare att städa när man har lite ytor att röra sig över än som i vårt hus där allting är så himla komprimerat. Ibland hatar jag den här compact living-känslan där det känns som att man inte kan ta två steg åt något håll utan att stöta i något (okej, lite överdrivet men inte mycket), men jag har aldrig bott någonstans där det är stort så jag har egentligen ingen aning om vad jag pratar om. 

Tittade en stund på bilderna av fantasihuset, men sen började jag tänka på hur jobbigt det är att flytta. Och att dra igång projekt med mäklare och stajla inför fotografering och städa inför visningar och så vidare. Plus att man ju måste tajma det här med köp och sälj. En i bekantskapskretsen blev för ett tag sen erbjuden att köpa ett lite större hus på samma gata där de redan bodde, och dom slog till helt trygga i förvissningen om att de skulle bli av med sitt gamla hus i rappet, för det var i bra skick och är ett sånt där hus som passar alla möjliga målgrupper och där det liksom bara är att flytta in och börja bo. Men NÄPP.  Detta var i samband med den första räntehöjningen på hundratals år (kändes det som) och bostadsmarknaden (i alla fall häromkring) bara dog. De fick dras med dubbla bolån i nästan ett halvår innan det gamla huset äntligen blev sålt. Roligare kan man ju verkligen ha. Nä, man ska nog inte gapa efter för mycket. Skomakare, bliv vid din läst eller hur man nu säger.