Har läst ut Skynda att älska av Alex Schulman. Är inte något jättefan av honom direkt, men visst kan han skriva, det får jag ju ge honom. Och visst är det här en fin skildring av en sons relation till sin pappa. Men jag vet inte, det känns lite som att det här är en berättelse av Alex för Alex och som mest är av intresse för Alex. Jag kände mig inte speciellt berörd av berättelsen, och då är jag nästan lika lättrörd som Helena Bergström (såg t ex näst sista avsnittet av Skam säsong 3 två gånger på raken tidigare i eftermiddags och DET KOM TÅRAR I FLODER fastän jag visste hur det gick, kan jag ju meddela utan att skämmas. Åh! Isak! Even! Ååååh!). Så jag är inte någon kallhamrad isdrottning direkt. Men Alex Schulman och hans pappas historia kände jag mig helt enkelt inte så intresserad av. SO SUE ME. Den får tre farsdagsslipsar av fem möjliga, och då ingår en bonusslips för bra språk).
Har fyllt veckans kvot av e-böcker på bibblan, så nu får jag väl läsa...något annat.
Det kommer med aldern det där att man blir tarögd av en jävla tv-serie. När jag var yngre skrattade jag högt at min mamma som satt där och lipade framför burken, och nu sitter jag där själv. Det är som med ridningen, man blir fanimej blödig med aren.
SvaraRaderaSkam säsong 3 sag jag första dagen det las ut pa svtplay. Först hade jag tänkt skita i den eftersom den vad jag läst handlade om tonaringar, men sen fick den sa bra recensioner sa jag kollade ett avsnitt och var sedan fast.
Alex Schulmans skrivande gillar jag ocksa, även om jag inte läst hans böcker, men det roligaste var Leif GW Perssons krönika om tva blabär efter att de alla tre varit med i Skavlan. Googla om du inte redan läst den.
Hälsningar Annika