lördag 9 juni 2012

Det vilda spåret

Är tillbaks efter en strapatsrik dag i skog och mark med mina lördagsvänner i Jägarförbundet. Nu är kursen slut och jag känner redan en viss saknad. Från och med nu kommer lördagsaktiviteterna alltså inte att vara sitta på fällstol i skogen och dricka termoskaffe och lyssna på jaktskrönor.

Idag gjorde vi alltså anlagsprov för viltspår. Det var apsvårt. Förre lördagen generalrepeterade vi ju inne i ett vilthägn innehållandes 500 hjortar och 500 vildsvin, och det kändes ändå som rena barnleken. Kanske för att det gick med en instruktör som snällt talade om ifall man gjorde rätt eller fel och för att ingenting stod på spel. Men ett viltspårprov är en officiell tävling och ens resultat registreras på SKK och skyltas där till döddagar. Och nu skulle man gå med en domare och inte få någon vägledning alls utan bara vara tvungen att lita till sin hunds och sin egen förmåga. LÄBBIGT.

Hur som helst. Provet skulle hållas i Tjottahejti, eller någonstans i närheten av Söderåsens nationalpark. Vägarna kring Söderåsens nationalpark är Skånes motsvarighet till Bermudatriangeln, de leder liksom ingenstans och man kommer aldrig fram. Så jag var primärt mest av allt skiträdd för att köra vilse och komma för sent till provet, men det gick faktiskt bra. Bättre för mig än för flera andra, jag hade nämligen snappat upp att vi skulle träffas vid en orienteringsklubb och flinkt googlat fram att det rörde sig om den världsberömda Rävetofta OK, och de hade en utmärkt vägbeskrivning på sin hemsida. Så fram kom jag, och i tid var jag. Det första som hände var att vi fick packa in oss i bilarna igen och köra längre in i urskogen på smala slingriga och rejält leriga vägar. Blev nästan lite orolig att jag skulle köra fast i leran, the Queen of Volvo är ju begåvad med bakhjulsdrift och det är ju totalt värdelöst när det gäller slirigt underlag. Hade jag varit ensam hade det garanterat hänt, men nu körde jag ju i karavan med stadiga jägare i lika stadiga SUV:ar, så därför hände ingenting.

Själva provet var som sagt ingen barnlek. Fick spårstarten och ungefärlig riktning utpekad och sedan var det bara att sätta igång. Över stock och sten bar det, bokstavligt talat, domaren hade faktiskt lagt spåret så det gick över två timmertravar som vi fick klättra över och hoppa ner från efter bästa förmåga, men det gick bra eftersom Remus inte är en klen stadstax utan har bra terrängvana. Ett vattenfyllt dike skulle också passeras, det var jag lite mer orolig för eftersom Remus hatar vatten, men det var inte bredare än att han kunde passera det med ett dödsföraktande språng och så var vi förbi, knatade upp och ner ur jättedjupa hjulspår från skogsmaskiner och försökte undvika björnbärssnår och andra svårforcerade naturfenomen som radade upp sig backe upp och backe ner. Spåret ska vara 600 meter långt och innehålla fyra vinklar, men jag tyckte det kändes som minst 6000 meter och fan vet hur många gånger vi vinklade, det kändes som flera hundra. Och spårlinan var nästan som ett levande väsen som trasslade in sig och fastnade och ett tag drog vi med oss en flera meter lång gren innan jag med några extremt aggressiva handledsknyck lyckades få loss linan. Remus ville inte gå genom de värsta björnbärssnåren och när han gick vid sidan om så tappade han spåret och eftersom han är så sabla noggrann (domarens kommentar efteråt var: "det här är en hund som vill ha både livrem och hängslen på innan han fortsätter") så kändes det som att det tog evigheter innan han hittade tillbaks igen, och man har ju då inte en djävla aning om ifall man är på väg åt rätt eller fel håll. Fast domaren ska ju ingripa om hunden går får långt ur spåret och det enda min domare sa på hela tiden var "fan vad här är mygg" och det var ju knappast att betrakta som ett ingripande. Till slut, efter 26 evighetslånga minuter (maxtid är 30 minuter), så låg klöven där på marken framför oss och pärsen var över. Eller inte riktigt, för sen när alla var klara så skulle vi samlas och ha muntlig genomgång och alla fick sina domar förkunnade, och då var man ju fortfarande inte säker på om man blivit godkänd eller inte eftersom det enda domaren sagt till mig var "det här såg ju trevligt ut", men man visste ju inte om det skulle komma en fortsättning i stil med "MEN..." eller "OM INTE.." och så alla ens hemska fel och brister uppradade senare vid den muntliga genomgången, och jag var för trög slash mentalt utmattad för att fråga just där och då. Men vi blev i alla fall godkända. GÖTT.

Åkte sedan den jättelånga vägen hem igen, grillade och drack vin och sedan klippte jag håret. Eftersom jag gjorde detta efter att jag konsumerat två glas vin så känns det nästan som att man måste bjussa på en putslustig berättelse om misslyckade frisyrer, men så blev det inte. Det blev faktiskt precis som jag tänkt mig, dvs kortare. Varken mer eller mindre.

Nu ska jag tillbringa resten av kvällen med att SLAPPA tillsammans med taxen, som redan ockuperat resten av soffan. Resten av familjen får helt enkelt hitta någon annanstans att sitta ikväll.

Godkänd!



1 kommentar:

  1. Schysst med en bild :) !! Du far döpa om taxen till Gunnar Sträng.

    Annika

    SvaraRadera