What did you hear me say?

Igår ringde veterinären och sa att Tage nu var mycket piggare och kunde få åka hem. Susade iväg till djursjukhuset, fick förhållningsråd: antibiotika och antiinflammatoriska/smärtstillande tabletter i en vecka,  tvätta såren morgon och kväll, ta det lugnt, endast korta koppelpromenader. Fick också den kanske konstigaste frågan någonsin när jag skulle betala: Och det här är inget som du tänker att du vill direktreglera mot försäkringsbolaget? Alltså, finns det någon som INTE vill direktreglera mot försäkringsbolaget? Finns det någon som tänker Ånej, 8500 kronor kan jag lägga ut ur egen kassa och sedan vänta 25 arbetsdagar på att försäkringsbolaget ska betala tillbaka en del av dom! (vilket tydligen är  åtminstone Agrias standardförfarande, har jag bittert fått erfara), det är väl ingen normal som tänker så? Den normala frågan är väl om man VILL direktreglera, för det vill man ju även om försäkringsbolagen och/eller djursjukhusen tar ut en avgift för det också såklart, man blir ju alltid blåst på något sätt, men det är ju tusen gånger smidigare för alla inblandade och det kändes jättemärkligt att stå och nästan behöva invända att jo, jag tänker mig faktiskt att jag vill det. 

Åkte sedan tillbaks till jobbet eftersom jag insåg att jag inte skulle hinna hem till det möte på eftermiddagen som jag hade tänkt ta hemifrån. Var med på mötet, åkte sedan till apoteket för att hämta ut medicinen. Vis av den gången då jag skulle hämta tre olika sorters medicin till Remus så hade jag bett veterinären att kolla vilket eller vilka apotek som kunde tänkas ha de här medicinerna hemma och det visade sig att det fanns på ett apotek i en by som ligger på vägen hem, plus på Ica Maxi men dit vill man ju helst inte om man kan slippa. Så in på detta apotek och hon i kassan, receptarie heter det kanske, fiskade flinkt fram den ena medicinen och sen hittade hon inte den andra. Har aldrig varit med om annat än att apotekspersonalen med tvärsäkra steg går fram till den här väggen med enormt många och långa lådor som finns bakom disken, drar ut exakt rätt låda och hittar exakt den rätta förpackningen på direkten och man tänker att vad som än i världen händer så råder det åtminstone på apoteket ordning och reda, pengar på fredag. Man vill inte se apotekspersonal börja stå och dra ut lådor på måfå och leta planlöst, det vill man verkligen inte. Det var rent av smärtsamt att bevittna. Men till slut fick hon-i-kassan hjälp av en kollega, och då låg de tre förpackningarna som det enligt lagersaldot skulle finnas, i en random kartong någon helt annanstans. Jag är i chock. Nästa gång blir det Ica Maxi. 

Kom hem, försökte se till att flocken återförenades på ett sansat sätt men det var lättare sagt än gjort. Tage och Laban må vara stränga trätobröder emellanåt, men de gillar också varandra väldigt, väldigt mycket. Tog ut dom på det som skulle vara en kort och lugn koppelpromenad runt kvarteret (motsvarande, det finns inga kvarter där jag bor utan vi har en runda som vi kallar "runt firman" men det är ju gissningsvis obegripligt för en som inte är bekant med den lokala geografin i Nästan-Österlen). Kom hem igen, var trött och hungrig och borde träna men mitt dagsprogram var helt uppfuckat. Jag gör ett träningsschema för den kommande veckan, men det bygger på att allting går som planerat, inte att man ska vimsa iväg till djursjukhus, jobba till mycket senare än planerat och slutligen bevittna apotekskaos. Tog mig samman och körde mitt planerade tabatapass och fotrehab. Har ett nytt träningsprogram där en av övningarna är tåhävningar där man ska gå ner låååångsamt och sedan skjuta upp igen med en enorm explosivitet, det är för att få bättre elasticitet i musklerna och på det viset bli en bättre löpare, enligt Fotspecialisten vars råd jag följer blint. 

Sen kom min man hem. Berättade för honom att Tage, vars personlighet ju är en blandning av pajas och känslig konstnärssjäl, blivit ledsen när jag sagt åt honom när han försökt klia på såren, och då svarade han (min man, inte Tage) något (i mina öron) rätt mästrande om att jag inte fick bli så känslomässigt engagerad "utan du måste ju vara lugn i det här och inte dras med i hans sinnesstämning". Jag hade verkligen inte blivit varken det ena eller det andra utan det var mer att betrakta som allmänt informationsöverlämnande, men jag lät det bero. Sedan sa jag något om att nu när han kommit hem och kunde passa Tage så att han eller någon "hjälpsam" kamrat inte kliade eller slickade på såren samt tog det lugnt, så tänkte jag ta en promenad eftersom Tage bara ska ha korta promenader. Du kan ju ta med de andra, föreslog min man och tillade något om att de "skulle bli rastlösa annars" (vilket är en lögn för våra hundar älskar visserligen att promenera, men de älskar lika mycket att bara ligga på soffan och slappa), men jag sa att det ville jag inte för jag vet av erfarenhet att om man tar ut bara en så blir de andra jättebesvikna och då är det bättre att alla får stanna hemma. Ja, du gör som du vill, svarade min man (i mina öron) nästan lite nådigt, som att jag behövde hans godkännade eller något. 

Lite senare nämnde jag den här (i mina öron) rätt konstiga frågan från djursjukhuset om jag ville direktreglera, och vips började min man att både mansplaina och killgissa friskt om att Det kan säkert vara på många olika sätt och det kanske är så att om man har ett företag så är det mer fördelaktigt om man kan visa upp att man har haft en omsättning på 8500 än om man inte har haft det och yadayadayada forever och jag fattade verkligen inte vad det här konstgjorda resonemanget skulle syfta till och by the way så är det väl ingen "omsättning"att man betalar 8500 kronor i veterinäravgifter, omsättning är väl ett företags intäkter från varor och tjänster och har inget att göra med ifall någon betalar ditt nu och får igen datt senare. Efter att ha gjort vissa invändningar där han (min man, fortfarande inte Tage) bara vecklade in sig mer och mer i sina jättekonstiga antaganden som gick ut på att det normala inte skulle vara att direktreglera ett försäkringsärende (vilket jag tvärtom skulle påstå att det ÄR, men inte enligt Killgissningarnas Riksförbund dårå), ergo skulle denna i mina öron konstiga fråga från hon-i-receptionen-på-djursjukhuset vara HELT NORMAL, följt av en massa kontraproduktiva invändningar i stil med Jamen det är ju precis det jag säger när han precis sagt exakt tvärtom. Det går ju inte att föra ett normalt resonemang baserat på någon som bara fabulerar fritt och till det hela tiden och dessutom ändrar sig hit och dit och när min man håller på så här (det gör han inte alltid, för det mesta går det att föra helt normala diskussioner, men ibland är det som att han går i baklås och i barndom på en och samma gång) så är det lögn att komma till konsensus om någonting. Till slut tröttnade jag på hans väldigt långsökta spekulationer och sa Ja, eller så kan du ju bara hålla med mig om att det var en märklig fråga? Utvecklade mitt resonemang med att ibland känns det som att han  ska säga emot bara som någon slags princip, och det togs inte emot väl kan jag väl säga. Vid det här laget var båda två trötta, hungriga, uppretade och den kloke hade ju tagit time out men vi ägnade måndagskvällen åt ett långt och trist resonemang om vem som hade tyckt och sagt vad och hur det kunde tolkas på ett för motparten mest ofördelaktiga sätt, och så vidare i all oändlighet som mynnade ut i någon slags deluxe-variant av Finsk Stämning™. Sen gick jag ut på min promenad, halv åtta på kvällen! Ej likt mig. Utan hundar och utan skor och med Tim Steinfort i lurarna för det är bra musik när man är lite uppretad. Traskade 6,8 km, det var en skön och ljummen sommarkväll så på det viset gjorde det ju inget. Kom hem klockan 21 och då är det ju läggdags så det var bara att hoppa in i duschen och sen i säng. 

Idag ska jag springa! 3 kilometer! Är nästan lite nervös, för det var så längesen jag sprang sammanhängande. 3 kilometer är ju i princip ingenting, men jag vet också sen gammalt att det spelar nästan ingen roll hur vältränad jag är, den första kilometern är asjobbig men sen brukar jag komma in i en lunk och då går det bra, men det är mentalt jobbigt att veta att man har en viss distans framför sig när det ibland känns som man vill lägga sig ner och dö efter kanske 500 meter. Man hoppas ju att den här intervallträningen ändå har gett någon slags wax on-wax off-effekt, detvillsäga att det liksom kommer att trilla ut någon slags, i det här fallet, uthållighet när man i själva verket tränat något annat. Vi får se, vi får se. Sen ska ju kroppen hålla också. Vi får se, vi får se.