Har läst Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist, en bok som råkade stå på "nyss återlämnat"-hyllan och som jag snappade åt mig sist jag var på bibblan. Detta är handlingen:
"Det jag minns är smaken, sötman i min mun och hur den övertog mig. Jag tror att det var första gången det jag åt förvandlade mig, men jag vet inte säkert. Det är bara ett minne, det första som kommer när jag försöker tänka tillbaka."
Hon minns mandarinerna, det rostade brödet, hur ett av de första orden var Schwarzwaldtårta. Att en tallrik färdiggräddade pannkakor på diskbänken betydde att hon skulle vara ensam hemma på kvällen. I Bröd och mjölk spårar Karolina Ramqvist en ensam flickas uppväxt i minnena av maten, den som kan fylla hela hennes sinne och samtidigt hotar att förtära henne. Hon minns sin mammas doft, mormors risgrynspudding och första gången hos pappan, hur han lagade en perfekt middag till henne.
Vem var hon? Hur blev hon? Vad är ett beroende, och är det möjligt att återskapa en maträtt? I centrum står matsalsbordet som gått i arv, ett bord tänkt för stora middagar, som hon oftast suttit vid ensam.Hon har tagit med sig det till ettan där hon ska bo, varannan vecka med dottern. Allt hon vill är att överkomma sin besatthet vid mat - och laga en risgrynspudding som dottern ska vilja smaka.
På omslaget stod en kommentar från HD att den här var "otroligt välskriven" och det kanske den är, men jag vet inte. Fick lite samma känsla som när jag läste Mig äger ingen, att sidorna mest fylls av detaljerade beskrivningar av olika föremål (och, i det här fallet, även maträtter) som jag tänker inte direkt utgör en berättelse, men det kanske är jag som inte fattar vad som är välskrivet dårå. Den här boken får två risgryn av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar