Together we could break this trap

I DID IT! Sprang 3 kilometer alltså. Det kan ju låta som ingenting men kändes som a giant step for mankind eller åtminstone för mig. Var helt orimligt nervös innan, eller nervös var kanske fel ord, men orolig att jag inte skulle orka. För det är något med att inte ens kunna springa 3 kilometer som gör att man i princip lika gärna skulle kunna lägga sig ner och dö. Och ibland när jag har tränat intervaller så har jag känt att nä gud, jag klarar inte en meter till, och då har jag ju sprungit max 2 minuter. Fast det är klart, i ett högre tempo. Men ändå. Gick och funderade på ett lämpligt upplägg, har en runda som jag kallar för Pi-rundan eftersom den är 3,14 kilometer, men den är bara på grusväg och lite asfalt, och Fotspecialisten har ju sagt att jag helst ska springa på stigar eller annat ojämnt underlag. Bestämde mig därför för en runda som är lite drygt 6 kilometer och som är ungefär 60/40 grusväg och stig, springa till en punkt där jag skulle gissa var halva sträckan och sen gå resten. 

Vädret var perfekt: mulet, ungefär 17 grader, lätt duggregn. Gick ut extremt långsamt för att slippa hamna i den där jobbiga känslan av att man vill lägga av efter 500 meter. Och den kom inte, inte heller när jag ökade till min vanliga lunk (som för all del verkligen inte är speciellt snabb den heller). Jag knogade på, inget speciellt hände och vips  (eller det var kanske att ta i, för det gick som sagt i snigeltempo men Fotspecialisten hade betonat att jag skulle TA DET I LUGNT TEMPO, fast det är inte så stor skillnad skulle jag säga, hehehe) var jag framme vid grinden till kohagen där jag bestämt att 3 kilometer var, en snabb blick på telefonen visade att min bedömning var helt korrekt. Var så extremt nöjd med mig själv att man skulle kunna tro att jag hade vunnit en olympisk medalj. Fick liksom tillbaks lite löparsjälvförtroende för kan man springa 3 kilometer så kan man också springa 5, och kan man springa 5 kan man springa 10, osv. 

Har nyligen gått med i en Facebookgrupp som föreslogs för mig och som hette Running at 40+ och som inledningsvis verkade bestå av peppiga inlägg i stil med A 30 minute mile is just as fas as a 7 minute mile och Slow runners make fast runners look good - you're welcome och No matter how slow you go, you are still lapping everybody on the couch och bilder på människor som antingen var jättegamla (alltså snarare 80+ men det är ju också 40+) eller rätt så överviktiga som kämpade på. Där kände jag mig hemma. Sedan  fick jag en inbjudan till en annan grupp som hette R40+ Running community och där var det väl lite mer folk som la ut bilder på sina springturer med tider och distanser och då sprang de både skitlångt och skitsnabbt så det var inte lika kul. Den ska jag nog gå ur om det ska fortsätta i den här stilen, hahaha.

På väg tillbaka till bilen mötte jag en familj med barnvagnar och en (antog jag) mormor eller farmor som frågade var sjön låg. Förklarade att det visserligen finns en sjö bara några hundra meter bort, men den är inte så välordnad med strand och grejer utan det är rätt mycket vass och sly i vägen så man ser i princip aldrig sjön. Berättade sedan att om man följde den här vägen någon kilometer bort så kom man till en fin liten slinga där det också finns ett fågeltorn från vilken man nog hade den bästa utsikten över sjön. Mormor/farmor tyckte dock det var för långt att gå för barnen och tackade för informationen. Kom sedan på att jag nog hade sagt "vattentorn" istället för "fågeltorn" och det är ju inte riktigt samma sak, men de skulle ju ändå inte dit så skitsamma.

Körde hem, svängde inom affären och handlade lite, åkte hem och i samma sekund som jag klev innanför dörrarna så fick jag ett sms att jag hade paket att hämta i nämnda affär. Gick ut med hundarna, gick hem med dom, kvistade tillbaka till affären och hämtade paketet med avelsäggen som jag hade beställt. Kom hem, packade upp äggen, petade med snudd på livet som insats in dom under surhönan Ulrika som inte alls verkade uppskatta detta utan högg mig i händerna med näbben och en gång träffade hon ett av äggen så det gick sönder så där gick 20 spänn åt helvete. När jag gick ut för att stänga i hönsgården på kvällen så hade hon dock petat in allihop under sig så förhoppningsvis går det bra nu. 

Gick in, tränade pilates, åt kvällsmat och tja, det var väl den dagen det. Idag är det först jobb och sen ikväll är det styrelsemöte i stallet. Vi ska avhandla klubbens dåliga ekonomi så det blir nog ett tungt möte. Over & out.