Igår tog jag och mina Compeedbeklädda jättestora blåsor under fötterna en löptur efter jobbet, egentligen hade jag väl behövt vänta någon dag till men nu var det så att igår skulle det regna och idag ska det bli sol och värme, så då bestämde jag mig för att beta av veckans första 5 kilometer som igår då. Bortsett från blåsorna kändes det bättre än tidigare, minns att förr sa jag alltid att det tar fem gånger som är skitjobbiga och sen är man på banan igen. Fast det var ju innan jag hade artros i knän och fötter, så nu kanske det är tio gånger som gäller? Oavsett så var det skönt med ett lätt duggregn istället för stekande sol, fast sista biten var ändå jobbig. Gick en stund efteråt för att varva ner, då började det ösregna. Jag hade vit funktions-t-shirt som visade sig bli helt genomskinlig när den blev blöt, men det var ändå ingen annan som var ute i regnet så det spelade ju ingen roll.
Åkte hem, möttes av min man som höll på att gräva nån himla ränna på gårdsplanen för han hade fått för sig att han skulle avleda vatten "så att det inte skulle bli översvämning i källaren". Fick bita ihop om kommentaren att har det inte blivit översvämning i källaren på 70 år så blir det nog inte det idag heller, plus att jag inte kunde se att den där rännan skulle göra varken till eller från, för man vill ju varken jinxa eller skapa dålig stämning. Men det är så typiskt min man, i vissa avseenden verkar han vara helt impulsstyrd. Frågade bara hur han tänkt sig att man skulle vända bilen, för den där rännan skar liksom av en kritisk bit av det just nu mycket begränsade utrymmet som man har att vända på, för nu har virket och takplåtarna med mera byggnadsmaterial till det nya uthuset kommit och förvaras på gårdsplanen "så länge". Jag kan vända bilen åt dig, svarade han och jag bara slängde över bilnycklarna till honom och gick in, som om jag vore en rik Hollywoodfru eller något. Såg sedan genom fönstret hur han tillbringade orimligt mycket tid med att snirkla och trixa och köra fram och tillbaka någon decimeter i taget. Jag tänker sannerligen inte ha ha en decimeterdjup och decimeterbred ränna längs med hela gårdsplanen att snubbla och bryta benet i, så den ska bort senast till helgen och det blir mitt sista ord. Som förvisso ännu inte är sagt än, men jag ska ta upp det när det är läge, vilket det alltså inte var igår.
Tränade ett pass pilates och sedan tillbringade jag väl i stort sett resten av eftermiddagen och kvällen i soffan med en god bok. Min bästa sysselsättning tror jag. Minns den där härliga känslan när man var liten och hade varit på biblioteket och kom hem med en hög böcker som man kunde ligga i timmar och läsa. Bodde ju långt ut på landet och kunde p g a det inte leka och umgås med andra barn på den såkallade fritiden. Faktum är att innan jag började skolan hade jag knappt träffat några andra barn än mina syskon, förutom i söndagsskolan men där var man ju inte i första hand för att socialisera med andra. Jag gick i söndagsskola i en frikyrka som hade någon form av uppsökande verksamhet så de åkte och hämtade alla traktens ungar varje söndag och skjutsade hem dom efteråt också. Föräldrarna tyckte väl att det här var ett toppenarrangemang med gratis barnpassning halva söndagarna och hade de fått bestämma så hade man väl fått gå kvar i söndagsskolan nästintill tills man konfirmerades. Som jag minns det fick man först sitta på hårda stolar och lyssna på predikan och psalmer i vad som kändes som timmar, sedan var det uppptagande av kollekt och därefter en lite mer avspänd bibelstund där någon vuxen berättade en lite mer barnvänlig version av Jesu lidande och död som illustrerades pedagogiskt med hjälp av små sandlådor på ben där pappdockor föreställande kristna figurer kunde flyttas runt i takt med berättelsen. Ibland fick man flytta en docka! Det var väl dagens höjdpunkt ungefär. Det fanns även en flanellograf, det var väl den tidens motsvarighet till youtube. Efter bibelstunden var det bön och lite allmänt framsägande av tacksamhet och sen blev man hemskjutsad. Att man lekte eller ens pratade med någon annan har jag inget som helst minne av, men det gjorde man kanske också.
När jag var kanske sju år eller nåt så fick den här frikyrkoförsamlingen en ny pastor som hette Christer. Har inget egentligt minne av hans föregångare, men Christer minns jag mycket väl för han var så karismatisk, han var också väldigt gladlynt och skojfrisk och pratade om Jesus som om de var personliga bekanta och att han hade mött Honom på vägen utanför alldeles nyss. Han, Christer alltså, var som en sån där bussig vuxenkompis även om det inte var så man definierade honom utan man sa väl bara att han var snäll, till skillnad från "sträng" som man upplevde att nästan alla andra av de frireligiösa var, de var kanske tyngda av arvssynden. Men Christer spelade mycket gitarr och istället för de vanliga psalmerna så sjöng han sånger om Jesus som han själv skrivit (sa han i alla fall, ingen var källkritisk på den tiden) och ordnade läger med övernattning (spännande!) in the name of the Lord. Sen försvann han ur mitt minne, vet inte om det var för att jag (trots Christer) tröttnade på söndagsskolan eller om det var att han bara slutade. Många år senare åkte jag och mina föräldrar förbi den lilla frikyrkan och jag frågade om Christer och hans familj fortfarande bodde kvar. De bodde i en lägenhet i frikyrkans ovanvåningen och det var också där (i deras vardagsrum) där de där bibelstunderna med sandlådan och flanellografen utspelade sig, kul villkor för tjänstebostad kan man ju tycka såhär i efterhand men det var såklart inget man reflekterade över på den tiden. Fick då veta att han hade fått sparken för längesen för att han hade förskingrat församlingens pengar. Så kan det gå. Inget material till en tv-serie med Alba August i huvudrollen direkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar