Potatismysteriet, ett drama i en akt

För ett tag sen så var det en i mitt team som slutade, och nu när det har gått ett tag och personen ifråga är sörjd och saknad av ingen alls så ska jag berätta en i mina ögon HELT SJUK händelse som inträffade i början av  detta året. 

Den här killen, för det var en kille, vi kan kalla honom Herr Dysterkvist, för det var verkligen ingen person som slog klackarna i taket eller bjöd till i något avseende, utan det var liksom en aura av sålt smör och tappade pengar kring hela hans personlighet. Vissa dagar var det så att man undrade om han ens hälsade eller om det bara var en utandning som man välvilligt kunde tolka som ett hej. Man kan ju såklart inte alltid vara på topp och jag antar att det är mer synd om en sån person än vad det är om dens relativa omgivning, men det är ändå rätt energikrävande att i princip dagligdags behöva förhålla sig till en som i princip har 365 dåliga dagar per år och jag tycker kanske att man åtminstone kan försöka anstränga sig något för att inte ens kollegor ska behöva känna att de ständigt befinner sig i tvåtusentalsversionen av Det sjunde inseglet så fort man måste ha med en person att göra. Fast vad vet man, Herr Dysterkvist kanske gjorde vad han förmådde, men att det här kanske verkligen var det muntraste han kunde åstadkomma. 

Hur som helst. Vid tidpunkten för händelsen jag strax ska berätta om, någon gång i slutet av februari, så var det bara jag, Herr Dysterkvist och min bästiskollega Stefan som jobbade i den lokal där jag (eller vi) sitter. På mitt jobb är det två byggnader varav den ena i folkmun brukar kallas "kontoret" (fast den till 95 % består av en fabrik) och den som jag, Stefan och Herr Dysterkvist befann oss i går under benämningen "labbet" (fast den till 95 % består av lager och verkstad). Det officiella fikarummet ligger i kontorsbyggnaden, men på labbet har vi också ett pyttelitet kombinerat kök slash omklädningsrum slash förråd där det finns mikrovågsugn, vattenkokare, kaffebryggare och ett litet kylskåp. Vi som jobbar på labbet brukar ställa våra matlådor i vårt kylskåp på morgonen när vi kommer och tills det är dags att "gå över" (som vi säger när vi lämnar labbet och förflyttar oss till den andra byggnaden), men ibland om man har lite bråttom eller inte ids "gå över" så äter man lunch vid sitt skrivbord eller i ett litet konferensrum som också finns här. 

En dag strax innan lunchtid så kom Herr Dysterkvist till mig och frågade om jag möjligtvis av misstag hade råkat ta hans matlåda? Nej, jag har inte haft lunch än, svarade jag och framkastade sedan den i det läget inte helt orimliga teorin att det kanske i så fall var Stefan som hade råkat ta fel låda. Stefan är en person som är allmänt omtyckt och jag tror att om man inte gillar Stefan så har man nog heller inte en enda vän i hela världen, men han också rätt glömsk och ibland på gränsen till lite virrig så om någon inte skulle känna igen sin egen matlåda så var det väl han.
Herr Dysterkvist påtalade att han hade "känt lukten av bakad potatis" när han stod ute i labbet och jobbade, men jag tänkte inte så mycket mer på det just då för det är inte är helt ovanligt att det luktar mat i våra lokaler. Källan till det är att grannfastigheten som back in the days var ett AMU-center som för ett antal år sedan började användas som temporär skola dit man flyttade elever medan andra skolor i Ankeborgs tätort renoverades och nu har det på något vis blivit en permanent lösning i detta industriområde från 60-talet. Vårt friskluftsintag till allmänventilationen sitter på ett ställe där det händer att folk står och tjuvröker så att det luktar cigarettrök i våra lokaler, men då och då händer det också att det luktar mat, kanske från hemkunskapen eller skolköket.

I alla fall. Jag och Herr Dysterkvist gick över till det officiella fikarummet. Där mötte vi Stefan, som då  fick frågan om han råkat ta Herr Dysterkvists matlåda av misstag. Nej, jag hade ingen matlåda idag, jag har varit borta vid kiosken och ätit en grillad korv, svarade Stefan, och sedan kom vi in på en gång när Stefan och vår dåvarande ekonomichef råkade förväxla sina matlådor. Båda hade en sån där vit plastlåda med rött lock från Ikea som alla hade ett tag, och den här dagen slumpade det sig så att båda två hade  med sig samma maträtt. Stefan hade med god aptit redan hunnit sleva i sig hela portionen när dåvarande ekonomichefen bara Men det här är ju inte min spaghetti och köttfärssås...? med anklagande stämma. Stefan drog denna anekdot som utspelade sig långt innan Herr Dysterkvist hade börjat på jobbet, och sen sa Herr Dysterkvist att han kanske hade glömt matlådan i bilen och sen var det inget mer med det. Fast sen när vi kom tillbaks till labbet och han hade gått omvägen om parkeringen så visade det sig att det hade han inte men då tänkte jag att då har han väl glömt den hemma då och sen var det inget mer me det heller. 

Nästa dag var en fredag och när Herr Dysterkvist kom på morgonen så frågade jag honom om han hade hittat sin matlåda, för det är ju ändå rätt konstigt att en matlåda bara skulle försvinna ur ett kylskåp som står långt in i en lokal som i det närmaste är lika ointaglig som Fort Knox. Nej, svarade Herr Dysterkvist surt, det hade han inte. Men vad konstigt? tyckte jag för det är ju liksom inte så att kreti och pleti vandrar genom labbet. Mitt kontor ligger dessutom mitt emot det kombinerade köket slash omklädningsrummet slash förrådet och jag tycker ju att jag skulle ha märkt om någon ur kung Davids livvakter eller motsvarande skulle ha klampat in och börjat rota i kylskåpet, men visst, någon gång hade jag kanske något ärende ut i verkligheten så jag kan väl inte säga till hundra procent att jag haft koll och  att vakta kylskåp står möjligen på Anna Skippers befattningsbeskrivning, men inte min. Herr Dysterkvist höll med om att det var konstigt, och jag sa något om att det i så fall ju skulle innebära att någon obehörig varit i våra lokaler och rotat i vårt kylskåp och det kändes ju i så fall väldigt olustigt. Jag tycker inte det är olustigt, sa Herr Dysterkvist med en min och ett tonfall som sade det motsatta och det uppstod en del förvirring här innan det framkom att Herr Dysterkvist inte riktigt förstod innebörden av uttrycket "olustig" utan snarare trodde att det var en variant av "lustig". Herr Dysterkvist är svensk och har till och med en förälder som är svensklärare, men ibland när man pratar med honom är det som att han inte riktigt kopplar ihop ord och ords betydelse. Sedan drog han en lång harang om att han visste att han hade haft matlådan med sig, hur han hade preppat den för att han skulle träna efter jobbet och nämnde åter att han tyckte att han hade känt lukten av bakad potatis när han stod ute i labbet. Det var ju till slut inte mer att säga om det, utan han gick iväg för att börja jobba, men efter en halvtimme eller så kom han tillbaks och sa Nej, nu ska jag lägga korten på bordet, vilket blev ytterligare ett sånt där uttryck som användes lite felaktigt för nu fick jag intrycket att han skulle avslöja någon form av sanning om den där djävla bakade potatisen, typ i stil med Jag trodde att jag hade en matlåda med bakad potatis men det var nog bara för att jag kände lukten av det som jag fick det för mig, men istället kom det Jag tror det är Stefan som har tagit den och att han ljuger om det! 

OJ, sa jag och baxnade lite inför denna ändå rätt saftiga anklagelse. När jag hämtat mig lite sa jag att det verkligen inte låter som den Stefan jag känt och jobbat med i över 20 år, att han skulle kunna ta någon annans matlåda av misstag har ju bevisligen hänt (en gång på 20+ år), men det förutsätter ju liksom att det finns två lika likadana och han hade ju inte ens haft någon matlåda med sig igår. Det måste vara så, vidhöll Herr Dysterkvist, för jag tror inte det är du, så därför måste det vara han. 

Det var ju skönt att vara friad från Herr Dysterkvists barocka anklagelser, men ändå. Varför i hela fridens namn skulle Stefan göra det? undrade jag, och det kunde ju inte Herr Dysterkvist svara på, och jag kommer aldrig att få reda på det heller, men jag blir bara så djävla förbannad att man inte kan få ha sin matlåda ifred, fortsatte han och var liksom helt svart i ögonen och fortsatte att orera en god stund om att han visste att han hade tagit den med sig och han hade förberett si och så för han skulle träna efter jobbet och så vidare. Men om det nu är så att någon skulle ha ätit upp din potatis, skulle inte själva matlådan den låg i vara kvar här någonstans då i såna fall? undrade jag och kände  hur mina dolda Sherlock Holmes-skills gick igång, men Herr Dysterkvist påpekade att "när man har något att dölja så ser man ju till att röja undan bevisen också" i en ton som om det handlade om Palmemordet allraminst. Så du menar att medan du stod ute i labbet och jobbade så skulle Stefan ha råkat få syn på din matlåda med bakad potatis och sen varit så iskall att han helt utan skrupler mikrade den, åt upp den OCH  sedan gick och slängde själva matlådan efteråt medan du stod i rummet intill? undrade jag och fick en vision av hur det här skulle ha låtit i en amerikansk domstol (i alla fall i amerikanska filmer), liksom DID YOU OR DID YOU NOT EAT THIS MAN'S BAKED POTATOE? Jo, instämde Herr Dysterkvist, så måste det ha gått till "för det fanns ju ingen annan förklaring". Nähä? Den här diskussionen eller vad man ska kalla det kändes helt surrealistisk, och sen var det dags för ett möte som vi båda skulle vara med på och sen var det jobb och sedan blev det helg och inget mer blev sagt om detta för man är ju ändå inte i första hand anställd för att regissera den nya biofilmen Jakten på den försvunna matlådan. Frågade i och för sig Stefan om han var säker på att han inte hade råkat sätta i sig en bakad potatis av misstag (och kom då lik förbannat farligt nära åtminstone en variant av DID YOU OR DID YOU NOT EAT THIS MAN'S BAKED POTATOE?) och han svarade (såklart) att det hade han INTE gjort, och det var det ju (såklart) ingen som hade trott heller, och vi himlade med ögonen och bara men herregud, händer det här verkligen? 

På måndagen som följde skulle jag ha medarbetarsamtal med Herr Dysterkvist. Hade vänt och vridit på ovanstående i mina ögon märkliga incident både en och tio gånger under helgen som gick och velat mellan att a. låta det bero och rinna ut i sanden, och b. ta upp det till diskussion eftersom jag tycker det är sinnessjukt att anklaga en kollega att både stjäla och ljuga utan att ha ett endaste bevis för varken det ena eller det andra. Hade jag varit Stefan hade jag blivit skogstokig, men Stefan är som en gås så det bara rinner av honom. Landade till slut i alternativ b, för jag hade ändå andra mindre kul grejer att ta upp angående Herr Dysterkvists arbetsmoral, så jag tänkte att jag kan väl lika gärna ta all skit på en gång. 

Tog alltså upp, efter att jag tuggat mig igenom den mögliga gamla surdegen om den bristande arbetsmoralen, att jag inte tycker att det är okej att anklaga en kollega för både stöld och lögn utan att ha mer än en diffus och högst subjektiv känsla av att det måste vara så eftersom det inte finns någon annan förklaring. Herr Dysterkvist menade på att han inte hade anklagat någon eftersom han inte hade sagt det till någon annan än till mig. Ja, men det är väl illa nog att jag VET att du tänker så om en kollega, har du såna misstankar så får du faktiskt hålla dom för dig själv, svarade jag rätt stramt. 

Då började Herr Dysterkvist svamla rätt så osammanhängande om att det hade blivit ett missförstånd och att det stod en matlåda med lasagne i kylen och han bad om ursäkt om han hade anklagat någon. Jag uppfattade det då som att han hade haft med sig en matlåda med lasagne, men fått för sig att han hade haft bakad potatis och sedan helt enkelt varit så inställd på det att han inte hade sett matlådan med lasagne. Sånt kan ju absolut hända eller jag vet inte, men det finns ju den här Mandelaeffekten och såna där grejer som man är övertygad om har hänt och så har de inte det, så det finns säkert Matlådeeffekten också, men huvudsaken var ju ändå att a. ingen utomstående hade varit inne hos oss och snott en matlåda, och b. Stefan inte längre var oskyldigt anklagad för internt matlådetjuveri, så därmed tänkte jag att saken var utagerad.

Dagarna gick, veckorna gick och den där matlådan i glas med lasagne i stod fortfarande kvar i kylskåpet. När den började få en lätt patina av mögel frågade jag Herr Dysterkvist i en ton av apropå ingenting, om det var hans matlåda, för den var inte min och inte Stefans "och den har ju stått där rätt länge nu". Nej, det var ju den matlådan som någon ställde dit den gången när de tog min bakade potatis, svarade Herr Dysterkvist och det visade sig att den såkallade Mandela-Matlådeeffekten som jag tyckte mig uppfattat inte på något vis delades av Herr Dysterkvist utan hans bild av vad som hänt var att någon smugit sig in på labbet och bytt ut hans matlåda med bakad potatis mot en med lasagne och därefter försvunnit spårlöst för att sätta i sig Herr Dysterkvists bakade potatis istället för den medhavda lasagnen. Men...vem skulle ens göra något sådant? undrade jag och det kunde ju inte Herr Dysterkvist svara på för han var enligt sig själv "inte en sån som tog andras matlådor".  

Som väl var hade Herr Dysterkvist vid det laget redan sagt upp sig och det var bara ett par veckor kvar tills han skulle sluta, så jag lät det hela bero. Stefan kom med ett förslag att vi i samband med avtackningen skulle lämna över ett kort där det stod PS: Potatisen smakade utmärkt men du skulle ha saltat lite mer eller något i den stilen, men det vet man inte vilka mörka krafter som skulle kunna ha aktiverats i och med det, så vi vågade inte. Men det här kommer att bli en historia som berättas om och om och om igen vid de arbetsplatsmässiga motsvarigheterna till lägereldarna i åratal framöver, känner jag på mig.