Man kan inte säga allt

Har läst Man kan inte säga allt av Peter Pohl, detta är handlingen: 

Men vad i helvete: Sussy har inte kommit hem ännu! Vår deal, syrran, vår deal! Det här håller inte. Mitt beslut är fattat. Det får vara hur pinsamt som helst för henne, men nu hämtar jag hem henne. Halv tio och nermörkt ute, då har hon väl följt med hem till någon. Trots nollchans att hitta henne på lekplatsen spårar jag ditåt. När jag rundar hörnet ser jag att lekplatsen badar i ljus. Är det tivoli nu igen? hinner jag undra. Hinner, innan jag ser att det stämmer inte alls. Ingen musik, inget glam, inte rätta sortens strålkastare. Och publiken ... silhuetterna som står alldeles stilla ... Det där är inte tivolipublik, Hela scenen berättar att något har hänt. 

Jag gillade den här boken inledningsvis, det känns ju i och för sig lite sådär att säga att man gillar en bok som är tragisk, men ja, ni fattar. Sen tyckte jag den blev lite...konstig, invecklad liksom och jag förstod inte riktigt hur allting hängde ihop, det kändes nästan lite konspiratoriskt? Slutet kändes också konstigt, som att det inte var något slut? Eller så var det ett medvetet stilgrepp för att spegla att så här är det i verkligheten, man förstår inte allt, får inte reda på allt och det finns inget slut? Eller så är jag bara allmänt trög. Den här boken får tre nolltoleranser av fem möjliga.