So close, no matter how far

I did it, nästan åtminstone. Sprang 5 kilometer alltså. Enligt väderleksprognosen skulle det vara 20 grader och mulet, men i verkligheten var det 27 grader och sol. Jag är ju mycket känslig för när det "blir för varmt", det orkar jag inte med, men samtidigt vill jag följa det här programmet som Fotspecialisten har satt upp så att jag är i fas när jag ska träffa honom nästa gång, vilket är ett par veckor in i augusti om jag inte minns fel, det var i alla fall innan Tjejmilen. Är inte så himla brydd över själva Tjejmilen egentligen, för runt tar man sig alltid på ett eller annat sätt. Men träningen inför ska göras och då kan man inte hålla på och fega ur varenda gång vädret inte är med en, så jag iväg. De första tre kilometerna gick ändå helt okej, första delen går på grusväg utan skugga men då är man ju i början och har inte fått upp ångan riktigt, och sen när värmen stiger och svetten börjar flöda är det stig i skuggig skog. So far so good, MEN sen ska man ut på grusväg igen och då är det BÅDE stekande sol, ingen skugga och sånt där svagt uppförslut som aldrig verkar tar slut och det blev fan i mig för mycket, fick vid två tillfällen ta en liten paus och gå kanske 100 meter innan jag rasslade igång igen. Det var ju lite deppigt, men jag får som panik när solen bara tokgassar och det känns som att man håller på att implodera av värme och man har som tapetklister i munnen för all saliv har torkat in och kan varken svälja eller spotta.
 Tröstade mig med att jag tyckte sånt var asjobbigt även när jag var relativt vältränad, så det är väl inte konstigt att jag tyckte det här var en variant av helvetet på jorden. Blev ändå lite endorfinfylld när jag svalnat något och började köra hemåt. 5 kilometer minus kanske 200 meter är ju ändå inte fyskam och  speciellt inte i denna värme och fötterna kändes okej så på det hela taget kände jag mig rätt nöjd. Och det var ju tur för väl hemma bad min man mig att flytta alla (enligt honom) "mina" krukor från uthuset, något som han uppenbarligen var oförmögen att göra själv fastän han i övrigt släpat ut varenda pinal på egen hand, men jaja. Släppte ut hönsen, gick en minipromenad med hundarna för det var som sagt 27 grader varmt, och tog sedan itu med detta trök. Det fanns rätt många krukor men tog väl egentligen inte så jättelång tid, det var mest tråkigt. Men nu är det gjort! Gick in, tränade pilates och gjorde fotrehab, vek 200 A4-papper till A5-storlek, reklamblad om vår ridklubb som vi ska dela ut i olika sammanhang eftersom vi inte har råd med någon annan marknadsföring och sen var det ÄNTLIGEN dags att få slänga sig i soffan och slappa. 

Idag är det jobb, sen hem och fiska upp min man och vår röjsåg och tillbaka till stan för idag är det fixareftermiddag/kväll i stallet så resten av dagen lär ju gå till det. Noterade också att krusbären är mogna så på onsdag måste jag plocka av dom innan de börjar spricka och alla traktens getingar kommer dit och ställer till med kalas. I min mans förra trädgård fanns en buske som gav extremt stora krusbär och när vi  skulle flytta så grävde jag upp den, snudd på med livet som insats för den har också extremt stora taggar. Det tog några år för den att etablera sig, men det var det värt. På torsdag blir det en sväng till tippen hoppas jag. Min man har ju en tendens att knö in allt han vill bli av med på första bästa lediga yta han får syn på, och nu går det knappt att komma in i carporten vedporten eftersom allt emballage till den nya duschkabinen ligger inknött där tillsammans med en massa gamla synder i form av allehanda bös. Det är en ständigt återkommande källa till dålig stämning hos oss, jag tycker att jag lägger timmar och åter timmar på att rensa, städa, organisera i carporten vedporten så att det vara snyggt och prydligt och man bara ska kunna gå in och hämta ved, stapla ved, såga ved, whatever, sen startar min man upp något projekt och vips är man istället tvungen att kliva och klättra över en massa grejer som han tryckt in där "så länge", men aldrig att han sedan tar tag i det för att åka och slänga det? Nu råkar det ju vara så olyckligt att återvinningsstationen i Nästan-Österlen bara har öppet måndagar och torsdagar och det är ju de dagar jag rider och därför behöver bilen, men jag skulle påstå att det är fullt möjligt att även andra dagar köra till grannbyarnas återvinningsstationer som har lite mer generösa öppettider. Plus att nu är det sommaruppehåll i ridningen sedan flera veckor tillbaka, men ändå har noll initiativ till tippkörning tagits från hans sida. Jaja. Nästa vecka ska jag träffa Jenny och dricka vin och då ska jag ondgöra mig ännu mer över det här, känner jag. Hehe.