onsdag 22 november 2023

Takin' time to make time

Natten till igår sov jag som en kratta, av de gamla vanliga anledningarna: kom hem sent från stallet, duschade, gick och lade mig i vårt iskalla sovrum, min man var då fortfarande vaken och jag tänkte fåfängt att jag nog skulle hinna somna innan honom, tänkte sedan ännu mer fåfängt att jag nog ändå skulle kunna somna fastän han somnat och börjat snarka, kunde såklart inte det, ville inte heller gå och lägga mig i Flickrummet™ för där tänkte jag att det skulle vara ännu kallare eftersom det inte finns något element i det rummet (man ställer sig ju inte och börjar elda i kaminen klockan 22) och nu hade jag ändå lyckats jobba upp en viss värme (med hjälp av tre hundar) under täcket. Ja, så sömnen blev därefter, detvillsäga bristfällig. Så gårdagen var rätt seg, även om den inleddes med ett massivt vredesutbrott. Min dockningsstation till min jobbdator har nämligen en knapp som det börjar bli glapp i eller något, vet faktiskt inte vad det är men vissa dagar är det bara att trycka på ON och så lyser den upp och saker börjar jobba och så går jag in i vårt kombinerade kök/omklädningsrum/förråd/whatever och hänger in ytterkläderna och ställer in matlådan i kylskåpet och sätter på tevatten och går en runda och tänder i lokalerna och när jag kommer tillbaks är det bara att logga in och börja jobba. Andra dagar händer det absolut ingenting när jag trycker på samma ON-knapp på exakt samma sätt. Då får man börja dagen med att på ett mycket ovärdigt sätt försöka fjäska sig till maskinellt samarbete genom att dra ut sladdar, sätta i sladdar, trycka på lite olika sätt utan framgång för att sedan tappa humöret, svära högt, slå näven i bordet och vråla HELVETE (saker man kan unna sig när man är först på jobbet) och sen kanske den möjligen startar. Detta har nu ökat i frekvens från kanske en gång då och då till var och varannan dag, så nu har mailat supporten och bett om en ny dockningsstation ASAP för så här kan man ju inte ha det. Tills dess får väl datorn helt enkelt stå igång. 

Igår segade jag mig igenom jobbdagen, åkte hem, släppte ut hönsen, tog en promenad med hundarna medan jag pratade i telefon med min bror, kom hem igen, stängde in hönsen igen (de var ändå på väg att gå och lägga sig så det var egentligen bara för att inte hönsgården skulle stå öppen över natten), tränade ett pass pilates och sen låg jag i soffan och läste i en bok till kanske 19.30 då jag gick upp och lade mig i sängen och läste i en annan bok. Min man höll på med sin pianoläxa, han går någon slags onlinekurs. Tack och lov (för mig) är det elpiano och hörlurar så det är inget som stör. Det är värre när han får för sig att han ska bättre på sina banjo-skills, men det händer tack och lov inte så ofta. Banjo är ett akustiskt instrument som låter alldeles otroligt mycket och min mans repertoar av låtar är inte så stor, så allting låter exakt likadant. Hann i alla fall somna innan min man kom och lade sig, så nattsömnen blev ändå hyfsad. 

Idag ska jag besöka en sjukgymnast eller fysioterapeut eller vad det kan tänkas heta nuförtiden och förhoppningsvis få lite tips och tricks om hur man kan träna upp rörligheten när man är så stel i knäna som jag är. Det kanske inte går, men det kan ju vara värt ett försök. Läste för ett tag sedan om olika ålderstecken, det var väl lite löst baserat på den här japanska Locomo-metoden, ett var att man inte kunde använda trappor utan att hålla i räcket och ett annat var att man inte kunde stå upp och ta på sig ett par strumpor. Jag brukar alltid hålla i räcket när jag går i alla fall nerför en trappa, men det känns mer som ett inlärt beteende än ett faktiskt behov. Och jag brukar också sitta ner och ta på mig strumpor, men det är ju  snarare av lättja skulle jag säga. Nu har jag slutat att använda trappräcke och jag har också börjat stå upp och ta på mig strumpor. Det gäller att inte låta sig förfalla i onödan. 


6 kommentarer:

  1. Haha, igenkänning pa kroppens förfall. Jag skulle ta pa mig ett par mjukisbyxor och fastnade med foten i resaret längst ner vid ankeln, tappade balansen och föll ner pa ena knät. Det blamärket tog flera veckor pa sig att blekna.
    Men trappräcken behöver jag inte ännu, och jag star upp och tar pa mig strumpor. An är det liv i gumman!
    /Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Heja heja! Jag har inget emot att bli äldre och klokare, men det där kroppsliga förfallet kan man ju verkligen vara utan.

      Radera
  2. Jag har ett tips till Flickrummet utan element! Vi har en rättså primitiv sovstuga på landet som visserligen har ett element men det är klart underdimensionerat och värmer väldigt långsamt. För ett par år sen skaffade vi tunna värmedynor som ligger mellan madrass och underlakan och det är bara helt underbart! Tre värmelägen, och när det är kallt i luften vår och höst så finns det inget skönare än att brassa på med högsta värme och krypa ner och gosa in sig./AnnaH

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tipset, det ska jag verkligen kolla upp!

      Radera
  3. Åh, såna hade vi också när vi bodde på landet. Att gå och lägga sig var som att krypa ner i ett varmt bad, mmm.
    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. När jag var liten och bodde på landet så hade vi en vedpanna men ingen ackumulatortank, vilket innebar att det var varmt och gott så länge det var eld i pannan och sedan blev det kallt. Minns fortfarande tillfällen då vi varit borta under många timmar och man kom hem till ett iskallt hus och man skulle gå och lägga sig i en iskall säng, då hade man ju kunnat döda för att kunna ha en sån dyna!

      Radera