Scary movie i tre etapper

1. Igår såg vi ett avsnitt av Kingdom Hospital på tv. För den som inte känner till det är det Stephen Kings variant av Lars von Triers Riket. Fullt med läskigheter med andra ord, fast jag måste nog säga att originalet är ännu läskigare. När vi tittat klart började det åska, vilket skrämmer vettet ur Boris. Trots att vi, the leaders of the pack, sitter helt slöa i soffan och flippar med fjärrkontrollen och Remus, tax med rätt att sova, obekymrat snarkar vidare i bästa fåtöljen så är Boris övertygad om att världens undergång kommer att inledas med blixt och dunder. Han känner sig dock något säkrare om han får krypa in och gömma sig någonstans. Typ: mellan tvättkorgen och duschkabinen. Bakom soffan. Under sängen. Ställen där en hund i schäferstorlek normalt sett inte får plats, men med lite vilja så går det. Där ligger han sedan och gnyr och flämtar och inväntar hundversionen av Harmageddon. Dock slutade det åska innan vi gick och lade oss, men någon gång under natten började det tydligen igen.
Känslan av SKRÄCK när man vaknar ur en Kingdom Hospital-relaterad (mar)dröm mitt i natten av att det ligger någon och krafsar och hyperventilerar under ens säng: Rätt hög.

2. Såg precis en snok åla in i carporten vedporten. Nu vet jag ju förstås att snokar inte är farliga, och jag är dessutom helt säker på att det var en snok (vita fläckar på sidorna, skyggt beteende, snabb). Men ändå.  Dessutom äter snokar grodor och paddor. Lynette II och hennes avkommor är alltså i fara.
Känslan av SKRÄCK när man ser en orm ringla iväg på sin egen gårdsplan när man själv står barfota någon meter därifrån: Medium.

3. I eftermiddag ska vi tävla i rallylydnad. Debut. Jag har visserligen tävlat i vanlig lydnad innan, vilket är cirka tusen gånger värre, men ändå. Har inte direkt kilovis med tävlingsnerver. Även om det är roligt och utmanande och lärorikt också.
Känslan av SKRÄCK inför att tävla: Förhållandevis låg. Dock inte obefintlig.