En rökare i krysset, eller det är FAN INTE OKEJ

En av mina cirka 3 läsare undrade i en kommentar till det här inlägget vad det var för fel på att gynna tobaksindustrin. Vill börja med att säga att det här man "ska" gynna respektive bojkotta är ju skitsvårt, åtminstone nuförtiden när alla stora kapitalbolag verkar äga varandra i nåt djävla konglomerat där kapitalhunger är den största drivkraften. Förr kunde man ju klara sig hyfsat med att undvika Nestlé, Shell och McDonalds, men nu är det fan i mig en DJUNGEL som alla är insyltade i. Jag tog som exempel att Marabou förr (vet inte de exakta ägarförhållandena just punkt nu för sånt där ändras ju också hela tiden utan att man direkt får reda på det) ägdes av nåt bolag som i sin tur ägdes av Philip Morris, så när man satt där och tryckte i sig sin Schweizernöt så gynnade man i själva verket tobaksindustrin, och det är FAN INTE OKEJ.

Så i alla fall: Varför jag inte tycker att man ska gynna tobaksindustrin har inte så mycket med rökande människors hälsa att göra (även om jag tycker det är skäligen korkat att betala sjukt mycket pengar för att dra i sig en massa cancerogena ämnen, men så länge folk inte röker eller slänger fimpar i MIN absoluta närvaro så är det väl inte så mycket jag kan göra åt den saken), utan det är främst för att tobaksbolagen utnyttjar fattiga människors redan rätt så pissiga situation i tredje världen genom att komma med schangtila löften om hur fattiga och lågutbildade människor ska kunna tjäna grova slantar på att odla tobak på sin mark (istället för mat som väl hade varit vettigare), men där odlarna genom finstilta paragrafer tvingas köpa mängder konstgödsel och bekämpningsmedel av tobaksbolagen för pengar som inte finns, och därför blir de skuldsatta och ännu mer piskade att fortsätta odla, lite "I can't afford to die, I owe my soul to the company store"-stuk som ju känns väldigt otidsenligt och FAN INTE OKEJ.

Tobak är dessutom enormt resurskrävande att odla, det går åt enorma mängder konstgödsel (som i sin tur är rätt så resurskrävande att framställa) och man "måste" (för att inte riskera att skörden förstörs av skadeinsekter och då inte inbringar odlarna några inkomster överhuvudtaget) bespruta plantorna vid ett flertal tillfällen under odlingssäsongen, vilket innebär att samma fattiga och lågutbildade människor som lurats att odla tobak på kontrakt nu exponeras för synnerligen potenta gifter samt att mark och vattendrag förorenas så att ohälsan drabbar ännu fler människor i närområdet. Plus att man tvingas skövla skog i redan känsliga naturområden för att kunna torka råtobaken efter skörd, och skogsskövling är som alla vet inte heller sådär jättebra för den här planeten vi uppenbarligen har gett oss fan att det ska gå åt helvete för i kapitalismens och konsumtionssamhällets namn, och det är FAN INTE OKEJ.

Så: omoraliskt utnyttjande av fattiga människors situation i tredje världen, användande av mängder av bekämpningsmedel, utarmning av jorden genom monokultur plus skövling av värdefulla skogsområden för någonting som i slutändan bara genererar sjukdomar, sämre folkhälsa som överhuvudtaget inte tillför något positivt i någon bemärkelse (möjligen att man räknades som "tuff" när man gick på högstadiet, men den meriten lämnar väl ändå en hel del övrigt att önska så här 30 år senare) är mina skäl för att inte medvetet vilja gynna tobaksindustrin. Sådärja,  nu är det sagt. Det är FAN INTE OKEJ. 

Miss Diss strikes again, just watch me

I morse spelades låten Words av F R David, en gammal goding från 80-talet som det ändå inte var riktigt rumsrent att lyssna på när det begav sig därför att den var "mesig" och själv var man ung och tuff. TACK GODE GUD att man är 47 och kan få tycka vad man vill, säger jag bara.

Hon som pratade (Lisa Tallrot) presenterade dock artisten som Eff Ar Dejvid, med engelskt uttal alltså. Men herregud. Det vet väl alla att han är fransman, visserligen född i Tunisien, men det är ju ett gammalt franskt kolonialvälde där engelskan icke göre sig något större besvär. Blir så chockad när folk som pratar på radio uppenbarligen inte har en aning om sånt som man själv tycker är ungefär lika självklart som att solen går upp i öster och ner i väster, som det här till exempel.  Vet ej vad man har för krav på folk som har som jobb att orera i en radiostudio, men allmänbildning verkar inte vara en av dom.

Med vänlig hälsning, en som igår fällde uttalandet "Va, ligger Uddevalla vid havet?". Men jag pratar ju åtminstone inte på radio.

Knulla i Bangkok

Kollade vad folk googlat på och hamnat här och i topp låg den viktiga frågan Var knullar man i Bangkok? Ja, kära ni som undrar, jag har faktiskt INTE EN DJÄVLA ANING, men ni kanske kan testa att göra det i sängen?

PS: Anledningen till att man hamnar här är förmodligen för att jag har bloggat om att Dan Eliasson, före detta generaldirektör för Försäkringskassan, numera rikspolischef, en gång i sin ungdom var med i legendariska Bad Boo Band, vars stora hit hette just Knulla I Bangkok. Den spelade man på kassettband om och om igen i sin egen ungdom (några år senare) och tyckte att det var döfränt att de sjöng om att knulla istället för om hjärta och smärta à la Gyllene Tider och liknande såkallade tonårsidoler. Och framför allt att han som låten handlade om, Fula Olle, han som ingen tjej ville vara med, minsann fick vad han förtjänade eftersom han var av åsikten att "vem fan vill ha en svensk tjej, en discofitta utan hjärna" och istället tog flyget till Bangkok, men sen när han kom hem så framgick det att det funnits en tjej som hade velat vara med honom, men nu inte längre var intresserad eftersom "vem fan vill ha en kille som åker till Bangkok för att knulla?" NÄ, JUST DET. Så tänk på det, ni som googlar.

Å-Å-Å TJEJER, eller: Öppet brev (eller okej, blogginlägg) till Radiosporten

Alltså SNÄLLA ni på radiosporten som kommenterar från friidrotts-VM i Peking, kan ni inte sluta upp med att säga "tjejer" i tid och otid? Varenda gång det ska rapporteras från någon gren där det är kvinnor som tävlar mot varandra så haglar det av kommentarer i stil med "Ska det kanske bli två svenska tjejer i finalen?" "Det finns en fyra-fem tjejer som är snabbare än NN och som kan bli farliga...", "Nu är det tre tjejer som har hoppat högre än 4.70..." "här kommer kenyanskan in på upploppet, det är en UNG TJEJ, bara 19 år men oj så snabb hon är..." ochsåvidare i all djävla oändlighet. VARFÖR?  Som om det speciellt måste betonas att det handlar om tjejer. Jag menar, om man nämner den svenska stavhopparen Angelica Bengtsson och några lyssnare mot förmodan inte skulle begripa att det är en kvinna som hoppar så är väl den delen av lyssnarna ändå så skäligen korkade att de förmodligen inte kan tillgodogöra sig innehållet i ett idrottsreferat och då är det ju ändå att tala för döva öron, och vi andra kan väl få begripa det av oss själva. I det här sammanhanget (internationella idrottstävlingar) är väl det intressanta ändå att det är en svensk (obs, är bara idrottsnationalist, ej anhängare till Jimmie Åkesson) som är med och slåss om medaljer och nya rekord, inte att det är "en svensk TJEJ". Väl?
Läste i och för sig att FIFA (eller varför inte "GUBBARNA I FIFA") hade förbjudit TV4 att bara säga "fotbolls-VM" utan de var tvungna att säga "FIFA dam-VM" för att få sändningsrättigheter, så det finns tydligen ingen gräns bortanför dumheten för hur djävla korkat det får bli i idrottssammanhang.

Men man hör liksom inte motsvarande "nu är det snart dags för grabbarnas längdhoppsfinal..." eller "nu är det en svensk grabb som ligger sexa i ena kvalgruppen i diskus..." utan där går det tydligen jättebra att säga att "svensken Daniel Stål" och utgå från att lyssnarna själva kvarar av att dra slutsatsen att det handlar om herrarnas kval. Och  hur låter förresten det då? Herrarna och tjejerna? Inte för att "damer" låter så mycket bättre, men nu råkar det ju heta dam- och herridrott i den mån man nu tycker att det måste betonas. Jag tycker inte alls att det är speciellt nödvändigt, det brukar liksom framgå av sammanhanget. Om man säger till exempel "fotboll" och sedan låter folk själva räkna ut att om det till exempel är Nilla Fischer som passar till Lotta Schelin så lär inte Zlatan Ibrahimovic och Johan Elmander dyka upp på samma planhalva, HUR DJÄVLA SVÅRT KAN DET VARA LIKSOM?

Dessutom: i det här sammanhanget låter "tjejerna" lite som att de bara är en hårsmån ifrån att skutta några glada hoppsasteg från idrottsarenan och raka vägen in i dockvrån på dagis, inte att de, precis som sina manliga kollegor, presterar elitidrott på den högsta nivån i världen. Alltså Miro Zalar och vem-det-nu-är-som-är-bisittare i radiosportens sändningar från Peking (och i alla andra sammanhang också för den delen): Vänligen stryk ordet "tjejer" ur vokabulären, eller tänk åtminstone över om det verkligen, verkligen, är nödvändigt att hela tiden säga det. Tack.

Four fit challenge: För en gångs skull är jag SÅ FÖRE MIN TID!

Surfade runt lite planlöst och stötte plötsligt på begreppet "four fit challenge" och JAHA, vad är det då undrade förstås jag och började klicka runt på det outsinliga informationshavet som internet består av.  Det handlar om att tänka mer hållbart kring kläder och textilier. Folk handlar ju nya kläder som om det inte fanns någon morgondag, och textilindustrin är som alla vet (eller åtminstone borde veta) inte speciellt hygglig mot vare sig miljön eller de människor som tvingas arbeta med att odla och på olika sätt förädla textilfibrer. Som sedan blir till ett plagg som köps, används några gånger och sedan hänger i garderoben tills det i bästa fall lämnas till Myrorna eller liknande, i sämsta fall hamnar i soporna. Åtta kilo textilier per person och år slänger vi svenskar tydligen och jag skulle gissa att merparten av denna mängd är plagg som folk "tröttnat på". Blir så djävla provocerad av folk som "tröttnar på" allt från helt felfria kläder till dito porslin, möbler och köksinredning, och bara slänger och köper nytt bara för att...ja, vadå för? Er har dom ju verkligen lyckats med, de där som tycker att det är okej att i konsumtionssamhällets namn utarma jordens resurser och låta merparten av befolkningen leva i misär för att några få priviligerade procent ska sitta och vältra sig sig i ett äckligt överflöd av ändliga resurser. Jamen lycka till med att köpa en ny PLANET när den tiden kommer säger jag bara.


Ja, så i alla fall: Four Fit Challenge går ut på att man under en vecka (alltså inte bara under sju dagar utan varje vecka, antar jag i alla fall) bara ska bära fyra klädesplagg. Undantag är underkläder (tack), träningskläder, ytterplagg och arbetsuniform. Där rök ju "utmaningen" för min del, det är ju liksom ingen utmaning när det redan är ens livsstil. Inte uttalat fyra plagg kanske, men jag kör ju med narkotikajeans, t-shirt och nån tröja jämtjämtjämt, det är ju liksom min basgarderob och eftersom jag alltid har samma så har jag noll, nada, zero behov av att ta på mig något annat med mindre än att dessa blivit smutsiga eller känns ofräscha. Bryr mig således inte det ringaste om ifall någon skulle tycka eller kommentera att jag har samma kläder på mig flera dagar i sträck, vilket tydligen verkar vara i ungefär samma område på skamlighetsskalan som att ha smittat ner halva bekantskapskretsen med en könssjukdom. Fattar liksom inte grejen med vad det skulle vara för fel med det (att ha samma kläder flera dagar i rad alltså), men det är ju det som folk anför som huvudargument mot att använda samma plagg mer än högst två dagar i sträck, "annars tror kanske folk att jag inte har något annat att sätta på mig". VARFÖR SKULLE DET VARA SÅ DJÄVLA FARLIGT? Är det något nedärvt komplex från det fattiga bondesamhället eller vad är problemet? Jag vill på riktigt veta detta, men tycker aldrig att jag får några riktigt vettiga svar. För obs, det handlar ju inte om att man ska gå omkring och vara smutsig (ett annat argument).  Om man sitter vid ett skrivbord hela dagarna så är man väl på sin höjd utsatt för lite damm, folk som har jobb där man smutsar ner sig har väl som regel någon slags arbetskläder. Och då är det ju inga problem med att låta andra se att man har likadana paltor på sig varenda dag.

Någon i fikarummet tog häromdagen upp det här med att "rensa i garderoberna" som om det var ett ständigt återkommande projekt, och jag kände mig helt oförstående (gör jag i och för sig nästan jämt när folk börjar prata kläder). Men på riktigt, jag rensar i princip aldrig i mina garderober. Det behövs inte eftersom jag nästan aldrig köper något nytt, utan jag har ett antal plagg som jag återanvänder tills de faller i bitar. Sedan lagar jag dom så gott det går och så använder jag dom lite till. Funkar hur bra som helst om ni frågar mig. Några åtta kilo textil lär jag inte slänga på ett år, den saken är säker.

Min man däremot, är en riktig slösare. Han köpte ett par nya jeans 2008, och i år slog han fan i mig till på ytterligare ett par för de gamla var mer hål än jeans. Det är ingen kvalitet längre. Nya jeans titt som tätt vart sjunde år, han är inte rädd för utgifter han, som Anton Svensson, Katthult, Lönneberga, skulle ha sagt. Annars är han, min man alltså, inte Emils fader, nästan värre än jag. Jag ska erkänna att jag slänger strumpor med hål på enbart av den anledningen att jag är för lat för att laga dom. Det är han också, men han slänger inte de trasiga strumporna utan låter helt obekymrat tårna sticka ut ur strumphål stora som kontinenter, som ett annat fattighushjon. Men det är ju hans bekymmer, inte mitt.

Förr hade jag som princip att det som började som finplagg så småningom blev ett vardagsplagg, och när det chanserat ytterligare blev det "stallkläder" (på den tiden jag höll på med hästar) för att slutligen degraderas till "lagårdskläder" (på den tiden jag höll på med kor och grisar). Numera har jag ett litet antal "finkläder" som jag bara använder i sammanhang som kräver att man ska se striktare ut än snäppet ovanför baglady, och resten av tiden hänger de plaggen i garderoben. Jag menar, jag har kanske anledning att "klä upp mig" en eller två gånger om året och vad i HELVETE spelar det då för roll om jag har samma kläder på mig vid de enstaka tillfällena? Det värsta som skulle kunna hända skulle väl vara att någon kommenterade att jag tydligen alltid har samma kläder på mig när det är fest, och SO WHAT? Det är väl ett i-landsproblem av stora mått i så fall. Om det där är folks värsta bekymmer så är de ju verkligen lyckligt lottade om ni frågar mig.

Så nä, det blir ingen Four Fit Challenge för mig. Man kunde nämligen anmäla sig och vara med i någon tävling och vinna en "stylingdag" med någon mode(?)guru, men för det första hade ju ett sånt pris varit helt bortkastat på mig eftersom jag är ytterst obenägen att lämna narkotikajeansen till förmån för något annat. Och i övrigt så är det ju ingen utmaning för mig eftersom jag redan är där. Jag som aldrig någonsin är först med det senaste har tydligen varit före min tid i hela mitt liv. Plötsligt händer det, liksom. Så djävla gött.

Reflektion när man tittar på The Following

Först är det Ryan som bara: näe, jag tänker fan i mig inte befatta mig med fallet Joe Carrol, I'M DONE WITH THAT och Mike bara: men kom igen nu mr Hardy, och sen när Ryan är på hugget och är Joe hack i häl så är det Mike som bara: nä, jag kan inte hålla på med det här, I'M DONE WITH IT, och Ryan bara: men pliiiis, Mike, come ON, YOU HAVE TO, och han bara: näpp, men sen händer det något som gör att han ändå inte kan låta bli men då vill Ryan inte "dra in honom i något" och Mike får liksom tjata sig till information om fallet och sådär håller det liksom på fram och åter. Vilka evinnerliga velputtar alltså.

Och generellt för polisserier: alltid när något ställe ska stormas så kommer det en gigantisk insatsstyrka med hjälmar och sköldar och gasmasker och skottsäkra västar och maffiga automatvapen som samordnat tar sig fram mot objektet från alla håll, kollar alla utgångar, täcker flyktvägar och på det hela taget ger ett mycket kompetent och professionellt uttryck. Men i spetsen för denna tungt beväpnade och ishockeymålvaktsliknande armerade insatsstyrka ska alltid HJÄLTEN skutta fram och vara den som först sliter upp dörren och rusar in och börjar gorma, i jeans och t-shirt och endast beväpnad med något som mest påminner om en liten fjuttig leksakspistol. Man tycker ju att om det skulle vara någorlunda verklighetstroget så skulle hen a. fått gå in sist av alla eller inte ens fått följa med utan att klä sig som SWAT-teamet, eller b. ha blivit ihjälskjuten på fläcken på grund av litet vapen och ingen skyddsutrustning. Men det händer ju aldrig. Det är fan i mig ingen ordning med någonting nuförtiden.

Om mineralolja

Här är de huvudsakliga anledningarna till varför jag anser att mineraloljebaserade hudvårdsprodukter ska åka i Sverker Olofssons stora soptunna med fart och kläm:

1. Mineralolja (som alltså inte har ett smack med "mineraler" att göra) tillverkas av råolja. Förutom att råvaran är en ändlig resurs på den här jorden så innehåller alltså lypsyl samma jox som används när man framställer bensin, fotogen, tändvätska, motorolja och liknande produkter. Den bryts inte ner i naturen (till skillnad från vegetabiliska oljor) och framställningen och raffineringen är inte speciellt miljövänlig den heller.
2. Jag tycker i och för sig att det räcker gott och väl med 1. men ska man spåna vidare ur ett hälsoperspektiv så: Om man läser på ett säkerhetsdatablad till vilken produkt som helst som innehåller mineralolja så står det alltid: KAN HA EN UTTORKADE EFFEKT PÅ HUDEN. Jamen så djävla SMART av nån att börja använda mineralolja som bas för någonting man smetar på sin hud för att man är torr från första början. Inte nog med att det är billigt och aldrig härsknar (för det gör mineraloljan aldrig, till skillnad från vegetabiliska oljor), men den skapar ett beroende. Först tycker man att det hjälper att smörja in sig, men på sikt blir huden alltså bara ännu torrare och kräver att man smörjer in sig mer och mer för att få samma effekt, vilket ju är JETESMART ur företagens synvinkel. Men vi som inte tror på konsumtionssamhället som en varaktig lösning på jordens alla problem vill kanske använda våra slantar till något bättre.
3. Tycker inte heller att man med flit ska tillföra kroppen fler persistenta (svårnedbrytbara) ämnen än vad som redan finns. Mineralolja blockerar dessutom porerna i huden. Huden är ju inte bara ett skinn som finns för att tarmar och blod och annat ska hålla sig på plats, utan det är även kroppens största organ. Den har en massa viktiga uppgifter att sköta för att vi ska må bra och det tycker jag den ska få göra med så lite störningar som möjligt.

Så om ni frågar mig om något hälsoråd så får ni följande: på med läsglasögonen och lusläs innehållsförteckningen på era krämer och salvor och så väck med allt som har något av följande innehåll:

• E 905
• Liquid paraffin
• Medicinsk vitolja
• Mineral Oil
• Oleum petrolen
• Oleum vaselini
• Paraffin
• Paraffin Oil
• Paraffinum
• Paraffinum Liquidum
• Petrolatum
• Petroleum
• Vaselin
• Vaselin Oil
• Vit mineralolja
• White mineral oil

Här kan man ju även nämna parabener. Det har inget med mineraloljor att göra utan är ett konserveringsmedel som kan vara hormonstörande och som dessutom är allergiframkallande, men är jättevanligt i hudvårdsprodukter eftersom någon har kommit på att här finns det stålar att tjäna. Allt som börjar eller slutar på "paraben" åker därför samma väg som mineraloljorna. Hear my voice och tack för ordet och så.

Värmen just nu har alltså ingenting med den heliga Birgitta att göra om någon trodde det

Amen alltså herregud, läste precis på Facebook att någon tyckte att man skulle "passa på att njuta av den sköna brittsommaren". För helvete, det är AUGUSTI. Såvitt jag vet är det fortfarande juni, juli och augusti som är de såkallade sommarmånaderna, och augusti är ju långt ifrån slut än. Plus att det väl är någon slags naturlag att hur eländigt sommarvädret än har varit så är det ALLTID varmt kring tidpunkten då skolorna precis har börjat, så det är väl inget att hetsa upp sig över.

Brittsommar är när det blir varmare och soligare än vanligt på hösten, vanligen omkring den 7 oktober då Britta (och Birgitta) har namnsdag. Det finns en skröna som säger att den heliga Birgitta tyckte att det var lite väl kallt och ruggigt häruppe i Norden, det var väl efter att hon varit i Rom och lapat sol kan man väl tänka, så hon bad till högre makter om lite extra sommardagar och Gud bara: okej då, men du får vänta till oktober. Så ligger det alltså till, så att börja dividera om brittsommar i augusti går alltså verkligen inte för sig.
Skärpning, kretiner.

Melon? Melon!

I hela mitt 47-åriga liv, nästan i alla fall, har jag gått omkring och tyckt att jag inte gillar melon. En gång när jag var liten fick jag nämligen smaka på en bit vattenmelon och den smakade inte alls som jag trodde den skulle göra. Jag antog, med en 4-ish-årings logik, att eftersom den var röd inuti så skulle den smaka typ som jordgubb, och det gjorde den ju inte. Sån himla besvikelse, speciellt som melon på den tiden, alltså i ungefär samma veva som Jesus red in i Jerusalem på en åsna, var "lite exotiskt" och alltså inget som fanns hemma dagligdags, och alla hade ooh:at och aah:at om hur gott det skulle bli. Ja, sen nästa gång det bjöds så sa jag väl antagligen att jag inte ville ha, och sen undvek jag kategoriskt melon under hela min uppväxt (eftersom det nästan aldrig fanns så var det ju inte heller speciellt svårt).  Nån gång på sena mellanstadiet så minns jag att jag fick låna någon slags lypsyl med artificiell melonsmak/lukt av min kompis, och det var ju inte HELLER någon hit och sedan dess använder jag gammalt hederligt lypsyl (fast jag ska sluta med det så fort jag hittar nån värdig ersättare eftersom det innehåller mineralolja) när jag får en släng av torra läppar. Använder lypsyl några dagar cirka två gånger om året så jag kanske inte är i farozonen för hög mineraloljeexponering, men det duger ändå inte enligt mina principer för vad jag medvetet ska tillföra min kropp) och har tänkt att melon, nej tack, it's not for me.

Men för kanske två år sen var min man och jag och åt på Rökeriet i Åhus, och där hade de dekorerat min mattallrik med några klyftor honungsmelon, och SNÅL SOM JAG ÄR så åt jag upp dom bara för att, liksom. Och fann att det var ju hur gott som  helst. Nu när vi var i Stockholm på semestern så plockade jag därför djärvt åt mig några klyftor vattenmelon från fruktdelen av frukostbuffén och HERREGUD VAD GOTT, saftigt och svalkande och läskande. HUR HAR JAG KUNNAT MISSA DETTA?

Försöker nu äta ikapp mina drygt 40 melonfria år och har melon som tillbehör till ungefär allt. Mmm vad gott. Tur att det var kalorisnål melon, och inte, låt oss säga, wienerbröd.
När jag var liten drack jag av misstag ett glas med rå uppvispad äggula i tron att det var apelsinjuice (do not try this at home), och första gången jag blev bjuden på wienerbröd (som inte heller var något som fanns hemma speciellt ofta, ej heller var vi bönder "på stan och fikade" direkt dagligen och stundligen, för jag var ju i alla fall såpass gammal att jag tydligt minns mitt första wienerbröd som vi fick hemma hos Birgitta) så trodde jag att det gula var äggula, som jag alltså på förekommen anledning hade en viss skepsis mot. Så jag åt helt oskyldigt bara kanterna och lämnade fyllningen med motiveringen att "det är inte gott". Kan väl säga att INGEN i omgivningen brydde sig om att upplysa mig om att jag hade fel här utan smaskade glatt i sig mina rester. Det tog i och för sig inte 40 år för mig att komma på att jag hade fel här, och det var väl tur för skulle jag äta ikapp 40 års oätna wienerbröd så hade jag väl fått panikanmäla mig till Biggest Loser i förebyggande syfte.

Nä, melon ska hädanefter vara min melodi. Har alltså provat honungs- och vattenmelon och ser nu fram mot att testa nätmelon och...vad finns mer? Måste googla. Måste. Ha. Melon.

Good vs bad

Bra: När ens ICA fullkomligt drösslar en massa erbjudanden om spara 15 % på den här varan och spara 20 % på den där varan och här får du ett 6-pack ägg i gåva och 5 % i storköpsrabatt också. Och man pusslar ihop inköpslistor och tänkta måltider utifrån detta och vet att man kommer att äta som en kung i en hel vecka men betala avsevärt mindre än vad familjen Bernadotte gissningsvis lägger på en enda måltid. Inte så dum känsla alls.

Dåligt: Att man känner sig som hon den där som var med i tv-programmet Superspararna (som man kan läsa om här och här och här om någon mot förmodan inte suttit klistrad framför Kanal 5:s kanalutbud) som lät hela sitt LIV styras av kuponger och rabatterbjudanden och som skickade hela familjen att gå in och handla varsitt paket Kesella utan att ens veta vad det var eller vad man hade det till. Inte så angenäm känsla.

Snittkänsla: Medium.

En himla massa svordomar över något så gott som kakor

Alltså är det bara jag som stör mig sjukt mycket på att VARENDA FUCKING WEBBSIDA nuförtiden har information om cookies som man måste godkänna? Alltså, jag fattar ju att de måste ha det, men det här med att man måste godkänna samma sak VARENDA DJÄVLA GÅNG? Jag trodde en del av poängen med cookies var att sidan skulle komma ihåg att man varit där förut och vad man då gjorde för val. Men nehedå, till och med på sin egen djävla blogg måste man varenda djävla gång bekräfta att man "fattar" grejen med cookies. Vilket jag då uppenbarligen inte gör. Kanske ska prova den där "läs mer"-knappen nästa gång.

I alla fall: Sjukt störigt. Kan gå med på att godkänna en gång, men sen helst aldrig mer. Blir så trött i klickfingret. Det ska vara enkelt att surfa. Dagens i-landsproblem är härmed presenterat.

The Telex machine is kept so clean

Igår morse när jag körde till jobbet så spelades Boomtown Rats gamla låt I don't like Mondays och jag stampade takten, nä det gjorde jag väl inte för det är ju inte precis någon ompa-bompa-melodi. Men ändå. Jag diggade, som man sa en gång i tiden. TYVÄRR så förstördes detta av att det visade sig att både min favorit-radiopratare (Peter Sundberg på Vaken), och en av de bättre trafikreportrarna (Joakim Jax) som håller mig sällskap medan jag kör till jobbet, trodde att låten bara handlar om att man inte gillar måndagar, typ. Blir så provocerad när folk inte fattar eller lyssnar på hela texten (men alla kanske inte tycker den är så bra som jag tycker då). Det är som när folk tror att U2:s Sunday Bloody Sunday beskriver en riktigt tråkig djävla söndag. Ja, det finns tyvärr folk som är så oallmänbildade (och för ordningens skull så får jag väl även nämna att Sunday Bloody Sunday handlar om "den blodiga söndagen", alltså 30 januari 1972 då ett antal obeväpnade personer sköts ner av brittisk polis i samband med en demonstration i Derry, Nordirland. Inte för att jag tror att mina cirka 3 läsare är SÅ oallmänbildade, men för ordningens skull som sagt för man vet ju aldrig vilka luckor som finns).

I alla fall, för er som mot förmodan missat detta: I don't like Mondays handlar alltså INTE om att det är drygt när klockan ringer en måndagsmorgon och man ska upp och träla som ett as i grottekvarnen, utan om när 16-åriga Brenda Spencer från San Diego en dag tappade greppet om tillvaron, kröp upp på garagetaket med ett gevär som hon fått i julklapp av sin pappa (GOD BLESS AMERICA) och öppnade eld mot skolan mittemot, dödade rektorn, en väktare och skadade åtta barn och en polis, och som sedan på frågan varför hon gjort detta bland annat svarade "I don't like Mondays".  Tänk på det nästa gång ni hör denna låt.

Härförleden lyssnade jag på Ring så spelar vi och då var det en kvinna från Kristianstad som ringde in och programledaren (Özz Nujen!) frågade om kvinnan visste vem som grundat Kristianstad och det visste hon att det ju var den danske kungen Kristian IV. "Ja, det var ju han som kallades för Kristian Tyrann" sa Özz helt obekymrat och kvinnan höll lika obekymrat med. Nu vet jag inte om hon tyckte det var opassande att rätta en programledare i direktsändning eller att hon helt enkelt inte satt inne med den kunskapen, men det trodde jag att VARENDA MÄNNISKA visste att det var Kristian II som var Kristian Tyrann (eller Kristian Den Gode beroende på vem man talade med), alltså killen som lät avrätta något hundratal av Sten Sture den yngres anhängare i Stockholms blodbad år 1520.  I alla fall, jag kom hem och sa uppbragt någonting till min man att bor man i Kristianstad så borde det ju åtminstone höra till allmänbildningen att kunna urskilja vilken Kristian som är grundare av ens stad och vem som ställer till med blodbad, och så avrundade jag med ett syrligt "det vet väl varenda kotte att det är Kristian II som är Kristian Tyrann" och min man bara: "nää...det hade jag ingen aning om". RIDÅ.

Nu känns det som att det är BARA JAG som kommer ihåg det som stod i den dötråkiga OÄ-boken UR FOLKENS LIV som man fick plåga sig igenom på mellanstadiet. Känns som att det finns risk för att jag blir en sån som ringer till radion och klagar på att de säger fel saker. Det ska kanske bli min mission som arg pensionär. De får väl skärpa till sig lite va.

Say you, say me

Jamen är det inte ganska typiskt, att så fort man kommer in i andra halvan av augusti, skolorna börjar, semestrarna är slut för de flesta, etc, DÅ KOMMER VÄRMEN. Som kvällstidningarna skulle ha uttryckt det, med katastrofversaler. Idag är det till exempel helt orimligt varmt, kanske i och för sig delvis beroende på att AC:n på jobbet har pajat och man är ju i en het bransch såkallat. Är inte jättefestligt att kila omkring bland en massa ugnar och plattor och en massa andra grejer som alstrar värme bara man tittar på dom, i alla fall inte när det är stekande sol ute. Efter åtta timmars arbetsdag under såna omständigheter så är jag redo för åtta timmars vila och därefter åtta timmars sömn och sedan inte ett dugg mer. Och livet ska väl ändå bestå av LITE mer än bara ätasovadö. Kan man ju tycka.

Igår hämtade jag sista delen av Carin Gerhardsens Hammarbyserie på biblioteket. Det är uttalat att det ska bli den sista så därför antar jag att någon nyckelkaraktär dör eller slutar inom polisen, kanske allihop, vad vet jag. Ska strax sätta mig och ta itu med detta. Det var bara fjortondagarslån så man får inte ligga på latsidan.

Annars tröskar jag mig mot slutet av Åshöjdens BK, denna fenomenala kalkonserie. Kommer att bli lite tomt när jag inte längre får hänga med Jorma och Edward och Bagarn och Hittejoel och de andra karaktärerna med sina superkorta fotbollsshorts och styltiga och stapplande dialoger. Det är nästan dagens höjdpunkt och det säger väl en del om dagen. Nä, skojar bara. Livet rullar väl på och det är väl bäst att hänga med.

Hail, hail

Ja, här händer det som synes inte alltför mycket. Semestern är fetslut och det är all work and no joy för hela slanten. Får slängar av existentiell ångest fastän jag gillar mitt jobb, men ibland är det bara typ: ÄR DET VERKLIGEN DET HÄR JAG SKA/VILL GÖRA I RESTEN AV MITT LIV? och i våras försökte jag bota det genom att anmäla mig till en distanskurs i pedagogik. Oklart varför, men kunskap är makt, eller nåt. Nu har jag i alla fall blivit antagen och har fått en litteraturlista lika lång som denna sommarens totala antal regntimmar. Det vill säga: jättelång. Ja, vi får väl se hur det här kommer att gå då.

Jag hjärtar Lasse

Nu, de här sista semesterdagarna när jag mest passar konvalescenten Boris så lyssnar jag också på Lars Winnerbäck. Jag är skam till sägandes ganska dålig på att lyssna på musik nuförtiden. Inte för att jag är en sån som måste ha musik på för jämnan, jag tycker det är rätt skönt när det är tyst också. Men bra musik är ju trevligt. Nu har min man och jag bara delvis samma musiksmak och det blir alltid likadant om jag sätter på en av mina skivor, ja då ska han lyssna på någon av sina skivor efteråt och det kan man ju inte säga någonting om. Men ibland kan jag bli L-I-T-E trött på att hans skivsamling verkar domineras av extremt gnälliga bluesartister och deras nasala ylande om hur djävligt allting är jämt. Det är väl en av få saker som jag tycker är lite dåligt med att leva med en annan människa, att man ibland måste uthärda dålig musik (ja, jag är medveten om att det omvända gäller också).

Men nu är jag ensam hemma och spelar Lars Winnerbäck så det dånar. Igår spelade jag Singel hela dagen och var övertygad om att det måste vara hans bästa skiva EVER. Idag går Hosianna på repeat och jag är övertygad om att det måste vara hans bästa skiva EVER. Imorgon kanske jag spelar någon annan skiva, det lutar åt Daugava, och är övertygad om att det måste vara hans bästa skiva EVER. Det är sådär med Lasse. Han är helt enkelt bäst på allt han gör. Tycker jag.

Nä, men annars bakar jag en massa och är allmän huslig. Idag gjorde jag sega chokladrutor plus improviserade ihop en paj med digestivebotten, krusbärsfyllning och kolatäcke. Låter väl inte så dumt? Har en massa vinbär i trädgården som måste plockas och göras något med också innan fåglarna tar allt. Tänker kanske någon form av cheesecake med vinbär? Mmm, vad gott det låter. Tror jag skulle kunna ha som jobb att stå och laga mat och baka kakor faktiskt. Det är tur att jag börjar jobba på riktigt snart så att detta förfall kan börja styras upp.

Igår kollade vi på sista avsnittet av True Detective säsong två. Alltså, fy för HELVETE vad den är snyggt gjord. Så snyggt filmat i så coola miljöer som jag ej trodde att sönderfilmade Los Angeles skulle kunna uppbringa. Vad gäller handlingen så: nja. Tycker den här säsongen var rätt rörig, det var så många karaktärer och det var jättesvårt att få grepp om vem som var vem och vem som hade gjort vad och vem som hade hållhake på vem. Och att de heter saker som Bezzerides och Chessani och Velcoro och nämner detta så sällan att man nästan hinner glömma vem som är vem. Men ja, bra gjord och som sagt: SNYGG. Kan förlåta rätt mycket bara något är snyggt gjort.

Nu blir det väl Åshöjdens BK för hela slanten misstänker jag, om inte HBO kommer att leverera någon ny smaskig mordhistoria inom kort.

Älska Öppet Arkiv!

När jag var liten gick det en tv-serie som hette Jakten på Janne. Som jag minns det så var den här Janne jagad av polisen och sprang mest omkring i skogen och höll sig undan medan helikoptrar flapprade fram i skyn, och jag har nog tänkt mig att han var någon form av ungdomsbrottsling? Var bara 9 år när den gick, så det får väl vara ursäktat att det är lite si och så med minnet. För så här var det: Janne är fosterbarn och ett tu tre när han är cirka 11-12 år så dyker hans riktiga mamma, som han aldrig träffat, upp och vill ha honom tillbaka. Hon adopterade bort Janne när han var nyfödd för att hon inte ville vara ensamstående (gissar jag, det är lite oklart), men nu har hon träffat en ny man och är redo att bilda familj, men har upptäckt att hon inte kan få fler barn. Och då passar det ju bra att hon redan har ett, så hit med honom bara. På den tiden hade varken barn eller fosterföräldrar tydligen någonting att säga till om, så det skulle bara vara att gilla läget, däraf att Janne stack och alltså blev jagad. Jag kan väl kanske inte precis rekommendera den här serien som varande ett mästerverk. Men det är roligt att se alla tidstypiska 70-talsdetaljer, och så njuter jag ju lite i hemlighet av taffligt svenskt skådespeleri i stil med Lackalänga.

Och på tal om Lackalänga så började jag titta på Åshöjdens BK (samma författare om någon undrar hur det hör ihop). Det kan mycket väl vara den sämsta serie som någonsin gjorts i hela världen. Men rolig på sitt sätt. Johan Hedenberg i rollen som Blåbärskungens son(son) Edward och Göran Ragnerstam som värstingen Ruben Svarte. Åshöjdens gymnasieungdom går på café och dricker hallonläsk och den värsta förseelsen är att smita från terränglöpningen för att nojsa med några blondiner. Är även lite av ett sorgligt tidsdokument från en period när det fortfarande fanns en massa eldsjälar som brann för föreningslivet utan en tanke på att de själva skulle tjäna något på det. Men skådespelarinsatserna...iiih. Man får ladda upp med hela Jysks och Sova-butikernas samlade sortimentet av skämskuddar för att uthärda. Det är ett hårt jobb men någon måste göra det. Så att säga.  Men ikväll blir det True Detective. Omväxling förnöjer.

Och heja Skånetrafiken

Ni kanske inte är världsbäst på att få en att komma i tid, men att säga nej till SD:s kampanj var fan i mig det finaste jag hört sen jag konfirmerade mig. Eller nåt. Det finns tydligen lite hopp om mänskligheten ändå.

Jomen jag måste ju säga nåt om SD också

Precis efter att vi åkt hem från Stockholm så satte ju SD upp sin omdebatterade "reklam" i tunnelbanan. Den som folk sedan rev ner, och nu mästras det från alla håll och kanter att så får man minsann inte bete sig i en demokrati där det råder yttrande- och tryckfrihet. Och NÄHÄ, det får man kanske inte, även om man tycker att de som tycker att man måste be om ursäkt för att det finns människor som tigger är skäligen korkade och egentligen inte borde få uttala sig om någonting överhuvudtaget. Och jag tycker det är lite oklart vem budskapet egentligen riktar sig till? Turister, jamen det är ju per definition UTLÄNNINGAR (får man väl anta ska vara målgruppen eftersom kampanjen var skriven på skraltig engelska, men eftersom många inom SD inte ens kan uttrycka sig korrekt på ärans och hjältarnas språk så var det väl bara att förvänta). Men i alla fall. Tänk om muslimer eller judar eller annat (enligt SD:s normer) löst folk går igång på budskapet och tycker att kommer att bli så trivsamt och bra i det tiggerifria Sverige att de rent av ville flytta hit för att få det bättre? SD borde kanske riva ner sin egen propaganda innan situationen går dem ur händerna.

Men skämt åsido. Jag tänker så här: Under till exempel andra världskriget, vilka var det som var de goda människorna då? I min värld var det fan i mig inte dom som bara satt på röven och inte gjorde någonting om det sen var av rädsla eller i demokratins namn. De goda människorna, hjältarna, var de som gjorde motstånd och på olika sätt saboterade för nazisterna och deras verksamhet. Goda människor gör motstånd mot ondska. Likgiltiga människor är ett större hot mot ondskan än vad folk som river ner rasistisk propaganda i tunnelbanan är ett hot mot demokratin och yttrandefriheten. Så ser jag på det hela. Sådär. Nu är det sagt.

Om sladdar och konsumtion

Idag skrider jag in på sista semesterveckan, börjar jobba på fredag och det känns väl...sådär. Känner mig inte riktigt färdig med semestern 2015, men det blir jag kanske på de här fyra dagarna.

Idag är en VAH-dag. VAH står för Vård Av Hund. Gamle Boris, den som är i behov av vård, sover dock mest, läs: i princip hela tiden, men bör hållas under övervakning på grund av att han är vinglig på grund av att han har varit sövd samt börjat äta medicin som har vinglighet och dåsighet som vanligaste biverkning. Och man vill ju inte att han ska vingla iväg och bryter benen av sig, men som sagt, han är även dåsig och gör i detta nu inte mycket väsen av sig. Vi var ute på en vinglig koppelpromenad i trädgården i förmiddags, men det är all aktivitet som har varit på dagordningen idag. Sjuka djur är ju ingen hit och tar bort lite av semesterglädjen, men sånt är ju livet tyvärr.

Tur i alla fall att  taxarna är anpassningsbara och tycker att en dag på sofflocket är toppenhärligt. Själv är jag lite rastlös och tycker att det är något mindre toppenhärligt, speciellt som det FÖR EN GÅNGS SKULL SOMMAREN 2015 är toppenväder ute. 22 grader, solsken, en lätt vind så att det inte blir för varmt. Håhåjaja. Har ställt upp fönstren på tvärdrag för att få lite utomhuskänsla, men det är inte riktigt samma sak. Men men. Tog mig i alla fall för att städa och snygga till lite i ormboet av sladdar bakom tv:n/tv-boxen/dvd-spelaren/hemmabioanläggningen/bandspelaren/skivspelaren/förstärkaren eller varför inte MULTIMEDIA-anläggningen för att använda ett välkänt nittiotalsuttryck? Fyfan vad jag hatar sladdar alltså. Jag hittade såna där kabelspiraler och tänkte vira ihop och gömma allt lite fiffigt, men det gick inget vidare. Tror kabelspiraler förutsätter att saker är placerade på ett visst sätt och att sladdarna är ungefär av samma längd, och vårt MULTIMEDIA är ju någon slags elektronikens motsvarighet till Kajsa Wargs matlagning, ett hopplock av fan vet vad, och står intryckt på lite olika ställen i hyllplan och vissa sladdar är fem meter och andra 30 centimeter långa, så de lät sig inte sammanfogas i någon djävla kabelspiral på ett snyggt och osynligt sätt. Drog i alla fall ihop det en aning med några buntband, samt dammade. Det senare var...eh, rätt så välbehövligt. Kan man nog säga utan att överdriva nämnvärt dårå.

Jag funderar på det där med konsumtion och köpande. Eller köphysterin snarare. Tycker mig se en trend att fler och fler handlar begagnat och det är ju förstås bra. Fast ändå inte för jag tycker hela det här "I shop therefore I am"-tänket är så sjukt, att konsumtion liksom har blivit synonymt med lycka, att man alltid tycker sig ha behov av ytterligare en kaffekopp eller skål eller klädesplagg fastän de flesta har avsevärt mer prylar och kläder än vad de använder.  Och sett till utnyttjande av jordens resurser är det förstås bra att folk handlar begagnat, men jag tycker ändå att den här i det närmste tvångsmässiga konsumtionen som företeelse är sjuk (påstår ej att jag själv är helt och hållet föredömlig, jag kan erkänna att jag också handlar onödiga saker emellanåt för att jag tycker att jag behöver det eller för att "det är snyggt", men när man ser till vissa människor är jag i det närmaste en konsumtionsmässig asket).

För ett tag sen läste jag i nån blogg om någon som hade tänkt överraska sin man med att han skulle få "en ny höstgarderob". Alltså seriöst? Ja, nu har jag ju aldrig varit ett modelejon, men en vuxen människa måste väl FÖR HELVETE inte köpa nya kläder bara för att det är höst? Vad hade man till exempel på sig förra hösten och vad är det för fel på det nu?  Alltså jag bli så provocerad att jag tror jag får stänga av internet och leva som eremit, avskild från resten av världen, för att få sinnesro. Ibland åtminstone.

Ja, nä, men nu ska jag väl ta och kolla upp vad det nu var jag satte mig vid datorn för att kolla upp. Har glömt, så det var förmodligen inte speciellt viktigt. 

Dagens Vi bor på landet

Körde hem från Lantmännen och såg tre illrar sitta och kura vid vägkanten. Hade en bilist i röven och kunde därför inte tvärstanna och instagramma skiten ur denna händelse. Synd. Det händer inte ofta att jag ens ser ens en enstaka iller, och tre på en gång har jag aldrig någonsin sett utanför Skånes Djurpark. Man kan ju undra vad de hade på agendan, de där tre som satt på vägen hem från Lantmännen. Inte var det att bli klickmonster i sajberspejs i alla fall. 

Heute

Idag började min man jobba men lyxiga jag har nästan två veckor kvar av min semester. Idag tänkte jag klippa gräset. Det blev inte gjort innan vi åkte till Stockholm p g a regn, mera regn och ytterligare några spridda skurar, så när vi kom hem hade gräsmattan blivit synnerligen frodig. Idag sken solen och alla grannarna klippte som galningar och då vill man ju inte vara sämre. Jamen då startade väl inte gräsklipparhelvetet! Vi har en med såkallad fjäderstart och nu var det någonting med den här fjädern som inte lät sig spännas och därmed gick inte motorn igång. RÖVEN säger jag bara. Nu måste jag åka och lämna den på  nån verkstad som halva Österlens sommargäster anlitar så det lär ju ta hundra år innan vi får återse den. Plus att gräset väl hinner växa sig manshögt under tiden.

Men aja. Idag har jag plockat några liter krusbär från en buske som jag grävt upp och flyttat hit från min mans förra trädgård med, om inte livet som insats så åtminstone med djävligt sönderrispade armar och händer som påföljd. Sorten är okänd, men krusbären är stora som pingisbollar, snudd på i alla fall. Och goda. I den gamla trädgården var jorden god och vi kunde skörda såna mängder att vi till och med kunde göra krusbärsvin (mycket gott och uppfriskande). Men busken var inte helt nöjd att bli uppgrävd ur sin bördiga lerjord och nertryckt i extremt mager sandjord, så den har mest stått och surat och inte alls levererat några kromosomkrusbär. Men i år, fem år efter flytten, fick jag alltså ihop några liter. Känner mig förlåten. Och nöjd. Och mätt. Ska göra lite avläggare så att jag kan sprida denna juvel över hela trädgården...eller nästan åtminstone.

Nu blir det krusbärskaka och True Detective.

I <3 Kee!

Har nu sett ikapp alla avsnitt av Stjärnkusken som jag missat under semestern, och skäms inte för (eller jo, kanske lite) för att jag började BÖLA när Kee Marcello vann. Eller rättare sagt när han berättade att han skulle skänka vinstpengarna till en förening som jobbade för att personer med Asperger syndrom skulle få umgås med hästar. Då flödade det över i tårkanalerna på ett närmast Helena Bergströmskt sätt här i tv-soffan. Och det står jag för. Skönt att vara 47 och i balans med sitt själsliv. ELLER NÅT.

Kiss och bajs i offentlig miljö

Jag ska med en gång klargöra att jag inte stör mig ett smack på att folk sitter på caféer och reststauranger och ammar sina barn. Men det här med att föräldrar (vissa, obs) även verkar tycka att det är exakt lika okej att byta blöjor i samma lokaler? Hände oss härförleden när vi satt oss för att avnjuta en måltid på lokal, att en lattemorsa helt ogenerat började duka upp Pampers och våtservetter och dra av sin unge kläderna en halvmeter från våra tallrikar. Vi ifrågasatte om det verkligen var hennes avsikt att byta blöjor i en lokal där det serveras och äts mat och då blev hon en Kränkt Martyr och ursäktade SÅ HEMSKT MYCKET att det hade blivit SÅ JOBBIGT FÖR OSS, och avlägnade sig på ett sätt som fick Jesu vandring uppför Golgata att framstå som någon som gick med hoppsasteg och gnolade på "Vi gå över daggstänkta berg, fallera".

Alltså, jag har ju också haft småbarn med blöjor som behövts bytas, men på min tid gjorde man detta PÅ EN TOALETT och inte i närvaro av andra. Hur djävla lat får man egentligen vara om man inte orkar resa sig och gå ett fåtal meter till den toalett som ALLTID finns i anslutning till lokaler som serverar mat? Om det är så himla jobbigt så kanske ni ska överväga att stanna hemma istället, menar jag. Men ni som tycker att det är okej att utsätta andra för detta, jag hoppas ni även tycker det är lika okej att börja sanera inkontinenta faster Asta, 93, bland kanelsnäckor och latte macchiato? Eller hemma i ert vardagsrum? JAMEN DÅ SÄGER VI SÅ DÅ.

Borta bra men hemma bäst pt 2

Så gött att vakna i sin egen säng och för en gångs skull INTE av taxar som hoppar omkring och beter sig som om det vore kosläpp bland lakanen. Men samtidigt: så himla tomt och konstigt. Ingen som svansar runt benen på en och hoppas att man ska tappa en smula när man ska fixa frukost. Ingen som kryper in under tidningen för att bli klappad när man försöker plöja söndagsbilagan i DN. Ingen som springer och ställer sig uppfordrande vid ytterdörren och kräver långpromenad så fort man gör en ansats att lämna bordet. SÅ KAN MAN JU INTE HA DET!

Nu är dock ordningen återställd och flocken samlad igen. Och vädret levererar faktiskt lite sommar idag så att msn kan hänga i trädgården. Boris slappar, Hilding tvättar mina fötter och Remus patrullerar och vaktar staketet mot inbillade oinbjudna gäster. Fridens liljor!

Borta bra, men hemma bäst!

Äntligen hemma, säger hon som endast motvilligt rör sig över kommungränsen, ja ibland känns även den egna tomtgränsen rätt onödig att passera om man inte nödvändigtvis är tvungen, men som nu smakat på några dagar i Stockholm. Stockholm levererade inte så mycket hipsters som jag önskade, men jag har fått några heta tips som jag dock inte hann följa upp. Det får bli till nästa gång.

Nu ligger jag i sängen (MIN EGEN) och mobilbloggar och njuter av tystnaden. På tåget hem satt ett veritabelt AS och bara orerade utan uppehåll om exakt allt och den arme passagerare som hade oturen att ha hamnat bredvid honom borde fan i mig ha fått medalj av kungen för tålmodigt och diplomatiskt uppträdande. Det började så oskyldigt med att han, en karl i 50-ish-åldern, berättade lite om sin semester, några dagar i Stockholm, han hade besökt Valdemarsudde, det var så trevligt med lite kultur och yadayadayada, som om det var hans plikt att upplysa sin medpassagerare om detta. Sen växlade han raskt in, i samma trevligt konverserande ton, på hur "vedervärdigt" han tyckte det var med alla invandrare som var överallt nuförtiden, annat var det förr på den gamla goda tiden när allt var som det skulle, och sedan bara pågick han i nästan fyra timmar. Inte oemotsagd, ska tilläggas, men han tillhörde inte direkt kategorin som var beredd att tänka om, om man säger så. Vidrigt.

Ja, så har man ju fått uppleva PRIDE på nära håll också. Det var inte planerat utan råkade bara hamna mellan oss och järnvägsstationen. Men det var festligt. Stämningsfullt och känsloladdat. Såg Mona Sahlin live, det var den enda kändisen som jag lyckades lokalisera. Såg en ensam handbollskille, eller de var två som bar handbollsförbundets flagga, men det var bara den ena som var matchklädd så att säga. Det såg lite ledset ut, speciellt när det kom hela vagnslaster med allt från fotbollsspelare till balettdansöser. Men nån måste ju börja och handbollsvärlden är väl inte känd som en tummelplats för gayikoner så att säga.

Vad ska jag mer berätta? Åt en så SAGOLIKT god måltid på Indian Garden att jag hotade att lämna min man och rymma med kocken. Vädret har varit både bra och inte så bra. Igår sken solen, vi gick och köpte sallad och skulle sätta oss i en park och äta, efter tre tuggor öste regnet ner och vi fick söka oss in under tak och befann oss plötsligt mitt bland samhällets olycksbarn. Hörde ett psykfall prata med nån soc-kontakt i telefon där hon (psykfallet) sa att hon inte klarade av att blanda sprit och benzo (no shit), hon kunde döda någon, hon var "jävligt stark va" och nu var dom förvarnade. Sedan var det en lång utläggning om alla hennes problem med att hon inte hade en bostad och att hon var tvungen att "checka in" någonstans varje kväll för att få sina 40 mg Stesolid. Mitt i detta vände sig en alkis om och röt att han inte ville höra om hennes djävla psykproblem. Själv hade han precis suttit och stödmatat en gammal dam, som satt på en rullator och skakade, med miniflaskor med Jägermeister av vilka han hade ett överflöd som flinkt halades fram med jämna mellanrum som om det gällde att hålla en bebis mätt och förnöjd.  SÅNT HÄR HÄNDER INTE HEMMA PÅ VÅRAN GATA, kan man ju säga (och det är nog tur).

Borta bra, hemma: Priceless! Så det så.