Hästjobb

Har slitit och släpat och trälat och gnott mer än vad som är rimligt på sista tiden, och har därför ont både här och där. I vanliga fall brukar jag rätt framgångsrikt bota de flesta av mina fysiska krämpor med sporttejp, men nu kände jag att jag mer behövde något slags stödbandage. Något mjukt och värmande men ändå fast. Besökte apoteket, men kammade noll, där fanns bara små fesna gasbindor som inte på något vis var till någon hjälp för en sur och svullen led. Åkte därför dit jag borde åkt raka vägen från början, till Hööks. Är det någonstans det finns stödbandage och paddar och kraftfulla liniment så är det i hästaffärer. Kände mig nästan återställd bara av att gå därifrån med en rejäl kasse i näven. Råkade även spontanköpa ett par svindyra ridhandskar i skinn eftersom jag, host, harkel, funderar på att börja rida igen. Kanske inte lika ofta som förr, men liiiite oftare än turridning på islandshäst en gång per år? Because I'm worth it? Because I have nya handskar? Någonstans får man ju börja.

Friday I'm in love

Tycker det har varit lite fattigt på bloggfronten under oktober, men så kan det ju vara ibland. Har dock inte jättemycket att förtälja, EHURU jag framlever mitt liv som galärslav. Minus roendet då, men principen är densamma, bara slit och släp.
Fast nu är det fredag! Och den här helgen är jag ledig, som i L-E-D-I-G. Inget jobb (som förra helgen), ingen hundträning eller hundtävling (som typ varje helg sedan i somras), ingen social samvaro utanför familjens lugna vrå. SÅNT GILLAR JAG. Eller ja, jag gillar förstås hundgrejerna, det är ju mitt såkallade fritidsintresse, men någon gång kan det ju vara gött att bara vara hemma och dega också.

Har börjat kolla på den nya svenska sjukhusserien "Syrror". Den verkar lovande! Jag gillar ju såna där halvkassa produktioner med mycket intriger och ändå lite försök till seriösa inslag. Säkert har någon tänkt "nu ska vi visa hur tufft vårdpersonalen har det", och sen ska detta illustreras genom att en sköterska sätter en morfinspruta i foten på sig själv i omklädningsrummet. Sen tycker jag det är lite konstigt att man, som utbildad sköterska, inte ens lossar på slipsen på en som har andnöd. Det är ju annars det första man gör, åtminstone på film, så fort någon börjar ta sig mot halsen och se lite lagom ansträngd ut, då är det alltid någon som sliter i kragen så att skjortknapparna ryker. Men inte i den här produktionen då.

Ska nog gotta mig i veckans avsnitt nu bara för det. Orkar inte se något som börjar kl 21.00 i veckorna, speciellt inte på TV4 eftersom deras program som varar i en timme i tablån till 25 % består av reklam. Och i reklampauserna är det ju lätt att "nicka till" och sen är det ju kört.   Tur det finns play så man har möjlighet att se det under rimligare omständigheter.

Hallå bibblan, hur är läget?

Har i det närmaste sträckläst sex böcker om rättsarkeolog Ruth Galloway - den sjunde och inledande läste jag förra sommaren - av Elly Griffiths sista tiden och tycker de är så svinbra. Avslutade den näst sista igår, fumlade med darrande fingrar in på bibblans hemsida för att se om den åttonde, utgiven i år, fanns som e-bok och lyckan var total när det visade sig att så var fallet. Lyckan havererade totalt när det visade sig att biblioteket uppnått månadens kvot av e-böcker så den inte gick att ladda ner. Bibliotelet måste nämligen betala en slant till...någonstans, oklart vart, för varje nedladdning och deras budget tillåter bara ett visst antal per månad. SURT!  Måste nu vänta ända till 1 november, vilket känns som en EVIGHET.

Tröstar mig lite med att jag häromdagen fick hem Stephen Kings senaste, Sista vakten. Fast den tänker jag spara tills jag har gott om tid. Så jag bara kan bädda ner mig i soffan och ligga där en hel dag och bara njutläsa. Den tiden finns ej riktigt just punkt nu, får jag väl erkänna. Men snart? Mvh hoppfull_68:a.

Ragnarök

I helgen som gick såg vi filmen Ragnarök, en norsk produktion av rätt så undermålig handling om ni frågar mig. Den var så full av klyschor och stereotyper att den nästan (men bara nästan) blev rolig.


(((SPOILER ALERT)))

Ja, det började med att man fick se vikingar stå och hänga vid någon sjö och ordna med att de skulle skicka ut en bagge på en flotte, något slags offer fattade man det som, och sen dök det upp något FRUKTANSVÄRT och man kunde förstå att alla utom en blond tjej dog. Sedan förflyttades storyn raskt till nutid, där det var en arkeolog som vigt sitt liv åt att tolka runor som var så listigt placerade att ingen utom just han förstod att det faktiskt var ett dolt budskap från DROTTNING ÅSA (som var den blonda bruden) om att Ragnarök var nära förestående. Typ. Ja, så fick man veta att hans fru hade dött några år tidigare och han var ensamstående pappa till två barn, en butter tonårstjej och en lite lillgammal son i kanske nio-tioårsåldern, som han naturligtvis försummade hela tiden. Så dök ALLAN upp, en klämkäck gutt, också arkeolog, som hade gjort ett stort arkeologiskt fynd i Nordnorge, en sten med runor på som båda två genast började kreta med en metallpinne på (inte så arkeologiskt om ni frågar mig) och så kom de på ett vä-hä-häldigt långsökt sätt på att OJ, DET HÄR ÄR EN HEMLIG KOD och vips visste de var de skulle leta efter och var, på en gammal rysk militärbas långt upp i Tjottahejti i norra Norge. Och så blev det knot med ungarna, för de ville ju absolut inte åka på någon himla arkeologisk expedition på sin ferie, men övertalades motvilligt. ALLAN dök upp med sin "assistent", som spelades av hon som spelar Saga Norén, länskrim, Malmö, och sen var det en butter "vägvisare" som man fattade direkt att han skulle dra som en avlöning (vilket han mycket riktigt också gjorde).
Ja, för att göra en lång historia kort så hittade de en massa fynd från vikingatiden, och den lilla ungen hittade ett ägg i storleksordningen rubgyboll som han tog med sig. Och så låg de där och kurade i hytten - ungarna och "Saga Norén", för som ensamstående kvinnlig assistent till en viktig arkeolog så var det ju inte bara givet att hon skulle ta hand om barnen utan även LÄNGTA efter att göra det, eftersom det på film uppenbarligen måste vara något fel på en kvinna som lever ensam. "Det där med familjer är nog ingenting för mig", svarade hon på frågan om hon inte hade några egna barn, och så såg hon sådär klädsamt ledsen ut eftersom det är en naturlag för kvinnor att längta efter man och barn. På film. Ja, i alla fall, det där ägget kläcktes och ut kom en avkomma till självaste MIDGÅRDSORMEN, och den var ju liten och gullig, men STORA JÄTTEFARLIGA MIDGÅRDSORMEN som framlevt sina dagar på botten av en sjö ända sedan DROTTNING ÅSAS dagar härsknade till, och så följde en helt osannolik kurragömmalek i någon rysk militärbunker där det visade sig att ALLAN tänkte sno med sig juniorvarianten av MIDGÅRDSORMEN och göra sig ära och berömmelse med densamma, men såklart strök han med för det gör alla onda och äregiriga människor i den här typen av filmer, och sen slutade alltihop med att arkeologpappan (minns inte ens hans namn) under dramatiska omständigheter överlämnade bebisormen till MODER MIDGÅRDSORM som då förstod att arkeologpappan var En God Människa och återvände till sitt revir utan att döda och lemlästa och sluka de här människorna som måste ha varit de första som satt sin fot där på ett halvsekel, så man tycker ju att MIDGÅRDSORMEN skulle vara rätt svulten vid det här laget, men hon kanske livnärde sig på plankton och en och annan fisk, vad vet man? Ja, och sen blev arkeologpappan och "Saga Norén" ett par och levde lyckliga med hans barn i alla sina dagar. THE END.

Dumstress

Har jobbat RÖVEN av mig på sista tiden och har därför inget kul att skriva om. Ska kanske följa mitt eget bloggtips till Mirre och blogga på samma tema som nattradion har. Ett av förra veckans prat-tema var: Saker jag dumstressar över.

Det jag dumstressar mest över är saker som går sönder och teknik som trilskas. Finns inget som kan få mitt blodtryck att stiga så mycket som när bilen inte startar eller när pannan spelar död och vägrar värma huset eller när tv-rutan är svart som natten oavsett vilka knappar man trycker på OCH MAN INTE FATTAR VAD MAN SKA GÖRA. För då måste man ringa en hantverkare, och finns det något jag hatar så är det att ringa hantverkare. För de svarar aldrig, och om de mot förmodan svarar så lovar de att de ska komma och "titta på det" och så dyker de aldrig upp, och om de mot förmodan dyker upp så säger att de ska "hem och räkna på det" och sen hör de aldrig av sig igen. Hade haft mer respekt för någon som sagt "nädu, det här har jag inte lust med, du får ringa nån annan" än någon som påstår att hen ska "hem och räkna på det" (och varför ska de alltid HEM och räkna, har de inget kontor att vara på?). Plus att man har känslan av att man inte pratar samma språk och liksom inte kan förmedla saker på ett korrekt sätt. Tvingades för ett tag sedan och diskuterade vår automatshunts beteende med en rörmokare och kände mig som en treåring. Det är en mycket ovärdig känsla.

Plus: ni minns dom där tuffa killarna som satt längst bak i klassrummet på högstadiet och gungade på stolarna och kastade papperstussar och snus och la krokben och mest kommunicerade medelst knuffar och grova garv? Dom som gick fordonsteknisk eller bygg eller möjligen el-telelinje på gymnasiet och som man föraktade litegrann för man tyckte dom var så bonniga och tölpiga. Det är DOM som är dagens hantverkare. Som man är HELT OCH HÅLLET BEROENDE AV.  Det känns ju SÅDÄR om ni frågar mig.
Obs, det fanns säkert andra, helt vanliga killar som gick dom här linjerna och som var hur schyssta som helst, men dom la man ju inte märke till. Och det finns säkert hantverkare som är jätteplikttrogna och håller vad de lovar och passar tider och så vidare, men jag har nästan bara träffat på den andra sorten. Ingen blir gladare än jag om jag har fel i den frågan.

Andra saker jag dumstressar över är långsamma människor. Eller när jag måste förhålla mig till långsamma människor, vänta på att de ska bli klara och så vidare. Har ett par människor i min relativa omgivning som är så söliga att en snigel framstår som en pilgrimsfalk i jämförelse. Får tvinga mig själv att andas i fyrkant när jag tvingas bevittna hur de agerar helt planlöst och irrar omkring som om de hade all tid i världen på sig.  

Saker jag måste jobba med, tydligen, eftersom man INTE KAN FÖRÄNDRA ANDRA UTAN BARA SIG SJÄLV, som de här vidriga livsstilscoacherna brukar trumpeta ut med jämna mellanrum. Har lust att hugga av mig ena benet och ersätta det med en k-pist samt skjuta vilt omkring mig, som tjejen i Planet Terror. Hon stod minsann inte rådlös när det körde ihop sig.

Bonde söker regissör

Sitter och är lite besviken på årets säsong av Bonde söker fru. Känns så HIMLA konstruerat alltihop. Nu brukar det väl i och för sig inte börja bli riktigt spännande förrän de flyttar in på gårdarna, och det är det ju inte dags för förrän nästa vecka. Men alltså gruppdejterna? Mähääää vad lamt. "Gå tipspromenad med frågor om Erik" "Välj ut en låt från telefonen och spela upp för mig" ("Oh, han spelade Utan dina andetag, oooh vad berörd jag blir", OJ VAD OTIPPAT. Hade gärna sett att någon valde Knulla i Bangkok med nuvarande rikspolischefen Dan Eliassons gamla orkester Bad Boo Band). Känns som att TV4:s produktionsteam är och rafsar och petar i allting för att det ska bli "bra tv", men bra tv är ju när någon medelålders lätt skelögd pellejöns som aldrig flyttat hemifrån eftertänksamt svarar "jaa...det blir nog fiskpinnar och sån där kall sås" på frågan vad han skulle bjuda på ifall han skulle laga en romantisk middag. Men det känns inte som att det är några riktiga weirdos som får vara med längre. Hoppades ju mycket på skräckdubbeldejter med årets tvillingar, men det sket sig ju. Kanske är det som Expedition: Robinson, att det var bäst i början när allting var nytt och oprövat. Nu vet alla hur gången är med speed-dejting och gruppdejter och in på gården och iväg på utflykter och mitt i alltihop en alltmer forcerad Linda som tjatar "Men finns det attraktion? Har ni känslor för varandra? Är det KÄRLEK?" så fort någon har medgett att hen tycker att någon av brevskrivarna är lite trevlig. Precis som på Expedition: Robinson när alla vet att "jaha, nu är det pristävling, nu vinner vi nog ett telefonsamtal hem", "nu är det Plankan", "nu ska vi nog få ha midsommarfest". ANNAT VAR DET FÖRR, när Kent vaktade yxan med livet som insats och Martin Melin fick thaimassage i skrevet.

Ack ja.  Förutsägbart är tydligen det nya svarta.

Pennywise the dancing clown

Jamen alltså det här löjlet med att folk klär ut sig till clowner och går omkring och skräms/slåss/knivhugger? VEM KOM PÅ DET?

Tillhör kategorin människor som tycker clowner är djävulskt obehagliga, så förmodligen hade jag fallit död ner om jag hade drabbats. Inte bara clowner utan hela grejen med cirkus känns som ett kringresande mentalsjukhus där vad som helst kan hända. Det kanske beror på att jag som liten läste en massa icke politiskt korrekta barnböcker skrivna på typ 40-talet, där mystiska händelser nästan alltid kunde kopplas till ett cirkussällskap. Det är något obeständigt med fenomenet cirkus som såklart gör det enkelt att placera ett mord eller ett bortrövande där; ena dagen är de där med sina tält och husvagnar, nästa dag är de borta med vinden, ena sekunden är det glitter och paljetter och lindansare och akrobater och nästa sekund är det svartmuskiga och tjuvaktiga män som sysslar med tvivelaktigheter (alltså i de där böckerna som jag läste när jag var liten).

Men clownerna är alltså värst. När jag läste Stephen Kings Det, den bok som många påstår ligger till grund för clownrädsla, så var det liksom bara en bekräftelse på det jag alltid har vetat. Fattar inte ens varför just figuren Pennywise fick sånt genomslag, för Det är ju egentligen en spindel som visar sig i den skepnad som mottagaren är mest rädd för. Fast för mig hade det ju såklart varit Pennywise (jag läste boken på engelska först, och har fortfarande svårt att smälta besvikelsen när jag såg den svenska översättningen: SNÅLJÅP).

Det  finns till och med ett eget ord för clownrädsla: coulrofobi. Enligt Illustrerad Vetenskap så är det rädsla för clowner. Och det gäller inte bara onda clowner, som ju skall vara skrämmande, utan också helt vanliga såna. Dom har ju inte fattat någonting. DET FINNS INGA VANLIGA CLOWNER. ALLA ÄR ONDA.

Se bara på den här, till exempel:

KALLA KÅRAR!

 

Det finns så mycket ruskigt i den bilden att jag inte vet var jag ska börja någonstans. Brrr. Hoppas det där med att klä ut sig till clowner för att skrämmas är ett snabbt övergående såkallat storstadsfenomen som aldrig någonsin kommer att nå hit ut på landet. För då vet jag en som kommer att behöva terapi för resten av livet.

I blog, therefore I am

Men OJ, nu blev det sådär märkligt tyst i bloggen igen och det var ju verkligen inte meningen. Har inte ens något att skylla på mer än att det mest är all work and no fun för hela slanten. Har så s-j-u-k-t mycket att göra, och så gör jag det och sen är det kväll. SKA LIVET VARA SÅ HÄR?

Och det är inte utan att man blir lite orolig för det amerikanska presidentvalet. Alltså, Donald Trump? Jag minns när greven och betjänten, a k a Ian Wachtmeister och Bert Karlsson, gav sig in i politiken med Ny Demokrati i början av 90-talet. Då tyckte man ju att de var ena riktiga pellejönsar och fattade inte hur de ens hade kommit in i riksdagen (tyvärr lite samma som man tänker om Jimmie Åkesson och hans gamla svarta gäng nu, demokrati har inte bara fördelar), men i jämförelse med Donald Trump framstår de ju som alldeles exceptionellt seriösa. Donald Trump verkar ju milt uttryckt minst sagt sinnesrubbad och man vågar knappt ens tänka på vilka grejer som en sån rövhatt kan åstadkomma under fyra år som amerikansk president.

Nä, men annars går väl livet sin gilla gång. Den osedvanligt varma hösten har nu bestämt sig för att bli en mer ordinär höst, med gula löv och regn och rusk. Härligt! Har nu bytt AquaSocks mot gympaskor och saknar de förra då de senare trycker lite mer på hallux valgus än vad som är bekvämt. Men man ska ju pinas och plågas och äta sitt bröd i sitt anletes svett, så det är väl bara att bita ihop.

Kollade på Bonde söker fru igår, och det var ju så att man fick ta fram hela JYSK:s sortiment av skämskuddar och lite till. För det första det här att hon SIGRID (43) och Erik (21), hade fått "känslor" för varandra? Inte så mycket som att två av bönderna fattar tycke för varandra, sånt kan väl hända, men hon skulle ju typ kunna vara hans morsa? Alltså, jag vill inte verka åldersdiskriminerande eller så, men om man är 40+, har man ens något att SÄGA till en 20-åring? Man kan väl såklart ha en massa saker gemensamt, men blir det inte lite...udda, om man till exempel ska prata om var man var när Palme mördades (för det vet ju alla i min generation) och ens partner inte ens var född då? Och han var ju, sin ringa ålder till trots, så djävla angelägen om att bilda familj och skaffa barn, då kan man väl tycka att han borde satsa på lite mer hållbart avelsmaterial än någon som står med ena foten i klimakteriet?
Plus: Om deras känslor för varandra nu var så djävla äkta att de såg ut att lida all världens kval och Sigrid till och med klämde fram en liten tår, var det inte konstigt att de, när de precis tillbringat natten tillsammans, sen bara kunde släppa allt och ge sig in i gruppdejter med sina brevskrivare med liv och lust? Men som SIGRID sa (med reservation för att det stod i Aftonbladet): – På något sätt känns det som att man vill varandra väl. Det är fint att tycka om en annan person så mycket att man hoppas på att han verkligen ska hitta den här superfina tjejen. Och ge honom det. Det tycker jag kändes lika mycket värt i vissa avseenden också. Att släppa. Och tänka att han är inte till för mig, han är gjord för någon annan och ska få ett jättefint liv. Det där är ju så krystat och tillrättalagt att man får lust att skära upp pulsådrorna med en sönderbläddrad Harlekinroman.

Och så gruppdejterna då! SIGRID beordrade sina brevskrivare att möta upp iklädda träningskläder, själv var hon förstås überslimmad och vältränad som få, och gruppdejten bestod typ i att de var ute på en löprunda och körde typ backintervaller? J-ä-t-t-e-r-o-m-a-n-t-i-s-k-t. Inte. Men hon uttalade ju helt öppet att hon gillade att de "ansträngde sig för henne", och dessutom "Ja, de var ju bra elever...bra elever gör som jag säger och säger inte emot". Känns ju som att hon snarare är ute efter en SLAV än en livspartner?

Ja, sen har vi JENNIFER, som utnyttjade sin gruppdejt till att beordra sina brevskrivare att tävla i vem som kunde göra den mest romantiska grejen? Allt mansfolk for iväg som tossingar och plockade blommor och hade sig, och skulle sedan redovisa hur de ville uppvakta henne och hon skulle typ betygssätta? Så erbarmligt pinsamt. Men det kändes som att hon trivdes som fisken i vattnet med att se karlarna våndas och mödas med halvvissna hundkex och smörblommor och små handskrivna lappar. Det var en som tänkte sjunga, men som sen sa att han skulle göra det när de var på tu man hand, och det var det väl ingen som var ledsen för. Utom han, för han blev inte utvald bland de tre som gjorde bäst ifrån sig. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag hade dejtat någon som plötsligt brast ut i sång, som i en indisk storfilm. Det hade nog aldrig blivit någon mer dejt i alla fall.

Och de där småtjejerna som dejtar ERIK verkade ju mest vilja hångla upp honom kollektivt, och där satt han som ett mähä i mitten och fånflinade när den ena efter den andra avlöste varandra, och det kändes ju inte ALLS som att produktionsbolaget hade styrt upp detta. Slut på ironisk mening.
Och så PER, vars bullriga HÖ-HÖ-HÖ:ande redan driver mig till vanvettets rand, som skulle ut och köra någon form av fyrhjuling i lera med sina damer, och alla bedyrade att det var oh så roligt, fast man såg på dom att de helst ville sitta på en rutig picknickfilt och äta ost och klunka i sig ljummet rödvin i solnedgången.

Det var gruppdejterna det. Nästa vecka är det val och inflyttning på gårdarna. Kan knappt vänta.  

Tuesday's grey and Wednesday too

Tisdagar är ju en så himla B veckodag, tycker jag. Helt enkelt veckans sämsta dag. Måndag, då är det liksom nya friska tag och nystart och man är förhoppningsvis lite utvilad efter helgen, eller har åtminstone gjort något roligt att tänka tillbaks på. På onsdagen, ja då har ju halva veckan gått, torsdag är ju nästan fredag och fredag är ju helt enkelt veckans bästa dag. Få saker slår fredagseftermiddagar vid två, då man har HELA HELGEN FRAMFÖR SIG. Men tisdagar? Det är ju liksom ett limbo av sega trökigheter. Helgen som gick har man glömt. Helgen som stundar är extremt avlägsen. Nää, ner med tisdagar om ni frågar mig.

Längtar därför helt orimligt efter morgondagen. Då är det nämligen Bonde söker fru. I år får jag se den ENSAM. Förr om åren har Marcus och jag haft regelrätta torsdagsmöten i fikarummet på jobbet när vi stött och blött intrigerna hemma på gårdarna och vem som ska ta vem. Men nu har den svikaren bytt jobb, så nu går det inte. Får väl ventilera här på bloggen istället. Just nu, när det bara har varit ett avsnitt när Linda åkte runt och delade ut brev, tycker jag väl inte så mycket. Jo, jag tycker hon SIGRID verkar vara en obehaglig typ. Det är hon kanske inte (i så fall ber jag om ursäkt), men jag tycker det ser ut som att hennes mamma eventuellt kan ha haft svårt att amma henne eftersom hon hade en så stor silversked i munnen redan när hon föddes. Hon ser ju liksom inte direkt ut som någon som har svårt att träffa någon om man säger så. Snarare någon som skulle kunna signa upp sig på Elitsinglar, "vi som är lite förmer än andra". Sen tycker jag det var synd att det ruskiga TVILLINGPARET knappt fick några brev. Jag tycker ju tvillingar som fenomen är rätt spooky, och tvillingar som bor på samma gård och som vill typ dejta samma tjejer i samma tv-program var ju nästan på gränsen till vad mitt medvetande kunde föreställa sig. Jag hade verkligen sett fram mot att ha en flock trätande kvinns där på gården, men eftersom man nu ska få följa alla bönderna på webben så kanske jag får mitt lystmäte tillfredsställt i alla fall.
Och han den där som bodde i Ullared verkade ju nästan inte vara bonde alls? Nu ska man väl inte vara konservativ, men det kändes som att han mer gick in för heminredning, mode och sin frisyr än ett rejält dagsverke. Menar inte att bönder per definition måste slita som as 365 dagar om året, men samtidigt är det väl lite av grejen med hela Bonde söker fru, att man som bonde har svårt att "komma ifrån" och ha ett socialt liv som alla andra, och att det därför inte är så himla lätt att träffa någon. Han den där Ullaredskillen verkade ju mest bara ta sin motorsåg och gå ut lite i skogen när andan föll på, ungefär som att det handlade om att kapa upp lite ved till husbehov. Inte precis en livsstil om ni frågar mig. Fast han gullade ju med sin katt, det gjorde han. Människor som gullar med djur får automatiskt pluspoäng av mig.
Sen tycker jag det var lite B att ta med svärfar till STEFAN från förra säsongen, denna outhärdligt äppelkäcka och positiva kille i snickarbyxa och bar överkropp som alla verkade tycka vara så überhärlig och som jag fick kalla kårar av. Dessutom erkände han att han låtit sin mamma städa hemma hos sig innan tjejerna skulle flytta in, vilket ger ett minustecken lika stort som en världsdel i min bok. Nu måste ju inte svärfar vara likadan såklart, men nog verkade han vara lite too much han också? Men det kan säkert bli "bra tv". Och det vill man ju ha. Spelat kan börja. Imorgon alltså, när denna tröktisdag är överstånden.

Facebookgruppen "Endast för kvinnor", jag avsäger mig härmed mitt kön

En rätt avlägsen bekant till mig delade en sån där klämkäck bild på Facebook: "När plan A inte fungerar, ge inte upp! Alfabetet har 25 bokstäver till!" och alltså, jag är ju inte så trög att jag inte förstår att andemeningen är att man inte ska låsa fast sig vid sin ursprungliga plan utan vara öppen och flexibel när förutsättningarna ändras, men jag kunde ändå inte låta bli att kommentera att alfabetet väl har ytterligare 28 bokstäver (dvs inte 25). Tyckte det gjorde mig till en person med ytterligare tre ess i rockärmen så att säga, men det föll inte i god jord. "Ingen aning, jag är inte mycket för siffror", svarade person A lite syrligt, sen fylldes det på med diverse mästrade om att "alfabet består inte av siffror", "i ett mångfaldigt Sverige finns det många alfabet" och "huvudsaken är väl att man förstår att syftet med inlägget är flexibilitet". Alltså WTF? För det första, hur torra och humorbefriade kan folk vara på en skala? Och för det andra, hur kan man INTE känna till att det svenska alfabetet (alla som kommenterade var mig veterligen födda i Sverige och hade svenska som modersmål, vilket väl gör att det väl är det svenska alfabetet som ligger närmast till hands när man refererar till alfabet i allmänhet) har 29 bokstäver (eller 28 om man inte räknar w, men det gör man väl nuförtiden?)? Det trodde jag var lika basic kunskap som att en vecka har 7 eller att ett år har 365 dagar (skottår undantaget DÅRÅ).

Bilden kom ursprungligen från en Facebooksida som hette "Endast för kvinnor". Klickade mig dit av ren nyfikenhet och det första jag såg var en annan såkallat klämkäck bild med texten: OM KVINNOR HADE VARIT GJORDA FÖR HUSHÅLLSARBETE HADE GUD GJORT DAMMET ROSA.

Ja, där gick ju luften ur mig totalt. Det var liksom på samma nivå som en t-shirt i sladdrigt syntetmaterial med indianer eller vargar eller "Beer built this body"-tryck, inhandlad på Kiviks marknad. Scrollade till lika delar fascinerad och äcklad utmed flödet och såg den ena snusförnuftigheten efter den andra rada upp sig: "Livet är som en boomerang - man får alltid tillbaks vad man ger", "Mycket viktigare än märkeskläder i storlek S är ett hjärta i storlek XXL" eller varför inte "Man har aldrig för många par skor utan bara för lite hylla". SÅ HIMLA TOKROLIGT OCH TYPISKT KVINNOR VA?

Den här sidan gillades av 49101 personer. Jag anser att det är 49101 personer som inte borde ha fri tillgång till internet, samt även borde förvisas från släktet Homo Sapiens åtminstone temporärt, tills de får bättre smak.

Höstblåsor?

Läser/kollar sociala medier och konstaterar att det är flera som vabbar för "höstblåsor". Vaffan är det för nåt skumt? Tydligen blåsor som dyker upp, företrädesvis i munnen, företrädesvis på barn, företrädesvis på hösten, därav namnet. Men alltså, sånt fanns ju inte när jag var liten, och inte heller när mina barn var små (eller fanns inte och fanns inte, men jag har iallafall aldrig hört talas om det förrän nu när det verkar vara det nya svarta). Å andra sidan har jag ju haft både mässling och påssjuka och röda hund, som väl ingen i Sverige direkt lider av idag? Minns att min son fick röda hund när han var cirka ett och ett halvt år, och det blev ett SABLA ståhej. Först ringer man vårdcentralen och bara: "min unge har haft feber i några dagar och nu är han prickig, jag behöver kanske ett läkarintyg eftersom jag redan varit hemma några dagar men jag vet inte, det kanske är vattkoppor, ska jag verkligen sitta i väntrummet ihop med andra då?" och dom bara: "JAJAMENSAN INGEN FARA" och sen konstaterades det att "näää...det här liknar ju RÖDA HUND!" och det blev ett tredje gradens förhör om vilka vi hade träffat och var smittan kunde tänkas komma ifrån, och sen fick vi inte ens gå genom väntrummet därifrån utan blev utsmugglade genom ambulansingången, och utöver det fick vi förbud (på riktigt) att umgås med andra än familjen annat än utomhus, och sedan visade det sig att någon städerska på dagis var gravid och hon fick inte lov att städa på den avdelningen på flera veckor.  Det var kanske lite väl att ta i, för så livskraftigt tror jag inte rödahundviruset är utanför kroppen, men bättre ta det säkra för det osäkra såklart. Ja, i alla fall så tänkte jag att höstblåsor kanske är naturens hämnd för att det finns vaccin. Eller så hade man det när man var liten, men blev tillsagd att sluta sjåpa sig över några små blåsor FÖR DET FINNS ALLTID DOM SOM HAR DET VÄRRE. Som man mycket väl kunde häva ur sig till gnälliga barn anno nittonhundralängesen.

Super 8

Vi såg filmen Super 8  i helgen som gick, och den var väl inte så tokig. Fast har man sett Stranger Things så framstår den som en blek kopia, även om den, Super 8 alltså, kom först. Men Stranger Things var ju...outstanding, får man väl kanske säga. Ja, i alla fall. Super 8 utspelar sig 1979 och handlar om några kids som är "lite udda", nördiga så att säga, som spelar in en film med en Super 8-kamera, och råkar filma en tågolycka och sedan börjar mystiska saker, som jag inte kommer att avslöja här, hända. Och naturligtvis är de här nördiga kidsen de enda som fattar GREJEN och får försöka rädda världen OCH trots att vuxenvärlden och hela USA:s militära styrkor gör allt för att motarbeta dom.

Ja, som sagt. Rätt så bra, men har man sett Stranger Things och så vidare. Och sen undrar jag om det är LAG på att en film måste innehålla scener där en tjej blir bortrövad och så är det en kille som riskerar LIVET för att rädda henne, och sedan blir hon kär i honom? Och båda är fotomodell-to-be-snygga, medan de andra ungarna i nörd-gänget är tjocka, har glasögon och tandställning et cetera. Det är såklart bra att inte alla skådespelare är tvålfagra à la Dallas, fast varför måste alla som INTE är det framställas som lite knäppa i huvudet? Men det hade varit UPPFRISKANDE med lite normbrytande tänk här, tycker jag. Tack för ordet.