Riverdale

Har börjat kolla på Riverdale på Netflix. Helt okej serie som är lite som ett mellanting av Beverly Hills och Desperate Housewives. Extra kul att se Mädchen Amick (Shelley Johnson i Twin Peaks) och Luke Perry (Dylan i nämnda Beverly Hills) som istället för söt-och-korkad-servitris respektive svårmodig-tuffing-slash-hjärtekrossare nu tillhör föräldragenerationen (iskall-på-gränsen-till-psykopat-morsa respektive charmig-godhjärtad-byggjobbare-farsa, dock inte i samma familjekonstellation...än i alla fall. I amerikansk tv kan allting hända).

Ja, det var väl bara dagens tips. Imorgon ska jag tydligen utmaningsblogga om mina kläder. Stay tuned when nålsögat goes FASHIONISTA.

Bloggutmaning: RELATIONER

Hej Bullen, idag ska vi prata om relationer i den här utmaningen som jag och Mirre håller på med för att hålla lite liv i våra jättespännande bloggar om våra jättespännande liv. Vad kan man säga om relationer? Ibland känner jag att det verkligen inte är något för mig, att jag är för mycket ensammänniska, för självupptagen och är alldeles för förtjust i att bara köra mitt eget race och tycker det är rätt jobbigt att behöva involvera andra i det jag gör. Ändå: människan är ju ett socialt flockdjur och det sitter väl litegrann i ens gener det här med att samla flocken och bilda familj. Även om det går åt HELVETE ibland, men det gjorde det säkert även på neanderthalarnas tid även om de kanske inte precis målade grottmålningar om Thugs snedsteg med Grbrz (eller vad de nu kan ha hetat), eller hintade om att en person i granngrottan i det närmaste var att betrakta som sociopat.

Här kommer FRÅGORNA:

1. Hur träffades du och din partner?
Vi träffades på nätet. Vi brukar säga att den officiella versionen borde vara att vi träffades på ELITSINGLAR, men det var något så oglammigt som gratissajten SprayDate. Internets motsvarighet till det sjunde inseglet. Min syrra gick med där när hon var singel och övertalade mig att registrera mig (när jag också var singel), så jag la upp en profil med en beskrivning som jag själv tyckte var lite småhumoristisk. Det första som hände var att jag fick kontakt med en som kallade sig GAMBIAMAN 40 som undrade om jag var ute efter sex. Jag svarade att eftersom jag var vuxen så var jag ute vilken tid jag ville på dygnet, ibland så sent som efter 22.00 också. Han fattade inte det roliga. Ja, sen kom det en lång rad menlösa mähän till karlar som var ute efter en livspartner (och underförstått även: extramorsa till deras barn från tidigare förhållanden samt någon som lagade mat och städade). Det var inte jag, så jag insåg att jag fick vässa till min profil lite, så jag skrev ihop en ny där det stod vilka som inte behövde göra sig besvär (kriterierna var typ: de flesta). Fick en massa svar från folk som mest undrade ÖÖÖÖH VEM FAAAN TROR DU ATT DU ÄR BITCH? Samt från min blivande man, som bland annat skrev att filmen Train To Hell med Hugh Grant förmodligen var ett försök för maffian att tvätta pengar. Det låter ju som en konstig sak att falla för, men det var en sån sak som jag själv skulle kunna ha slängt ur mig (HEJ NARCISSIST?), så det fångade mitt intresse. Ja, sen började vi maila. Sedan träffades vi och åt pizza en kväll. Sedan träffades vi och tittade på film och tog en fika. Sedan träffades vi och spelade TP och drack vin, och sen blev vi typ ihop.

2. Det bästa med att vara sambo/gift:
Ja, det är ju att man liksom får hänga med sin bästis jämt. Att man har någon att prata med när man vill prata, någon att vara tyst med när man vill vara tyst, någon att följa serier på tv tillsammans med, någon som lyfter en när man är nere, någon som bromsar en när man skenar iväg. Såna saker. Plus att man får ligga.

3. Det sämsta med att vara sambo/gift:
Att man inte får bestämma allt själv? Mvh diktatorsämnet.

4. Tre bra egenskaper som din partner har?
1. Han är snäll. Det finns någon slags myt om att "tjejer vill inte ha snälla killar" och det stämmer kanske att man hellre ville ha den tuffa killen som rökte, drack folköl och körde trimmad Puch Dakota när man gick på HÖGSTADIET. Men det gör man ju inte längre. Snällhet är en otroligt viktig egenskap om ni frågar mig. Snällhet är INTE detsamma som att någon är mesig och undergiven och vill vara till lags. Snällhet är respekt, omtänksamhet och allmän trevlighet. Min man är snäll. Det tycker jag är bra. Snällhet går också hand i hand med att tycka om djur. Min man (och även jag) är en sån som bär ut spindlar istället för att slå ihjäl dom, och han skulle aldrig kunna motstå att kela med ett (tamt) djur som kom i hans väg. Sånt gillar man ju.
2. Han är smart. Den där gången när vi skulle träffas och spela TP för första gången var vi båda förfärligt nervösa eftersom vi båda lite försiktigt hade hintat om att vi var såna "som brukar vinna". Hade ju varit skitpinsamt för båda om någon hade visat sig vara helt intelligensbefriad, men så var det tack och lov inte. (En gång när jag var ung så var jag ihop med en kille vars syster utbrast MEN KOLLA VILKEN STORT AFTER EIGHT! när hon såg ett TP för första gången. Hennes bror, dvs min dåvarande kille, fattade inte varför jag nästan bröt ihop av skratt. Det var väl inte huvudanledningen till att det tog slut, men en starkt bidragande orsak. No brain no gain, som vi säger). Han (min man alltså) står oftast heller inte handfallen när det skiter sig utan hittar lösningar på det mesta. Sånt gillar jag. Han kan dessutom bygga saker, laga trasiga grejer och rent allmänt FIXA. Det är bra. Väldigt bra.
3. Han är rolig. Det är en skitviktig egenskap om ni frågar mig, eftersom människor utan humor ju är...svintråkiga helt enkelt.

5. Tre egenskaper som din partner har som kan reta GALLFEBER på dig:
1.  Att han sparar på exakt ALLT. Det är nog det vi tjafsar mest om, att han, istället för att till exempel läsa ett reklamblad och sedan slänga det, sparar det i någon hög tillsammans med förra veckans tidningar, gamla kontoutdrag, kataloger och gud vet allt. Och när högen blir för stor påbörjar han en ny hög istället för att SLÄNGA SKITEN. Åh Gud, mitt blodtryck.
2. Att han gärna skjuter upp tråkiga saker till någon annan gång, med motivationen att "man får ta en sak i taget". Säg att man har fyra såna där halvtråkiga saker i stil med att tvätta sängöverkastet, byta däck, åka till återvinningen eller gå på apoteket att göra på en vecka. Då skulle man ju kunna tänka sig att man gör en sak på måndagen, en på tisdagen, en på onsdagen och en på torsdagen, eller jag hade väl i och för sig förmodligen betat av allting redan på måndagseftermiddagen för att sen känna att GÖTT, nu är jag klar! Min man hanterar det genom att komma hem och sätta sig och koppla av med en kopp kaffe. Läsa lite i en bok. Kolla lite på tv, och sen oj, nu blev klockan visst halv sju, då är det väl inte lönt att börja på det idag. Aja, jag tar det imorgon. Och sen går dagarna och sen är det plötsligt helg och då vill man ju verkligen inte vara tvungen att göra en massa tråkigheter när man är ledig och kan göra vad man vill. Och så blir ingenting gjort, och sen har man helt plötsligt fyra halvtråkiga saker som det plötsligt är jävligt bråttom med att göra, och då klagar han över att han är stressad. Jag tar tillbaks det jag skrev i punkt 1, det är nog det HÄR är det vi tjafsar allra mest om. JAG BLIR GALEN.
3. Att han är lite paranoid och tror att ens identitet blir kapad och ens bankkonton blir tömda i samma sekund som man klickar på Internet Explorer-symbolen. Det tar hundra år för honom att stänga av en dator för att han måste gå in och rensa historik och ta bort cookies och hålla på om han så bara har varit inne på Byggmax hemsida för att kolla vad en låda träskruv kostar. Mobilt bank-ID? Swish? Paypal? Mail i mobilen? Ladda busskortet på nätet? NO NO NO, allting är en del av Komplotten. Vilket gör att allting som innefattar modern teknik, vilket ju är det mesta nuförtiden, för honom blir...lite jobbigare, lite omständligare, tar lite längre tid.

Sådär. Som vanligt är det inte tjejen i filmen som har skrivit blogginlägget. Eller nåt.

Matlagning för ensamhushåll

Igår när jag körde hem från jobbet så pratades det om ensamhushåll på radion. 40 % av Sveriges befolkning bor tydligen ensamma och då verkade matlagning vara något av ett problem som man nu i P4 angrep genom att hala fram en expert på...någonting, matlagning för det lilla hushållet kanske. Och jag vet inte, men jag fick intrycket av att experten tyckte att ensamstående personer verkade i det närmaste efterblivna som behövde synnerligen jordnära råd i köket, och allting gick ut på att det skulle vara så enkelt och inte ta någon tid. Då kan man ju undra varför just ensamstående skulle ha så ont om tid, de har väl varken mer eller mindre tid än andra till sitt förfogande, givet att man tänker sig 40 timmars arbetsvecka som standardmodell. Man kan också fundera över varför det per automatik skulle vara så himla tråkigt och jobbigt att laga mat till sig själv kontra att laga mat till en familj? Det verkar lura någon idealbild av att mor står vid spisen och far och barnen sitter vid bordet och tindrar förväntansfullt efter söndagsstek med efterrätt och allt och att det skulle symbolisera frid och harmoni (vilket mig veterligen aldrig har inträffat, alltid är det väl någon unge som deklarerar att maten smakar apbajs och agerar därefter), medan den stackars ensamstående sitter och deppäter snabbmakaroner direkt ur kastrullen innan hen sväljer en Valium för att stå ut med sitt trista och förfelade liv. Men antingen gillar man väl att laga mat eller så gillar man det inte, det är ju inte så att tid att förfoga och lust till matlagning automatiskt är en linjärt ökande funktion av antal familjemedlemmar. Som jag ser det dårå. En av fördelarna med att leva ensam är ju dessutom att man slipper synkronisera sin hunger och smak med andra, utan kan laga och äta mat exakt när man känner för det. Så varför man skulle behöva ha särskilda tips som är snabba och enkla för att man lever ensam fattar ju verkligen inte jag. Om problemet är att man inte har tid så är det väl ett problem för alla som inte har tid, om problemet är att man inte tycker det är kul att laga mat så är det väl ett problem för alla som inte tycker det är kul att laga mat, och då vill väl ALLA som har det specifika problemet få tips på det som är snabbt och enkelt.




Expertens hetaste tips verkade dessutom vara att "passa på att laga 4-5 portioner och frys in resten" och alltså, JAHA? Här ställer jag mig följande frågor: 1. Vari består det revolutionerande i detta, och 2. Vem är så djävla korkad att hen inte kan räkna ut detta av sig själv? Är det så enkelt att vara expert så kan jag väl snart göra uttalanden om hur man bäst reser till månen ("kom överens om innan vem som ska få gå i land först, så blir det inte tjafs om det efteråt", kan jag till exempel få sitta i radio och uttala mig pompöst och vetabästaktigt om).




Sen fattar jag DESSUTOM inte varför folk påstår att det är så dyrt och nästan på gränsen till diskriminerande att handla mat som ensamstående eftersom alla förpackningar är anpassade till familjehushåll? Jamen herregud, köp det då och ät resten en annan gång? Det är väl inte som att man måste köpa portionsförpackningar av allt, det mesta går ju att spara till ett senare tillfälle. Aldrig har jag väl levt så billigt som när jag var singel, kan jag ju påstå utan att ljuga, så den som påstår motsatsen fattar jag inte hur den resonerar. Eller handlar. Det är väl bara att kolla jämförpris per kilo för att fatta att man kommer billigare undan om man köper storpack, och så SPARAR man det som blir över istället, fryser in eller gör matlådor av eller något liknande istället för att låta det stå och bli gammalt och sedan slänga det. Får jag Nobelpriset i ekonomi nu? Tack.


PS: Hörde dessutom en person i min relativa närhet som häromdagen på fullt allvar sa att hen slängde mat som legat i frysen i mer än ett år, "för det håller ju inte". HALLÅ? Jag vet att det finns någon slags myt om att man inte "bör" förvara fläskkött i frysen mer än tre månader, men det är ju rena löjan. Häromdagen tillagade och åt jag bacon som råkat hamna lite ofördelaktigt långt ner och långt in i en av fryslådorna så det hade bäst-före-datum 2013. Smakade alldeles utmärkt om ni frågar mig, och som ni märker så är jag still alive and kicking. Do try this at home.

Lite ditt och datt

Igår var det söndag, jag var ledig (eller ja, jag höll i och för sig i två olika hundkurser, men jag var jobbledig) och var ute i sol och 15 plusgrader från arla till särla. Så extremt göttigt att man inte finner ord.
Idag är det måndag, jag har jobbat inomhus hela dagen, solen strålande utanför men när det var dags för mig att gå hem gick den i moln. Så jag åkte hem och betalade räkningar. Göttighetsfaktorn var inte fullt lika skyhög, kan jag väl känna. Har dessutom lyckats med konststycket att bli sådär snyggt grisrosa som väl är den enda variant av fenomenet solbränna som jag känner till. Aja. Årets bonnabränna är härmed grundad.

I fredags var jag i stallet, som alltid på fredagarna nuförtiden. Och så var det teori. Det är det var femte vecka, vilket är både bra och dåligt. Förr hade man en halvtimmes teori innan ridlektionen, men den där teoriundervisningen utspelade sig så att säga bara i teorin, för 99 % av tiden gick åt till att snicksnacka och att välja hästar, vilket man gjorde varannan eller varje gång, och det gick alltid minst tio minuter åt att avhandla vems tur det var att välja först. Den som valt först förra gången fick nämligen välja sist gången därpå, och så åkte man upp ett hack i turordningen för varje vecka, vilket ju var rättvist men tog en evig tid. Så själva teoribiten var det ju inte mycket med. Nu har vi ju det så lyxigt att vi a. får ha samma hästar hela tiden så länge alla är nöjda, och b. alla är nöjda med de hästar som de fått, så ingen vill byta, så därför behöver ingen tid läggas på att dividera om vems tur det är att välja först och kohandla om vem som ska ha vilken häst och så vidare.

Idén med teoriveckor är i teorin bra så att säga, för då får hästarna vila och återhämta sig och sen kan man ju faktiskt även genomföra teoriundervisning värd namnet. Fast jag måste erkänna att jag inte var jättesugen på att gå igenom hästens alla delar framför hästskelettet Benjamin som stått i teorisalen sedan urminnes tider och som jag sett på stallets Facebook att andra grupper fått stifta bekantskap med. Det känns liksom lite gjort för min del, och det måste vår ridlärare också ha tänkt, istället såg hon nog snarare en flock lättlurad gratis arbetskraft. Så istället för att bli ombedda att peka ut bärbensknölen så blev vi istället utschasade i stallet och försågs med rotborste, hovkrats, gummiskrapa och sax med order om att "få bort lite lera, vinterpäls och snygga till man och svans" på "våra" hästar. Jamen hellre det, säger jag. För det var SÅ MYSIGT och avkopplande och man blev liksom elva år igen. Minus den där känslan av att riskera att hamna i onåd för att man råkat PETA på någon ridskolehäst som man inte lyckats krångla sig tillräckligt långt genom skötarsystemet för att vara värdig att ens kratsa hovarna på. Allt var inte bättre förr, åtminstone inte på ridskolorna. Minns att på min ridskola så valde vi häst varje gång, och de hade inget system för vem som fick välja först utan när man kom till stallet så lade man sitt ridspö på golvet utanför kontoret för att markera sin plats i kön, och sen gick man och gjorde något annat tills det var dags att samlas. Trots att ingen var där så hade alla ändå järnkoll på den där spö-kön, så det gick inte att peta in sitt spö någonstans i mitten och låtsas som att det legat där hela tiden. Då hade man nog blivit LYNCHAD, misstänker jag. Jag bodde längst bort av alla och kom därför sist till stallet av alla = fick ALLTID välja häst sist.  Minns dock inte att jag led särskilt mycket av detta, så jag fattade antagligen inte vad jag gick miste om.

Nu ser jag dock fram mot fredagens ridning. Om några veckor ska det vara HOPPNING, sa vår ridlärare och då pep alla vi mesiga återvändare i gemensam falsett. Vi har ju precis lärt oss att återbemästra GALOPPEN, det får väl ändå vara någon måtta på djärvheten. Och då pratar vi om ett krysshinder på kanske 40 cm. För 20 år sen hoppade jag ju ändå 110-banor på träning (fast det tyckte jag var lite på gränsen för jag har som sagt alltid ridit små stora hästar). Men på den tiden hade vi en ridlärare som vi (i smyg) kallade Fiskögat vars vrede vi var mer rädda för än de eventuella konsekvenser en avtrillning eller omkullridning kunde få. Återigen, allt var inte bättre förr. Nu är det okej att vara mesig, OCH DET TYCKER JAG ÄR BRA. Lite lagom pushning för att man kommer ur komfortzonen ibland, men inte så att man blir helt darrig och torr i munnen.

Jaha, det var väl allt för den här gången. Jag jobbar som en galärslav. Det är inte kul. Och då har jag ändå ett jobb jag tycker är kul, men det här att jobba över varje djävla dag och ändå inte känna att man hinner göra det man ska, det är lite too much just nu, om nu någon av mina tre och en halv läsare skulle undra varför det är så glest mellan blogginläggen för närvarande.

Jag ska inte dö idag

Har läst Jag ska inte dö idag av journalisten Pamela Andersson (ej att förväxla med modellen Pamela Anderson som jag först gjorde), som handlar om när Pamela Andersson (journalisten dårå) ramlar ihop under ett joggingpass och sedan får konstaterat att hon har en hjärntumör.


Det här är inte en bok för en lighthypokondriker som jag kan vara ibland. Det är inte det att jag inte kan läsa böcker om sjukdomar och sånt, men då vill jag att karaktärerna ska ha rejäla symptom så att jag kan konstatera att jag inte har det. Eller åtminstone vad man bör ge akt på. Och jag tänker mig att en hjärntumör, den kan väl ändå inte komma helt obemärkt? Men joho, tydligen. Det var kunskap jag kunde ha varit utan.


Annars var väl boken lite sådär, om ni frågar mig. Det känns lite som att man måste gilla böcker som folk som har cancer har skrivit, men...nä. Jag fattar ju att man kanske mest skriver en sån bok för sin egen skull, men som läsare kände jag mig...oengagerad. Berättelsen var liksom inte intressant, det kändes lite som att den gick ut på att det var möjligt att lösa alla problem i hela världen med intervallträning och positivt tänkande. Allt som funkar är såklart bra, men behöver nödvändigtvis inte göra sig i bokform. Den här boken får två patientbrickor av fem möjliga.

Bloggutmaning: TV

Mirre skickade följande utmaning till mig: TV-land! Du har viljan. Du har makten! Konstruera den perfekta tv-tablån en lördagkväll från kl. 18-24. I detta ingick också att få hitta på egna programidéer om man inte hittade det perfekta utbudet i alla miljoners miljarders befintliga tv-kanaler (som ju i och för sig mest sänder SKIT om inte det ordet är för starkt för era känsliga hornhinnor, ursäkta i så fall). 

Först och främst så skulle jag bli tvungen att kalibrera om hela min dygnsrytm, för det finns liksom inte på världskartan att jag är vaken till 24 under normala omständigheter. Men ja, efter ett par veckors semester och göttiga sovmorgnar så hade jag kanske fixat det. Sen hade det nog även fått vara en vit kväll. Enda anledningen till att man inte hittar på en massa dumheter på fyllan längre beror verkligen inte på att man blivit äldre och klokare utan äldre och tröttare. Man hinner liksom aldrig komma tillbaka till apstadiet utan det räcker med att par glas vin på fredagskvällen efter veckans vedermödor så har man somnat i soffan långt innan Gunde gastar åt Monique att släppa ut tigrarna på Fort Boyard (om det ens går på fredagskvällarna längre?).

Med risk för att låta dryg så ser jag faktiskt inte så mycket på tv. Det finns ju alltid en massa kultursnobbar som måste kokettera med att de aldrig ser på tv, och med detta vill de framhäva sig själva som lite finare och lite bättre än alla andra. Att de föredrar att sitta i sin sköna fåtölj och dricka årgångsvin och diskutera Baudelaire på originalspråk med likasinnade än att sitta som klistrad och dregla över skandalscener i Paradise Hotel på bästa sändningstid varje kväll. Sånt tycker jag är löjligt. Jag ser visserligen inte på Paradise Hotel, (däremot ser jag en del annat junk i stil med Robinson, Bonde söker fru och så vidare) men jag kan respektera folk som ser på det och står för det. Skulle nog mycket väl kunna bli fast även i Paradise Hotel-träsket om jag hade hittat någon likasinnad att diskutera och förfasas med. Det är nog bara en tidsfråga. Sen finns det kategorin människor som lite drygt påstår att de inte tittar på tv för att de inte äger en fysisk tv-apparat. "Jag kollar aldrig på tv", hör och ser man jämt och ständigt folk som häver ur sig i ett tonläge som att de minsann har bättre för sig än att sitta framför dumburken, men så kollar de alltid allting ändå via playtjänster. Slutligen finns det de som säger "sån skit kollar inte jag på" och sen när man börjar prata om vad som har hänt i senaste avsnittet av Ensam mamma söker så har de ändå järnkoll på allt. Kan ni inte bara ERKÄNNA att ni kollar?
Nä, men med tiden har jag blivit mer och mer tv-lat. Förr var man ju liksom piskad att kolla när programmen sändes om man inte hade video, men så är det ju inte längre. Har således alltid en bunke program som jag ska kolla på "sen", och så blir "sen" aldrig av.  

Men i alla fall, här kommer DEN (i mina ögon) PERFEKTA TV-TABLÅN

18.00 - 19.00: Hem till byn. Ja, på riktigt. Jag tycker det här är något av det bästa som gjorts i svensk tv (jag talar alltså om Bengt Bratts mäster-epos och inte den brittiska produktionen "Hem till gården"). Den borde sändas varje dag året runt och när alla säsongerna betats av från 1970-tal till nutid kan man bara börja om igen. Miljöerna! Karaktärerna! Manuset! Dialogen! Allt är svinbra. Nu har jag visserligen alla säsonger på dvd, PLUS att de ligger i Öppet Arkiv, men det spelar ingen roll. Närhelst i livet jag vill ha en liten paus så skulle jag kunna se ett avsnitt av HTB och få frid i själen.
19.00 - 20.00: STALLET. Det här är min egna programidé som på något mystiskt vis har finansierats och spelats in och nu går som evighetsserie (som dessutom har gjort mig ekonomiskt oberoende, YAY). Så här är det nämligen: Väldigt många människor håller på med hästar, ändå finns det nästan inga tv-program som handlar om just hästar och ändå är det i stallet som de perfekta förutsättningarna för motsättningar odlas, och alla vet ju att motsättningar och konflikter är en av huvudingredienserna i konceptet "bra tv". Alltså borde en såpa i stallmiljö bli Den Ultimata TV-serien. Väldigt många människor med olika personlighetstyper och karaktärsdrag som ska samarbeta och samsas om befintliga förutsättningar och enas om ridhustider, mockningsscheman och vilka hästar som ska gå i vilka hagar tillsammans: allt detta mynnar ut i en strid ström av mustiga konflikter som får Dallas att framstå som rena söndagsskolan. Det är tävlingar och fram- och motgångar, det är äktenskap som kraschar, älskare och älskarinnor till höger och vänster, det är mygel och förtal och stölder av sadlar och dopingmisstankar och hästar som bryter benet och får avlivas och vems är egentligen felet? Allt based on a true story från mitt stall, och det här är ju bara ett litet skrap på den ytan. Multiplicera detta med antalet ridklubbar och det kommer att finnas material att sända i en livstid. I min värld kommer det här att vara en TITTAR-SUCCÉ av Guds nåde. KA-TJING.
20.00 - 21.35. LÅNGFILM: Brevet till Brezjnev (eller hur fan det nu stavas). En film jag såg på 80-talet som jag minns som jättejättebra och som tydligen är helt djävla omöjlig att få tag på. Om någon sitter inne med tips på hur man får tag på denna pärla med svensk text så tas de tacksamt emot (om det inte inkluderar nedladdning eller illegala streamingtjänster, inte för att jag har några moraliska betänkligheter utan snarare för att jag är så trög att jag inte fattar hur man gör). Men ja, nu gick den visst på tv! I min fantasi åtminstone.
21.35 - 23.00. LÅNGFILM: Jag är löjligt svag för filmer som handlar om den lilla förtryckta människans kamp mot...vad som helst som verkar omöjligt. Exempel på svinbra filmer enligt mig: The River (med Mel Gibson och Sissy Spacek) som handlar om att myndigheterna vill bygga en fördämning som kommer att lägga småbrukarnas gård under vatten), Silkwood (med Meryl Streep, Kurt Russell och Cher) som handlar om anställda på ett företag som tillverkar kärnbränsle och där huvudpersonen börjar ifrågasätta säkerhetsaspekter),  Norma Rae (med Sally Fields) som handlar om arbetare på ett bomullsspinneri som startar en fackförening), Riff Raff (med Robert Carlyle) som handlar om brittiska byggnadsarbetare) och så vidare. Vilken som helst av dessa filmer kan få visas när som helst och jag kommer att sitta som klistrad.
23.00 - 24.00. Här kommer en film som antingen heter The mine eller möjligen The strike (eller möjligen något annat), som jag såg någon gång i slutet av 80-talet eller början av 90-talet och minns som en av de roligaste jag sett. Tyvärr verkar den lika omöjlig att uppbringa som ovan nämnda Brevet till Brezjnev. Eller vadfan, om man inte ens är säker på titeln så är det ju lite som att leta med förbundna ögon efter en nål i en höstack där det enda man vet är att höstacken står på ett fält någonstans i Sverige. Filmen handlar, som jag minns det, om att det är en snubbe som vill göra en dokumentärfilm om den brittiska gruvarbetarstrejken och så är det en rätt känd amerikansk regissör som nappar på idén och snubben ser det som sin möjlighet att få ut sitt politiska budskap men tvingas hela tiden kompromissa med den amerikanska regissörens idé om hur berättelsen ska framföras och den slutgiltiga filmen har väl ungefär bara titeln gemensam med originalet. OM NÅGON KÄNNER IGEN DET HÄR SÅ FÅR NI FAN I MIG SÄGA TILL, för jag skulle fan i mig kunna tänka mig att betala pengar för att få se den här filmen igen. I kid you not.

Ja, det var väl en mysig kväll i tv-soffan? ENJOY.

Sekten på dimön

Har precis läst ut Sekten på dimön av Mariette Lindstein, och vad är det med att alla plötsligt heter Mariette? Min man kommenterade att någon i årets upplaga av Melodifestivalen hette Mariette med ett "men är det ens ett namn"? och då sa jag att ja, det är det, för min kusins fru heter så, men hon är väl typ den enda i hela världen. Sen gick det en dag, och sedan var det nån djävla travhäst vid namn Mariette som skulle delta i något lopp (tror jag i alla fall) och florerade i media på grund av det. Och nu finns det alltså även en Mariette som skriver böcker. Allt inom loppet av en månad. Det ska jag kanske skriva en bok om: Mysteriet med Mariette. Eller kanske inte.

Ja, i alla fall. Det visade sig att bok-Mariette hade ett förflutet inom scientologkyrkan, och har nu alltså utkommit med en bok om en sekt, ej religiös utan lite mer livsstils-hitta-din-inre-frid-ish. So far so good, men jag tyckte ärligt inte att storyn var speciellt bra. Bra hade varit en glidande övergång från allting-är-helt-perfekt-i-vår-sekt till helvetet på jorden, men här skedde det liksom bara från en dag till en annan, utan att det utvecklades eller att någon av karaktärerna reagerade. Så är det kanske i en sekt, vad vet jag, men i min värld går ju en sekt ut på att hjärntvätta medlemmarna, och det var inte heller beskrivet, utan plötsligt var alla bara hjärntvättade utan att man fick veta hur.

Sen var det en hel radda detaljer som jag hakade upp mig på, som till exempel att om man har en stuga långt ut i Tjottahejti som ingen i släkten ens har besökt på sju år, så funkar det liksom inte bara att "hitta och slå på huvudströmbrytaren" så funkar allting inklusive tv:n. För det första är det väl ingen normal som betalar ett el-abonnemang i en kåk som ingen vistas i, alltså borde det inte ha funnits någon ström överhuvudtaget, och för det andra så borde alla vattenledningar ha frusit sönder om kåken stått ouppvärmd i sju vintrar och för det tredje så ärgar och oxiderar elektronik som står i kyla och fukt sönder fortare än man hinner säga "kretskort" och för det fjärde så borde möss ha flyttat in och byggt tio miljoner muskolonier i sängar och soffor samt gnagt sönder allt, inklusive sladdar till nämnda tv. Sen, om någon försvinner från en ö i Långtbortistan så är det väl inte så att det åker ut en polispatrull med hund till personen ifrågas föräldrar som bor någon helt annanstans många mil därifrån, och beordrar hunden att börja spåra efter den försvunna personen? Exakt vad skulle hunden gå på där? Vittring från senaste besöket för tre år sen?

Såna grejer hakar jag upp mig rätt mycket på. Kan ha överseende om det i övrigt är en bra story, men det tycker jag alltså inte att det här var. Den här boken får två Hans Sheike av fem möjliga.    

Utmaning: Döden

Jaha, nu står döden i farstun och knackar på och vill in. I bloggen alltså, p g a mina och Mirres bloggutmaningar. Döden är alltså ämnet för dagen, och så som läget är nu kan man vara glad att det finns något som heter "ämnet för dagen" för annars skulle min blogg bara handla om att jag har jobbat och sovit, för ungefär så spännande är livet just nu. Vad händer nuförtiden? brukar min mamma fråga när hon ringer, och så är det som att hon blir lite besviken när jag levererar mitt standardsvar: Inte mycket. Jamen så himla spännande liv lever man ju ändå inte att någon kan förväntas vilja höra om att man förutom jobbat även städat, tvättat, diskat och kollat på tv?


Jamen DÖDEN nu då alltså:


1. Hur vill du dö om du får välja?
Jag är inte jättesugen på att dö. Eller rättare sagt har jag väl aldrig varit så osugen på något som just döden. Är en sån som aldrig ens tanken på att ta livet av mig eftersom jag tror att hur djävligt allting är så blir det väl ändå bättre? Efter att ha levt snart 50 jordsnurr på den här planeten så kan jag konstatera: DET BLIR ALLTID BÄTTRE. Även om man inte tror det just när man är mitt i svackan. Ja, men i alla fall. Jag är lite förundrad över folk som tycker sig veta vilket som är det skönaste sättet att dö på. Dom säger att (en inledning som kan få mig att se minst femtio nyanser av rött) det är skönast att drunkna...och knappt är det uttalat förrän det kommer nån annan och påstår att dom har hört att det är att frysa ihjäl som är det mest behagliga sättet att lämna in på, och man undrar ju lite: HUR VET DOM DET? Det lär ju inte ha varit någon som kommit tillbaks från andra sidan och lämnat otvetydliga vittnesmål kring hädangången? Och om det kommer från någon som haft en näradödenupplevelse så kan man ju inte veta säkert om det inte blir överdjävligt lite senare. Så nä, det där får man nog ta reda på själv. Men jag föreställer mig att det skulle vara behagligt att dö i sömnen. Att vara trött och få lägga sig ner och somna...finns det något göttigare? Det tar jag, efter ett långt och lyckligt liv såklart.


2. Vilka blir dina Famous Last Words?
I detta livet går jag relativt ofta omkring och tycker att jag har rätt, har haft rätt hela tiden och att allting skulle ha blivit så himla bra om man gjort som jag sagt eller tyckt redan från början. Men det får man ju inte säga för då framstår man som både dryg och konfliktbenägen. På dödsbädden tänker jag mig dock att man kan få göra vad fan man vill, så då säger jag helt enkelt: VAD VAR DET JAG SA?


3. Vilken sång spelas på din begravning?
Dylans Don't think twice, it's all right.


4. Finns det ett liv efter detta?
Jag är uppvuxen i bibelbältets frikyrkliga falang, och där talade man aldrig om döden som något slutgiltigt, utan när någon hade dött så sa man att "nu har Elsa fått flytta hem". Som att livet på jorden bara är ett slags transferboende i väntan på en plats i himmelriket. Man undrar ju lite vad som kan vara meningen med det, livet på jorden alltså, är det meningen att man ska prövas och se om man passar i himlen eller i helvetet, men det borde väl kunna gå att kolla på något enklare sätt än att låta Elsa utan klagan föda nio barn, tvätta byk, väva mattor, baka barkbröd och vattna pelargoner i 87 år och 4 månader? Och sen borde det väl inte vara så DEFINITIVT heller? Hamnar man på fel ställe, för det borde ju finnas förmildrande omständigheter att åberopa inför Herren, så borde väl beslutet gå att överklaga?
Tror att jag hade velat att det skulle finnas ett liv efter detta (behöver inte vara den religiösa varianten), för det verkar ändå rätt så coolt. Lite som ett dataspel där man kan klanta sig och göra fel men man har två liv kvar, och sen gör man något bra så får man bonusliv. Men nä. Jag tror faktiskt att man bara får ett liv och när det är slut så är det slut. Mvh naturvetaren.


5. Slutligen står du där vid porten. Vad säger Sankte Per när han ser att det är du som knackar på?
"Nämen Anna, vad trevligt att du kikar förbi. Du har minsann alltid varit en hygglig prick. Här har du nycklarna, du kan komma och gå som du vill".

Hey ho Silver away

För alla er som legat sömnlösa sedan förra söndagen och undrat: hur gick det? BLEV DET NÅGON GALOPP ELLER? så kan jag meddela att det blev det. Tyvärr visade det sig att min älg inte hade den där härliga mjukt taktfasta galoppen med ett svävmoment to die for som man hade kunnat önska sig. Min älg är en 17-årig ridskolehäst som är gammal i gemet och som kan exakt alla knepen för att inte förta sig i onödan. Han är inte direkt lat, jag tycker nog att jag får fram honom ordentligt utan vare sig sporrar eller spö och utan att behöva driva för kung och fosterland, men han är verkligen inte speciellt villig att gå i rätt form och att jobba på böjda spår känns ibland ungefär lika utsiktsfullt som att försöka forma sargen runt ridbanan med skänklar och tygeltag. Han kör liksom sitt race runt fyrkantsspåret och känns ibland lika stel och stum som ett cementblock. Fast nu, efter fem-sex gånger eller vad det nu är, så tycker jag ändå att vi börjar få till små stunder där det känns som att vi ändå är på samma planet. De stunderna är magiska och då är Älgen för mig vad Skuggfaxe är för Gandalf.

Men galoppen lämnade en del övrigt att önska, så där upphörde omedelbart all magi. Älgen blev stark som en björn, körde upp huvudet och gav sig iväg i en synnerligen markbunden och skumpig variant av galopp som säkert var mycket energibesparande ur hans synvinkel men inte speciellt bekväm för mig. Och jobba i galopp var det liksom inte tal om, det var liksom en växel och ett tempo och så var det bra med det. Men jag tänker att härifrån kan det väl bara bli bättre? Och jag ramlade ju i alla fall inte av. Man får vara glad för det lilla.

Smarta tips som sparar tid

Vi kör vidare med bloggutmaningarna, Mirre och jag, och nu handlar det om TID. Förr hette det att tid är pengar, och det heter det väl fortfarande, men det nya svarta är att tid är en bristvara. Aldrig förr har det funnits så mycket grejer som gör att saker går enklare och fortare, ändå går folk in i väggen till höger och vänster och man får planera halvårsvis i förväg om man försöker få till en kopp kaffe och en pratstund med en LB-personlighet. LB står för "Lide Bissi", vilket är skånsk svengelska för "djävligt viktig och upptagen heeela tiden". Tänk om någon hade sagt att alla i framtiden skulle gå omkring med en pryl i fickan som man kunde RINGA med (istället för att leta efter en fungerande telefonkiosk samt ha mynt i rätt valör att stoppa i den) och några år senare dessutom kolla upp exakt allting som finns i hela världen genom en enkel googling istället för att i bästa fall gå till bibblan (om den var öppen) och slå upp saker i lexikon (eller helt enkelt acceptera att man aldrig skulle få veta vilken kung det var som tågade över isen på Stora Bält när det av någon anledning kom upp till diskussion*).

Ja, men trots allt detta fantastiska så är det alltså ingen som har tid med någonting längre. Om man har ont om pengar får man spara pengar (här har jag bloggat om mina bästa spartips), och har man ont om tid så får man se till att spara tid.


Så här kommer mina fem tips som sparar tid:

1. Sluta slötitta på tv/slösurfa på internet. Herregud vad folk tillbringar tid i tv-sofforna, för att inte tala om hur mycket tid som folk sitter med gamnacke och krafsar på sin smartphone. Och det är väl inget fel med det OM DET ÄR DET MAN VILL GÖRA. Men man kan liksom inte titta på tv eller slösurfa fyra-fem timmar per kväll och tro att man ska få fyra-fem nya timmar att göra allt det där andra som också måste göras. You do the math.

2. Istället för att laga mat vareviga dag: gör storkok och frys in. Så himla smidigt att ha färdig mat i frysen när den dagen kommer som man inte har ork eller lust att laga mat. TID HAR MAN JU NÄMLIGEN.

3. Sluta träna så förbannat. Okej, missförstå mig rätt som det brukar heta. Såklart är det jättebra att träna, men det kan ju kanske vara någon djävla måtta också. Förr till exempel så räckte det med att skaffa barn och ta hand om dom. Nu ska man skaffa barn OCH vara redo att springa ett halvmaraton tre veckor efter förlossningen. Och eftersom ingen har tid med någonting så måste man träna innan jobbet eller på lunchen och är det konstigt man blir stressad då? Och allt man gör ska loggas och reggas och jämföras och räknas ut personbästa och läggas ut i sociala media (se även punkt 1).

4. Sluta ta sovmorgon. Idag har jag till exempel ätit frukost och läst tidningen i godan ro, promenerat drygt tre timmar, stekt och ätit ett lass pannkakor till lunch, bakat bröd och frallor, kollat ikapp på Sveriges Mästerkock och Bonusfamiljen och klockan är bara halv två på eftermiddagen. Gick upp vid sju. Hade jag legat och dragit mig till tio-halv elva så hade jag bara hunnit med en bråkdel av allt det där vid den här tidpunkten.  

5. Sluta skjuta upp saker. Om man gör saker med en gång så blir de gjorda och slipper hänga som ett ok av dåligt samvete över en, plus att om man betar av saker efter hand som de dyker upp istället för att samla på hög så kan man själv styra över sin tid på ett helt annat sätt jämfört med när man sitter med fullt adrenalinpåslag två minuter i tolv dagen innan deklarationen ska vara inne och samtidigt kommer på att man glömt köpa födelsedagspresent till sin mamma. Eller något i den stilen.  



* Ifall någon undrar: Det var Karl X Gustav.

Utmaning: Reinkarnation

Jaha, här händer visst inte så mycket? Tur att Mirre kommer med en av sina bloggutmaningar dårå. Den här gången är det reinkarnation som står på temat. Reinkarnation...spännande grejer. Som jag inte tror på, tror jag. Eller i alla fall tror jag inte att alla har varit såna djävla spännande typer i ett tidigare liv som alla verkar tro att de har varit. Coola historiska personer, kungar och drottningar eller i alla fall någon att räkna med. Det är ju liksom aldrig någon som skryter med att det är han som var Bockstensmannen. Känd i ett senare liv, men knappast i det tidigare.

Okej, men här kommer i alla fall mitt liv som återfödd:

1. Vilket djur skulle du vilja återfödas som?
Under nuvarande förutsättningar känns ändå "människa" som ett hyfsat bra val ("Djuren är ju också mänskor! JA, DET ÄR JUST VAD DOM ÄR!, för att citera Jakob Uggla i Fablernas Värld. Eller Fablerna Svärd som jag trodde det hette när jag var liten eftersom våra närmaste grannar hette Alva och Lennart Svärd), i alla fall om man är vit västerländsk medelklass. Vilda djur verkar ju inte ha det jättekul precis. Att vara bytesdjur verkar vara en evig stress, att vara rovdjur verkar vara en evigt pågående jakt på mat som ger rätt så dålig utdelning, för samtliga är det ungar som dör och partners som dör (eller har ett helt harem?), ja, en ständig KAMP helt enkelt. Verkar asjobbigt. Nej, jag tror kanske att jag vill vara någons innekatt. Bara kunna ligga och slappa i en säng eller soffa, få maten serverad, bli kliad i nacken, alla gillar en, man behöver egentligen inte gilla någon utan kan göra lite som man vill och ändå komma undan med det. Fast tänk om man hamnar hos en crazy cat lady och får dela sin tillvaro med arton andra skabbiga stackare i en stank av urin? Nä, fy vad det här blev jobbigt.

2. Vilken person?
Oj, det här var svårt? Jag tänker att eftersom jag ser mig själv som en rätt så anonym person som mest pågår i bakgrunden och är rätt nöjd med det, så hade det kanske varit kul att vara färgstark, karismatisk, begåvad, jättekänd? Typ: Bruce Springsteen? Alla gillar Bruce (har i alla fall aldrig hört någon som säger att de hatar honom). Det kunde kanske vara kul som omväxling. Mitt liv som Bruce Springsteen. Jag hade aldrig skrivit låten Born to run. Mvh trasig disk i ländryggen.

3. I vilket land vill du hamna?
Jag vill leva jag vill dö i Nooooorden. Eller Sverige då. Har faktiskt ingen längtan någon annanstans, någonsin (jo, när det är snö och kallt, men jag vill liksom ändå vara på samma ställe fast med plusgrader). Jamen jag är exakt så tråkig faktiskt.

4. Berätta lite om din partner du vill ha som nyreinkarnerad.
Nu blev det konstigt, ska jag berätta om Bruce Springsteens fru (har han ens någon? har så dålig koll) eller bara i största allmänhet? Jag kör på "i största allmänhet". Det är inget fel på min nuvarande partner så jag skulle förmodligen välja honom igen (om jag mot förmodan inte återföddes som Bruce Springsteen då), men i nästa liv önskar jag att han var lite bättre på att ta tag i saker, städa och hålla ordning samt inte maniskt samla på en massa värdelösa saker som kan vara bra att ha. Å andra sidan så kommer jag i mitt liv som Bruce Springsteen ha råd att köpa ett jättestort hus och även städhjälp så det kommer kanske inte att vara ett problem.

5. Vad kommer du ha för jobb?
Jag kommer att vara polis. Och då inte en smart kriminalkommissarie som löser kniviga mordgåtor utan en sån där internpolis som kollar ifall andra poliser sköter sitt jobb enligt regelverket. En sån polis som alla andra poliser hatar mer än vad de hatar "buset". HAR SÅN JÄVLA TALANG för det redan i detta livet, så det kommer att gå galant.

Cancerland, tur och retur

Laddade hem Cancerland - tur och retur av Karin Wahlberg från bibblan för att den låg med under rubriken "nya e-böcker". Trodde det skulle vara någon slags deckare i sjukhusmiljö, men det visade sig vara en berättelse om ändtarmscancer, based on a true story så att säga. Inte alls någon dålig bok och helt uppenbart ett ämne lika angeläget som bröst- och prostatacancer, men inte vad jag hade tänkt mig (fast jag får ju skylla mig själv som inte läste e-bokens motsvarighet till baksidestext först). Sen kändes upplägget ändå lite som en deckare, satt liksom och väntade på någon slags oväntad dramatik eller en upplösning som aldrig kom. Livet beter sig ju inte som i bokform, kan man väl säga, och det är kanske orimligt att ha såna förväntningar, men jag tyckte den kändes...lite seg? Samtidigt som jag tycker det är väldigt modigt att skriva så öppet om något så privat och rätt så tabubelagt, så jag skäms lite för att jag inte bara helhjärtat tog den till mig. Den här boken får tre patientbrickor av fem möjliga.

We're nothing but mammals

Har rätt mycket om mig och kring mig nu, mest jobbmässigt. När jag har mycket att göra så växlar jag upp och blir snabbare, gör flera saker samtidigt och betar av allting i en rasande fart. Det funkar för mig. Andra jobbar med att pussla om i sitt schema, flytta fram saker som inte är akuta och sådär, det funkar väl för dom antar jag.

I alla fall. Igår kväll kollade vi på Planet Earth II, superbra naturprogram från BBC. Och då visades det en sengångare som bodde på en ö, och så hörde han ett parningsrop från en hona. Och HELVETE vilket stresspåslag jag fick av att se den där sengångaren l-å-n-g-s-a-m-t masa sig ner från trädet, det tog säkert en halv dag bara det, sedan SIMMA över en djup vik och så i land och hitta honan, och så var det till på köpet fel djävla hona. En som redan hade en unge och som inte ville ligga. Fick på riktigt världens kaninpuls av detta. Jaha, men sen fick man se nykläckta ödlor som jagades av ormar och det gick ju undan så då borde jag väl vara nöjd, men då blev jag istället gråtmild av att de små ödleungarna dog. Och sen var det en som klarade sig mot alla odds, och då blev jag gråtmild för det.

Naturen. Inget för den nervklene, uppenbarligen.

Who'd tell us whitewash windows and when to take down doors?

Jahapp, här sitter man en söndagskväll och uppdaterar sin djävla LINKEDIN-profil. Amenvaffan liknar detta? Skulle kolla på Stjärnkusken, men så fick jag telefon och sen snodde min man fjärrkontrollen och började kolla på något himla program om folk som köper hus på landet och så fick jag ett mail om att min VD ville lägga till mig i sitt Linkedin-nätverk och då tänkte jag att man kanske skulle ta och snygga till sin profil litegrann, till exempel lägga till min nuvarande tjänst och min senaste distansutbildning och lite sånt där VUXET. Men Gud så tråkigt ändå.

Mindre vuxet var det här: I fredags sa min ridlärare att "nästa gång tror jag du är mogen för galoppen" och nu går jag och liksom laddar för detta. Hade ändå på något sätt en bild av mig själv som en som bara skulle kunna sitta upp på en häst och galoppera iväg, som i en cowboyfilm, men efter fyra lektioner med min halvblods-ÄLG så har vi fortfarande bara skrittat och travat och det har känts fullt tillräckligt att bemästra. Har uppenbarligen degraderats från halvkass till sopa. Har däremot fått mycket beröm för min sits, och då undrar jag lite hur detta gick till? Mina färdigheter på hästryggen har djupa rötter i att flänga runt barbacka på gotlandsruss, och det är nog bara i fantasin och möjligen i Wahlströms flickböcker med de röda ryggarna som detta genererar elitryttare. Ja, sen började jag ju rida som vuxen, men då var det ingen som sa något speciellt om just sitsen, kanske tyckte de att det var hopplöst fall, men så fick jag en ridlärare med dressyrinriktning och då fick man fan i mig veta att man levde, eller åtminstone att man satt som en påse nötter. Ja, och sin grundsits är ju inte precis något man ändrar i rappet, så det var mycket tjat om den, minns jag. Sen har jag ju inte ridit lektion på nästan tjugo år, men nu plötsligt har min sits plötsligt uppgraderats till "jättetrevlig" av min nya ridlärare. Kanske är det något som händer när man blir äldre? Allting annat går ju utför, man får den ena krämpan efter den andra men som en bonus får man en jättetrevlig sits? Ja, inte fan vet jag*, men det gäller ju att suga åt sig av de små godbitarna här i livet i allmänhet och i ridningen i synnerhet. För det går fan i mig inte som en dans eller på räls. Min ÄLG och jag har numera stunder där det känns som att vi i alla fall är på samma planet och börjar få kontakt och bli samspelta, men de stunderna är fan inte långa. Cirka tre sekunder i taget, skulle jag tippa på. Men det går framåt, om än med tomtesteg.

Ja, när jag började skriva så tänkte jag egentligen skriva att jag inte hade något att skriva om. Fast nu blev det visst en liten text i alla fall. ENJOY.

* Ett tänkbart alternativ är att man är så hopplöst förlorad så att ens ridlärare tycker att hen måste ljuga ihop något uppmuntrande att säga så att man inte alldeles tappar sugen. Så har jag själv fått göra någon gång på någon hundkurs för att försöka lyfta någon med jättedåligt självförtroende. HERREGUD, TÄNK OM DET ÄR SÅ DET ÄR?

Ett täcke av lyx

Jag och min man har ett stort gemensamt täcke, och i tanken är det ju så himla jättemysigt. I verkligheten: not so much. Han kan vara norra Europas mest frusna människa, jag är mer åt andra hållet (den ständiga diskussionen under sommarnätterna är: ska fönstret i sovrummet vara öppet eller stängt?) och då tycker han att det drabbar honom när jag ibland slänger av mig täcket eftersom han då vaknar av att han fryser om någon kvadratcentimeter av valfri kroppsdel skulle råka ligga utanför täcket, och jag, som kanske är norra Europas mest lättväckta person, slits brutalt ur Morfei armar när han ibland drar och sliter i täcket för att vira in sig ännu mer. Så den där mysighetskänslan av tanken på att ligga under sitt stora varma härliga gemensamma täcke har fått sig en och annan knäck under årens lopp kan man väl säga. Plus att det där med att byta påslakan på ett sånt där stort tungt åbäkigt dubbeltäcke närmast är att jämföra med ett styrkepass på gymmet. Så härförleden tog vi alltså det mogna beslutet att köpa varsitt täcke.

Jag är rätt snål, men i vissa avseenden tycker jag om att unna mig och när det gäller genvägar till bra sömn ser jag ingen anledning att stå och tjuvhålla på plånboken. Så jag stegade ut ur sängbutiken med ett svindyrt danskt jävla täcke av finaste gåsdun där jag först hade tagit reda på att dom tager skarp afstand for al dyremishandling herunder plukning af dun og fjer fra levende dyr. Det er vigtigt for os at sikre, at alle dyr behandles ordentligt, og at vanrøgt af dyr bør bekæmpes på alle niveauer för man vill ju kunna sova med gott samvete även under sitt lyxtäcke tänker jag. OCH DET GJORDE JAG. Gud vad bra jag sov i natt. Nu kan det i och för sig också ha att göra med att jag är rätt sleten, utarbetad skulle man kanske kunna säga, men då brukar hjärnan istället veva igång på högvarv och det gjorde den inte nu så det tillskriver jag helt godtyckligt täckets välgörande egenskaper. Min man var också nöjd med att få vira in sig som Ernest Shackleton på väg till Antarktis på sin sida (dock var hans grad av unnighet något lägre så på den sidan av sängen härskade någon budget-fiber-syntet-ish-variant av lyxet som jag upplevde, men han är ju en vuxen människa som får stå för sina val). Taxarna är inte så nogräknade utan är nöjda bara dom får krypa in under någons täcke och gubbhunden Boris tycker det där med att sova i sängar är människopåfund som han inte befattar sig med överhuvudtaget.

Ja, det var väl allt från det här spännande livet. Idag är det FÖSSTA TOSSDAN I MASS och då ska man äta MASSIPANTÅTA som vi som är från Småland säger. Sen är det snart helg och såna grejer, så man kan väl säga att livet leker litegrann just nu.

Swede Hollow

Nu är det mars, alltså är det vår. Det har kungen bestämt, eller i alla fall den gamla ramsan som inleds med Januari börja året, februari komma näst och sedan löftesrikt fortsätter med  mars, april ha knopp i håret och så vidare. Vem det nu är som har kommit på den, men jag hoppas att hen vet vad hen talar om.

I övrigt har jag noll och intet att förtälja, men jag redovisar väl en (1) läst bok då: Swede Hollow av Ola Larsmo, som handlar om svenskar som emigrerar till Amerika på 1800-talet. Det är rätt modigt att ge sig på att skriva en utvandrarberättelse när den redan är SÅ gjord. Av Vilhelm Moberg, och det finns ingen som når upp till den. Nu försökte väl inte Ola Larsmo göra en kopia av Karl-Oskar och Kristinas öden och äventyr, utan snarare ha ett eget grepp och blanda lite fiktion med fakta, tidningsartiklar och liknande, om platsen Swede Hollow, a k a Svenska Dalen, som alltså var ett slumområde i S:t Paul i Minnesota där det bodde mest svenskar som var fattiga som kyrkråttor och som gissningsvis inte alls kände att de hade kommit till det förlovade landet.

Ja, men det var väl intressant. Intalade jag mig rätt länge, för jag ville verkligen att den här boken skulle vara bra, men nä. Det kändes mest segt om jag ska vara helt ärlig. Jag tycker så här: antingen kan man skriva en bok som är en fiktiv berättelse som bygger på fakta. Eller så kan man göra någon slags dokumentär. Men att köra gott och blandat i det här ämnet tyckte jag fungerade dåligt. Det blev mest bara rörigt och trist. TYVÄRR. Den här boken får två halvmogna astrakaner av fem möjliga.