Barnmorskan i East End

Har nu sett första avsnittet av Barnmorskan i East End och blivit besviken. Det ska föreställa slum och fattigdom, men alla strålar ändå av moderslycka (utom en som har syfilis) och i detta glider unga Nurse Lee omkring som en gudasänd ängel, mild och god, och ger en hjälpande hand till alla som behöver det. En av de första patienterna är en kvinna som fött 24 barn och väntar sitt 25:e och som inte ser ut att vara en dag äldre än på sin höjd...25. MY ASS säger jag bara, hon borde snarare se ut att vara på sitt 150:e år eller någonting ditåt. Ja, och så får hon unge nummer 25 och det är för tidigt fött, men nähej, inte ska väl den ungen till sjukhus utan den här Madonnamorsan ligger hemma i sängen och matar honom med en pipett en gång i halvtimmen och hennes karl står bredvid och tittar på och är helt absorberad och resten av barnaskaran sköter uppenbarligen sig själv. Ingen av de 24 skriker att de är hungriga (oklart vem som handlar (för pengar som inte finns), tvättar och lagar mat till denna 26-hövdade familj, varje syssla för sig måste ju vara ett eget heltidsarbete) eller bråkar med varandra som jag tror att normala barn hade gjort till och med i East End på 50-talet. Eller kanske i synnerhet där. Det känns som att de som knåpat ihop denna produktion har gjort det under hot om dödsstraff om Det Heliga Moderskapet framställs som någonting annat än 100 % självuppoffrande kärlek, och om fattiga personer framställs som någonting annat än 100 % goda och rena i hjärta och sinne under ett lite buttert och smutsigt skal. Så. Djävla. Overkligt.