Idag var jag för första gången barnvakt åt mitt 5 veckor gamla barnbarn. Det var skarpt läge med skrik och matning och bajs och kräk och byte av både blöjor och kläder, ett hantverk som i mitt fall legat i träda i snart två decennier. Adrian är mer uppdaterad, men gjorde inte mycket för att hjälpa till själv.
Men efteråt var vi hemskt nöjda, båda två.
Härförleden satt jag och slöglodde på hemnet*, och hittade följande meningar i en objektsbeskrivning:
Avskilt från vardagens stress och buller ligger denna stiligt renoverade gård vackert. Njut av ljuvlig fågelsång och beskåda fagra betande rådjur in på husknuten.
Alltså, det kan väl bara vara mäklare som klarar att stapla adjektiv på varandra så till den milda grad, och som dessutom lyckas få det till något positivt att rådjuren skövlar allt man någonsin planterat i trädgården? Alla andra bara: Runar, kom tillbaks, allt är förlåtet.
Erkänn.
* Nej, jag ska inte flytta. Nej, vi planerar inte att köpa hus eller flytta ihop. Man KAN surfa på hemnet ändå.
Ibland funderar jag lite smått på att ansluta mig till framtiden, men det verkar så jobbigt. När Windows XP släpptes var jag med. Jag var snudd på först i Sverige med att använda XP, och jag använder fortfarande samma gamla beta-version som - ta i trä - är förbluffande stabil. Jag minns att jag funderade på att formatera om hela skiten någon gång på våren 2005, men sedan löste sig problemen, vilka de nu var, på något sätt av sig själva. Jag installerar inga uppdateringar - den funktionen upphörde att fungera omkring år 2003, men det verkar gå bra ändå. Jag använder en sur gammal version av Internet Explorer, och den kraschlandar ibland, men inte oftare än den jag använder på jobbet. Jag är i stort sett nöjd med att leva i det förgångna.
Men ibland blir det ju dumt. I helgen kom Barbie hit med sin nyinförskaffade Ipod och ville kopiera en ljudbok. Jag råkar ha Itunes installerat på den här datorn, eftersom jag är en ÄRLIG person som betalade för att ladda ner skivor långt innan Ipred. Ja, det hände visserligen bara en gång, för jag blev så purken över att det jag ärligen betalt inte kunde spelas någon annanstans än på just den datorn, men det är en annan historia.
Jag pluggade in Barbies Ipod och den berättade i förtroende för mig att den inte var riktigt nöjd med min gamla Itunes-version, utan krävde en nyare för att samarbeta. Jag är inte den som är den, så jag laddade ner vad som behövdes. Ja, men då gick den väl inte att installera för det krävdes servicepack si eller så, och när jag skulle ladda ner det så skriades det efter någonting annat ditt eller datt, och när jag skulle ladda ner DET så var mediaspelaren för gammal för att vara med, och en nyare version gick inte att hämta på grund av att Internet Explorer var helt ålderstigen. Ett moment 22 i Bill Gates-anda.
Det var då jag funderade på att ansluta mig till framtiden. Men det löste sig genom att Barbie konsulterade DAGENS UNGDOM. De hanterar det här med Ipod och Itunes lika tvärsäkert som att vi vet att Afrika är på sidorna 70-71 i Bergvalls Atlas. Vi är helt i paritet med mitt gamla operativsystem. Helt ute med andra ord.
Ja, som rubriken inte bara antyder utan mer skriker ut i klarspråk, så har jag nu sett klart Alien II, som vi började titta på förra helgen men inte hann se klart. Eller, min pojkvän har sett de här filmerna trehundra miljoner gånger eller så, det är mer jag som svävat omkring som en nebulosa i en science fiction-fri världsrymd.
Jag har ju tidigare förutspått att alla skulle dö utom Ripley och ungen. Jag hade fel. Alla dog utom Ripley, ungen och en till. Det var väl inte så illa gissat, tycker jag.
Men i övrigt känns handlingen en smula tvivelaktig. I den första filmen innehöll EN varelse en vätska som frätte genom flera våningsplan på ett stort rymdskepp, som ju får antas vara en hyfsat rejäl konstruktion. Men nu tycker jag att folk exponerades tämligen obehindrat för slem och andra odefinierade kroppsvätskor utan att få så mycket som en rodnad på huden. Och är det inte lite märkligt att ungen överlever ALLT, när precis alla andra (ja, utom Ripley och en till då) dör eller blir tillfångatagna av dessa varelser, som är ÖVERALLT, rör sig snabbare än någonting annat och överlag är tämligen svåra att bemästra? Och är det inte väldigt märkligt att man först ABSOLUT INTE får avfyra några vapen eftersom man befinner sig i någon slags kärnreaktor som kan flyga i luften när som helst, och sedan avfyras typ alla vapen i hela världen ÄNDÅ utan att någonting speciellt händer (mer än att det flyger omkring lite slemmiga Alien-kroppsdelar)?
Och hur funkar egentligen kroppen när man ligger i sån där kryosömn? Borde man inte vakna upp och ha typ jättelångt hår och ZZ Top-skägg om man legat nedsövd en längre tid? Det här liknade mer en reklamfilm för Gilette, alla var helt befriade från oönskad kroppsbehåring. God bless America.
NJA, säger jag. Jag är långt ifrån frälst.
När jag gick på lågstadiet visades den svenska serien Ärliga Blå Ögon på tv. Den fick jag inte se, för jag var för liten. Jag var den enda i hela skolan som var "för liten". Jag gick visserligen i en väldigt liten skola. I matteboken (Hej, matematik!) fanns det en uppgift som gick ut på att klassen skulle ställa sig tätt ihop på golvet i klassrummet och sedan skulle man mäta hur stor yta som klassen upptog. Eftersom vi bara var åtta stycken så rymdes hela klassen på en kvadratmeter, och hela övningen tog typ trettio sekunder. Så grundmurar man förmågan till ett snabbt och rationellt agerande redan i unga år.
Men hur som helst, jag var i alla fall den enda i hela skolan som inte fick se Ärliga Blå Ögon. Det är orättvist. Eller det kanske inte kvalar in i kategorin "traumatiska barndomsminnen". Det skulle förmodligen inte få en terapeut att gnugga i händerna och känna att det här, det var någonting att jobba vidare med under många och långa terapitimmar. Men det var likafullt oerhört pinsamt att stå där på skolgården och höra alla diskutera gårdagens (snudd på enda) tv-program och tvingas out:a att man varit tvungen att gå och lägga sig istället för att få vara uppe och se på svensk deckare.
Men nu har jag tagit hämnd och köpt hela serien på dvd, och ikväll är det dags att se vad det är man gått miste om, så här lite drygt trettio år efter alla andra. Bättre sent än aldrig, brukar det ju heta. Vi får väl se hur mycket tidens tand har tuggat på denna 70-talsproduktion.
Till mina skolkamrater vill jag säga följande: Jag LJÖG den gången när jag sa att gårdagens avsnitt hade varit alldeles otroligt spännande. Jag satt framför Lotta på bussen och hörde när hon pratade om det med sina tuffa högstadiekompisar. Det var hon som tyckte så, inte jag. Förlåt. Eller nåt.
Nu ska jag se om hon, och ni, hade rätt. Den som spar hon har.
När livet känns ovanligt strävt och helt enkelt jävligt pissigt i största allmänhet så finns det egentligen bara en enda vettig sak att göra.
Krypa ner under en varm filt och läsa alla böckerna om Britta och Silver i ett svep. Från första Hubertusjakten till sista, typ.
Sedan känns det lite bättre, jag lovar.
I helgen skulle det tittas på film som sig bör. Jag kom dragandes med en gubbfilm, och min pojkvän såg måttligt förtjust ut. Jag har en liten förkärlek för den här typen av film. Gubbfilmer handlar om gubbar (oftast) som bor långt ute i skogen (för det mesta), gärna utan el och vatten och mänskligt sällskap. Och så är det ett filmteam som kommer på idén att göra en film om detta. De följer gubben i hans vardag och man får ta del av hur han bär vatten och hugger ved och lutar sig på kökssoffan en stund. Det finns ingen handling och ingen säger ett ord. Det är alldeles fantastiskt avkopplande.
Min pojkväns dvd-spelare verkade ha helt andra uppfattningar om vad som är fantastiskt avkopplande, för den spottade tjurigt ut gubbfilmen och vägrade samarbeta. Så istället fick vi titta på Alien II från 1986 eftersom somliga anser att detta med scinece fiction är en lucka som behöver täppas till i min allmänbildning. Jag har som bekant redan sett Alien I utan att imponeras sådär jättemycket. Jag blev inte sådär jätteimponerad av Alien II heller om sanningen ska fram. Dessutom var det typ världens längsta director's cut-version, så vi hann inte ens en gång se klart den. Jag ska vänta med att såga den fullt ut tills jag vet hur den slutar. Men jag förutspår att alla utom Ripley och ungen kommer att dö jämmerdöden, och de stentuffa marinkårssoldaterna kommer att bryta ihop och gråta som spädbarn när de inser att i rymden kan ingen höra ens dödstjut.
Gärna science fiction, men först en rejäl gubbfilm.
Jag blir alldeles otroligt provocerad när folk använder "du" när de talar om helt allmängiltiga saker eller ännu värre, sina egna åsikter. Idag satt jag och chittchattade lite med en person jag knappt känner, och hon sa "Du kan inte jobba med det åtta timmar om dagen, för det pallar du inte. Du blir för trött i kroppen". Min primära reaktion på ett sådant uttalande är att vilja snäsa att det vet väl för fan inte du. Men eftersom jag är rätt väluppfostrad så jag nöjde mig med att inte säga någonting alls. Den här gången åtminstone. Men allvarligt. "Du" är inte samma sak som "man". Den som använder "du" istället för "man" borde ha en fet smäll.
Fast sedan sa personen ifråga: "Som tur är så har jag en duktig man, han kan laga mat" och då var det nästan så att jag fick lägga band på en hastigt uppblommande lust att örfila upp henne. Det är väl en sak om personer som har upplevt första och andra världskriget tycker att karlar är "duktiga" för att de förmår dra svabben över köksgolvet eller diska ur en kastrull, men folk i ens egen djävla generation borde ha mer förstånd än att prisa en man för att han klarar av konststycket att steka några fläskkotletter och ha en penis på en och samma gång. För HELVETE.
Nu är det en pellejöns till åklagare som vill åtala alla barnmorskor som skriver ut p-piller till minderåriga för medhjälp till våldtäkt. Det är ju så dumt att man inte riktigt finner någon rimlig jämförelse.
Den som främjar ett brott är medansvarig, och den som delar ut preventivmedel till en underårig underlättar ju för gärningsmannen att fortsätta med övergreppen, säger han som om det vore en helt självklar koppling mellan våldtäkt och p-piller. Som om den som begår övergrepp mot minderåriga skulle bry sig ett djävla dugg om huruvida offret blir gravid eller ej. Som om det skulle stå "våldta mig, jag har preventivmedel" i pannan på varje 14-åring som lämnar ungdomsmottagningen med ett recept på p-piller. Som om det inte redan nu finns tillräckligt många som inte vågar anmäla våldtäkter, ska de nu dessutom skuldbeläggas för att de äter p-piller, för då är det ju uppenbarligen fritt fram, precis som när man är berusad och/eller har kjol och/eller stringtrosor och/eller uppträder utmanande på något sätt, då får man också skylla sig själv.
Och ska man dessutom dra med barnmorskor i detta, så att vi ska få tillbaks den så kallat gamla goda tiden, när det var SVÅRT att få p-piller utskrivna, och sex för unga tjejer nästan var en synonym för ständig oro för oönskad graviditet. Vi lever väl för fan på 2000-talet nu, skärp dig för fan din djävla pajasåklagare.
Nu är det trendigt med trasigt – igen skriver Metro, som tydligen bestämmer what’s hot and what’s not, som det ju numera heter på modern svenska. Det känns ju väldigt fint att man är inne och trendig och först med det senaste och så vidare, men som jag brukar säga: Om man bara härdar ut med sina paltor i ur och skur så BLIR de förr eller senare moderna. Hav tålamod, ni som tycker sånt är viktigt. Det tycker inte jag, men nu är jag som sagt het.
Men sedan läste jag att Ebba von Sydow tyckte att man måste dra gränsen för att bära trasiga jeans vid 40 år, så där svalnade jag rätt ordentligt. Jag har lite dimmiga begrepp om vem Ebba von Sydow är, men i artikeln är hon titulerad "modeguru" och på bilden ser hon ut att vara ungefär 12 år. Tydligen räcker det för att få uttala sig om vad som är lämpligt för folk att skyla sina kroppar med.
Men Ebba får gärna komma hem till mig och LAGA mina jeans (kanske till och med ta med dom till syslöjden i skolan om man fortfarande får lära sig att laga kläder där, men det kanske mer hör antedilivium till) om det är så att det stör henne att någon som uppnått den mogna åldern av 40 år och 9 månader råkar ha ett hål på knät. Jag lovar, jag kommer att släppa in henne. Vi som är ledande inom det här med mode och trendsättande måste ju hålla ihop.
Måndagar är min mest effektiva dag, sedan går det lite mer utför och på fredagen är jag helt passiv. Nu är det visserligen inte måndag idag, men det är principen som räknas. Alltså har jag:
1. Jobbat.
2. Jobbat över.
3. Cyklat till stan.
4. Varit i en affär och köpt kläder till en bebis.
5. Varit i en annan affär och köpt lite pysselgrejer till bebisens storasyster.
6. Varit i en tredje affär och köpt ett grattiskort till bebisens föräldrar.
7. Varit på Systembolaget och köpt bubbel till bebisens föräldrar (medge att jag är bra på att köpa presenter) och ekologiskt rödvin till mig själv.
8. Cyklat hem.
9. Sprungit 1 mil i skogen.
10. Stretchat, duschat och gått ut med soporna (fast inte samtidigt)
11. Målat överspacklade hål i vardagsrummet.
12. Tömt och flyttat en hylla från ett rum till ett annat.
Nu ska jag plantera några frön. Det gäller att passa på i början av veckan, när man fortfarande kan få någonting gjort. I ett annat liv ska jag prova att göra lite varje dag. Men det är ingen sport.
Jaha, så var påsken över för denna gången. Inte för att "påsk" är något man firar, eller jag gör det i alla fall inte. Trots det åt vi lamm från egen gård*, samtidigt som vi diskuterade om det här med att äta lamm till påsk är någon kristen symbolhandling i stil med Jesu offerlamm, men är det inte lite opassande att vilja äta Honom med potatis och sås? Eller att det helt enkelt bara är så att det faktum att lammen råkar födas ungefär vid påsk gör att det även passar bra med slakt vid denna tid på året? Fast om ni frågar mig så blir det mer kött om de får växa till sig över sommaren.
Inte ens Google kunde bringa någon ordentlig klarhet i detta. Vart är världen på väg?
* Ok, föräldrahemmet då.
Här i Ankeborg ska man kunna testa att köpa bussbiljett via sms, läste jag i morse. Ja, ja, ja, jag vet att man redan kan göra det i Stockholm, men det här var visst ett annat system.
Nu åker jag inte buss speciellt ofta, och efter att ha läst om detta system kände jag ännu mindre sug. För inte nog med att man ska betala sin bussbiljett, man får dessutom betala vad det kostar att koppla upp sig mot tjänsten, samt avgift för det sms som ska fungera som biljett i det nya papperslösa samhället. Och dessutom fungerar bara systemet på moderna mobiltelefoner, så snart blir man tvungen att köpa en ny telefon för att kunna åka buss.
Är det konstigt att man blir bakåtsträvare? Va? Va? Va?
Jag har putsat fönster. Jag vet, det är präktigt intill outsäglighet och inte det minsta rockn'roll, men jag har åtminstone inte sjunkit så lågt att jag har särskilda "påskgardiner". Kan man ju försöka trösta sig med. Det är förresten konstigt, så fort man beklagar sig över hur trist det är att putsa fönster så kliver det fram ett antal män, självutnämnda experter på fönsterputsning, och talar om för en hur man ska göra. Det hänvisas ofta till "proffsen", det är de där som putsar fönster mot betalning (och som blir vittne till brott som begås på 87 våningen i en skyskrapa, ja på film alltså). De har bara skrapa och vatten. Varmt eller kallt. Eller tidningspapper. Eller sämskskinn. Eller något annat obegripligt, men de får sina fönster rena på nolltid och inga ränder. Säger många män med eftertryck, och så glor de nedlåtande på min flaska Ajax Triple Action och en rulle hushållspapper som är vad jag använder när jag putsar fönster, men jag har aldrig sett dessa så kallade fönsterputsarexperter stå i första ledet när det handlar om att få rena rutor. Snacka går ju. Och förresten vet väl alla att själva putsandet är en barnlek, det är ju att plocka bort allting från fönstren som är det jobbiga. Men nu är det i alla fall gjort, och nej, jag tänker inte "fortsätta hemma hos någon annan" som är den vanliga kommentaren man brukar få när man berättar om sina hjältedåd.
Jag tog också tillfället i akt att montera ett vädringsbeslag. Hur svårt kan det vara, kan man fråga sig. Skitsvårt, om någon frågar mig. Det finns någonting som alla vädringsbeslagstillverkare vet men som de håller hemligt, och det är att även om vädringsbeslag ser helt intetsägande och själlösa ut så har de både upp- och ner- och höger- och vänstersidor, och det är viktigt hur dessa förhåller sig till varandra. Och enligt lagen om alltings djävlighet så hamnade de först upp och ner och sedan bak och fram, men skam den som ger sig och tredje gången gillt och så vidare.
Nu har jag skinnflådda händer och ett fönster som går att öppna lite kontrollerat. Inte illa.
När vi talar om en gemensam bekant som lever i ett risigt förhållande:
Jag: Alltså, jag fattar inte att han inte bara ger upp. Det har ju varit dåligt hur länge som helst och det blir ju aldrig bättre heller.
Barbie: Nej...Men kuken har ju inga ögon.
Det finns en mycket förnämlig institutuion som heter Klubb Super 8 Video, som distribuerar gamla kultfilmer. På senare tid har vi sett en hel del guldkorn därifrån, men frågan är om inte den italienska dokumentärfilmen Svezia, inferno e paradiso (Sweden heaven and hell) från 1968 var något av det mest fantastiska som någonsin skådats. Som titeln antyder var det en en film som handlade om Sverige och som behandlade typiskt svenska företeelser som sexualundervisning, lesbiska klubbar, lapplisor, porrbutiker, uppfostringsanstalter med fri uppfostran, tjejband som spelar topless, ungdomar som åker skärgårdsbåt och idkar könsumgänge med än den ene, än den andre, ondskefulla knuttar och raggare som jagar och våldtar oskyldiga kvinnfolk (som senare återfinns på de lesbiska klubbarna) samt olyckliga människor som super och som tar livet av sig för att det är upptaget hos jourhavande medmänniska.
Alla måste titta! Missa inte den här filmen!
Ibland, men verkligen inte ofta, får jag för mig att jag behöver något nytt i garderoben. Typ som nu. Vi är bjudna på 60-årskalas och känner knappt någon där. Så man vet ju inte alls vad det är för typer av människor som kommer, och man vill ju inte framstå som en baglady bland Nobelpristagare, eller tvärtom. Risken för tvärtom är förstås minimal, men ändå.
Så igår när jag var "på stan" som det heter, fick jag för mig att göra en raid bland klädaffärerna för att se om det fanns något lämpligt att utöka garderoben med.
Jag brukar annars handla allt på Myrorna, men nu var det ett tag sedan jag var i Malmö där närmaste myrstack ligger härifrån räknat. I etablerade klädesaffärer var det åratal sedan jag var. Och det lär nog dröja åratal till nästa gång också. För det första var allting väldigt fult. Storblommigt, rutigt, randigt, prickigt, menvadfan, jag gillar inte mönstrade kläder överhuvudtaget. Och något enfärgat verkade inte stå att uppbringa någonstans. För det andra verkade alla plagg man skulle ha på överkroppen vara ihopdragna någonstans strax under bröstvårtorna så att man får en kropp som Mia Farrow i Rosemarys baby, när hon är höggravid alltså. Vem vill se ut så? Och vem har kommit på detta? Eller så var det helt åtsittande, det går väl an om man är Fantomen, men annars så har jag inte mycket till övers för kroppsstrumpor. Och för det tredje var allting asdyrt. Ett plagg som på Myrorna betingar kanske 40 spänn kostade typ 599 kronor på H&M.
Fult, illasittande och dyrt. Tack, men nej tack säger jag bara.
Man kan undra hur jag fördriver mina dagar eftersom bloggen börjar kännas lite vanskött och försummad. Det undrar jag också. Jag jobbar helvetiskt mycket. Och sen har jag köpt Varuhuset på dvd och har 80-talsfrossa en timme varje kväll. Jag har fått obestämda smärtor i ett bestämt knä, vilket sätter käppar i hjulet för min löpträning. Det är inte bra. Men annars är det det. Bra, alltså. Fast mycket.
I helgen provsmakade jag och min pojkvän för första gången varsitt glas av vårt hemgjorda vin. Och banne mig om det inte var gott, för att inte säga utsökt. Fruktigt och ganska sött och liksom mustigt. Professor Edelman hade varit stolt.
I samma veva ringde min vän Kiki för att gratulera till mitt barnbarn och höra hur livet levde i största allmänhet. Det var då inte så lite pinsamt att erkänna att tillvaron för stunden mest cirkulerade kring hundar, ungar och hembryggt äppelvin.
Alf Robertsson, kom tillbaks. Ingenting är dock förlåtet. Det här är inte rockn’roll.
En annan film som vi såg i helgen var Polisorkestern som kom bort från 2007. Ibland tror man ju att man ska bli rikligt belönad för att man väljer den smala vägen istället för motorvägen till Hollywood. Typ att man ska få en filmupplevelse utöver det vanliga istället för en dussinproduktion. Men den här dammiga gamla polisorkestern var mest långtråkig. Möjligen fanns det ett subtilt budskap som man måste vara född i arabvärlden för att förstå. Vi begrep det i alla fall inte. Det var mer som ett väl fungerande sömnpiller. Det är därför lite svårt att sammanfatta den här filmen, så jag gör inte det. Se den inte, är mitt inte så värst subtila budskap till världen. Det är en mycket tråkig film.
