All work and no fun

BUÄÄÄH. Jag hade gjort en jättebra jobbplan för att slippa jobba röven av mig i september. Denna förnämliga Plan startade samma dag som jag kom tillbaks från semestern och om man jobbade enligt planen så skulle det visserligen vara fullt upp men ändå görbart de kommande sju veckorna. Planen sprack sedan per omgående p g a en såkallad "kollega" (är för närvarande ej så kontant med hen och önskar det vore annorlunda men TYVÄRR är jag hänvisad till att samarbeta med denna person som varken är lagspelare eller ledare utan bara allmänt KASS på rätt mycket men som har slickat röv uppåt och därför uppenbarligen kan göra lite som hen vill) som tidigare aviserat att hen inte tänkte ta semester förrän senare i höst, vilket jag räknade med när jag gjorde min förnämliga Plan, plötsligt tog semester ändå. Utan att ha förankrat det någonstans utom möjligtvis via tidigare nämnda rövslickning uppåt dårå, men ingen här visste något förrän typ dagen innan. Och "kollegan" har tydligen ingen känsla för att hen (tyvärr) ingår i ett sammanhang och att det fanns möten som involverade hen inplanerade. Tycker att det är rimligt att man kollar av sånt innan man bara uteblir, föreslår nya mötesdatum eller liknande, men det är tydligen en helt omodern tanke. 

Så där blev en fasförskjutning av Planen på två veckor vilket gjorde att marginalen till deadline krympte med motsvarande tid. Sedan blev hen förkyld och då håller man sig ju som bekant hemma. Säger absolut inget om det, hade det bara varit sjukdom så hade det fixat sig, men tillsammans med den här oplanerade semester försvann tre veckor av de sju som Planen omfattade, vilket innebär att Planen har gått från att vara mästerlig till ett stort kaos där ingenting är klart. Ergo, kommer att få jobba röven av mig de kommande veckorna. Vilket innebär: varje ledig stund. Ta med datorn hem varje dag och smacka igång den det första jag gör när jag kommer innanför dörren och sen sitta tills det är läggdags eller dags att ge sig iväg någonstans. Nu i september ser det ut så här: Ridning på måndagar, hundkurs med Tage på tisdagar, valp- och allmänlydnadskurser som jag håller i på torsdagar, ridning på fredagar och hundkurs med Tage på lördagar. Nu är den nya Planen: klämma in lite mer jobb innan ridning och hundkurs på måndagar och tisdagar (för de börjar inte förrän 19.30 respektive 18.30 så där hinner jag ju beta av ett och annat), jobba aslänge på onsdagar (som är min "lediga kväll" bortsett från nästa vecka då jag har ett åtagande), samt att jobba på söndagarna (som är min "lediga dag" bortsett från söndag nästa vecka då jag har ett annat åtagande så då får jag väl jobba på lördag eftermiddag istället).

BUÄÄÄÄH var ordet. Är det någon som vill ha mitt liv? Det är gratis de kommande tre veckorna. Sen ska jag lägga mig i fosterställning och håva in övertidsersättningen och sen vill jag kanske ha det tillbaka igen. Over & out från en livegen. 

Jackie

Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: Jackie av Annie Svärd. Så här stod det på baksidan:

”Tidigt om försommaren, på ett försenat tåg på väg mot huvudstaden och ett nytt liv – allt börjar där. Och som om hon redan har en föraning om att någonting är på väg att ske registrerar hon alla i vagnen. Någonting i luften, hon vet ännu inte vad men om det sker kommer hon sannolikt att vara det mest uppmärksamma vittnet efteråt.”

Anne Swärds nya roman handlar om en ung kvinna på väg mot Stockholm och livet. Det är den varma sommaren 1988, ingenting har ännu hänt. Mannen hon sedan möter är bortom vad hon kan föreställa sig. "Jackie" är en roman om kärlek, besatthet och överlevnad.

Ja men alltså nä. Orkar ej med böcker där karaktärerna bara är "han" och "hon" och bara är allmänt svåra. Kämpade på med de första hundra sidorna, hoppade fram en bit för att se om det skulle bli bättre men nu ger jag fan i detta. Den får noll åttiotalsreferenser av fem möjliga. 

Hål-i-huvudet-sjukan

Gjorde precis ett quiz på temat akvariefiskar med ett ej så imponerande resultat. Har väl haft något akvarium i barndomen (både min och mina barns) med guppy, black molly, neontetra, svärdbärare och platy (?) eller vad de nu heter, de där vanliga nybörjarfiskarna, men det gjorde mig uppenbarligen inte till någon expert för jag fick bara 3 rätt av 9. En av frågorna jag svarade fel på var Vilken av följande alternativ är inte en sjukdom som kan drabba akvariefiskar? där jag utan att tveka valde alternativet "hål-i-huvudet-sjukan för det kunde ju inte vara något annat än hittepå. Trodde jag, ja. Det var det inte alls utan det är en parasitsjukdom som företrädesvis drabbar diskusfiskar och andra ciklidarter, fick jag lära mig. Tycker mer det låter som ett symptom som många människor verkar ha drabbats av. Inte minst såna som befinner sig i någon form av ledande position. Tack för ordet.

Hemligt möte

För ett tag sedan fick ju jag och min instruktörskollega/kompis sms om att vi skulle bli bjudna på pizza på okänd plats och av okänd anledning. Vi spekulerade rätt mycket i det där. Misstänkte att det var något lurt. Ville dom lura på oss något trökigt styrelseuppdrag? Har dock aldrig hört att valberedningen jobbar med pizza som lockbete, men de kan ju ha ändrat taktik. Men raggning av potentiella styrelsemedlemmar brukar ju ske på senvintern, strax innan årsmötet, så det var inte riktigt rätt tidpunkt. Sen berättade Stefan på jobbet att han kände någon som kände någon som också hade fått en sån där lite kryptisk inbjudan, kommit dit och blivit avrättad "i någon knarkuppgörelse". Hm, ja, men detta scenario kändes väl inte heller hundra procent sannolikt.

Nåväl, vi blev upphämtade av ordföranden och forslade till en pizzeria där resten av styrelsen väntade. Och vad det handlade om var att de ville visa sin uppskattning över att vi ställer upp så mycket för klubben. Det var ju väldigt trevligt och hedrande måste jag säga. Det enda som var tråkigt var maten. Jag och min man var och åt lunch på den där pizzerian för några år sedan och sa då att vi aldrig mer skulle sätta vår fot där. Inte för att maten var dålig, men servicen var usel. Vi beställde maten, det var långt ifrån fullsatt men vi fick ändå vänta 45 minuter innan vi fick in två mikrade bitar lasagne. På 45 minuter kan man ju för fan laga en lasagne från grunden. 

Aja, alla är väl värda en andra chans. Tanken var tydligen att vi egentligen skulle ha gått på en annan restaurang, men den hade stängt och då fick det bli den här. Men ja, deras servicekänsla, eller snarare brist på densamma, hade inte ändrats. Vi blev anvisade ett bord av en medelålders servitris i trasiga jeans, vi satte oss och sedan kom hon på att bordet skulle torkas av och kom då hasande med en jätteflaska Ajax fönsterputs och sprutade på glasskivan som låg på bordet så man satt som i en dimma. Sedan beklagade hon sig över att hon inte nådde tvärs över bordet och halvlade sig över det så att vi fick trycka oss mot stolsryggarna för att inte vara i vägen. 

Sedan fick vi in menyerna, beställde och inledde vår väntan. Det tog inte 45 minuter den här gången, men de kunde inte ens reda ut vem som beställt vad att dricka och vi fick säga till om det. Sen kom maten i omgångar så det var mycket sitta och titta på när andra åt. Och när väl den sista pizzan bars in så var det fel sort så den fick bäras ut i köket och göras om, så en person fick sitta och vänta i en extra kvart medan vi andra åt. 

Jag skulle vara lite nyttig och beställde en kycklingsallad. In kom ett fat som bestod till 90 % av isbergssallad (som väl består till 90 % av vatten), lite tärnat kycklingkött, några bitar konserverad ananas och så några gurkskivor och en tomatklyfta. Denna rätt kostade 100 kronor. Nu var det ju inte jag som betalade, men det var väl ändå ett DJÄVLA överpris om ni frågar mig. Rätten i sig smakade ingenting. Jag hade beställt "stark dressing" och in kom en skål med vanlig dressing som de hade duttat på någon slags grillkrydda på utan att ens besvära sig med att röra om. Stark var den inte heller och som måltid betraktat så var det här nog något av det mest menlösa jag ätit i hela mitt liv. Men tanken (hos styrelsen) var ju i alla fall god även om inte maten var det. 

Den osynlige vännen del 1

Har läst Den osynlige vännen del 1 av Stephan Chbosky. Många har höjt den till skyarna, möjligen var mina förväntningar väldigt höga för jag var/är väl bara måttligt imponerad så här långt. Eller den var ju bra, men kanske inte SÅ bra som jag trott. Den handlar om detta:

Sjuåriga Christopher Reese försvinner spårlöst i sex dagar. När han kommer hem igen är han helt oskadd. Men han minns inte var han har varit. Och han har förändrats. Christopher upptäcker att han vet saker som han inte borde veta. Han har en röst i sitt huvud. En röst som säger åt honom att bygga en trädkoja i skogen innan juldagen. Om han inte gör det kommer något fruktansvärt att hända hans mamma Kate, och alla andra han känner. Snart befinner sig mor och son i en kamp för sina liv. Deras lilla stad, Mill Grove i Pennsylvania, blir slagfältet i ett krig mellan gott och ont.

Den här boken har beskrivits som "en storslagen skräckroman med en episk kamp mellan det onda och det goda" och visst finns det likheter med denna och Stephen Kings skrivsätt (som också många har påpekat) och visst ser man en supertydlig koppling till Det (en grupp barn som kämpar mot något ondskefullt väsen i en småstad, check).

Jag tycker den började otroligt bra, när man får lära känna Christopher och hans mamma och jag kände verkligen sympati för dom. De andra karaktärerna var också bra gestaltade och intressanta. Jag känner nästan att det hade räckt om boken handlade bara om detta, vardagslivet, problemen. För efter hand som de övernaturliga/skräckinslagen ökade, desto mer ointressant kändes berättelsen och jag tycker inte författaren lyckades få grepp om den delen alls. Det kändes nästan inte ens läskigt, mest konstruerat och påhittat (att jämföra med när jag läste Det och knappt vågade borsta tänderna i veckor efter att jag läst scenen där Beverly sticker ner ett måttband i handfatets avlopp. Då var jag förvisso 20-ish och inte som nu 50+, men ändå) och ju längre det gick desto rörigare blev det. Sedan tycker jag språket var lite påvert ibland, som när Christopher, Konstige Ed och M&M gjorde saker tillsammans, då var det väldigt mycket att först gjorde killarna ditt och sedan gjorde killarna datt och sedan åt killarna matsäck och sedan gick killarna hem.

Såatteh, jag vet inte. Det finns ju en "del 2" (såklart) och den ska jag hämta på bibblan idag. Hoppas den blir bättre, mer som denna var i början. Hade den fortsatt som den började hade den nog fått fem, men nu blir det bara tre moln av fem möjliga.

Till stallet istället, v 35 2020, pt 1

Glömde visst att blogga om måndagens ridning. Glömmer rätt mycket nu pga jävelmycket att göra på jobbet så det är tur man har stallet och brukshundklubben som oaser att andas i. I måndags hade vi markarbete. På stora utebanan. Jag hatar ju att rida på stora utebanan, men det gick väl rätt skapligt. Hade Köttbullen (stackars Pojken är under utredning för hälta som kommer och går, oklart vad det är och om han kommer att bli bra) och vi kämpade på med formen och galoppen. Formen kändes ändå hyfsad och jag kunde göra övergångar från trav till skritt och igång i trav igen utan att hon slog upp huvudet, och hon kunde till och med gå på tygeln i vänstergaloppen. Högergaloppen är vad den är, och fattningarna är fortfarande inte mycket att skriva hem om. Men det går ju åtminstone framåt. Övningen var att först trava och sedan galoppera över en serie bommar med korta avstånd och sedan en serie bommar med långa avstånd på samma linje. Gick väl sådär för Köttbullen har ju inget enormt register i gångarterna och istället för att länga steget så ökar hon farten. Men hon är ärlig och verkar tycka det är roligt och hon kan ju inte hjälpa att hon inte är en gångartsponny.

Rolf

Har läst Rolf av Malin Lindroth. Den handlar om det här:

Rolf är Komvuxvikarie, snart 60 år och bor ovanför Safiren Livs. Inatt har han dödat en flicka. Nu väntar han på polisen som ska komma och förlösa honom från hans brott. Och från hans ensamhet.

Det här var en rätt annorlunda bok. Välskriven. Obehaglig. Alla har nog någon gång träffat på en Rolf. En sån där lite udda kuf utan några sociala skills. Sen behöver åtminstone inte min fantasi veta att Rolf är i stånd att mörda. Boken beskrevs som "en mörk och underhållande roman", men jag tyckte mest den var mörk. Den får tre skärsår av fem möjliga.

Till stallet istället, v 34 2020 pt 1+2

Förra måndagen var det teori så då blev det ingen ridning. Istället planerade vi vad vi skulle göra den här terminen. Det finns ju en grovplanering där vissa veckor är hoppning, markarbete, dressyr, teori, etc. Men så finns det andra veckor där det är lite mer fritt och då diskuterade vi vad vi ville/borde göra den här terminen. Mycket fokus på öppna och sluta. GULP. Är så kass på detta, rider ju för övrigt oftast hästar som är kassa på det också så jag får liksom aldrig någon feeling för hur det ska kännas när det är rätt. Men men. Det ger sig väl. Var sedan på drop in-ridning, eller "droppen" som vi i den inre kretsen säger, i fredags. Fick Köttbullen. Den här veckan hade ingen instruktör ridit till henne och det märktes, för hon var inte fullt lika samarbetsvillig. Det gick ändå rätt bra bortsett från höger galopp där hon slog bakut i fattningarna. Vi red en övning med vända snett igenom och skänkelvikning, det gick förstås inte heller särskilt bra men det är ju för att hon inte kan. I detta skedet är jag helnöjd bara hon går i form. Har även anmält mig till tre träningar med extern dressyrtränare. GULP x 10. Karin berättade att förra gången Köttbullen hade varit med så hade den här tränaren föreslagit att hon som red skulle byta till en annan häst, samt sagt att "den där får ni ju sälja" till ridskolechefen. Men det var a. i våras, när Köttbullen var ännu grönare än nu och b. en liten unge som red. Föreställer mig att Köttbullen ändå är mer utbildad och samarbetsvillig nu, samt att jag eventuellt kan åstadkomma mer än en liten unge. Eller så blir det pannkaka av det hela. Vi får väl se, hehe. Igår var jag och min man och red islandshäst. Finns ju ett ställe inte jättelångt härifrån där de är supertrevliga och naturen är magisk. Försökte lite naivt boka tid där under semestern, men det var fullt fram till nu. Nu var det å andra sidan bara vi som var där och det var ju trevligt. Vi fick rida ut med tre tjejer som jag fattade det som brukade hjälpa till på gården. Det gick bra och var URMYSIGT även om det kom en rejäl regnskur som var mindre urmysig. Fick en häst som beskrevs som "han väljer ofta trav istället för tölt så det gäller att sitta rätt". Jag är ju ingen stjärna på islandshäst, men har ju fattat att man ska ha korta tyglar, luta sig bakåt och trampa ner hälarna och det var väl rätt för han töltade like a boss. Ett par gånger blev det ett par travsteg, men det var lätt att korrigera och sedan satt man som i en fåtölj igen. U-N-D-E-R-B-A-R-T!

Där kräftorna sjunger

Har läst Där kräftorna sjunger av Delia Owens, en bok som cirka hela Sverige verkar ha läst nu i sommar. Den handlar om det här:

En oförglömlig berättelse om naturens krafter och ensamhetens pris. Kya Clark lever ensam och i samspel med naturen utanför en liten stad vid North Carolinas kust. Byborna kallar henne ”Träskflickan” och har i många år spridit elaka rykten om henne. När en stilig quarterback hittas död i våtmarken blir hon därför omedelbart misstänkt och en mordutredning inleds. Men Kya är långt ifrån den obildade enstöring som alla tror, och snart uppdagas sanningen om hennes liv.

Jag tyckte den här boken var lite sisådär. Den var bra skriven, fina naturskildringar men lite väl Grottbjörnens Folk-ig. Känns ju mer sannolikt att Kya skulle växa upp och bli tandlös, åldrad i förtid, outbildad och fattig, men istället blir hon högutbildad, skitsnygg och rik i princip utan att ens ha satt sin fot någon annanstans än i denna våtmark. SKULLE INTE TRO DET, VA? Sen var det väl rätt spännande med mordet, men upplösningen kändes alldeles för sockersöt och tillrättalagd. NJA. Den här boken får tre rätt små fiskmåsar av fem möjliga.

Men vad vill dom mig?

Fick igår ett mycket kryptiskt sms från ordförande och kassör i en förening som jag är aktiv i. Sms:set var skickat till mig och min instruktörskollega/kompis.

Hej svejs i lingonskogen! Hoppas allt är bra med er och att ni inte fått solsting. Vi skulle gärna vilja bjuda er på pizza en dag/kväll. Anledningen berättar vi på plats. Ni två får bestämma datum och tid och återkomma

Jaha, men bli bjuden på mat är ju alltid trevligt så vi öppnade kalendrarna, hittade ett datum och återkom med det. Frågade samtidigt var vi skulle vara någonstans för det är ju ändå lite skillnad på om man ska på lokal eller om de tänker att vi ska mikra varsin Billys panpizza i föreningslokalen. Men svaret vi fick var bara "Ni kommer att få ett sms med mer detaljer".

VAD MENAS MED DETTA? Vad vill de? Vad har vi gjort? Är det bra eller dåligt? INGEN VET. Eller ja, någon vet väl, men inte vi.

Stay tuned for the spännande fortsättning. Upplösning sker nästa onsdag.

Och så vare måndag igen

Jaha, där försvann den helgen, det gick i ett nafs. Har inte gjort något speciellt tror jag? Det är ju så varmt att hjärnan smälter bort så jag minns ingenting. Jo, i lördags storstädade jag hönshuset, skurade och donade och bytte allt strö på golv och i reden. Tjejorna kom in och inspekterade misstänksamt då och då, som om de trodde att jag allraminst höll på att försåtsminera deras lyxhotell. Efter lite otacksamt kacklande så vände de och gick ut igen. Det var tacken för mitt slit! Det var hett som i helvetet och dammet yrde och flugorna surrade. Är det ett ljud jag verkligen H-A-T-A-R så är det flugsurr. Hade det varit en tortyrmetod så hade jag erkänt vad som helst. Aja, men nu är det i alla fall gjort. Tanken var annars att jag skulle ha gjort det "någon gång under semestern när det var lite dåligt väder" men den dagen kom ju aldrig. Igår vaknade jag med en helvetisk huvudvärk som kunde härledas till nacke och axlar (som också gjorde ont). Oklart varför, men jag har ju problem med nacke och axlar sedan cirka en miljon år tillbaka i tiden och är man ett måndagsexemplar så är man, även på en söndag. Trist bara att efter en vecka av ett i det närmaste asketiskt leverne (träning varje dag, inget socker, ingen alkohol) så vaknar man upp och mår som om man hade däckat utanför ett tält på Roskildefestivalen. Det finns ingen kosmisk rättvisa någonstans. Segade runt hela dagen som en zombie med värmeslag. VÄRDELÖST! Piggnade till något frampå eftermiddagen när det var sändningar från SM i hoppning i Falsterbo (hurra, guld till Rolf-Göran!), men i övrigt lämnade gårdagen inget större positivt intryck. Aja, nu är det måndag, nu försöker vi igen.

Till stallet istället, v 33 2020, pt 2

Man var ju inte jättesugen på att åka och rida i fredags eftermiddag när termometern stod och dallrade på 27 grader i skuggan. Sitter man som jag i luftkonditionerade lokaler hela dagarna är det ju nemas problemas att vara på jobbet i det avseendet. Men när man sen går utanför dörren! Kontrasten blir ju helt orimlig. Men jag var sugen på att fortsätta jobba med Köttbullen så jag trotsade värmen och åkte dit ändå. Vi var bara tre stycken, vi red inne i ridhuset för vi inbillade oss att det skulle vara aningen svalare. Det är ju tveksamt om det var det, men solen gassade i alla fall inte och det dammade inte. Nu hjälper det ju inte hur mycket man vattnar, det torkar ju upp på nolltid och sen rider man omkring i ett moln av damm som om man vore en karaktär i en spaghettiwestern. Jamen JÄKLAR vad det gick bra! Nu var det bara delvis min förtjänst, för Karin hade ridit Köttbullen dagen innan och fått igenom henne riktigt bra. Men den där känslan av att man tar tyglarna och så är det samarbete direkt istället för kamp? Så underbart! Hon gick riktigt stadigt i form i BÅDA varven i både skritt och trav. W-O-W liksom. Galoppen får jag inte riktigt till vare sig fattningar eller form än, men det kommer väl. Sen kroknade hon på slutet och började stå emot i högervarvet, men det kan man väl förstå. Jag var inte på topp själv i det läget om man säger så. Vi red en övning som var att man skulle rida på först A-volten, sedan mittvolten, sedan C-volten och så jobba med ställning och böjning i båda varven i evigheters evighet, amen. I kort trav under nedsittning och utan stigbyglar. I tropisk hetta. PUH, det var jobbigt. Men kul. Köttbullen var helt löddrig av svett efteråt och själv var man ju inte heller så fager. Men det var det värt. Är SÅ taggad på att fortsätta jobba med henne nu, och så är det teori idag! Suck, men ja, det är som det är.

Statusuppdatering

Nu har jag jobbat ett par dagar och plötsligt känns semestern väldigt avlägsen, det är som att man aldrig har varit ledig. Tur det snart är helg, hehe. Har ändå inte direkt behövt jobba ihjäl mig för när jag kom tillbaks fick jag börja med att boka om en massa möten eftersom en person som skulle ha varit med där hade tagit ledigt ett par veckor lite hux flux sådär. Hen skulle egentligen inte ha varit ledig förrän senare i höst men pallade tydligen ej vänta så länge. Det ställde ju till det lite i min kalender, för mycket av det som skulle ha gjorts nu de kommande veckorna får istället tryckas in längre fram. Och kalendern längre fram var inte direkt tom om man säger så och det var inte heller så enkelt att man bara kunde göra det som skulle göras då nu istället. Så om ett par veckor kommer det att börja en ytterst knölig och jobbig period, men det får väl lösa sig då. Nu är det istället rätt lugnt. Hade väl föredragit att ha lite lagom att göra hela tiden istället för först nästan ingenting och sedan helvetesmycket på en gång, men det är ju tydligen inte alltid man får som man vill.

I alla fall: Vad händer? Förstår att alla ligger sömnlösa och undrar hur det har gått med upplösningen av det stora dammsugardramat? Jo, men det har gått bra. Eller, jag har ju i och för sig ännu inte fått det extra batteri som jag blivit utlovad som kompensation, men den som väntar på något gott väntar kanske på Elgigantens kundtjänst, vem vet? Är i alla fall helnöjd med min nya Dyson V11 ABSOLUTE EXTRA ALLT, eller vad den nu heter. Så himla smidigt att bara ge hallgolvet en avsugning efter att hundarna varit ute sista gången på kvällen, och så tassar man upp lite till känslan av nystädat varje dag utan att egentligen ha behövt anstränga sig nämnvärt för att det ska bli så. Det gör otroligt mycket i alla fall för mitt humör eftersom det sjunker som en gråsten när jag möts av stök och smuts. Är ej på något sätt pedant, men lite ordning vill man ju ändå ha. 

Hur går det med mitt knä då? JODÅ! Är så himla nöjd med utvecklingen. Hittade ett inlägg från i juni där jag inte var det, nöjd alltså. Då hade det gått fyra veckor av rehab-perioden. Nu har det väl gått 12 veckor tror jag och jag är om inte i skick som ny så i alla fall hyfsat som förr. Har egentligen inga problem i vardagen längre, enda gången det gör ont är om jag lägger all kroppsvikt på höger knä, typ står på ett ben och gör knäböj. Och den lilla stunden som det gör ont kan man ju stå ut med. Annars kan jag gå, cykla, rida i princip helt obehindrat. Är fortfarande lite svagare i högerbenet, men inte så att det direkt märks annat än när jag tränar. Min rehab går till 90 % ut på att göra saker stående på ett ben i taget så det är väl därför. Är hur som helst väldigt nöjd med utvecklingen. Nästa vecka är det preliminärt avslutning på min rehab-gruppträning, eller jag och min artros-PT ska väl utvärdera resultatet och sen får väl hon bestämma om jag ska fortsätta på egen hand eller hur det ska bli.

JODÅSÅATT. Annars är det bra med höns, hundar och vaktlar. Vaktlarna sprutar ur sig ägg som om det inte fanns någon morgondag och jag vet inte hur många vakteläggsbaserade pannkaks- och sockerkakssmeter jag har vispat ihop denna sommar. Vi har ju en ny generation på tillväxt som snart kommer att bli könsmogna, det är Batman och hans damers avkommor. Så fort vi har sorterat ut tupparna ska vi göra om grupperna så att Batman får de nya hönor som kom ur köpe-äggen tidigare i år, och nya tuppen Anders får överta Batmans fruar. I nuläget går han, Anders alltså, och sätter på sina syrror, det är ju inte så coolt. Sen får de nya hönorna från tillväxtgruppen, om det blir några alltså men det är 10 stycken så NÅGRA måste det väl ändå bli, gå med sina mammor. Tre av dom är ju urgamla så jag räknar inte med att de lever till nästa år. 

Hönsen växer och frodas. Smålandshönan Astrid är omkring 20 veckor och borde snart börja göra rätt för sig. Plymouth Rock-kycklingarna är tuppar. Det var ju så att jag beställde 7 ägg av en person, men hon fick inte ihop 7 stycken så därför fick jag enligt uppgift fem Plymouth Rock, ett Silverudds Blå och ett Ayman Cemani (det sista tyvärr obefruktat). Fast sen visade det sig att hon (eller snarare hennes barn) blandat ihop äggen. Två Plymouth Rock blev det, och båda är tuppar och kommer att hamna i grytan så fort de börjar gala. De är omkring fyra månader nu så det lär väl hända inom kort. De andra två (den femte var ju kycklingen Gullfiber, som definitivt var en tupp och som vi slaktade tidigt p g a att han var så himla tuppig och liksom aggressiv mot Astrid när vi släppte ihop dom) är svarta, en skulle kunna vara svart Silverudds Blå men den andra som jag kallar för Ugglan är nog någon blandras för hen har så lustig befjädring runt huvudet. Blyg är hen också och vill inte vara med på bild, men håll ut så kommer det. De svarta är FÖRHOPPNINGSVIS hönor, de har i alla fall inte börjat utveckla kam och slör än till skillnad från Plymouth Rock-bröderna. Blommehönsen och Kim Wall är rätt sura på de små och kör bort dom så fort de kommer för nära, men hönsgården är ju stor så de kommer alltid undan. Har fixat extra sittpinnar så att de unga ska kunna sova utan att behöva få sig ett tjuvnyp och det funkar bra. Alla går numera sedan länge också in själva på kvällarna, det är skönt. Hoppas bara att de unga hönorna fattar var äggen ska läggas när det blir tid, så man slipper kräla in under buskar och snår för att plocka ägg. Sånt kan man ju aldrig veta. 

Med hundarna har detta hänt: Tage har gått och blivit viltspårchampion nu i sommar. Är mycket nöjd med detta eftersom det verkligen inte har varit a walk in the park att spåra med honom. Han har cirka tusen sidoprojekt och är extremt svårläst. 
Remus har fått ett skamligt förslag om att bli pappa. Hoppas det blir verklighet. Obs, seriösa uppfödare, jag blir visserligen alldeles pirrig av tanken på en liten Remus junior men för det ska det ju inte vara någon buskavel utan ordning och reda. Ja, men det var väl i stort sett allt som hänt sen sist. Twittelidoo (som Kikki Danielsson brukade skriva på Twitter och VARFÖR VET JAG ENS DETTA?)

Nattspår

Har läst Nattspår av Karin Aspenström, en bok och författare som jag aldrig hört talas om tidigare (korrigering: det hade jag visst, har läst Utan dina andetag,  men den blev jag visst inte så impad av), men den stod på "nyss återlämnat"-hyllan på bibblan och såg lite spännande ut. Handlingen är denna:

Efter att ett blogginlägg fått spridning i högerextrema kretsar tvingas författaren Kaj Lomme fly storstaden. Han köper ett förfallet hus i det lilla samhället Svartbol, djupt inne i de värmländska skogarna.

Snart förstår Kaj att han är iakttagen i det gamla huset. Han upplever en närvaro i rummen och får en känsla av att någon som tidigare bott där vill honom något. I väggarna hittar han brev och anteckningar från en höst i slutet av trettiotalet då en tragisk händelse ägde rum i byn. Gradvis börjar Kaj förstå att platsen han kommit till bär på en mörk hemlighet.

Ett bortglömt hatbrott och en kärlekshistoria som fick ett blodigt slut grävs upp igen. Men ju närmare Kaj kommer gåtans svar, desto tydligare blir det att någon vill ha bort honom från Svartbol ...

Jag kände mig inte jätteentusiastisk till att börja med, åh nej, ännu en författare som är blasé och har skrivkramp och halvtaskig kvinnosyn, what else is new? tänkte jag först. Men sen tog berättelsen raskt fart och blev inte alls tokig. Skulle nästan säga en bladvändare mot slutet. Sen var det väl kanske lite väl vältajmat med polisinsatsen och själva upplösningen för att det skulle kännas sannolikt, men man kan ju inte få allt. Den här boken får fyra osaliga andar av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er (den återfinns snart på en "nyss återlämnat"-hylla på ett bibliotek nära mig). 

Till stallet istället, v 33 2020, pt 1

Så var det dags för en ny ridskoletermin. Nu känns det ju inte som en evighet sen eftersom jag var på BOOT CAMP i helgen så jag var ju redan så att säga igång, men det var kul att träffa gruppen igen. Rider ju i en så supertrevlig grupp. Hatar tiden vi rider på, 19.30-20.30 och speciellt igår när det visade sig att Köttbullen skulle ut i hagen och alla ponnyerna gick i den hage som ligger allra längst från stallet, men det var ju bara att börja traska. Köttbullen har lite issues med att inte få vara med sin ponnyflock så hon hade minst sagt bråttom. Var trött efter lektionen och ännu tröttare efter att bråka med henne angående hur man beter sig när man blir ledd i grimma, och allra tröttast när jag släppt henne i hagen och skulle traska hela långa vägen tillbaks till stallet igen. Men gruppen älskar jag, så därför kommer jag aldrig att byta. Ja, men jag fick ju Köttbullen! Och det gick nästan lite bra för oss. Har ju fått lite tips om hur jag ska jobba med henne i högervarvet, där är det väl mer jag som inte får ihop det motoriskt att rida henne i högervarv som om det vore vänstervarv så att hon kommer upp på yttertygeln. Vad hon brukar göra är att vrida halsen och huvudet uppåt och utåt, då blir det glapp på yttertygeln och eftersom hon inte vill lyssna på innerhjälperna så sitter man där med en giraff som bara springer utan att lyssna och så slutar det med att jag blir stark och statisk i handen och det har ju aldrig löst några problem så varför kan jag inte bara SLUTA MED DET? Men igår fick jag lite moments även i högervarvet, även om de sannerligen inte var många. Men i vänstervarvet var hon nästan fin ibland, kunde gå i form och till och med vila lite på steget. Nu har vi bestämt att jag ska ha henne på måndagarna, så det blir spännande. Längtar redan till på fredag då det ska vara drop in-ridning hoppas jag. Tjoho från en glad hästtjej (52).

BOOT CAMP 2020

Har varit på BOOT CAMP i stallet för fjärde sommaren i rad. Det har blivit en mycket fin tradition, det är också kul att vi i stort sett är samma gäng som återkommer år efter år. I år hade vi en ny ridlärare som precis tagit examen från Hippologen. Känner (till) henne sedan tidigare för hon har gjort praktik på ridskolan och haft vår grupp vid några tillfällen i höstas (tror jag i alla fall det var, man har ju minne som ett såll). 

Fick Köttbullen. Det var jag nöjd med. Var också nöjd med att det faktiskt inte var som att börja på ruta ett igen som jag trodde, utan att det faktiskt gick att få henne gå i någorlunda skaplig form i alla fall i skritt och trav i vänster varv. Höger varv - NJA. Där var det mer en kamp. Men det är ju som det är med den saken. Galoppfattningarna var ju inte heller mycket att skriva hem om, det blir slängtrav i racerfart och så får man vara glad om man kan lyckas gasa i ett hörn så att det blir galopp. Det blir i alla fall oftast rätt galopp, alltid något. Pojken hade ju också jättesvårt att fatta galopp i början, och det var nästan omöjligt att få honom att fatta vänster galopp. Där är det lite konstigt med Köttbullen för hon är ju extremt stel i högersidan och borde ju då välja vänster galopp istället, kan man ju tycka. Men det gör hon inte. Däremot blir det ju sällan några fina fattningar på hjälperna. Fick ett "tips" från en ridkompis att lägga till rejält med ytterskänkel för det hade hon testat på en annan häst som haft svårt för att fatta galopp och det hade funkat bra. På Köttbullen resulterade det i att hon sparkade bakut. EJ ÖNSKVÄRT, hälsar dressyrtanten. Hehe. 

Aja, hade i alla fall kul på det här lilla tvådagarslägret. Vi red två dressyrpass, ett pass markarbete och ett pass hoppning. Köttbullen gillar att hoppa, så det är faktiskt nästan lite kul även för mig som inte gör det. Pojken hoppar utan att krångla, men är alldeles otroligt seg och man får driva som galning för att han inte ska säcka ihop och självdö mellan hindren. Dressyren på Köttbullen går ju som sagt SÅDÄR, men i alla fall framåt. 

Vi lyckades naturligtvis också pricka in sommarens varmaste dagar med temperaturer upp mot 30 grader. STÖN, säger jag. Tur att vi har ett isolerat ridhus för det var faktiskt den svalaste platsen man kunde uppbringa. I alla fall ett tag. Hade ej pallat att rida i stekande sol, den saken är säker (fast jag minns tydligt att det var exakt det vi gjorde när vi hade boot camp 2018 som ju var den varmaste sommaren i mannaminne så hade någon sagt att vi skulle göra det så hade man väl bara bitit ihop och gillat läget). 

Idag börjar höstterminen och min semester slutar. Tyckte ju att jag var så himla smart som bestämde mig för att börja jobba på en tisdag, men idag har känts så himla konstig. Boot campen var på fredag och lördag istället för lördag och söndag som det brukar. Alltså kändes lördagen som söndag, men så var det ju söndag igår och så var jag ju som sagt ledig idag, och därför har idag också känts som söndag. Tre söndagar i rad känns väl lite sådär, men eftersom jag faktiskt ska jobba imorgon har jag försökt söndaga mig lite. Baka bröd och fixa matlådor och sådär. OCH SÅ ÄR DET MÅNDAG? Måste hela tiden intala mig det så jag inte glömmer att åka till stallet. Sen gäller det att komma ihåg att det är tisdag imorgon så jag inte tror det är måndag bara för att det är första jobbdagen. Ack vilket besvär. Men det dröjer nog inte länge förrän man är tillbaks in i selen igen. Over & out. 

Blodsband

Har läst Blodsband av Edvard Fenvik. Den handlar om det här:

Fyra unga män avslutar sin militärtjänst med ett fylleslag på en Finlandsfärja - en fest som slutar med ett brutalt brott.  

Tjugofem år senare sker ett mord i Stockholm. Utredningen leds av kriminalkommissarie Martin Jacobsson och de unga kriminalinspektörerna Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic, som lärde känna varandra redan första dagen på Polishögskolan.  

Utredningen går fort framåt. Mycket pekar åt samma håll, både den tekniska bevisningen och ett tydligt motiv. Ganska snabbt är man säker på att hittat gärningsmannen. Men när ett nytt mord sker börjar polisen tvivla. Är man verkligen inne på rätt spår? 

Jag borde ju få jobb i den där utredningsgruppen, för jag listade tämligen omgående ut upplägget. Lite trist, men är man smart så är man. Hehe. I övrigt gillade jag boken. Äntligen några i det närmaste helt normala poliskaraktärer som varken missbrukar alkohol, jobbar dygnet runt eller har trassligt bagage (i alla fall inte överdrivet). Sen tyckte jag kanske att Oscars fru Karin var lite väl mycket av ett önsketänkande snarare än en realistisk bild av en småbarnsmorsa, men det är väl bara att hoppas att hon blir lite mer mänsklig i kommande böcker. Tyckte också att språket var lite VÄL detaljerat, man behöver kanske inte beskriva exakt varje moment i hur man skrapar en bilruta eller brer en knäckemacka. Samtidigt gillar jag ju det vardagliga så det var ändå bara ibland som jag inte kunde låta bli att himla med ögonen. Den här boken får fyra lumparhistorier av fem möjliga.

Tre små lögner

Har läst Tre små lögner av Laura Marshall, författaren till Vänförfrågan som jag har läst och gillade sådär. Den här boken handlar om detta:

När Sascha försvinner, befarar Ellen det värsta. När sedan djupt begravda hemligheter stiger upp till ytan, inser Ellen att hon nog faktiskt inte känner Sascha eller har någon aning om vad hon är kapabel till alls.

2005: 17-åriga Ellen blir betagen av Saschas glamorösa utstrålning. De blir vänner och Ellen välkomnas in i Saschas bohemiska och musikaliska familj. Hon anar inte mörkret som döljer sig bakom den konstnärliga livsstilen. Under en nyårsfest tar allt en dramatisk vändning. Det slutar med en rättegång där Ellen blir nyckelvittne. Livet hemma hos Sascha blir aldrig mer detsamma.

2018: Ellen är 30 år och hennes liv är fortfarande nära sammanflätat med Saschas. De två bor tillsammans i London. Men så försvinner Sascha. Polisen tar det inte på allvar eftersom det inte är första gången det händer. Men Ellen befarar det värsta händelser i det förflutna ger henne all anledning att vara orolig. Både för Sascha och sig själv. Att upptäcka sanningen om vad som verkligen hände den där nyårsaftonen för 12 år sedan innebär livsfara och Ellen måste konfrontera både det förflutna och samtidigt ifrågasätta hur väl hon egentligen känner sin bästa vän.

Tyckte väl den här boken var okej men inte mer än så. Den var välskriven och så, men det var liksom ingenting i berättelsen som fastnade. Karaktärerna och deras relationer kändes konstruerade och bitvis inte speciellt intressanta, och upplösningen kändes lite väl gjord och tillrättalagd. Den här boken får tre falska vittnesbörd av fem möjliga. 

Augusti? Augusti!

Jaha, det blev alltså AUGUSTI bara sådär. Alltså det här året har varit så konstigt. Våren försvann i ett nafs samtidigt som den varade i en evighet. Och sommaren har ju gått i raketfart, och nu börjar det redan bli mörkt på kvällarna. Kanske då att vi ska smyga upp i vedbacken och försöka flytta ett getingbo. Brukar ju ägna en del av semestern åt att hugga ved, det är en seriös hobby jag har. Någon av de första semesterdagarna älgade jag glad i hågen upp i vedbacken och lyfte bort locket till en kasserad klotgrill som ligger som skydd över huggkubben - och sedan kastade jag det all världens väg och sprang för livet därifrån, förföljd av sura getingar som byggt ett fint litet bo där. Fick bara ett stick i fingret så det kunde väl ha varit värre. Men någon ved har jag inte huggit under denna semestern. Min man hade all världens idéer om hur man skulle kunna få bort det där boet, men det krävde att det var mörkt och då var det fortfarande långa ljusa sommarkvällar som aldrig tog slut, i alla fall inte i rimlig tid. Men nu så börjar mörkret krypa närmare och då kanske man kan få börja ägna sig åt sin ved. Veden ska ju egentligen vara klar till påsk tror jag, men det är väl om man ska elda med den till vintern samma år, och vi håller fortfarande på och tar av 2018 års ved så det är nog ingen större panik för vi har hela 2019 års förråd att nalla av också.

 

Dagarna går. Vad händer? Inte mycket alls. Promenerar, cyklar, påtar i trädgården, löser korsord, läser, fikar. På kvällarna kollar vi på den danska tv-serien Borgen. Härförleden konstaterade vi att vi nog var tvungna att fälla vår lärk, för den har växt sig gigantisk samt lutar mer och mer. Den var så hög att det inte skulle gå att fälla den utan att den skulle krascha in över staket och trädgårdsland och inte ens min man protesterade särskilt mycket när jag insisterade på att vi skulle leja bort det jobbet. Kontaktade en klättrande arborist som det hade tipsats om i Facebookgruppen ÖSTERLEN ANSLAGSTAVLAN och han kom hit och fällde den i ett nafs. Nu ska den "bara" kvistas och kapas och sen har jag ännu mer ved att ta hand om. Hehe. Jag har inte simmat en endaste gång på hela sommaren om någon nu trodde det. Inte heller har vi unnat oss att äta ute speciellt mycket. Men det har varit gött och vilsamt. Sovmorgon varje dag (sover i och för sig som en djävla KRATTA p g a värmen, men man kan inte få allt här i världen) och äter mycket rester från frysen samt mackor, så det är inte som att jag står och slavar i köket i timmar varje dag. 

 

Sista semesterveckan nu, vilket är både sorgligt och lite skönt. Även om det är gött att vara ledig så är det också rätt gött att komma tillbaks till sina rutiner igen. Samt inleda projekt "komma i form". Har ju visserligen varit rätt aktiv och även tränat rätt så duktigt under hela semestern, men också "unnat" mig både det ena och det andra, helt medvetet. Tänker att om Leif GW Persson kan supa som ett as i ett halvår och vara nykter och skötsam och produktiv resten av året så kan väl jag också släppa loss några veckor. Så det har jag gjort och det har varit mycket gott och trevligt, men nu börjar jag också få betala det kalkylerade priset i form av byxor som sitter åt, osv. Inleder därför operation SPÄKNING om en vecka eller så eftersom jag är för snål för att ha två uppsättningar kläder.

 

Slut på synnerligen ointressant inlägg. Dessutom vill inte datorn samarbeta med Bloggers nya pigga layout. Eller rättare sagt var det väl Internet Fucking Explorer som inte ville det, för allting tog sjuhundra miljoner år att skriva för tangentbordet laggade hela tiden. ORKAR EJ att man trycker på en tangent och så tar det SEKUNDER innan någonting händer. Gud vet hur mycket energi jag har slösat på att klicka med mus och hamra på tangentbord och pekskärm utan att någonting hände. Bytte till Edge och sen funkade det igen, så det var nog spiken i kistan för mig som IE-användare.  

Är dock sur på det nya Blogger-gränssnittet som har tagit bort möjligheten att lägga till bilder från telefonen via datorn. Eller i alla fall kan jag inte hitta det? Annars hade jag tänkt pigga upp det här synnerligen intetsägande inlägget med lite hund- och hönsbilder, men det sket sig. Aja, jag ska nog komma på någon lösning...någon gång.  

 

   

Ett rum av lögner

Har läst Ett rum av lögner av Nicci French. Detta är handlingen:

En liten hemlighet mellan en gift kvinna, hennes älskare och en mördare.

Det var bara tänkt som en liten otrohetsaffär, ett sätt att lätta upp medelålderskrisen. En hemlighet som Neve Connolly kunde ha hanterat. En flykt från tjugo års rutinäktenskap med en utarbetad make, och från hennes mer och mer distanserade barn. Men när Neve ska hälsa på sin älskare en morgon hittar hon honom brutalt mördad. Alla lögner hon så noggrant arbetat fram hotar nu att rasa som ett korthus.

Efter att ha skrubbat rent varje spår av sin existens från Sauls liv och död tror Neve att hon kan återgå till sitt vanliga liv, skakad men oskadd. Men hon kan inte släppa tanken på att hon glömt något på brottsplatsen.

Kriminalinspektör Hitching, som leder mordutredningen, vill inte lämna Neve ifred. Och med varje ny lögn, varje ny fejkad ledtråd för att rädda sig själv, sjunker Neve djupare ner i sitt förräderi och hamnar i större fara än hon någonsin föreställt sig. För Hitching är inte den ende som har ögonen på Neve. Det har även en beslutsam mördare som planerar nästa drag.

Jag tycker det här var en bok som började väldigt lovande, men sen tappade den tyvärr lite i både tempo och spänning och det var lite onödigt många karaktärer att hålla reda på. Upplösningen kändes lite osannolik. Men boken var välskriven och helt okej ändå. Den får fyra små rätter av fem möjliga.