Vad händer nu då?

Vad händer nu då?

Spring is far from the air

Jag jobbar ju i ett litet företag som ingår i en internationell koncern som i sin tur ägs av ett investmentbolag, och det är ju ytterst sällan om ens aldrig som man har någonting med personer i  högsta ledningen att göra. Men igår fick jag helt otippat ett mail från det som i businesskretsar heter CFO, som betyder Chief Financial Officer, detvillsäga den som är ytterst ansvarig för det ekonomiska. Han undrade om jag möjligtvis kunde hjälpa honom att översätta en text till svenska (han är själv dansk) och jag svarade att jag kunde försöka. Sen ångrade jag mig BITTERT, för det visade sig vara en del av årsredovisningen han ville ha hjälp med och är det något jag inte kan så är det företagsekonomi, varken på svenska eller på engelska. Svettades med termer som "nettorörelsekapitalbehov" och "bruttovinstmarginal", men förhoppningsvis är det väl någon svensk som också är ekonom som läser det innan det går i tryck? Skickade iväg texten, fick till svar Super god og hurtig tilbagemelding, så det var ju bra. Sen gick det någon timme och så kom ett nytt mail från CFO där det stod att våra ägare er meget begejstret for din oversættelse og vil rigtig gerne ha at du også oversætter [en annan del]. Så då fick jag göra det, och sedan kom det en tredje och anslutande del också med kommentaren till den andra delen How do you do it, faster than Lucky Luke. Nu undrar jag om det är möjligt att vara CFO och inte hört talas om Google Translate? Inte för att jag BARA klipper och klistrar, men det går ju avsevärt snabbare att google translate:a ord och fraser än att slå i lexikon som man fick göra förr i tiden. Google Translate var dessutom väldigt bra på ekonomitermer (även om min sökhistorik nu för alltid är besudlad med EBIDTA och liknande dynga). 

Sedan kom det hantverkare och skulle stänga av vattnet ett par timmar. Genast blev alla akut kaffesugna och kissnödiga, så de fick vänta med att sätta igång tills alla hade ordnat det för sig. Utan kaffe stannar  ju jobbsverige. 

Min plan var ju att åka in till stan för att gå på systemet efter jobbet, men så påminde min kollega Stefan mig om att det är en massa gator avstängda på grund av byggjobb och då tappade jag sugen och åkte till min grannby istället. Kom hem, släppte ut hundarna i trädgården, tog in dom nästan lika snabbt eftersom det ösregnade och hade så gjort större delen av dagen så de var fullt nöjda med att bädda ner sig i soffor och fåtöljer igen. Städade, bar in ved, bar ut sopor och sedan var det dags att åka till stallet. Kom hem därifrån vid 20-hugget och då var det fortfarande på gränsen till ljust! Det är bara vädret som ska ta och skärpa till sig och börja leverera. NU, TACK! 

 

Till stallet istället, v 13 2023, pt 2

Tog mig iväg till stallet, det visade sig att vi skulle ha vikarie, samma som i måndags. Det stod inget på tavlan, så jag gjorde i ordning Köttbullen. Suckade lite inombords när jag såg att det var bommar på marken i ridhuset, skulle det bli ytterligare ett pass med markarbete? Inte för att jag har något emot markarbete egentligen, det är bara det att det är roligare att rida dressyr och det här är ju ändå en dressyrgrupp. Ja, men jag behövde inte vara orolig, för dressyr blev det, och i ett gick det. Först red vi i serpentiner kring bommar, sedan red vi slutor på volt, sen var det skänkelvikning från fyrkantsspåret till kvartslinjen och ut igen (via bommar) i trav och senare sidledsförflyttning i galopp på samma linje, det var trav över en bomserie med ganska långa avstånd och så var det bogen in på en långsida. Allt utan en enda skrittpaus, P-U-H vad det var jobbigt. Men Köttbullen var (blev) jättefin! Hon har ju annars en attityd av trots och varför då när man ber henne om något, men igår var det mer "okej då" och hon jobbade på så fint. Flöt över bomserien och lyfte benen och längde på steget, gick fint i form och bjöd framåt. Enda grejen hon inte fixade var galopparbetet med sidledsförflyttning för det låg en bom mitt på sträckan och när man kom dit skulle hästen vara rakriktad och på rak linje. Men Köttbullen har så svårt med galoppbommar (som hon uppfattade att detta var), kommer hon inte så att det stämmer exakt med galoppsprången (och det var inte det lättaste eftersom vi samtidigt gjorde sidledsförflyttningar) så trampar hon om, bryter av, slängtravar vidare eller - värst av allt - byter till korsgalopp. Av alla hästar jag någonsin har ridit i mitt långa liv finns det ingen som har så obekväm korsgalopp som Köttbullen, det är som att sitta på en centrifug som går i otakt. Men i övrigt gick det alltså BRA. Var så nöjd efteråt och kände mig som queen of fucking everything. Mer sånt, tack. 

Det dunsade till i brevlådan

Det dunsade till i brevlådan.

 

We'll take our leave and go

Onsdag; rätt så frustrerad över jobbgrejer som jag inte direkt har möjlighet att påverka, så egentligen borde jag ju bara släppa det, men ibland är det fan så svårt. Speciellt när folk beter sig som lallande imbeciller. 

Efter jobbet åkte jag hem och tog ut hundarna på promenad. Det var ändå rätt skönt i luften och fåglarna kvittrade. Kanske blir det vår någon gång i närtid? Gick 8 km och körde sedan ett pass pilates. Sedan städade jag badrummet och matade höns. Läste ut en bok och kollade ikapp på Robinson. Gillar hittills inte NÅGON i årets omgång. "De gamla" är ju helkassa, på ALLT! Särskilt tävlingar. Särskilt kommunikation. Och av "de unga" känns det som att i princip alla är konsulter eller coacher eller något annat välbetalt och meningslöst och det ska snackas och redas ut hit och dit och de verkar inte kunna säga en enda mening utan att blanda in en massa engelska uttryck. Tyckte det var rätt pinsamt när Markus kom tillbaka och gick runt och orerade om att det var orättvist att han blivit utröstad som den svagaste länken (även om jag förstår honom i sak) och att han liksom skulle mansplaina för Alva vad som var "bäst för laget". Inte för att jag håller med Alva, jag hade väl hellre röstat ut någon som mest satt och filade naglarna, men herregud, DET. ÄR. ETT. SPEL. Vem har inte fattat det efter 25+ säsonger? Tyckte också det var oerhört pinsamt när Oskar och Markus skulle reda ut sitt och Oskar menade att Markus saknade "humbleness" och bredde på sen om hur ödmjuk han själv var. Det kanske han är, men det är väl inte upp till honom att bedöma? AAAH, Robinson va? Programmet man älskar att hata.

Gick och lade mig men kunde inte somna pga att 1. min man hade hunnit somna först och snarkade som ett helt tröskverk, och 2. jag var hungrig. Har i normala fall inga problem med att gå och lägga mig och vara lite småhungrig, men nu kändes det av någon anledning som att jag var helt utsvulten. Det ska mycket till om jag ska gå upp och äta något när jag väl gått och lagt mig pga hatar att behöva göra om hela proceduren med att borsta tänder osv, men igår var ett undantag. Sedan gick jag och lade mig i mitt Flickrum™ och somnade som en stock, så det kunde jag ju gjort direkt och på så sätt fått lite fler timmars sömn, för de jag fick var i skralaste laget. Men, men. 

Idag ska jag åka in till STAN efter jobbet. Där är jag så sällan så det är nästan som ett äventyr, fast inte ett jätteroligt sådant. Ska gå på systemet, det finns antingen i stan eller i en av grannbyarna och först hade jag tänkt åka dit men det blir ändå någon mils omväg och systemet i stan ligger mer "på vägen". Minns inte när jag var på systemet senast, någon gång innan jul kanske, men vi har ju bröllopsdag på lördag och då ska det drickas bubbel och någon får ju ta på sig ansvaret att släpa hem det till grottan. 

Norrskensnatten

Har läst Norrskensnatten av Anna Kuru och det ska du också göra tycker jag. Det är del två i en trilogi där del ett heter Den första frosten och som jag också gillade. 

Handlingen är denna:

När vintern börjar släppa sitt grepp om gruvstaden Kiruna vaknar allt till liv. Bilmekanikern Allis har ett nytt jobb på bilprovningen och ett förnyat hopp om framtiden. Men samtidigt hemsöks hon om nätterna av plågsamma minnen från det förflutna.

När påsken kommer ger sig Allis ut i fjällvärlden med sin farfars gamla pimpelark för att rensa huvudet och komma bort från stadens snöslask. Dagarna tillbringar hon på isen, hon fiskar och åker på skidturer. På kvällarna är det månljus och sprakande norrsken.

Så hörs en kväll ett dån mellan de snöklädda fjällbranterna. Det betyder att ett oväder är på väg, det har farfar lärt henne. Men det är inte bara snöstormen som är på väg mot Allis under årets sista norrskensnatt - och det är inte bara i mardrömmarna som det förflutna håller på att hinna ikapp henne...

Skam till sägandes kom jag inte riktigt ihåg detaljerna i Den första frosten, men ju mer jag läste av Norrskensnatten desto mer kom jag ihåg (och blev sugen på att läsa-om). Berättelsen är inledningsvis stillsam och lite vemodig, absolut ingen ordinär polisdeckare (faktum är att det överhuvudtaget inte förekommer några poliser), sedan ökar tempot successivt och allt blir nagelbitarspännande till sista sidan. Vackert språk, fina miljöskildringar, allt kändes väldigt realistiskt och autentiskt. Den får fem nyfiskade öringar av fem möjliga, marsch pannkaka iväg till bibblan. 

Lite saft till de törstiga

Lite saft till de törstiga. 

Kom igen våren, kom igen

Fan vad det är kallt. Ska det aldrig bli vår? Två meningar som jag tycker man upprepar hur många gånger som helst, men vad bryr sig väl Kung Bore om det? Inte ett skvatt uppenbarligen. Igår var det i alla fall sol, men så iskalla vindar så det var knappt skönt ens när man stod i lä. Nåja, har ju i alla fall inte fått mer snö, men det är kanske bara en tidsfråga?

Jobbade, åkte förbi motionsslingan och körde min lilla intervallträning. Åkte hem, tog ut hundar, gick i skog. I skogen var det lä och rätt behagligt, åtminstone när jag gått ett tag och fått upp ångan och kroppstemperaturen. Kom hem, hämtade in sju ägg från hönsen som åtminstone dom anser att det börjar bli vår nu. Min man kom hem, vi satt och snicksnackade hit och dit i soffan, tänkte (åtminstone jag) dra igång ett avsnitt av Robinson, men sen ringde min syrra och ville bli underhållen när hon var ute och körde och kände sig lite trött. Gick upp på ovanvåningen och vi babblade på en god stund för det var ett tag sen vi pratades vid. Sen gick jag ner för att fortsätta hänga med min man, men han hade tröttnat på att vänta och gått ner i källaren, så jag greppade en bok och läste. Funderade återigen på Robinson, men kom fram till att det kunde vänta.

Jamen exakt så spännade är mitt liv just punkt nu. Fick mail om att ett viltspårtillfälle i påsk var flyttat och det var faktiskt rätt skönt. Från början var det inbokat träning både fredag och måndag, vilket i praktiken innebär att man även måste ta sig till spårskogen både på torsdagen och på söndagen, och även om viltspår är jättejättekul så hade det inte blivit så värst mycket påsk kvar. Men nu var fredagens tillfälle flyttat till någon gång i maj och i och med det försvann även torsdagens spårläggning, så då blev det ändå några lediga dagar. G-Ö-T-T. 

Helgen som kommer är också "ledig" (från viltspår). På lördag ska vi på kalas för äldsta barnbarnet som fyllde fjorton (14! hur gick det ens till?) förra helgen men då var de hos sin pappa så det blir fir först denna helgen. På lördag har vi även vår bröllopsdag, vi har varit gifta i 13 år och det innebär tydligen "spetsbröllop" fast jag vet inte jag. Det finns ju ingen direkt logik i de där dagarna, jag trodde ju att det skulle bli ädlare valörer ju längre tid man varit gifta, och i viss mån stämmer det ju (silver, guld, diamant för 25, 50 respektive 75 år), men så kommer såna där sketmaterial som masonit, plywood, mässing och brons för 28, 29, 42 respektive 52 år. När blev brons mer värt än guld? 

I alla fall. Vi bestämde att vi skulle dricka bubbel och äta hämtmat. Kan ju passa fint efter att ha suttit och tryckt i sig tårta och kaffe på eftermiddagen, då hamnar åtminstone jag i ett tillstånd som vi brukar kalla kalaskoma, där man är helt trött och orkeslös och mår på gränsen till lite illa. Det har väl med blodsockret att göra antar jag, för man blir snabbt återställd av att äta riktig mat, men vem orkar ställa sig och kocka när man är i kalaskoma? Vi ska också titta på en film som min man fiskade upp ur en sån där reakorg som jag inte begriper hur han ens orkar stå och rota igenom för de innehåller ju 99,9 % skit, men den här skulle i alla fall handla om Han Solo innan han började hänga med resten av Star Wars-gänget, så den kan kanske vara något. Man gillar ju Harrison Ford, det gör man ju. Min syrra berättade att hon och hennes man hade blivit bjudna på maskerad på temat "på vita duken" och då hade vår gemensamma moder föreslagit att hennes man skulle klä ut sig till Indiana Jones för hon (vår mor) tycker att han (min svåger) är lik Harrison Ford (här lägger jag in ett veto, min svåger har många goda sidor men att vara lik Harrison Ford är INTE en av dom), men då återstod det bara för min syrra att klä ut sig till något våp som han (Indina Jones) måste rädda och det var hon inte jättesugen på. Jag föreslog att hon kunde klä ut sig till Elsa, nazistspionen i Indiana Jones och det sista korståget istället, men det kunde ju ge lite konstig stämning på festen om man inte såg kopplingen, trodde hon (min syrra). Så nu skulle de klä ut sig till Robin Hood och Marion istället. Jaja. 

Lektioner

Det här är en bok som jag inte tänker läsa klart: Lektioner av Ian McEvan. Läste en recension där den beskrevs som helt fantastisk och djupt berörande och yadayadayada. Detta är handlingen:

Världen är fullt upptagen med att hämta sig efter andra världskriget, då den elvaårige Roland Baines liv vänds fullkomligt upp och ned. Han befinner sig trehundra mil från sin mors beskyddande kärlek, på en konstig internatskola. Hans sårbarhet attraherar pianolärarinnan miss Miriam Cornell, deras kärleksrelation ger honom ärr för livet, men också ett skört minne av kärlek som aldrig försvinner.

Långt senare i livet blir Roland lämnad av sin fru med deras pyttelilla son. Hans redan ansträngda situationen blir ännu svårare när radioaktiva ämnen från Tjernobyl sprids över Europa. Roland påbörjar sökandet efter svar på frågor uppkomna från djupet av hans familjehistoria. Frågor vars svar kommer att följa honom under resten av hans liv.

Roland gör sitt bästa för att följa med i historiens vingslag, men har ofta svårt att värja sig. Han söker lösningar på alla tänkbara sätt - genom musik, litteratur, vänner, sex och politik. I sökandet efter en ny kärlekspartner upplever han också en intensiv kärlek, som smärtsamt avbryts efter mycket kort tid. Hans livsresa ställer viktiga frågor till oss alla. Kan vi ha full kontroll över våra liv utan att någon annan får betala för det på vägen? Hur formar stora historiska händelser våra liv och minnen? Och vad kan vi lära av trauman i det förflutna?

Alltså njääääe vad jag tyckte den var trälig redan från start. En gång hörde jag en på radion som sa att om man inte tycker en bok är bra efter att man läst så många sidor som man är år gammal så är det OK att lägga den ifrån sig, och det tyckte jag var ett bra förhållningasätt. Så det gjorde jag efter att ha läst 54 sidor samt bläddrat lite framåt för att se om den ändå verkade arta sig. Det gjorde den inte. Tyckte den generellt var rätt pladdrig och samtidigt ointressant, samt rörig i tempus och Roland själv verkade ju inte vara dödsfestlig precis. Han får klara sig själv. Den här boken får en överkorsad pianolektion av fem möjliga.

Till stallet istället, v 13 2023, pt 1

Igår hade vi vikarie. Jag fick Knubbis, "tyvärr" stod det markarbete på schemat och jag ville ju cirka tusen gånger hellre rida ett rejält dressyrpass. Men nu skulle det travas över bommar istället, så det gjorde vi och det gick väl ganska bra. På slutet skulle vi komma över två galoppbommar och räkna galoppsprången emellan och då tyckte jag att han blev lite stark och inte riktigt svarade på förhållning efteråt. Och sånt gillar man ju inte riktigt, hehe. Annars gick det bra och avstånden stämde fint och så vidare. 

Vet inte hur jag ska göra nästa vecka då det är hoppning. Tror att Knubbis är en ganska bra hopphäst, i alla fall brukar han vara med när det är klubbtävlingar, och i mitt fall handlar det ju aldrig mer om än att hoppa sådär 50 cm. MAX. Men jag gillar ju inte hoppning, plus att de senaste gångerna har jag fått ont i ryggen efteråt. Är väl för att jag spänner mig och sen knycker det till i språnget på något ofördelaktigt sätt, eller något. Fast jag gillar ju att rida, och jag vill också gärna lära känna Knubbis bättre. Äh, jag får se hur jag gör. Dagsformen får väl avgöra, hehe.  

Så går det till på Saltkråkan

Så går det till på Saltkråkan.

Captured like a butterfly

Sista helgen i mars passerade utan att några större vårkänslor infann sig, och till råga på eländet så fick man vakna upp till SNÖ? Visserligen inga större mängder (än...?) men vadfan liksom. Minns knappt att det kan finnas ett tillstånd där man inte är ständigt påpälsad med jacka, halsduk, mössa. VÅREN, VAR ÄR DU?

I torsdags kväll förkunnade min man att han hade en mansförkylning på gång, så i fredags var det jag som fick åka och köpa glass och halstabletter efter jobbet. På grund av glassen kunde jag inte svänga inom motionsslingan och köra min lilla intervallträning på hemvägen utan fick köra hem och lasta in i frysen först. Bestämde sedan för att gå till motionsslingan, det är väl kanske 2 km dit och 2 hem och den lilla slingan där jag kör min lilla intervallträning är också 2 km, så det kunde väl bli en lagom promenad efter att ha suttit på röven hela dagen. Men väl där fick jag feeling och vek in på 5-kilometersslingan istället. Om 2-kilometersslingan är kuperad är 5-kilometersslingan kuperad i kubik. Jättejobbig är den, men också väldigt härlig (åtminstone när det går nedför) i omväxlande bok- och granskog. Nu har man inte kunnat gå där på hela vintern p g a att de har gallrat i bokskogen, men nu var det hyfsat undanröjt så att man i alla fall kunde ta sig fram utan att behöva lajva att man är Rambo II. 

Kom hem och var smutsig och svettig (som Rambo II) och dukade upp en enkel måltid bestående av grillad kyckling och potatissallad, den senare var rester från vår jobb-kickoff för några veckor sedan och således GRATIS. Fick feeling och tog ett glas vin också. Igår hörde jag ett radioprat om skadlig alkoholkonsumtion, eller "riskbruk" som de mest pratade om, vilket var om man drack mer än 9 glas vin per vecka. Kom fram till att jag nog inte ens druckit 9 glas vin det senaste halvåret, så det kändes ju bra. Har aldrig någonsin befunnit mig i någon slags riskzon, men förr var det mer att man slentriandrack ett par glas varje fredag och/eller lördag bara för att, liksom. Det gör jag inte längre, utan nu blir det mer när andan faller på. Och det gör den faktiskt rätt sällan. 

Hela hushållet knoppade in vid 21-tiden på fredagskvällen, min man pga sin mansförkylning och jag för att jag sällan är vaken senare än så. Vaknade upp till en regnig lördagsmorgon. Tog med Tage och Laban på promenad, medan Remus och Hilding låg kvar i soffan och tittade föraktfullt på oss. De fick stanna hemma med sin ålders rätt. Tycker att de börjar bli så gamla att de kan få slippa när det är kallt och blött, och de visar TYDLIGT att de är extremt osugna. Traskade en knapp mil, kom hem och städade i hönshuset. Rensade lite ogräs i ett hörn i trädgårdslandet, lyckades bränna mig på ett bestånd med etternässla som jag trodde jag hade utrotat men icke. Det var väl ett vårtecken så gott som något. Hönsen blev åtminstone glada åt att få lite grönt att picka och krafsa i. 

Åt lunch och sedan var det dags att ge sig iväg till spårskogen för att lägga spår till söndagens träning. Kom fram och möttes av en massiv hagelskur, följd av hällande regn, så när jag kom hem var det bara att skala av sig exakt varenda palta och hänga på tork. Fixade middag och så skulle vi titta på ett avsnitt av Kleo men då var det något strul med Netflix så det slutade med att vi tittade ikapp på Sveriges Mästerkock och Efter stängning. 

Ställde fram alla klockor och gick och lade mig tidigt, fast det blir ju inte så tidigt när man blir av med en timme. Sov dåligt och vaknade jättetidigt (borde man inte vakna senare?), hatar lite att ha tider att passa när det är omställning till sommar- eller vintertid. Det är ju inte raketforskning direkt men hjärnan ligger ändå och ältar lite: du har väl inte glömt? ställer telefonen om sig själv? det är väl en timme framåt den här gången?, osv. 

Tog med mig Laban och åkte till den kalla och blöta spårskogen. Hade trots vädret en trevlig dag och  lille Laban skötte sig utmärkt. Kom hem, hängde upp alla kläder på tork, tände en brasa och tittade ikapp på Biggest Loser. Min man hade återuppstått från dödsriket, a k a mansförkylningen, och förkunnade att han hade "fixat" Netflix genom att starta om tv-boxen. Så då kunde vi titta på Kleo och sedan såg vi ett avsnitt av någon vidrig serie som hette någonting med Snowflake om extremt bortskämda ungdomar som skulle drillas till disciplin och självinsikt via några amerikanska militärer. Det var så tillrättalagt och fjantigt att jag knappt orkade se klart ens det första avsnittet. 

Ja, det var väl helgen det. Nästa helg är det april. A-P-R-I-L. När ska det bli vår då?

Som vi lekte

Har läst Som vi lekte av Ninni Schulman och det kan du också göra. Detta är handlingen:

Året är 1982. 12-årige Mattias försvinner spårlöst från sitt hem i den lilla byn Våmhus. Ett år senare är han fortfarande borta och hans mamma håller på att gå sönder av sorg och ovisshet.

Den f. d. polisen Ingrid Wolt är på flykt undan sitt förflutna. Hon har just släppts ur fängelset Hinseberg och börjar sakta bygga upp sitt liv igen. I desperat behov av ett arbete startar hon Siljans Spaningsbyrå och hennes första uppdrag blir att hitta Mattias. När hon börjar nysta i fallet inser hon att den skenbara idyllen döljer mörka hemligheter.

Har läst och gillat Ninni Schulmans Hagforssvit (även om jag ibland blev lite trött på Magda och gänget). Det här var första delen i en ny serie och den börjar väldigt lovande. Spännande, välskriven, många tidstypiska detaljer, fina miljöskildringar, sorglig ibland och med skyhög igenkänningsfaktor (jag var också en sån som var sist på bollen med att bli tonåring) och ett riktigt cliffhangerslut. Den här boken får fem blandband av fem möjliga, stick iväg till bibblan med er allihopa.

Bilaga 5

 Bilaga 5

No questions asked, cash in hand

Igår var en rätt händelselös dag. Jobbade, åkte hem, var ute en sväng i trädgården med hundarna, NJÖT av att det var sol och plusgrader. SKA DET ALDRIG BLI VARMT PÅ RIKTIGT, tänkte jag även om jag vet att när det väl blir varmt kommer jag att gnälla för att det är för varmt. Men nästa vecka ska det bli kallare och till och med snö? Vadfalls liksom?
Gick och tittade på blommande krokusar och spirande rabarber, plockade en halv hink med späda maskros- och kirskålsblad till hönsen vilket var o-te-roligt uppskattat. Gick sedan in och städade, det var kanske inte lika uppskattat (av mig), men det får ju göras ändå. Sedan kom min man hem och sa att han hade en mansförkylning på gång (det var inte så han uttryckte det), så han var skör. Åt kvällsmat och läste en stund innan det var dags att åka till stallet.

Kom hem till den mansförkylde, bestämde att vi skulle sova i olika rum på natten "för inget blir ju bättre av att jag också blir smittad", som jag så empatiskt uttryckte mig. Men faktiskt så var det ju inte så längesen jag var "förkyld" eller vad jag nu var när jag tappade rösten, så det får banne mig räcka så. 

Så idag är det fredag, lön på kontot och i helgen vankas det viltspår. Det kan ju nästan inte bli bättre va?

Till stallet istället, v 12 2023, pt 2

Igår var det dags för dressyr och det stod enkla byten på schemat. Enkla byten är alltså inte enkla för att de råkar heta det, utan de heter så för att...ja, jag vet inte. För att det inte är galoppombyte i språnget? Det borde med den logiken heta svåra byten (det är såklart svårare än de "enkla" där man bryter av och fattar ny), men det gör det inte. 

I alla fall. Hade Köttbullen och det gick ganska bra faktiskt. Galopp är ju annars inte hennes grej (lite oklart vad som egentligen ÄR hennes grej, haha), men vi fick faktiskt till flera enkla byten. Blev väldigt nöjd för är det något hon inte är så är det reaktiv för hjälperna, och det måste man ju vara om man ska kunna bryta av och fatta ny galopp på väldigt kort sträcka. Men det gick! Hurra för Köttbullen! Sedan skulle vi testa att göra galoppombyte i språnget och det gick såklart inte alls, men det hade jag ju inte riktigt väntat mig heller. 

Luskade lite i om det möjligtvis kunde vara så att jag skulle kunna få ha Knubbis även i dressyrgruppen, och det var väl inte ett omedelbart JA! på den, men om han inte behövs i andra grupper den dagen så kunde jag få ha honom ibland. Det låter ändå som en bra deal, för jag vill ju liksom inte heller släppa Köttbullen helt efter allt vi har varit igenom. 

Stannade kvar i stallet rätt länge och packade höpåsar och grejade lite, det var myyyyzigt. Mvh ponnytjej_68:a.

Mest om mina nya skor faktiskt

Igår var en dag som alla andra: först jobbelijobb i åtta timmar, sedan hem och så ut i skogen. Egentligen var planen att jag skulle köra ett pass tabata, men eftersom min RÖTNA axel/överarm tydligen inte riktigt gillar det så skippade jag det. Gick istället en mil i ösregn och kände mig lite präktig som inte låter vädrets makter hindra mig.
Sen kom jag hem och upptäckte att jag fått paket. För rätt längesen (eller ja, tre veckor sen var det väl) så fick jag sån här riktad reklam på Instagram från ett företag som hette Grönanda och som sade sig saluföra HELT SUPERFANTASTISKA BARFOTASKOR som var både vattentäta och med "bred tåbox" (otroligt het information för en som har fötter som designats av Walt Disney) och "halkfri sula" och som dessutom råkade vara på "rea" just nu, vilket jag tror bara är ett försäljningstricks men jag gick såklart på det och hivade iväg en beställning. Det skadar ju inte att utvärdera alternativ till badskor.

Fördelarna med badskor är många, men nackdelen är att de inte primärt är gjorda för att vandra i och följdaktligen håller de inte heller speciellt länge. Jag går kanske 3-4 mil per vecka med hundarna, och efter högst lika många månader så har det gått hål i sulorna och jag får slänga mina älskade AquaSocks (eller motsvarande märke, just nu kör jag AquaGrip från Mares för AquaSocks i storlek 38 har varit slut på lager i tusen miljoner år) i soporna. Nu kostar ju ett par badskor kanske 169 kronor så det är ju inte som att jag blir ruinerad på kuppen, men man  vill ju ändå vara öppen för andra möjligheter, om inte annat för att undvika slit och släng i ordets rätta bemärkelse.

Har även provat "riktiga" barfotaskor från Vivo Barefoot, men alla deras modeller är för smala för mig, fastän det sägs att de är breda. Men då har dom inte sett mina Kalle Anka-fötter, ska jag hitta några som är tillräckligt breda så får jag väl upp i storlek 45 eller så och då har man djävligt mycket sko över på andra ställen kan jag informera om. Plus att de är hårda, vilket inte heller hjälper den som har hallux valgus från helvetet. Får ju enorma smärtor om jag så bara ska gå in ett par gympaskor innan de hunnit töja ut sig. Utöver det så ägnar sig inte Vivo Barefoot direkt åt välgörenhet, utan deras skor kostar en rätt rejäl slant, och jag kan absolut tänka mig att betala en rätt rejäl slant om jag hittar THE SHOE så att säga, men det har jag alltså inte gjort i deras sortiment. 

Men de här! Drog dom på mig och bara utstötte (på riktigt) ett otroligt ljudligt AAAAAAAH, för de satt som ett andra skinn på mina breda hobbitfossingar. Mmmm vad nöjd jag blev. Promenerade omkring inomhus och bara njöt. Återstår att se om de håller löftet om vattentät osv, men för mig är det inte  sådär jätteviktigt ändå. Badskor är definitivt inte vattentäta, men tillsammans med strumpor blir det lite som en våtdräktseffekt och jag har aldrig frusit om fötterna så länge jag är i rörelse. 

Sen var det dags att landa i soffan och ta itu med sitt stränga lässchema. Läste ut Det låsta rummet igår, det gick egentligen lite för snabbt för min smak för man vill ju dra ut på njutningen som det är att hänga med Ruth och Nelson och de andra. Men 14-dagarslån är 14-dagarslån och om inte annat så blir väl någon annan glad. Påbörjade sedan Ninni Schulmanns Som vi lekte och läste tills det var läggdags. 

Idag är det städning och ridning på schemat, efter jobbet dårå. Funderar på om jag ska be att få byta från Köttbullen till Knubbis. Alltså, jag älskar ju Köttbullen, men ska jag vara ärlig så är det väldigt mycket ansträngning för att få ganska lite tillbaks, även om hon såklart har utvecklats jättejättemycket. Men jag har ändå ridit henne i tre år eller så, och då kanske man ändå ska kunna förvänta sig mer än att bli salig över att hon gör några steg i öppna eller skänkelvikning utan att man dör på kuppen. För min egen utveckling så kunde det nog vara bra att sitta på någon som ändå kan sina grejer. Ska prata med Veronica om det ikväll och höra vad hon tycker. 

Nu: jobbelijobb. 

Bilaga 4

 Bilaga 4

Det låsta rummet

Har läst Det låsta rummet av Elly Griffiths, fjortonde delen om min älsklingskaraktär, rättsarkeolog Ruth Galloway och kretsen kring henne. Detta är handlingen:

Coronapandemin har stängt ner Storbritannien och Ruth och dottern Kate isolerar sig i stugan i Norfolk. Deras enda sällskap är den vänliga grannen Zoe – till dess Nelson bryter mot karantänsreglerna. Han ber om hjälp med utredningen av en rad misstänkta självmord med kopplingar till en arkeologisk fyndplats. Snart inser han att Ruths granne Zoe är misstänkt lik en kvinna som stod åtalad för mord några år tidigare. Men den kvinnan hette Dawn. Ledtrådarna för Nelson allt närmare Zoe. Men innan han har lösningen försvinner hon, Ruth och Kate spårlöst. Nelson inleder en förtvivlad jakt för att hitta dem innan det är för sent.

Sträckläste den här boken, inte bara för att jag har fem böcker på 14-dagarslån utan också för att jag Ä-L-S-K-A-R Elly Griffiths böcker, både dom om Ruth Galloway och om Harbinder Kaur (borde det förresten inte komma en ny bok om henne snart? Skriv, Elly, skriv!). Den här var som väntat både spännande, allvarlig (vid ett tillfälle var jag tvungen att, mot mina principer, bläddra fram lite för att kolla så inte ett för mig otänkbart scenario skulle inträffa för i så fall hade jag nog gråtit ögonen ur mig), humoristisk och med ett slut som får en att genast vilja ha nästa bok i näven. Också intressant att läsa hur det var i England under början av pandemin, det var liksom lite annan tyngd i deras lockdown än här (sen visade det väl sig ändå att "vår" variant i alla fall inte var sämre än någon annans?). Den här boken får fem munskydd av fem möjliga, marsch iväg till bibblan.

Bilaga 3

 Bilaga 3

En tisdag

Dålig grej: fick visst känningar av nerven-i-kläm/den-självdiagnosticerade-slemsäcksinflammationen i axeln/överarmen trots att jag plockade bort armhävningarna på måndagens träningspass och att det inte kändes ett dugg vare sig då eller efteråt. Men dagen efter (dvs igår) gjorde det däremot svinont. Typiskt att få en sån där lömsk krämpa, det vore väl ändå rimligt att det gjorde ont NÄR jag tränar och inte efteråt? Aja, får väl vila från tabata några dagar och sedan plocka bort allt som har med armar att göra och sedan lägga till en och en för att hitta boven i dramat. Eller bovarna. 

Kom inte iväg i tid från jobbet och sen var jag tvungen att åka och köpa nya halsband till hundarna. De som Remus och Hilding har är nog snart 10 år gamla och fästet till ringen där man i sin tur fäster kopplet är väldigt slitet. Hade ju varit trist om det gick av bara för att de får syn på en katt eller något. Tage har ett halsband som en gång i tiden varit Hildings och det har också sett bättre dagar, och Laban har samma tunna lilla halsband som han hade som valp. Nu har mina hundar nästan aldrig halsband på sig för vi använder sele när vi promenerar, utan halsbanden används endast när de ska ut på en snabb kissrunda morgon och kväll, samt när de är ute i trädgården. Men det är ju klädsamt om de åtminstone håller ihop. Åkte först till Granngården, men där hade de inget som passade, vidare till Dogman men där hade de bara antingen stryp eller ickestryp och jag vill ha så man kan välja mellan ickestryp och halvstryp, så jag fick vidare till Arken Zoo där jag äntligen hittade en modell (och en prislapp) som jag tyckte var ok. Vill ju också ha olika färger på halsbanden, inte för att det spelar någon roll SÅ, men eftersom hundarna har lite olika storlek så vill man ju slippa stå och prova sig fram vilket halsband som passar. Inte för att det var dom färger jag skulle ha valt om jag hade kunnat välja fritt, men utbudet var begränsat ifråga om det så det fick bli ett rosa, ett svart, ett blått och ett gult. Alla dessa affärer ligger inom ett och samma deppiga område lite utanför stan där det också finns affärer som Jysk, Biltema, Elgiganten och Mio Möbler, som en lågbudgetversion av THE MALL dit känns som att folk vallfärdar om helgerna när de inte har något bättre för sig. 

Åkte hemåt, stannade vid motionsslingan och körde mina 10-sekundersintervaller trots att jag har GRYM träningsvärk efter i måndags. Åkte sedan hem, fiskade upp hundarna och gav mig ut i skogen med dom. Körde ett pass pilates när jag kom hem och sedan var det dags att slå sig ner i soffan och hänga med Ruth Galloway eftersom Det låsta rummet var en av de fem böcker som jag hämtade på bibblan i måndags. Tyvärr var det fjortondagarslån på ALLA utan någon möjlighet till omlån, så här gäller det att sätta upp ett strängt lässchema och hålla sig till det. 

 

That ploughs through the angry sea

Igår var det måndag och jag jobbade som ett litet hjon hela dagen, åkte sedan hem, tog ut hundarna på en runda och sedan testade jag mitt nya tabata-inspirerade träningsupplägg. Blev VÄLDIGT nöjd faktiskt.  Har nu ändrat från 60 sekunders övning med 10 sekunders paus emellan till 45 sekunders övning med 15 sekunders paus (fast med lite högre intensitet), plus har ändrat från 3x10 till 4x8 repetitioner samt lagt in lite mer pulshöjande grejer och tagit bort armhävningarna pga tror att det är de som är boven i dramat till min nerv-i-kläm/självdiagnosticerade slemsäcksinflammation i axeln, och plankan pga SÅ DJÄVLA TRÅKIG ÖVNING. Hatar generellt allt som är statiskt, så nu är det färdigplankat för mig så att säga. 

Började sedan kolla på dokusåpan jag älskar att hata: ROBINSON. Tyckte det var ett rätt töntigt upplägg med "unga mot gamla" (speciellt eftersom "dom gamla" var HELKASSA i alla tävlingar), men dom måste väl komma på något nytt. Tyckte också att de "hemliga" lagledarna var helsopiga. Den där pensionärs-Peter verkar ju vara urtypen för självgod och mansplainande gubbe, och hon den unga Alva? Alma? som bara lipade över hur joooooobbigt det var och tänk om folk blir aaaaaarga på mig? var ju inte heller mycket att hänga i julgranen om ni frågar mig. Gillade spontant ingen utom möjligen han den där Oskar i det unga laget. 

Åkte sedan till bibblan och lämnade böcker samt hämtade ut en hel drös nya. Åkte till stallet, och när jag kom körande på motorvägen så kom det en ambulans med blåljus på en påfart. Saktade in för att den skulle kunnae köra ut framför mig och sedan döna vidare rakt ut i vänsterfilen, men den körde så himla långsamt på påfarten, trots blåljuset, så jag fick glida förbi påfarten. I vanliga fall hade jag då lagt mig i vänsterfilen för att den på påfarten skulle kunna komma ut i högerfilen, men en ambulans med blåljus vill väl komma snabbt fram så jag tänkte att det var bättre att ligga kvar i högerfilen så att den, när den kom ut bakom mig, bara hade att glida över till vänsterfilen (som var helt tom) för att sedan försvinna i fjärran. Men jag vet inte om det här var någon himla nybörjarambulans, för den låg bakom mig i högerfilen och blinkade med helljus och hade som sagt även blåljuset på men utan att köra om? ALLA bilar låg och tryckte i högerfilen för att lämna vänsterfilen fri, men ambulansen kände sig tydligen också hemma till höger? Fick ett sånt sjukt djävla stresspåslag, man vill ju liksom inte vara i vägen för ett utryckningsfordon, men vad gör man när utryckningsfordonet kör med blåljus men samtidigt ligger och småfiser i 70 km/h på motorvägen? Det tog en halv evighet innan den körde om och försvann i fjärran. VAD I HELVETE, liksom?

Värt att notera: nästan ljust på kvällarna nu till och med när jag kör till stallet vid 18.30-tiden. Det känns som att det ALDRIG kommer att bli vår, det har varit kallt och grått och regnigt i hundra år nu. Kan liksom inte föreställa mig hur det är att gå ut utan mössa och halsduk, minns inte längre hur något ser ut när det är grönt. Men det påstås att det ska bli vår även i år så man får väl ha lite förtröstan. 

Till stallet istället, v 12 2023, pt 1

Igår var det äntligen dags för Bästa Måndagsgruppen™! Undrar vilken häst jag ska ha? sms:ade både jag och min dotter till varandra. Hon fick Trotjänaren och jag fick Knubbis. Knubbis har jag ridit några enstaka gånger på drop in men det var 2019, alltså FYRA år sen. Läste 2019 och tänkte att det är väl ett par år sen, men fyra? Ja, tydligen. Hur som helst. Då, 2019, så var jag endast måttligt imponerad av Knubbis, tyckte han var rätt oengagerad och hade liksom svårt att hitta knapparna så att säga. Men jag har sett andra rida honom jättefint och han är välskolad och kan sina saker. 

Igår hade vi ridlärare L och det var hårdkörning från första stund. Det var arbete på volter och knappt någon skritt, bara trav (under nedsittning) och galopp. Knubbis var lite knepig att komma överens med i traven, det var lite svårt att hitta själva dragläget eller hur man ska säga, hur mycket man kan mata på framåt och hur mycket man sedan kan fånga upp. Men så skulle vi galoppera. För mig har ju galopp blivit stora djävla projekt, först med Bulldozern, sedan Pojken och nu med Köttbullen. Först får man slita som ett djur för att få dom att fatta galopp för hjälperna, sedan får man slita som ett djur för att hålla igång den galoppen man får, och slutligen så är galoppen i sig, åtminstone Pojkens och Köttbullen, så himla fyrtaktig och klunsig och obekväm, lite som att åka traktor på en skogsväg, det skumpar samtidigt som det känns som att ryggen liksom går i sidled. Knubbis är visserligen inget kallblod, men inte heller att betrakta som en ädel ponny, plus att han ju såklart också går mycket nybörjarlektioner där han kan göra lite som han vill så jag förväntade mig ingenting. Men när jag fattade galopp så var det fan i mig nästintill som en utomkroppslig upplevelse, det var som om hela världen stannade runt oss. Han tog hjälpen direkt (bara en sån sak), det var liksom nästan bara att sitta till så var vi i galopp, och VILKEN galopp. Ni vet som när man rider en islandshäst och får till en riktigt bra tölt, så att det känns som att man sitter i en fåtölj och allting är helt stilla? SÅN var galoppen. Det var bara för mig att sitta och lite försiktigt mata på framåt då och då, och Knubbis gick på en volt och var så fin, så fin, och jag blev så kär, så kär. Förlåt, Köttbullen, men nu har du fått lite konkurrens här faktiskt. 

Var så uppfylld av detta att jag inte riktigt minns vad vi gjorde. Men vi red i alla fall både öppna och sluta, och Knubbis bara gjorde det (ja, med min hjälp förstås). Med Köttbullen får man ju nästintill jobba ihjäl sig och ändå bara vara glad om hon klarar ett par steg här och där, men det här märktes ju att det var en riktigt skolad ponny. Så kul! L var också nöjd med oss. Viktigt, hehe. Har anmält mig till en dressyrkurs på påsklovet så jag hoppas lite nu på att jag ska få rida Knubbis då. Har fått såkallad mersmak. Har också fått GRYM träningsvärk, men det är ju ändå lite gött va. Hashtag detärintehästensomgöralltjobb. 

Det händer visst grejer?

Det händer visst litegrann?

There's so many different worlds, so many different suns

Swish,så var ännu en helg förbi för att aldrig någonsin komma tillbaka. Min man har bytt ridgrupp och rider numera på fredagar. Det innebär han åker vid 17.30 och kommer hem typ 20.15-ish, ännu senare ifall han får för sig att besöka den lokala THE MALL som ligger på vägen till/från stallet (han får, till skillnad från mig som hellre skulle skära upp pulsådrorna med mitt Visakort än att frivilligt sätta min fot på ett köpcentrum, såna idéer ibland, oklart varför). Det är kasst såtillvida att vi inte längre äter middag tillsammans, vilket vi ju bara gör fredag-lördag-söndag, men nu alltså bara lördag-söndag. Äta middag tillsammans innefattar ju även att kolla på någon gemensam serie och snacka lite skit. Men å andra sidan får jag några timmars egentid, och det är ju inte heller så dumt.

Den här helgen drog viltspårsträningen igång med buller och bång. Det innebär iväg till spårskogen för att lägga spår på lördagen och sedan, beroende på hur det går med spårning och logistik och allting, allt från några timmar till en heldag i spårskogen på söndagen. Spårläggningen går till som så att man blir tilldelad ett "område" (som i bästa fall har någon form av tydligt markerad gräns i stil med en mur eller ett kärr, men oftast inte) där man förväntas lägga ett proffsigt spår till någon annan, medan någon annan gör motsvarande på ett annat område. Det låter lätt i teorin, men fastän jag har snavat omkring i den skogen (som förvisso är jättestor) i över tio år nu så blir jag helt blank i hjärnan så fort jag lämnar stigarna. Jaja, det är bara att göra sitt bästa och plocka fram sin mentala styrka för är det så att man lägger ett dåligt spår så får man minsann höra det vid den gemensammma genomgången efteråt. Sågning är ett för svagt ord, det är snarare skövling och slutavverkning som gäller. Och det låter kanske lätt att lägga ett spår och det är det också om man kan överblicka var man har gått, men spårskogen är så himla kuperad så det finns nästan inget område som är platt och så fort man har gått uppför en backe så tappar åtminstone jag direkt orienteringen. Svindålig täckning är det där också, så det hjälper inte ett skvatt med Google Maps eller Runkeeper eller liknande appar för de plockar slumpmässiga koordinater hej vilt och resultatet blir därefter. En gång för ett par år sedan skulle jag testa för att se om tekniken ändå inte hade utvecklats lite. Gick vad jag uppskattade var 50 meter (kunde fortfarande se min startpunkt), kollade för att se vad det stod i appen och enligt den hade jag gått 1,3 km. Så där har man ingen hjälp. 

Hur som helst. Steg upp på lördagen, åt frukost, tog med mig hundarna ut i skogen. Tog en runda som jag betecknar som "medium", 9.7 km och bortsett från en backe i början så är den helt platt. Kom hem, åt lunch och tog itu med min läs-stress, ville få klart Grannar i döden så jag kunde lämna den på måndagen när jag ska hämta ut nästa omgång av reserverade böcker. Hann också med att städa och sortera bland mina träningskläder som legat nedtryckta i en byrå och skämts både länge och väl. 

Har i modern tid (denna sida millenniumskiftet) tränat hyfsat regelbundet. Innan jag flyttade till nästan-Österlen så gick jag på gym i stan, vilket var smidigt, plus att jag började löpträna cirka 2007. Sen har jag gått på gym i ett par grannbyar (finns tyvärr inget sånt i nästan-Österlen, bara Friskis & Svettis som har ett pass i veckan i den lokala gympasalen men då är det ett sånt där medelpass med hopp och skutt och rätt mycket koordination som jag är urkass på), men tycker det är jobbigt att hålla på och passa tider (det fick jag väl göra i stan också, men då hade jag inga hundar att samtidigt gå tusen kurser med, har kanske också blivit bekväm(are)?) men framför allt känns det rätt onödigt både för plånboken och miljön att åka bil 20-25 minuter gånger två för att träna i kanske 45 minuter. Nu är det ju längesen jag skippade träning på gym till förmån för hemmaträning, men visst är jag SUGEN att gå på pass, ha någon som skriker KOM IGEEEEEN som Pischa i Biggest Loser. Gud vad jag skulle vilja ha Pischa som tränare (fast jag är inte beredd att betala en spänn för det, hehe). 

Hur som helst, började sortera bland träningskläderna. Hittade saker som: löpartights. Kan kanske bli aktuella igen om min plan med mycket långsam gradvis ökning av intervallträningen funkar. Hittade ett gäng sport-bh:ar varav nästan ingen av de svindyra Shock Absorber:na som jag och Jenny köpte upp oss på när vi tränade inför Tjejmilen och senare Göteborgsvarvet, passade längre. Det var ju tråkigt. Vet inte riktigt vad som har hänt med kroppen, för andra träningskläder som jag hade i ungefär samma veva passar ändå ok, men Shock Absorber verkar vara gjord för någon annan kroppstyp än den jag tydligen har blivit 10+ år senare. Aja, det är väl inte hela världen, tänker jag. Hittade också min gamla löparjacka och det var lite den som jag var ute efter eftersom jag känner att mina intervaller visserligen ju är  otroligt blygsamma, men efter hand som temperaturen (och även tiden för löpning) kommer att öka  så kommer det inte vara görbart att springa med vinterjacka. Mitt upplägg är att jag svänger förbi motionsspåret på vägen hem från jobbet, det funkar visserligen att springa med hundarna men det är inte en idealsituation. Har med mig badskor i bilen och eftersom jag i princip ALLTID går klädd i Adidasbyxor, a k a narkotikajeans, så är underkroppen inget problem, men något tunnare än en vinterjacka hade ju varit att fördra. Men det har jag alltså nu, bra-bra.

Åkte sedan iväg till spårskogen och lade spår, sen var det bara hem, laga mat, kolla på tv (vi har börjat kolla på Kleo på Netflix, den är rätt bra) och sen blev jag väl trött och gick och lade mig i vanlig ordning. På söndagen var det dags för upp till bevis för ens egna tvivelaktiga spårläggartalanger i allmänhet och Labans spårförmåga i synnerhet. Han har inte gått ett spår sedan i maj förra året, nu tror jag absolut inte att hundar "glömmer hur man spårar" som vissa påstår ibland, men det var första gången han gick ett nattgammalt spår. Men det gick faktiskt jättebra, han larvade fram som om han aldrig gjort något annat. Spåret blev faktiskt också rätt bra, fick lite kritik för att det gjorts onödigt svårt för orutinerade hundar men på det stora hela hade jag fått till det bra. Dock var spåren bara cirka hälften så långa nu som de ska bli sen, så det kommer att finnas rikliga möjligheter till att klanta till det och göra bort sig, hahaha.

Allt flöt dock på bra, vilket inte hör till vanligheterna, så jag var hemma redan strax efter 14.00. Kändes ju lite lyxigt att både hinna med spårträning, matlagning, brödbakning etc, och ändå hinna slappa några timmar i soffan. Kollade ikapp på Biggest Loser och sen fick jag inspiration och satte ihop ett nytt tabata-inspirerat pass till mig själv på 4 x 8 repetitioner istället för 3x10 som jag kör nu. Plockade bort armhävningar och övningar med "hantel" (använder ett svingammalt och tungt strykjärn) p g a att den här nerven-i-kläm eller inflammerade slemsäcken (ny pigg egenställd diagnos) i vänstra axeln/överarmen fortfarande inte har gett med sig helt (men har blivit mycket bättre), så det är kanske dumt att utmana det ödet. Ska testa idag och se hur det känns. 

Ja, det var väl helgen det. Veckan som följer innebär inget märkvärdigt vad jag vet och nästa helg blir upprepning av den som precis gick. Sedan är det en helgs "paus" från spårträning och sen är det påsk! Som kommer att innehålla en massa spårträning, för det är såna tider nu. Mycket egentid för min man, hehe. 

Grannar i döden

Har läst Grannar i döden av Lucy Foley och det kan du också göra. Har tidigare läst och gillat Nyårsfesten och Bröllopsfesten (tyckte det var lite synd att den här inte fick titeln Grannfesten, hehe). Detta är handlingen:

En rik societetskvinna. En akoholist. En vilsen tonåring. En kvinna på bristningsgränsen.

Alla är de grannar. Men bara en av dem är en mördare.

Jess lämnar London i behov av en nystart. Hennes halvbror Ben lät knappast överlycklig när hon ringde och frågade om hon fick tillbringa några nätter på soffan i hans lägenhet. Men han sa inte nej. När Jess anländer till det vackra huset i Paris slås hon av hur stor och pampig hennes brors lägenhet är. Men själv är han spårlöst försvunnen.

Jess börjar söka i spåren efter sin halvbrors försvinnande, och lär samtidigt känna de andra hyresgästerna i huset. De är en eklektisk samling människor, och alla verkar de dölja något. Och Jess börjar känna sig iakttagen. Någon vill henne illa.

Jamen det här var en spännande historia, om än lite rörig, berättad ur olika perspektiv och den hoppade också lite hit och dit i tiden. Det var bra driv och själva intrigen var rätt så komplex och ibland oförutsägbar. Störde mig lite på ett visst överanvändande av franska ord och fraser som jag inte direkt tyckte tillförde något, man fattar väl att franska personer bosatta i Frankrike pratar franska med varandra utan att det måste dunkas in typ Mais oui och Naturellement i var och varannan mening. Men i övrigt var det spännande. Den får fyra flaskor rötjut av fem möjliga. 

Nutidsorientering

 Vi tar ett litet hopp till nutid. 

We'll all hang on behind

Jag är en sån människa man nästan kan ställa klockan efter, i alla fall på vardagarna när man ska upp och iväg till jobbet. Går upp samma tid, gör exakt samma saker, sätter mig i bilen nästan på minuten vid samma tidspunkt, osv. Brukar därför också möta en tom buss varje morgon där det i normala fall står EJ I TRAFIK, men den här veckan har det istället stått BUSS OCH KRAM. Gulligt och det gör mig på gott humör (vilket jag i princip aldrig är så dags och på väg till jobbet), så mera sånt tack, Skånetrafiken.

Igår stod det intervallträning på schemat. Det låter ju superavancerat och inte alls de 20 minuter av 10 sekunders löpning och 50 sekunders gång som det faktiskt är. Det var en PLÅGA som inte hade med "löpningen" att göra utan för att jag fått en vad som i min Komvuxtyskabok benämndes som riesengroße Blase an den Füßen, vilket är en av de tre mycket oanvändbara meningar som jag minns från den termin jag gick en kvällskurs (de andra två är Ich brauche noch ein Kissen och Die Minibar ist leer, med reservation för felstavningar). En jättelik blåsa på insidan av stortån som behagade spricka och sedan gjorde det SVINONT när liksom själva köttet skavde mot ett annat plåster som jag hade på tån bredvid. Inte blev det bättre av att motionsslingan där jag företog mina övningar nyligen har varit utsatt för avverkning, så själva spåret är helt knöligt av skogsmaskiners tunga däckavtryck. Då är det ju tur att man bara ska springa 10 sekunder i taget, men det var inte skönt att gå heller så det gjorde inte saken bättre. Aja, det var bara att bita ihop. Åkte hem, släppte ut hundarna i trädgården, städade lite, åt kvällsmat och åkte sedan iväg till stallet.
Funderade på om jag skulle åka inom bibblan på vägen, för jag hade flera böcker att hämta men här får man ju vara lite strategisk va. Ska träna viltspår i helgen så då lär jag inte hinna läsa så mycket, och är det 14-dagarslån så är det bättre att hämta ut på måndag, för lånetiden börjar inte ticka förrän då. Började på Lucy Foleys senaste igår, men den kommer jag nog att bli klar med i helgen så jag kan hämta min hög på måndag där bland annat Ellie Griffiths senaste väntar. SOM JAG HAR LÄNGTAT! 

Igår på jobbet fick jag en sån där idiotfråga från en mindre vetande. Vi har en sån där lamineringsapparat och det finns säkert otroligt avancerade såna, men vår har en vippkontakt för ON och OFF och sen är det en lampa som det står READY på som lyser rött när man startar och grönt när man kommit upp i rätt temperatur för att börja laminera. Fick då den här frågan: När det lyser grönt, betyder det att man kan börja laminera då eller är det när apparaten är i viloläge?  Frågan ställdes av en som ändå är någon form av civilingenjör, men som eventuellt fick examensbeviset i cornflakespaketet. Jag svarade lite oengagerat att när READY-lampan är grön så kan man börja laminera, och sen var det väl inget mer med det tyckte jag, men när första personen hade skuttat iväg för att laminera så kom en annan person och hade åsikter om att jag inte hade tittat på personen jag pratade med när jag besvarade frågan, för det ska man tydligen göra för att signalera att JAG SER DIG. Vad är det för djävla bullshit? undrar nu jag. Svarade lite halvsurt att jag är faktiskt snart 55 år och då kan man väl själv bestämma åt vilket håll man tittar när man svarar på frågor. Hade lust att tillägga "som inte ens en treåring hade ställt", men bet ihop. 

Till stallet istället, v 11 2023

Som väl var så var det ingen fara med Köttbullens ben. Hon hade stegrat sig inne i boxen (hon gör så ibland, ingen fattar varför) och liksom fastnat lite med benet i boxgallret (inte fastnat så att hon hängde fast, men på något vis fått oskön närkontakt), så det var väl det som ömmade lite även om hon inte alls reagerade när jag (eller personalen, för de hade ju såklart kollat henne när det hände) klämde på benet. Igår var hon i alla fall som vanligt igen, och det hade hon varit redan förra fredagen. Skönt. 

Vi värmde upp med lite framdelsvändningar och det tyckte Köttbullen var öken. Sedan skulle vi rida en liten bana som var så här: Vid A låg det som en korridor med bommar som man skulle rida genom i trav. Den var inte rak utan typ som övre halvan på en hexagon, plus smal så den krävde att man hade koll på sin yttersida om man säger så. Sedan skulle vi trava längs med spåret, vända in på kort diagonal mellan B och C, sedan från C direkt in på en volt, nästa gång man kom till C så direkt in på kort diagonal till E, och så vidare upp till bomkorridoren. Det lät ju inte så svårt, tänkte jag NAIVT, för det var jättesvårt och jättejobbigt. Korridoren gick ändå rätt bra i trav, men det var svårt att rida en spikrak diagonal och sedan ha typ ett steg på sig att ställa om till volt, och sedan när man kom ur volten hade man typ ett steg på sig att rakrikta. Dessutom kom folk lite kors och tvärs och fastän vi bara var fem stycken så lyckades vi ändå nästan krocka. Häxan var värst, måste ibland stanna och ta små mikropauser pga krämpor (tror jag) och hon är fan i mig ALLTID i vägen oavsett vad man gör, men här var ju någon slags all time high av att vara på fel plats vid fel tillfälle. Har bestämt mig för att bara strunta i henne när vi rider, men det är svårt att inte störa sig på sånt, man kan väl i alla fall försöka vara någonstans där inte övningen ska utspela sig?

Sen när det började gå lite bättre i traven skulle vi göra samma sak i galopp. HAHAHA. Kan säga så här, att jag fick många tillfällen att öva fattningar, för Köttbullen fattade (hehe) inte det där med att galoppera på kort diagonal, eller så var det folk i diagonalen när man red på volten eller tvärtom. MEN: fick till en del fina fattningar där jag riktigt kunde känna hur hon satte bakdelen under sig istället för att bara flyta iväg på bogarna. Så den biten var jag supernöjd med. 

Bilaga 2

 Här har vi bilaga 2, också mycket saftig läsning.

All day long I think of things but nothing seems to satisfy

Igår hade jag medarbetarsamtal med min chef, eller han hade med mig eller hur man nu ska uttrycka det. Det gick väl bra, han är nöjd med mig och jag är nöjd med honom och de "success criterias" som vi kom överens om kändes nästan löjligt rimliga. Sen kunde jag ändå inte prata öppet om ALLT för det är så lyhört här på jobbet och det behövde ventileras om en person vars progression inte går som förväntat, så det blev en del halvkvädna visor som mynnade ut i ett "vi får prata om det vid ett annat tillfälle". 

Jobbade, åkte hem, gick ut med hundar, kom hem igen, provade att köra ett "pulspass" med LOW IMPACT TABATA på Youtube. Jo, men visst blev jag lite svettig och fick upp pulsen, men SÅ jobbigt var det inte. Plus att det bara var 14 minuter långt, så det kändes nästan som att det var över innan det ens hade börjat. Får väl googla vidare och se vad jag kan hitta för lämpliga övningar så jag kan bygga ihop mitt eget perfekta vad det lider.

Nu kommer skämskudden fram: För ett tag sen köpte jag såna här DETOX-plåster som man ska sätta på fötterna. Först vill jag bara säga att jag egentligen inte alls tror på att kroppen behöver särskilda grejer för att göra sig av med "slaggprodukter" i allmänhet, och i synnerhet inte att dessa skulle lämna kroppen genom att man sätter några himla plåster med fläderbark eller vad det nu är på fötterna om nätterna. Då har väl evolutionen ändå misslyckats rejält om det inte skulle funka utan sånt, kan jag känna. ÄNDÅ kom jag på mig själv med att lägga en sådan 15-dagarskur med fot-detox-plåster i kundkorgen i samband med att jag köpte järntabletter på någon hälsokostsida för ett tag sen "för det kan ju inte skada att testa". Helt obegripligt vad man kan göra för att komma upp i ett belopp som genererar fri frakt på en beställning. 

Aja, har man nu tagit detox-plåstren i båten får man väl prova att ro dom i land, tänkte jag igår (de har legat och liksom mognat till sig ett tag, eller om det bara var min tanke som behövde det) och klistrade mina fotsulor fulla av örter och bambuvinäger eller vad fan de här plåstren nu innehåller. I morse tog jag av dom (för det ska man göra) och då var de (plåstren alltså, inte fötterna) lite gråaktiga. Det påstås bli så för att "gifterna lämnar kroppen", vilket jag påstår är en BLUFF, men jag återkommer om 15 dagar med en rapport om hur lurad jag högst sannolikt har blivit, stay tuned för den kanske inte så jättespännande fortsättningen. 

Ikväll är det ridning, hoppas att Köttbullen är okej. Och sen är det fan i mig fredag? Dagarna går så sjukt fort och om en månad är det påsk. I helgen ska det tränas viltspår på söndag, vilket innebär att man får ta sig till spårskogen även på lördagen för att lägga spår. Det ska bli till ungefär lika delar kul att komma igång och jobbigt att hela helgen går åt till det. Men sådär känner jag ju för cirka ALLT som innebär att korsa tomtgränsen annat än till fots på min lediga tid, det är alltid ett motstånd även för sånt som jag vet garanterat kommer att bli kul när man väl är där. Sån är jag, tydligen. 

 

Familjen Lambs återkomst

Har läst Familjen Lambs återkomst av Lisa Jewell och det ska du också ta och göra, fast först måste du såklart läsa Familjen Lambs hemlighet. 

Detta är handlingen:

Tidigt en morgon tillkallas kriminalkommissarie Samuel Owusu till en fyndplats. Ett lik har spolats upp på Themsens strand, och det visar sig ha koppling till ett trettio år gammalt cold case. Ett fall då tre människor hittades döda på ett köksgolv i fashionabla Chelsea i London.

Samtidigt får Rachel Rimmer en chock när hon får höra att hennes make Michael hittats död i källaren i hans hus i Frankrike. Dödsfallet verkar suspekt, och den franska polisen vill omedelbart intervjua Rachel. Men hur mycket vågar hon berätta för dem?

Och så är det Lucy Lamb, som efter trettio års flykt äntligen återvänder hem till London.

Alla dessa människor hör ihop på något sätt. Men hur?

Det är cirka två och ett halvt år sen jag läste föregångaren, alltså Familjen Lambs hemlighet, och fastän jag tyckte den var toppenbra tog det lite tid att komma in i den här uppföljaren och komma ihåg de på gränsen till lite för många karaktärerna. Men sen föll bitarna på plats och naturligtvis blev det spännande och välskrivet, precis som man kan förvänta sig av Lisa Jewell. Störde mig lite på att man pratade om (att Phin rest till) Afrika som om det var ett land och inte en hel kontinent, plus att man lite får känslan av att Chicago endast var snäppet större än typ Borås, där det hur enkelt som helst kunde hitta någon som kände någon som kände Phin. Men det är väl petitesser. Den här boken får fem cold cases av fem möjliga, marsch iväg till bibblan.

Nobody ever knows when you go

Överlevde gårdagens kick off och tydligen var det någon/några som hade protesterat mot de såkallade samarbetsövningarna, så istället blev det en gruppdiskussion om hur man ska kunna förbättra samarbetet där det egentligen inte sades något som inte sagts tusen gånger redan, men det var ju åtminstone vilsamt. Jag samarbetar egentligen inte längre med så många på de som jag delar fysisk arbetsplats med, så för mig är det ju lite skitsamma. 

Kom hem senare än vanligt (16.00!) och då hade min man redan varit ute med hundarna så jag blev lite wild and crazy och gick en promenad utan hundar. Det kändes konstigt, men samtidigt rätt skönt för då kan man liksom ånga på i sitt eget tempo och behöver inte hålla på och trassla med koppel eller stanna för att någon prompt måste nosa och kissa på Just. Den. Fläcken. På. Marken. 

Lade in min 20-minuters intervallträning i denna promenad också, det kändes lite segt men jag var ju också trött efter lång dags färd mot jobbslut samt hade sovit som en kratta på natten. Kom hem, tränade ett pass pilates och sedan satt jag och googlade övningar till mitt nya tabata-upplägg som en annan träningsnörd. Nu kör jag ju inget klassiskt tabata-upplägg (som är 20 sekunders högintensiv träning, 10 sekunders vila, gånger 8), utan det här är väl mer "tabata-inspirerad träning" men det är så jobbigt att skriva det varje gång och jag tror inte hellre att det är någon ortodox tabata-polis som läser detta.

HUR SOM HELST. Förra veckan fick jag ju någon "nerv i kläm" eller något sånt i vänstra överarmen, vilket var oerhört irriterande för oftast kändes det inget men i vissa rörelser var det som att få en oerhört kraftig änkestöt (utan att ha slagit i någonting). Saker som utlöste detta var till exempel att gå in genom en dörr och stänga den efter sig lite i farten, ta på säkerhetsbältet i bilen, dra ner och dra upp byxorna, ligga i sängen och dra upp täcket, och det är ju ändå saker som man gör ett antal gånger per dag, och varje gång kändes det som om någon bokstavligt talat körde in en kniv eller ett glödande järn på en mycket specifik punkt och sedan strålade det smärta via triceps ner mot armbågen. Djävulskt irriterande om ni frågar mig. 

Ja, men det började i alla fall ge med sig i helgen och i måndags kändes det i princip ingenting så jag tränade som vanligt men var lite försiktig med armhävningar och en övning där jag lyfter ett för djävla tungt gammalt strykjärn som en hantel (man tager vad man haver). Kände inget när jag tränade, men igår kändes det värre än vad det gjort i måndags (inte lika illa som förra veckan, men ändå som ett bakslag), så därför tänkte jag att jag skulle skippa armhävningar och sånt ett tag framöver, men då behövde jag ju hitta något annat som jag kunde göra istället. Tyvärr är jättemånga övningar såna som inkluderar att man ska hoppa, och eftersom mina RÖTNA knän blev mycket bättre när jag slutade med sånt så känns det som att jag inte ska ner i det träsket igen. Och då är man ju lite begränsad. Kom inte på något solklart eget upplägg så i eftermiddag ska jag testa ett "low impact tabata"-pass för SENIORER som jag hittade på Youtube. Jag tycker ju absolut inte att jag har någon åldersnoja, men fan vad det kändes oskönt att  inse att man nog får räknas som "senior" vid det här laget. 

Sen läste jag en stund och sen var det läggdags, hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

En måndag i mitten på mars

Igår eftermiddag kom ett mail om att kvällens ridning var inställd pga sjukdom. Blev såklart besviken (det kunde ju ha hänt förra veckan istället när jag var opepp pga hoppning), fast inte lika besviken som jag skulle ha blivit om jag inte haft torsdagarna också. Nu är det ju ändå bara några dagar till nästa ridlektion så då gör det inte så mycket. Fast trist ändå såklart eftersom man ju ändå gillar att hänga med Bästa Måndagsgruppen™. 

Kom hem, tog ut hundarna i skogen, NJÖT av plusgrader och milda vindar. Snön låg endast fläckvis kvar och fåglarna kvittrade och det var allmänt GÖTT. Hade bra tempo och liksom studs i steget och det kändes som att jag hade kunnat gå hur långt som helst. Bästa känslan. Kom hem, körde ett pass tabata, gick till bibblan för att lämna och hämta böcker. Där skedde det här surrealistiska: När bibliotekarien kom fram till hyllan för beställda böcker för att leta rätt på min så meddelade hon plötsligt att hon hade en blodtrycksmätare på sig och nu var hon tvungen att stå stilla en stund. Jaha, sa jag, för vad svarar man på sånt, och sedan följde ett par minuter där vi båda stod som om någon tryckt på paus på universums stora fjärrkontroll, och så stod vi tills blodtrycksmätaren pep till och filmen så att säga rasslade igång igen och allt fortsatte som vanligt. Hann tänka allt möjligt under de där minuterna, för bibliotekarien stod som förstenad med blicken fäst i fjärran, mest vad jag skulle göra om bibliotekarien av någon anledning skulle falla ihop för det var bara hon och jag där, vem kontaktar man efter 112 för att meddela att bibblan måste stänga? Finns det någon jourhavande bibliotekarie eller vaktmästare eller hur funkar det? Men det var ju ingenting jag behövde bekymra mig om i verkligheten, och det kändes inte heller som att det var läge att fråga så det gjorde jag inte utan studsade hem via den jättelånga uppförsbacken (som var precis lika lång och jobbig som förra veckan). 

Kom hem, åt kvällsmat, tittade på det sista av förra veckans Biggest Loser eftersom jag pausade det i söndags för jag skulle börja med middagen och sedan glömde jag att jag hade en bit kvar. Blev lite sur för man fattade ju att det var Hampus som skulle åka ut eftersom man innan invägningen fått se ett klipp där vågen visade -1,3 kg och han var sist att väga sig och alla andra hade gått ner mer. Då hjälper det ju inte att trycka in en massa klipp på att han och andra säger olika varianter på Jag trodde han skulle göra bra siffror denna veckan (det är dock enligt mig inte på något sätt obra att ha gått ner 1,3 kg på en vecka, det är väl snarare vad man i den verkliga världen skulle betrakta som "helt rimligt", men nu lever vi ju i en värld där quick fixar på tv är det nya svarta). Synd i alla fall för han var en av tre jag hejar på. De andra två är Filip och Moa. Anteckna och gå vidare. 

Sedan började jag fixa med årets tomatsådd. Gjorde i ordning 30 krukor med lite olika sorter och tänkte att 30 tomatplantor är ju ändå rätt så rimligt. Fast sen vet jag hur det blir. Jag brukar sätta tre frön i varje kruka fastän jag VET att nästan alla gror, så det slutar med att jag har kanske 80 tomatplantor, för man kan ju inte med att slänga någon, som ska planteras om och vattnas och gödslas och bäras omkring på. Sen brukar jag faktiskt ändå slänga de ynkligaste när det är dags för slutliga utplanteringen, för mitt växthus är inte jättestort. Men i år ska jag satsa på frilandstomater. Också. Hehe. 

Gick och lade mig i god tid, tyvärr hann min man somna innan jag gjorde det och sedan gick mitt sömntåg i takt med att hans snarkningar tilltog. Varmt var det också, så till slut gick jag och lade mig i mitt Flickrum™. Slumrade till, men så plötsligt var Laban på nedervåningen och stod och skällde på något. Gick och hämtade honom och han kröp så villigt ner under täcket med mig, men sedan låg han och vände och vred på sig och sedan hoppade han ner på golvet igen och ville gå in till de andra, men det vågade han inte riktigt så jag fick följa med honom. Det pågår lite maktkamp mellan Tage och Laban där Tage inte drar sig för att lappa till Laban om Laban begår något övertramp. Att hoppa upp i sängen på fel ställe kan mycket väl räknas som ett grovt övertramp i Tages värld, så där får man vara med och försöka styra upp lite. Jaha, sedan hade ju sömntåget passerat så många stationer att det knappt kändes lönt att ens försöka somna eftersom klockan ändå skulle ringa snart. Blää. 

Igår var det kick off på jobbet, det är det idag också och idag står det någonting så vedervärdigt som "samarbetsövningar" på schemat. H-A-T-A-R verkligen sånt, som tur är så verkar det bara vara avsatt ett par timmar för det. Minns en gång när jag anmälde mig till en facklig kurs som hette "bättre kommunikation" eller något liknande i tron att man skulle kunna få lite tips och tricks i denna uppenbarligen mycket svåra konst. Det var kanske 60 personer på den utbildningen och till min stora fasa blev man genast ihopparad med någon annan random person, och så skulle den ena blunda och den andra varsamt fösa runt en medan man, antar jag, kommunicerade kring hur man skulle gå för att inte krocka med någon annan eller gå in i en vägg eller liknande. Där gick ju definitivt gränsen för vad jag tänkte utsätta sig för, så av dessa kanske 60 personer var det alltså en (1) som fick häva upp sin ljuva stämma och meddela att "det där tänker jag inte göra", och det innan jag ens såg den svettiga gubben som skulle vara min partner in crime i detta. Svettiga gubben fick baxas runt av kursledaren istället medan jag drack kaffe och tittade på när hela Best Westerns hotellfoajé fylldes av människor som verkade låtsas vara siamesiska tvillingar på fyllan och tänkte HERREGUD. 

Aja, det är bara att fylla kaffekoppen och ta sig igenom även den här dagen. 

I'd rather see the sunrise in your eyes

Jaha, ännu en helg har passerat och nu går vi in i vecka 11. Vi ska ha kick off på jobbet måndag-tisdag och jag är på plats tidigt, precis som vanligt, för att förbereda det sista, precis som vanligt, fast egentligen har jag inte så mycket med den att göra längre, så det är inte som vanligt. Har ju alltid jobbat väldigt hands on och tight med produktion, men sedan några år tillbaka gör jag inte det längre även om det såklart inte går att leva helt i sin egen lilla bubbla på ett så litet företag som vårt. 

I fredags såg jag årets första tofsvipa! Eller tofsvipor för att vara korrekt, det var faktiskt två stycken som cirklade omkring över backarna som jag knogade mig uppför. Enligt mig är tofsvipan ett bergsäkert vårtecken och ännu muntrare blev jag när jag senare passerade en myrstack där det rådde full aktivitet. Myrorna har väl aldrig fel, tänkte jag belåtet och blev därför jättejättebesviken när det sedan kom snö natten mellan lördag och söndag. Tänkte på hur deppigt det måste vara att vara myra och vakna upp ur sin vintersömn (eller vad de nu gör på vintern) och känna solen lysa och det är varmt och gott, och så nästa dag är allting täckt av snö och man får dra sig tillbaks in i stacken och bida sin tid (eller vad nu myror gör när det snöar). Men denna vecka ska det bli många plusgrader och regn, så myrorna och jag förhoppningsvis kan fortsätta med vårbestyren. 

Gick långpromenad i lördags, solen sken och även om det var kallt och lite blåsigt så var det friskt och gött. Sedan var det väl det gamla vanliga, ligga på soffan och läsa, kolla ikapp på Biggest Loser och Sveriges Mästerkock, som nog är det enda jag ser på tv just nu. På kvällen såg vi en film som hette I don't feel at home in this world anymore som inte var så dum (finns på Netflix). 

Igår skulle jag befinna mig i grannstaden klockan 10.00 SHARP för att träffa lite taxmänniskor inför den kommande viltspårträningen, så då blev det bara en kort men rask morgonpromenad. Satt sedan i 3 timmar i en liten föreningslokal och lyssnade på viltspårsnack, ska jag vara helt ärlig så var det inget nytt under solen men det var obligatorisk närvaro så det var väl bara att gilla läget. 

Min plan var att så tomatfrön denna helg, men av detta blev det intet. Har i alla fall köpt såjord och plockade fram min (jättestora och välfyllda) låda med fröer samt rengjorde mina miniväxthus igår, men sedan tyckte jag inte att jag hade tid att göra mer än så. Såklart hade jag TID, det var inte som att jag gjorde detta klockan 22.30 på söndagskvällen, men ville inte känna någon stress eftersom jag ändå tycker det är mysigt att sitta där och pilla och påta, och inget som ska stökas undan så fort som möjligt bara för att man även måste hinna med att laga mat och baka bröd och kolla på handboll på tv, för det var väl vad jag gjorde sedan. 

Vad jag också gjorde igår: körde en pytteliten och ytterst blygsam intervallträning i löpning. Skrev ju för ett tag sen om ett ej-så-raketforskningsbaserat tips från en fysioterapeut  som går ut på att vänja kroppen gradvis vid den belastning som den uppenbarligen protesterar mot. Beskrevs som "lite som att  sitta och mata ett bångstyrigt barn med en spännande tugga i taget för att se om det accepteras". Så igår var det jag som ställde in intervalltimer-appen på 10 sekunders löpning och 50 sekunders gång i 20 minuter, något som jag tidigare skulle ha avfärdat som löjl. Inte ens när jag började med löpträning (2007, efter att min dåvarande chef hade anmält ett lag till Humlestafetten) utan att ha sprungit ett steg  i vuxen ålder utom möjligtvis för att hinna ikapp bussen, så började jag så här blygsamt, utan då var det fan i mig bara ut och kriga sig runt en femkilometersrunda fastän man i det närmaste behövde syrgas både under tiden och efteråt. Men på den tiden var man ju "lite yngre" (39 jordsnurr) och efter att ha dragits med allehanda skador och krämpor större delen av min såkallade "löparkarriär" så har jag liksom kommit till vägs ände, känns det som. Så då får man tänka om och tänka nytt, däraf detta upplägg. Som visade sig gå ganska jämnt ut med tvåkilometersslingan på det enormt kuperade elljusspåret här i byn och kändes BRA! Alltså även efteråt, för det är inte som att min tradiga diskbuktning säger ifrån i löparspåret, utan det kommer surt efteråt. Men nu: inga problem. HURRA! Min plan är nu att köra detta upplägg ett par gånger i veckan hela mars för att sedan öka till 15 sekunders löpning och 45 sekunders gång i april och så väldigt sakta men förhoppningsvis också säkert ta det vidare därifrån (till nästa steg som då blir 20 sekunders löpning och 40 sekunders gång, osv).

Vad händer då i mitt spännande liv den kommande veckan? Ridning ikväll och på torsdag, sen är det viltspår i helgen. Vilket innebär spårläggning på lördag och träning på söndag och sen finns det sannolikt inte vare sig tid eller ork till så mycket mer än så. Så kommer det att vara nu de tre kommande helgerna, sedan är det paus en hel helg och så kör vi skiten ur hela påsken istället. Tur man gillar både frisk luft och motion, för det kommer att bli gott om båda delarna. 

I övrigt är det bara jobb och jobb, för att citera den där musen i Askungen. Blir så irriterad på en kollega för han har sparat en massa information som alla behöver komma åt i tusen olika mappar enligt en logik som bara han förstår sig på, vilket innebär att så fort någon annan behöver den informationen så får den personen lägga en halv dag för att klicka sig igenom ett mappsystem som man i princip behöver vara kvantfysiker (inklusive beaktande av Heisenbergs osäkerhetsprincip) för att förstå hur det är uppbyggt. Det finns ett gemensamt system som man gemensamt bestämt att alla ska använda och att filer ska heta enligt en gemensam nomenklatur för att det ska vara möjligt för alla att hitta i denna djävla DJUNGEL, men det skiter nämnda kollega i. En annan kollega skrev ett mail i fredags och föreslog att första kollegan skulle lägga informationen enligt det system som man bestämt att det ska vara i, men fick bara till svar att han (första kollegan) "inte hade några ambitioner att ändra i X-mapparna".  Vafan är det för djävla svar? Hade en annan kollega för många år sedan som alltid väldigt överlägset sa "jag kan inte se att det tillhör mina arbetsuppgifter" så fort han blev ombedd att göra något där galoscherna av någon anledning inte passade. Blir så sur när vissa (nästan) alltid kommer undan med (nästan) allt. 

Jaja, nu är det väl bara att släppa det och köra vidare in i kaklet. 

Mörkare än döden

Hat läst Mörkare än döden av Cara Hunter och det tycker jag att du också kan ta och göra. Så här har jag tyckt om tidigare böcker:

Hemmets trygga vrå

I mörkret

Ingen utväg

All denna vrede

Hela sanningen

Det här är alltså sjätte delen, och jag är vid det här laget minst sagt överförtjust i Adam Fawley och hans team. Detta är handlingen:

Oxfordpolisen får larm om att en kropp har hittats på en enslig gård i utkanten av staden och kriminalkommissarie Adam Fawley beger sig till mordplatsen. Vad som först verkar vara ett inbrott som gått snett visar sig snart vara något mycket värre.

Polisen finner kopplingar till en högprofilerad utredning från flera år tillbaka där en familj slets isär av mordet på ett barn och ett påstått rättegångsfel.

När pressen får reda på kopplingen blir de som galna och plötsligt är Fawley och hans team under hårdare granskning än någonsin förr. Och när man gräver i det förflutna hittar man sannolikt några skelett.

Jamen det här var en riktigt spännande historia som levde upp till de rätt höga förväntningarna och såklart vill jag ha mer-mer-mer. Ska Adam söka tjänsten som sektionschef? Kommer fjäskiga Carter att drabbas av karma för att han tog åt sig hela äran för Sargents jobb? Hur ska det gå för Quinn som sambo? Hansen, honom vill man ju (liksom Sargent) lära känna bättre, osv. Skriv, Cara, skriv! Den här boken får fem kvinnofängelser av fem möjliga. Schas till bibblan med er.

Till stallet istället, v 10 2023

Igår var det dressyr med Köttbullen, yay. Det hade varit någon form av ommöblering i stallet sen förra veckan, så när jag sladdade in till ponnystallet så stod det ett russ i Köttbullens (fd) box. Fick veta att Köttbullen hade flyttat in till det som kallas "7-hästars", som är en avdelning i storhäststallet. När jag började rida på denna ridskola för tusen år sen så var denna del avsedd för privathästar och man fick som vanlig dödlig knappt sticka in snoken där, men nu är det alltså en del av lektionshästarnas stall och där står några av de större ponnyerna. Det var ju lite kul för mig att få träffa min grupp annat än i ridhuset, hehe. Har ju annars varit lite isolerad ute i ponnystallet, eller isolerad är ju fel ord, men jag har träffat få personer över 10 år. 

Vi skulle rida öppna och det gick faktiskt rätt så bra även om jag tyckte att Köttbullen som vanligt stod emot i sin högersida, plus att hon kanske inte riktigt gick fram ordentligt. Men hon är ju en latmaja som gör allt för att komma undan så jag tänkte inte så mycket på det utan vi kämpade på. Trodde knappt det var sant när ridlärare V sa att "nu är klockan 18.40" (vi slutar 18.45) för jag tyckte att vi precis hade börjat, men sådär är det ju jämt. Sen sa V att hon tyckte att Köttbullen gick lite, lite orent och när jag kände på hennes ben efteråt så tyckte jag att det högra var lite varmare än det vänstra. Det tyckte V  också när jag bad henne känna, så det var ju inte så kul. Smorde med kylliniment och så får man bara hoppas på att det var något tillfälligt. 

Bilaga 1

 Bilaga 1

Guilty feet have got no rhythm

Igår kom jag till jobbet, startade datorn och jobbade som en galärslav i tre timmar för att fixa till en grej som var lite bristfällig och som revisorn börjat gräva i men som jag lite lyckades snacka bort för stunden, men som nu alltså skulle se ut som att det varit klart exakt hela tiden. Fixade det och var utomordentligt nöjd med mig själv och sedan ställdes såklart inte en enda fråga mer om detta. Suckelisuck. Sen skulle nån IT-tekniker hjälpa mig att få ordning på Edge, för helt plötsligt kunde jag inte använda Planner där utan det tjatades om att jag skulle logga in och att sessionen hade upphört och sidan tagits bort och Gud vet vad för vad mer felmeddelanden som dök upp. Inte kunde han fixa det heller, utan hans lösning var att jag skulle börja använda Chrome istället för Edge. Så nu gör jag det och stör mig på att allting ser helt annorlunda ut. Men det är väl bara att bita i det sura äpplet och börja vänja sig. 

Åkte till Laserkvinnan efter jobbet. Solen sken och himlen var blå och för att vara dagen efter en snöstorm med orange varning så var det ju otroligt lite störningar i trafiken, inga alls faktiskt. Vägarna var bara och den lilla snö som kommit hade smält bort. Ja, jag klagar alltså INTE. 

Kom hem klockan 16.00 som ett annat hjon och tänkte på hur lyxigt det är (utom när klockan ringer 04.00) att ha lediga eftermiddagar och dagsljus VARJE DAG, även på vintern. I min värld finns det inget deppigare än mörkt-när-man-går-till-jobbet-och-mörkt-när-man-kommer-hem, jag förstår inte hur folk står ut? När jag började på mitt nuvarande jobb (för 22 år sedan!) så hade jag 8-16.30 som arbetstid ett tag, det var helt värdelöst även i dagsljus. Turligt nog var det inte hugget i sten. 

Tog ut hundarna i skogen, gick en runda som tar drygt 1½ timme och när jag kom hem var det fortfarande ljust. Och om bara några veckor är det sommartid och då blir det ännu ljusare, på kvällarna alltså. Så najs. Om det bara inte hade varit så djävla KALLT? I morse var det 11 minus och då kan man ju hålla sig för skratt. Kan även lätt hålla mig för skratt när det sedan i det närmaste ska tävlas i vem som haft det kallast. Ja, vi hade minus åtta...Minst tio grader kallt var det hos oss...Hos mig var det minus elva...Minus tretton hade vi...vilket, om ni frågar mig, är något av det TÖNTIGASTE man kan hålla på med. Vad vill man uppnå med att ha haft det kallast? Ära? Medaljer?

Ikväll är det ridning och jag hoppas att min klämda-nerv-eller-vad-det-nu-är i axeln inte ska sätta stopp för det. När nerven-eller-vad-det-nu-är kommer i fel läge så gör det något så VANSINNIGT ont, som om någon helt utan förvarning kör in en kniv i axelleden och vrider om ett par tre varv. Annars känns det ingenting alls, vilket ju är Störtlöjligt med stort S. Men får väl hoppas att det är något som går över lite snabbt och smidigt. Jag följer en fysioterapeut på Instagram och enligt honom ska man utmana smärtan istället för att försöka undvika den. Problemet med min smärta är att jag inte riktigt hittar vad det är som utlöser den. Det kan göra riktigt djävla svinont i någon rörelse, men det går inte att repetera rörelsen så att man så att säga kan jobba med smärtan, för då är den borta. För att sedan dyka upp igen i samma typ av rörelse när man minst anar det. Fan så tröttsamt det är med dessa djävla krämpor. 

Är lite sugen på att så tomater, det ska jag nog göra nu till helgen. Min man har ställt flera oroliga frågor om jag har beställt eller ska beställa gurkfrön, vilket jag inte har för jag är rätt så övertygad om att jag redan har, hehe. Men ska kanske slänga in en beställning för säkerhets skull, hehe. De kanske har blivit gamla, hehe? Tycker mina skills som gurkodlare går lite upp och ner, men när en sketen gurka kostar 23 kronor så kan det ju verkligen löna sig att lägga ner lite omsorg och kärlek. Fast familjen gurkväxter får allt lugna sig lite med att komma ner i jorden. 

The answer is blowing in the wind

 Svaret! 

Tell me sweet little lies

Igår var det revision på jobbet, och ibland är det fan i mig som (jag föreställer mig att det är) att sitta på de anklagades bänk i krigsförbrytartribunalen i Haag. Det var hårda förhör i timmar och ändå var revisorn inte hundra procent nöjd. Kände mig aningen manglad efteråt, och inte blev det bättre av att det ju var en snöstorm i annalkande. Fast det var den ynkligaste snöstorm jag någonsin sett. På morgonen låg det ett  snölager som var så florstunt att det nästan inte blev fotsteg efter en. Sen snöade det lite mer på förmiddagen, men slog sedan över i regn så nästan allt som kommit slaskade bort. När jag körde hem blev jag nästan bländad av solen som lyste och reflekterades i alla vattensamlingar. Gick en promenad med hundarna och då var det väldigt omväxlande, från solsken och blå himmel till snö och rätt så friska vindar. Och sedan blåste det lite på kvällen, men snöade inte, och i morse hade det väl kommit 2-3 centimeter fluffig nysnö och det var det hela. Ja, det är inte som att jag klagar. Eller jo, jag klagar ju på snön och minusgraderna för det tyckte jag var ytterst onödigt, men en orange varning som gick nästan obemärkt förbi? Inte mig emot. 

Tränade pilates och sedan tog jag mig ner till affären och köpte vad som mycket väl kan vara Sveriges största fotfil, för nu är jag så sabla trött på mina hälar som är som kaktusar p g a all torr hud, och den fotfil jag hittills ägt är ju en ynklig liten en som jag tror har kommit som reklamgrej med någon veckotidning och att använda den är ju som att försöka fälla en mångtusenårig ek med en liten fickkniv. Sen glömde jag i och för sig att ta in den i badrummet när jag skulle duscha, så det blev inget filande. Men nu finns det åtminstone förutsättningar.

Sen hade jag en härlig kväll tillsammans med Adam Fawley i soffan framför kaminen. Min man var på ovanvåningen och pysslade med sitt. Vi har alltså båda två  inställningen att man absolut inte behöver inte sitta ihop som siamesiska tvillingar bara för att man har ett förhållande, så det var inga konstigheter med det. 

Har fått någon nerv i kläm eller något i ena axeln, så ibland känns det som att få en sån där änkestöt, fast i axeln istället för i armbågen, och utan att slå i den heller. Ytterst irriterande och det är inte som att det finns någon logik i vad som utlöser det hela utan det kan komma lite random. Men kanske att Laserkvinnan kan göra något åt det? Ska dit idag och sen får man väl hem och fortsätta hänga med Adam, för det han och hans gäng håller på med är så himla spännande. Mmmm, böcker, va? Vad vore livet utan dom?