Visserligen var det ett bra tag sedan jag slutade följa Lost, men man måste ju bara älska den här killen.
Obs, spoilervarning för den som inte vill veta hur Lost slutar eller vad det går ut på.
Visserligen var det ett bra tag sedan jag slutade följa Lost, men man måste ju bara älska den här killen.
Obs, spoilervarning för den som inte vill veta hur Lost slutar eller vad det går ut på.
Igår kollade jag, eftersom det är jag som gillar svensk film i det här äktenskapet, på Falsk som vatten från 1985. Jag såg den första gången när jag var i tjugoårsåldern och minns den som rätt otäck, speciellt scenen när Klara kommer hem och någon har skrivit VARFÖR ÄTER DU SÅ MYCKET APELSINER? på hennes ytterdörr. Det höll på att orsaka en smärre hjärtinfarkt för 20 år sedan, men nu var det förstås inte fullt lika läbbigt. Nu var det mer lite kul att lägga märke till alla forntidsdetaljer (skrivmaskiner, grå telefon med snurrskiva, uttryck som "hemma hos Hasse har dom VIDEO"), samt det faktum att Klaras synnerligen väl tilltagna ögonsminkning, med undantag för i slutscenen, aldrig någonsin flöt ut trots rätt så ymnigt lipande.
Och sen undrar jag verkligen hur svårt det kan vara att finta bort en isjakt? Den verkar ju vara snabb, men synnerligen svårmanövrerad, det borde ju bara vara att tvärvända och springa åt andra hållet och sedan raska över isen i sicksack, eftersom det tog cirka ett ÅR för den att vända? Tänk att man ska behöva styra upp precis allting.
Häromdagen skulle jag citera lite fritt ur Erik Axel Karlfeldts Psaltare och lyra och det gick inte särskilt bra, för jag kom inte på vad som rimmade på nöd och död, vilket lite var en förutsättning för att ledigt kunna slänga detta citat omkring mig. Givetvis var det BRÖD och ingenting annat, men det lät helt plötsligt så konstigt med "vårt beskärda bröd", som om färdigskivat bröd var uppfunnet på 20-talet eller när fasen det nu kan ha varit som Karlfeldt satt och plitade ihop sina alster, så här blev jag osäker och min litterära framtoning fick sig en rejäl knäck.
Giv oss en härd att njuta vid,
av vårt beskärda bröd
Giv oss ett bröst att luta vid,
när glädjen vänds i nöd
Giv oss en tro att sluta vid,
tryggt i den mörka död
Sådär. Nu är det sagt en gång för alla.
I helgen var vi iväg och campade, samt fyllde upp bluegrass-kvoten för ett tag framåt. Åtminstone för min del, som blir mätt rätt fort. För inte nog med att det spelas som bara den på själva festivalen, hela djävla campingen (som inte är stor) är dessutom fylld av folk som står och jammar från arla till särla i olika konstellationer. Det kan man ju tycka är lite fräsigt ett tag, när någon bara kommer glidande med en ståbas i handen och bara ställer sig och börjar bompa fram toner ihop med några andra. Men det tar ju aldrig slut, och alla låtar låter på det stora hela ungefär likadant och stämsång är förvisso snyggt, men efter 12 timmars oavbrutet ljudande av gnälliga och nasala stämmor som bräker fram låt efter låt av gammal amerikansk misär så känns måttet inte bara rågat utan i det närmaste överfullt. Och det är ju inte bara ETT gäng som håller på, utan många samtidigt, och mitt i detta inferno skall man ligga i sitt tält och försöka sova. Det går ju inte, men jag har ett hemligt vapen, och det är en mp3-spelare laddad med Leif GW Perssons bok Linda som i Lindamordet, uppläst av Tomas Bolme. Jag kommer aldrig längre än till att man hittat en kvinnlig polis (Linda) mördad i Växjö (Lindamordet), och så ska det åka ner nån snubbe från Stockholm och hålla lite i trådarna under utredningen och sen vaknar jag av att första skivan är slut, och så tränger ljudet av fyra-fem personer som ylar i stämmor om hårda tider i Amerika in igen.
Men det värsta är inte detta, utan det är att man blir väckt hur djävla tidigt som helst av folk som inte har någon som helst campinghyfs. Om tälten står mindre än en halvmeter från varandra och det är tidigt på morgonen så kanske man noterar att det är tyst och stilla, och man kanske till och med kan föreställa sig att alla andra ligger och sover sin skönhetssömn. Då är det fan i mig inte nödvändigt att sitta och prata gamla minnen från militärtjänstgöringen i 200 dB så att alla andra vaknar och tvingas lyssna på dessa uppenbara lögner som årets grannar på ena sidan levererade åt var och en som råkade befinna sig inom hörhåll. Och när grannen på andra sidan vaknade till liv så passade han på att börja stämma sin banjo lite flinkt, sådär som faller sig helt naturligt att göra på morgonkvisten, och det i sin tur verkade var signalen till alla och envar att nu var det fritt fram att sätta igång och börja småjamma inför dagens övningar. Och då var klockan sådär strax efter sju på morgonen.
Hade jag inte varit så otroligt väluppfostrad som jag är så hade jag sträckt ut armarna genom tältduken och strypt dem allihop med mina bara händer och kört upp deras instrument i den kroppsöppning som befinner sig längst från munnen. Det var vad jag hade lust med, nämligen.
Jag har precis berättat hur Uma Thurman slår ner megaäckelvaktmästaren "My name is Buck and I’m here to fuck" i Kill Bill.
Susanne: Men varför var hon tvungen att slå ner honom och sno hans bil och sticka därifrån? Hon var ju på ett sjukhus, kunde hon inte bara ropat på hjälp?
Jag: Nej, nej, du förstår inte. Hon är en sån här, vad heter det nu igen, såna som har ihjäl folk mot betalning?
Susanne: Ortoped...?
Jag: WHAT? Haha, alltså, jag tänker på yrkesmördare.
Susanne: TORPED menade jag ju, inte ortoped.
Jag: Hårda bud i vården.
Jag: På senare år har jag blivit så himla blödig.
Susanne: Ja, jag med! Jag fattar inte vad som har hänt.
Jag: Inte jag heller. För ett tag sedan började jag gråta när jag tittade på Forrest Gump! Hallå, det hade ALDRIG hänt för några år sen. Då var man mer som Terminator.
Susanne: Ja, exakt! Eller kanske någon kvinnlig motsvarighet.
Jag: Som hon i Alien?
Susanne: Ja, precis!
Jag: Alltså, vad är detta? Man börjar sin karriär som Sigourney Weaver och slutar som Helena Bergström!
Susanne: Fy fan vilket djävla öde.