I fredags morse steg min man upp i ottan (fast inte lika tidigt som jag) och tog buss och tåg till Köpenhamn. Kom hem i lördags eftermiddag och var helt begeistrad över att han för 250 spänn på tre timmar och med endast ett byte involverat färdats från Nästan-Österlen till mitt i smeten i en storstad. Det borde ju inte komma som en SÅDAN överraskning, för vi har ju varit i Köpenhamn förut, men då har det i och för sig involverat en hel del logistik kring lämnande av hundar vilket ju såklart ökar tiden och minskar känslan av smidighet rätt mycket. Själv var jag minst lika begeistrad över ett dygns egentid, även om mina planer lät otroligt fattiga jämfört med att åka till Köpenhamn. Fatta vilket deppigt liv man har när ens planer en fredagskväll är att städa skafferiet och SE FRAM MOT DET, sa jag till min dotter och min bror som jag pratade i telefon med vid två olika tillfällen under dagen, men deppigt eller ej så var det exakt det som hände. Kom hem från jobbet, gick en promenad med hundarna, körde mitt benpass och sen djävlar plockades varenda pinal ut ur ovan nämnda skafferi, hyllorna torkades av, ett par öppnade påsar med nachos-chips av okänd ålder och en mängd konstiga fröer som ingen använt på åratal hamnade ute i hönsgården. Ställde in allting, en del nu dessutom förpackat i Clas Ohlssons smarta matförvaringsboxar så det blir prydligt och snyggt istället för en massa påsar staplade på varandra i mer eller mindre amorfa skapelser, och DJÄVLAR vad nöjd jag kände mig sen.
Resten av helgen har väl varit ungefär som vanligt med långpromenader, träning, läsning, slappande men med undantaget att jag plöjt hela säsongen av LOVE IS BLIND SVERIGE och nu måste vi nog prata lite om det. Är förstummad, och då menar jag verkligen inte stum av beundran. Alltså, vaaaar får dom dessa människor ifrån? Minns när jag själv gjorde mig själv till en del av "ett socialt experiment", a k a när jag hade en profil på Spraydate. Det var förvisso ett lyckat experiment såtillvida att jag faktiskt träffade min man där, han var den enda som föreföll vara någorlunda normal, alla andra (av dom jag var i kontakt med, ska väl tilläggas) verkade ju mer eller mindre vara försöksutskrivna från någon anstalt redan i sina presentationer och dom man hade kontakt med var ju inte mycket bättre heller för den delen. Kändes som att det mest ut på att navigera mellan och försöka undvika alla mer eller mindre bittra misslyckade frånskilda karlar som sökte antingen en mamma/hushållerska eller en het älskarinna, helst i en och samma person. Var på tre Spraydate-dejter innan jag träffade min man, två av dom kan man läsa om här, och den tredje var med en kille som jag kände hade stor kompispotential, men han ville mer och jag "kände ingen attraktion" (som jag skulle ha uttryckt det om jag varit med i LOVE IS BLIND) och efter en kväll på krogen och några efterföljande sms där vi bara konstaterade att vi inte var ute efter samma sak så rann det hela helt odramatiskt ut i sanden.
Jaja, det var ju inte det som det här inlägget skulle handla om utan LOVE IS BLIND. Måste erkänna att jag inte fattar upplägget riktigt, alltså jag fattar ju såklart grundprincipen med att de är i de här kapslarna och inte får se varandra och sen ska de fria osv, men går det till så att alla först dejtar alla? Hur lång är varje dejt, är det tidsbegränsat som typ speeddejtingen i Bonde söker fru, eller kan de sitta därinne i kapslarna i timmar och babbla med varandra? Kan man sedan önska att man vill dejta med någon speciell och hur går det i så fall till? Osv, osv. Andra frågor som dyker upp är: vem i helvete har designat de där extremt fula vinglasen i guld som alla ständigt går omkring med i handen, har deltagarna obegränsad tillgång till vin, äter de aldrig? och förutom att sitta och kolka, vad gör de när de inte dejtar? Varför är alla tjejer uppklädda och sminkade till tänderna när det enda de ska göra är att sitta i en soffa och bokstavligt talat tala med en vägg?
Andra saker man kan reflektera över är castingen, alla är ju såkallat normsnygga och i ungefär samma ålder och har halvflashiga jobb i stil med ekonomisk rådgivare, HR-specialist, egenföretagare och operativ chef. Kunde de inte ha valt ut några som inte nödvändigtvis såg ut att platsa på ett veckotidningsomslag och som knogade på som högstadielärare i Bollebygd eller körde truck på Coops centrallager i Eskilstuna eller något annat helt vanligt? Men det ska ju bli bra tv av det, så det hade väl inte funkat med helt vanliga dödliga som kanske inte bryr sig så mycket om ytan, eller så tänker de att den här typen av människor som de har castat per definition är mer ytliga och därför blir experimentet mer komplext...kanske. Annat som man kan fundera över är varför ingen av deltagarna verkar kunna uttala en enda mening utan att slänga in lite amerikääänska. Ska inte säga att jag aldrig drar till med något engelskt uttryck för det gör jag absolut då och då, men inte så till den MILDA GRAD som de här deltagarna. Kom inte och säg att svenska språket saknar ord, för man kan väl säga lika gärna säga att man tycker att någon är perfekt istället för att hässja fram OM MY GOD, YOU'RE FLAWLESS. Om ni frågar mig dårå. Och på tal om språket undrar jag om produktionen har varit inne och styrt upp så att de inte får säga några såkallade runda ord? För det var ju väldigt mycket prat om "det fysiska" och "det intima", vilket i min värld låter ungefär lika upphetsande som att prata om "nedre toalett" i hygiensammanhang. Min man (som inledningsvis tyckte att det här var det värsta skräp som någonsin visats, men som sin vana trogen ändå inte kunde låta bli att engagera sig) menade på att unga människor nuförtiden är så himla präktiga och timida att de inte ens klarar av att prata om helt normala kroppsfunktioner, men jag tror det handlar om att det är en internationell produktion och att det inte ska behöva läggas på en massa irriterande beeeeeep-ljud stup i kvarten som de skulle fått göra om kapslarna fylldes av snuskprat?
Nu ska jag berätta vad jag tycker om deltagarna/paren.
1. RASMUS och KRISSE-LY. Först gillade jag inte Rasmus speciellt mycket p g a att han höll på och noja så himla mycket om Krisse-Ly:s (tänker överhuvudtaget inte kommentera namnet Krisse-Ly) utseende, "är hon kines?" "hon har estländskt påbrå, hur påverkar det"? och tyckte att Krisse-Ly verkade labil och på gränsen till psykiskt instabil och med rätt så kraftiga golddigger-vibbar. Men sen tycker jag ändå Rasmus verkar vara snäll, även om han ger intryck av att ha glidit lite fram på en räkmacka genom livet, inte för att man inte kan vara snäll p g a det men för att man kan ha väldigt svårt att förstå att andra människor inte per automatik har glidit genom livet på samma stora räkmacka och att det är skillnad på att vara den som sitter på räkmackan vs den som sliter på en fiskebåt i Norra Ishavet för att få ihop till ingredienserna. Men jag gillar ju snälla människor. Plus att Rasmus, till skillnad från Krisse-Ly, verkade ha ett sunt förhållningssätt till sitt hundägande. Det verkade ju dock ha gått bra med hundarna ändå, men det var nog inte tack vare Krisse-Ly:s insatser. Sen tycker jag också att det är lite väl överdrivet att redan på typ första dejten börja prata om sina kraschade familjeförhållanden och hur otrygg och olycklig man är, men det är ju jag det. Rasmus verkade ju inte bli nämnvärt avskräckt i alla fall. Han verkar ändå vara en som man kan hålla i handen när åskan går, och det gillar man ju.
2. AMANDA OCH SERGIO. Oh my God, var ska man börja? Det här kommer att gå åt helvete, var min första tanke när de började dejta, för alla sociopatvarningsklockor började ringa direkt. Tror fortfarande det, även om de satt på den här uppföljningen och försäkrade att de var så lyckliga och deras relation var så stark och stabil, men fick en känsla av att han tvingat henne att säga det. Det ska väl vara en kristen tjej som lever efter en helt orimlig vända-andra-kinden-till-principen som ska stå ut med en så extremt självgod och sliskig karl som Sergio, alla normala hade väl sprungit åt andra hållet när han började med sitt extremt konstiga snack redan inne i kapslarna, men det kanske är skillnad när man inte kan se folk och deras kroppsspråk och ansiktsuttryck som jag tyckte skrek ut dissociativ personlighetsstörning. Tror inte ens att han är katolik utan det var säkert något som han hittade på i stunden, för vem säger annars "hon är kristen och jag är katolik" som om det skulle vara två olika religioner? Tror INTE att den här relationen är bra för Amanda, det här kommer att sluta illa, kom ihåg var ni hörde det först. Och hela den här grejen med hans extremt överdrivna minspel när det här "ryktet om att han hade ett barn" sattes igång, han måste väl för i helvete vetat att han hade haft sex med någon vid ungefär den tidpunkten och att det fanns en viss möjlighet till att det skett en befruktning? Sånt lärde man väl sig för Guds skull redan på mellanstadiet.
3. CATJA OCH CRISTOFFER. Här var väl det enda exemplet på någon som stack ut litegrann, inte så att Cristoffer inte skulle ha platsat på ett veckotidningsomslag utan det var väl mer attributen lila hår, pärlhalsband, tantmönstrad scarf/bandana som stack ut från den metrosexuella normen och som man märkte att Catja inte gillade när hon väl fick se det. Inte för att jag tyckte det var direkt hett heller, men jag gillade ändå Cristoffer som person. Visserligen hade jag nog förmodligen dött på fläcken om någon sagt "hej mitt hjärtas dröm och eviga längtan" varje gång vi sågs, men det är väl ändå bara att säga ifrån att det här känns lite too much? Men han verkar så himla snäll och omtänksam och dessutom så härligt obrydd om vad andra tyckte om hans hårfärg och övriga attribut. Plus att han läxade upp Sergio när Sergio nojade över att Amanda berättat att hon hade skolios och blev mobbad för det och då var det precis som att han (Sergio) såg framför sig någon krumryggad häxa och fick kalla fötter. Nä, Cristoffer var alldeles för bra för en sån som Catja, vad är det att noja över att någon är "för snäll"? Okej, jag tycker inte att det är så hett att någon lägger sig platt och blir ängslig och självutplånande, men det har väl inte med snällhet att göra utan snarare att någon är för dominant och nedtryckande och den andra måste göra allt för att vara till lags. Och för att vara en som efterlyste mycket mer "bad boy"-attityd så var ju Catja otroligt mesig som drog som en avlöning bara för att Cristoffer en gång höjde rösten åt henne när kamerorna var av.
4. EMILIA OCH LUKAS. Jaha, här verkade allting vara frid och fröjd, fast ändå inte? Känns ju lite som att det inte klickade riktigt för dom och om man börjar prata om att man ska gå till en sexrådgivare när man bara har dejtat några veckor, då känns det väl ändå som att det mer handlar om prestige att man ska "lyckas i en utmaning" bättre än någon av sina "medtävlande" snarare än äkta känslor? För när Lukas dejtade en annan tjej i de här kapslarna, då pratade han ju vitt och brett om hur het på gröten han var när det kom till "det intima" och det skulle slängas upp på bord och ojojoj. Och sen när han dejtade Emilia, som ju ändå var den han hade valt, så hette det "vi får ta det lugnt, vi tar en dag i taget och ser vad som händer" osv osv och att "den fysiska attraktionen" saknades, och den är väl ändå liiiite A och O i alla fall i början av ett förhållande? Sen när det kom till själva bröllopet så sa både jag och min man (som vid det här laget var nästan lika engagerad som jag) att det är väl klart att dom har snackat ihop sig innan, det är väl ingen som kommer att bara "nä, min magkänsla säger nej" vid altaret när dom har gjort så mycket ansträngningar med kläder och grejer och bjudit dit släktingar från Finland och hela midevippen. OCH SÅ VAR DET PRECIS DET SOM HÄNDE. Vadfan, djävla piss-Lukas. Sen kanske Emilia var världens psykopat när kamerorna var av, det vet man ju i och för sig inte. Men oavsett: det kunde ha skötts lite snyggare. Fast blev väl inte lika bra tv dårå.
5. MEIRA OCH OSKAR. Här var ett par som jag inte trodde på, tror inte heller på det i det långa loppet. Känns som att det är obalans där, att hon bara ska hitta fel på honom, vad han har på sig, vad han äter/inte äter, etc, och att han bara fogar sig i det istället för att bara "men herregud, jag är en vuxen människa, jag bestämmer väl själv om jag vill äta oliver eller inte". Tappar också fullständigt respekten för människor som a. handlar nya kläder åt sin partner för att de inte gillar deras stil, b. människor som låter andra människor handla kläder åt dom för att de inte gillar deras stil, och tycker också det är ganska respektlöst att komma hem till sin partner för första gången och sedan bara dissa allt som finns i dennes hem. Trodde faktiskt att Meira skulle säga nej på bröllopet för hon har väl hela tiden känts ganska tveksam och passivt om inte aggressiv så åtminstone missnöjd, och också för att upplägget på bröllopet var att Oskar först blev tillfrågad och sedan Meira (på de andra bröllopen blev först tjejen tillfrågad och sedan killen). Jaja, det kommer väl en dag när han tröttnar på att plocka upp hennes omkringslängda outfits och drar som ett minustecken i en Excelformel.
Sen måste man väl också nämna:
6. JOHAN. Alltså, hur sjukt var det inte när det först blev nästan som triangeldrama när han också var jätteintresserad av Meira men hon till slut valde Oskar. Då blev det tårar och hans hjärta var krossat och buhu buhu, men inte värre än att han en kvart senare kunde fria till en annan tjej (Kimia?). Tur att hon i alla fall avstyrde det riktiga frieriet (efter att de fått se varandra), för det kändes verkligen desperat x 1000.
Ja, det var verkligen en helg, eller åtminstone en tv-serie, att minnas. Nu har vi (ja, min man är numera officiellt engagerad) börjat kolla på LOVE IS BLIND JAPAN. Vi har hittills bara sett första avsnittet, men det är lite större åldersspann på deltagarna, en är 24 och en är 56 år. Tror i den svenska versionen var väl alla mellan typ 26-38-ish, i alla fall av dom som man har fått se lite mer av.
Ja, det var väl i stort sett helgen och nu är det dags för ny vecka och nya möjligheter. Ikväll ska vi ha möte i tävlingskommittén i stallet, det kan bli spännande. Känner mig pepp och taggad. Sedan är det ridning och vi ska få nya hästar, alltid lite pirrigt innan man vet vilken man får. Hoppas på något stabilt och inte någon av de lite yngre och hetare. Helst en ponny såklart, men det verkar ju vara uteslutet nuförtiden, suck.
