Midsommarafton

Igår drack jag ett glas vin till maten och skålade för att andra halvan av 2025 skulle bli bättre än den första, för den första har präglats ganska mycket av hälso- och jobbrelatetad stress och olust. Men nu ska det väl ändå bli bättre va? JAMEN DET SÄGER VI!

Mår bra! Såret stramar men gör inte ont om jag inte trycker på det och det finns det ju ingen anledning att göra. Det är lite svårt att hitta bra sovställningar, men det får väl anses vara det lilla problemet. 

I onsdags skickade jag iväg min man för att köpa nykläckta kycklingar till hönan Elizabeth som legat och ruvat ekologiska ägg från både Coop och Willys utan resultat, samt avelsägg till den arma Cream Legbar-hönan Lillemor som var den som började ruva för tusen år sedan  men som sedan blev bortputtad från sina ägg av Elizabeth. Lillemor har sedan återvänt till resten av hönsflocken, men för någon vecka sedan gjorde hon ett nytt försök och har legat sedan dess. Höll på att bli knäpp häromdagen när jag kom in i hönshuset och såg att Lillemor blivit bortputtad ur redet ÄNNU en gång, den här gången av Ulrika som är den av våra höns som ruvat flest gånger. Men det visade sig sedan att Ulrika bara skulle in och värpa och tvunget måste använda sig av just DET redet (det finns fler), så nu ligger Lillemor där och trycker igen.

Min mans uppdrag var alltså "köp några kycklingar, ras oviktig men så nykläckta som möjligt, och några avelsägg, du får själv välja ras" på en gård där jag tidigare köpt avelsägg fast då fått dom skickade. Han kom hem med 6 kycklingar som enligt uppgift skulle vara två olika raser, plus ett gäng ägg som också skulle vara lite olika sorter. Jag tror den ena sorten var Newcastle och den andra var något tyskt namn, var hans svar. Menar du kanske New Hampshire? frågade jag, och då medgav han att det kanske var så. Rabblade upp några tyska hönsraser varav han trodde att det kanske var Bielenfelder, men det kunde också vara något annat. Avelsäggen fick jag följande luddiga ledtrådar till: Tror den ena sorten var röda och svarta och den andra ljusare med en svart rand längst ner på fjädrarna. Eller om det var tvärtom. 

Så jag ANTAR att det här kommer att bli någon form av surprise?

Elizabeth såg inledningsvis skeptisk ut till att få adoptivkycklingar inpetade bland de ägg hon legat på i flera veckor, men det var bara att hålla tummarna för att moderdinstinkten skulle kicka in. Nästa morgon var två kycklingar döda, oklart varför men sånt händer ju. Men fyra befann sig i alla fall under Elizabeths beskyddande vingar och det ser ut som att hon har accepterat dom. Vi flyttade ut dom till den del av hönsgården som vi kallar "ungdomsgården" idag och nu får de acklimatisera sig där. Lillemor ligger på sina ägg och nu är det väl bara att hoppas att ingen annan försöker ta över den platsen.

Ja, det var väl allt vad jag hade att rapportera. Vi är kanske de enda människorna i hela Sverige som inte firar midsommar på något särskilt sätt mer än att vi ska äta färskpotatis och jordgubbar och sånt där, men inte i sällskap av andra än oss själva. VILSAMT! Glad midsommar! 

Vancouver

Har läst Vancouver av Hannes Fossbo. Detta är handlingen:

Familjen ska flytta tillbaka till Vancouver. Det var där allt började en gång, på den tiden när nudisterna på Wreck Beach alltid var lyckliga och pårökta. Henry har åkt i förväg för att hitta bostad, fixa förskoleplatser, få allt i ordning. Snart börjar höstterminen och då kommer de andra från Sverige. Det har de bestämt.

Har tidigare läst Öbarn som jag gillade, och inledningsvis gillade jag även den här boken, men efter ett tag kändes det som att den påminde väldigt mycket om något jag läst förut (nämligen Öbarn) och att det var sida upp och sida ner med upprepningar på samma tema dom till slut blev rätt tjatigt även om det var välskrivet. Den här boken får tre starköl (33-centiliters!) av fem möjliga.

Åtel

Har läst Åtel av Inger Scharis, detta är handlingen:

När polisen Charlie Graffs liv kraschar tvingas hon att flytta hem till sin mamma, och jobbet är det enda hon har kvar. En tjuvjagad varg, som ingen vågar vittna om, följs av ett vådaskott under älgjakten som snart visar sig vara mord. Charlie misstänker att de båda händelserna sitter ihop. Hon börjar nysta i fallet och möter den f.d. legionären Johan Nijpels som också söker sanningen. Men hur tar man reda på sanningen när alla verkar ha något att dölja? Rollen som jägare och villebråd skiftar snabbt i det lilla samhället och den jagande blir jagad - med livet som insats.

NJA, kände jag väl ganska omgående när jag började läsa den här boken, för jag tycker det är något så EXTREMT TÖNTIGT med (svenska) kvinnor som kallas Charlie, det kryper i hela kroppen på mig av det. Tänkte försöka ställa mig över det för det började ändå rätt spännande, men urvattnades snabbt till en rätt rörig historia som gick från jaktbrott till pedofiljakt och där det inte verkade råda någon som helst förundersökningssekretess bara för att CHARLIE råkade vara lite tänd på den fd legionären, och det bekom henne heller inte nämnvärt att lämna sjukhuset med hjärnskakning och ge sig direkt ut på jakt efter brottslingar, ner med några Alvedon bara, och så går det väl ändå inte till på riktigt? Inte heller känns det sannolikt att de, CHARLIE och den här fd legionären, liksom skojar och småflörtar samtidigt som någon precis blivit förgiftad med råttgift och dör jämmerdöden? Eller att någon som legat fastbunden i en himla vargsax i en jordkällare i flera dygn bara i princip hrlt oberörd spatserar ut från sjukhuset och går och gör en tatuering (brukar det inte vara typ MÅNADERS väntetid för det?). NEJ TACK! Den här boken får en varggrop av fem möjliga. 

Post-op dag 2

Nämen här händer inte så mycket. Sov som en kratta i natt OCKSÅ, trots att jag tagit en Oxycodon innan jag gick och lade mig. På apoteket babblade killen i kassan i typ en kvart om hur trött och dåsig och slö man blev av dom, men det var i alla fall inget jag märkte av. Hur kan man INTE bli trött av morfin? Jaja, nu tänker jag att de inte behövs mer, idag har jag bara tagit två Alvedon och det har gått bra. 

Undrar om min mans snarkningar har en helt unik frekvens som obehindrat tar sig igenom öronproppar, hörlurar och kuddar som jag i panik travar över huvudet för att stänga ute ljudet? Eller är det mina hörselgångar det är fel på, tycker aldrig jag lyckas stänga ute ovälkomna ljud. 

Men ja. I övrigt är det bra. Har inte ont längre, känner mig helt okej om än lite trött, men det kan ju också bero på utebliven nattsömn. Gött att ha de här dagarna för återhämtning ändå. Luther tycker att jag faktiskt nog skulle kunna jobba, men det tänker jag inte göra den här veckan, och nästa vecka tänker jag jobba hemifrån i lite lagoma doser. Är planen just nu i alla fall. Om inget oförutsett inträffar såklart, typ att såret blir infekterat eller så, men allt ser fint ut vad jag kan bedöma. Peppar peppar, no jinx osv. Rensade ju kalendern på allt innehåll i två veckor och så kan det förbli tänker jag. Dessutom har folk börjat gå på semester och därmed är det inte heller lika mycket möten, så jag tänker att jag ska sitta och pilla med Projektet i godan ro. Det blir nog toppen.

Veka livet

Har läst-om Veka livet av Anna Wahlgren lite parallellt med att jag läste Vinterbarn (oklart varför jag läser om förlossningar, borde jag inte istället läsa-om Babels hus med tanke på min sjukhusvistelse?). Detta är handlingen: 

I början är de nummer: ettan, tvåan, trean, fyran, femman, nyförlösta kvinnor i en sjukhussal. Men en efter en lösgör de sig ur det tillfälliga kollektivet och far hem med sina nyfödda. En efter en får kontur, får liv. Anna Wahlgren har följt dem hem, hon berättar om deras första dag utanför sjukhuset, och ur denna enda dag frammanar hon småningom hela deras livssituation. Tillsammans utgör dessa skildringar något mer än enskilda öden: det blir en studie i äktenskapets, familjens, samvarons möjliga former – och de omöjliga, en vardagsberättelse som till sist vänds i hoppfullhet, i ett kärleksbudskap.

Jag både gillar och inte gillar den här boken. Tycker den är rätt hafsigt skriven och lite oklart vad som egentligen är syftet. Fast samtidigt är den ändå rätt intressant, och också ett tidsdokument. Den här boken får två spädbarn av fem möjliga. 

Hantverkaren

Har läst Hantverkaren av Sharon Bolton. Detta är handlingen:

Gripandet av begravningsentreprenören Larry Glassbrook blev startpunkten för Florence Loveladys lysande karriär inom det brittiska polisväsendet. Glassbrook dömdes för de bestialiska morden på tre ungdomar i den lilla staden Sabden i nordvästra England. Offren hade begravts levande, i kistor som Glassbrook själv tillverkat. Han erkände och fallet verkade lika glasklart som det var spektakulärt.

Trettio år senare är Larry Glassbrook död, och Florence återvänder till Sabden för att närvara vid begravningen och en gång för alla sätta punkt för den makabra historien. Men så börjar händelser ur det förflutna upprepa sig - på ett fasaväckande sätt.

Är det möjligt att Florence hade fel den där gången för många år sedan? Eller är det någonting annat, ännu mörkare, som nu satts i spel?

Jag tyckte den här boken var lite både och. Rätt spännande och lite uppfriskande med de ockulta inslagen, men det var o-er-hört många personer att hålla reda på och väldigt många som hette liknande namn (Sally, Larry, Patsy, etc) som gjorde att det blev aningen rörigt. Slutet kändes också en aning snabbt ihoprafsat efter en i övrigt väldisponerad berättelse. Den här boken får tre likkistor av fem möjliga. 

Vinterbarn

Har läst-om Vinterbarn av Dea Trier Mörch. Första gången jag läste den var ironiskt nog när jag låg på BB efter att ha fött min dotter, det fanns ett synnerligen påvert bibliotek, eller om det bara var en hylla med böcker i dagrummet, varav jag läste den här samt Hungerbarnen av Heidi von Born (vet inte om det var en regel att titlarna måste innehålla ordet barn?) under min tid där. Detta är handlingen:

En grupp gravida kvinnor läggs in på sjukhus med graviditetskomplikationer. De har olika bakgrund, men på sjukhuset suddas skillnaderna ut. De bär alla samma sjukhusrock och har lika svårt att somna i den svala natten när tankarna flyger. Vi följer Marie, Connie, Habiba, Olivia och de andra kvinnorna under tiden fram till, under och efter förlossningen.

Den här boken tilltalade mig av naturliga skäl mer när jag själv befann mig i den miljön, och jag har sedan dess läst-om den en eller två gånger till. Tycker den är okej, fast framför allt som ett dokument över en tid där man till exempel rökte i sjukhussalarna och där det även dracks vin vid festliga tillfällen (det hade väl i och för sig aldrig kunnat hända i Sverige) men oroade sig för att ultraljudsundersökningar kunde vara skadligt för fostren. Den här boken får tre förlossningar av fem möjliga. 

Post-op dag 1

Sov sisådär i natt, det var varmt i sovrummet och därför hade vi fönstren öppna och därför hördes ljud från utifrån som väl störde lite, plus att min man som vanligt snarkade som ett helt sågverk. Sen var det också svårt att hitta något bra sätt att ligga på som inte gjorde att det stramade i såret. Men tänkte att det gör ju inget för jag kan ju vila hela dagen imorgon. 

Vaknade vid kvart i åtta, åt frukost och tog en runda med hundarna eftersom jag kände mig rätt okej. Lite seg och trött och torr i munnen, lite som att vara bakis men det tänker jag väl ändå är normalt med tanke på allt smärtstillande och annat som man haft i kroppen för mindre än ett dygn sedan. Såret gör inte precis ont, det stramar så att det känns som att jag går med huvudet lite vinklat hela tiden. Lite Quasimodo blev det kanske av det ändå, hehe. Ringde vårdcentralen och bokade tid för borttagning av stygnen, det ska göras om en vecka. 

Nu ska jag kolla på Blocket om någon har dagsgamla kycklingar att sälja. Hönan Elizabeth har legat och ruvat på två omgångar ekologiska butiksägg och när vi tidigare testat det så har det alltid blivit ett par kycklingar, men den här gången blev det inget, och inte förra gången heller och nu har hon legat där i snart sju veckor och hon ger sig ju aldrig heller! Tänker att hon måste få ett par små dunbollar att pyssla om. Vi får väl se vad Blocket har att erbjuda. Sen blir det soffan och en deckare.   

I'm alive

Här kommer en hälsning från en sal på lasarettet där de vita sängar stå. Skulle man kunna tro, men jag behövde faktiskt bara stanna några timmar och sen fick jag åka hem. Antar att det är ett gott tecken slash god förvaltning av skattepengarna. Så här var min dag:

08.30: Infann mig på "avdelningen". Som var i samma korridor som BB, vilket de i och för sig sa när jag ringde i fredags men jag tänkte att det måste ju vara som jag fattade fel. Men antar att jag inte var den första icke nyförlösta som vilset irrade omkring där för jag blev raskt tillfrågad om jag var jag. Fick sedan klä om och vägas och mäta blodtryck och få en nål i armvecken. Sen räckte sköterskan över en tuschpenna och bad mig rita ett kryss på den sida av halsen som jag skulle bli opererad på. Vi får tyvärr inte göra det själva, sa hon när jag lite skämtsamt undrade om det verkligen bara var jag som satt inne med den informationen. 

Jaha, det var det. Sen inleddes en LÅNG väntan då ingenting alls hände mer än att jag låg och läste en deckare om en seriemördare som samtidigt var begravningsentreprenör och begravde sina offer levande i likkistor han själv snickrat ihop. 

11.30: kom en sköterska in med en ultraljudsapparat och gjorde en "bladder scanning" för att mäta mängden urin i urinblåsan. Eftersom jag precis varit på toa så var det inte mycket att se och det var som det skulle. Sen fick jag en cocktail av diverse smärtstillande och så rullades jag och kanske region Skånes mest svårstyrda säng iväg mot operationsavdelningen, en färd under vilken åtskilliga dörrposter och korridorshörn blev påkörda.

11.50: kom "min" doktor förbi där jag låg i någon slags sänghall och tjuvlyssnade på sköterskor som planerade morgondagens bemanning. Han frågade hur det kändes, jag sa att det var lite nervöst och att jag hoppades att han kände sig stadig på handen. Ja, än så länge i alla fall, sa han sorglöst och tillade att hans kollega också "såg ut att vara i fin form". Fick sedsn information om att jag skulle komma att vakna med ett sår och mest sannolikt en slang fastsydd i såret och den skulle sedan plockas bort under morgondagen. Därefter meddelade han att jag var nästa på tur och att vi kunde ses och snacka lite efteråt, ungefär som att vi skulle gå ut och ta en öl. Sen kom en sköterska och undrade om jag inte möjligtvis ville gå och kissa "för säkerhets skull", vilket lite förtog känslan av att jag nästan skulle på dejt med en kirurg. Gjorde så, och sen fick jag lämna sängen och på egna ben traska in till kirurgiavdelningen och ta plats samt bli fastspänd på en bår? brits? nåt smalt och obekvämt i alla fall. Blev uppkopplad med blodtrycksmätare och EKG och grejer, fick smärtstillande intravenöst, andades syrgas i en mask och

15.15: vips befann jag mig plötsligt i en säng på uppvaket med en ömmande käke och en hals som kändes som att någon kört ner en trädgårdsslang i (men antar att de har lite mer moderna grejer till intubering). Fick mer smärtstillande och låg sedan och småslumrade ett tag under vilket det kollades blodtryck och annat stup i kvarten (på riktigt, det var en gång var 15:e minut). Var HELVETISKT torr i munnen, men annars kände jag mig efter omständigheterna rätt okej.

16.30 kom "min" läkare och begärde att jag skulle le stort, vilket jag kunde så varken Quasimodo eller drottning Silvia behövde införlivas i mitt framtida persongalleri. Det var ju skönt! Det visade sig också att de inte hade behövt sprätta upp lika mycket som brukligt var eftersom tumören tydligen hade varit samarbetsvillig och låtit sig avlägsnas utan något tjafs, så i och med det behövdes ingen slang och i och med det behövde jag inte heller stanna över natten om jag inte särskilt ville det. Det ville jag inte, så då bestämdes det att jag skulle köras upp på avdelningen för att få lite fika, något jag starkt såg fram emot eftersom jag varken ätit eller druckit sedan kvällen innan. Först var det dock dags för ytterligare ett par omgångar med "bladder scanning". Kändes som att det varit mer fokus på urinblåsan än halsen, men det är kanske som det ska vara, orkade inte fråga. Sängen och jag blev sedan uppbaxade på en avdelning där det redan låg tre andra patienter och det var ett himla hallå rent ut sagt. En gubbe låg och sov och både snarkade och fes, en "äldre" (oklart hur gammal, kanske rent av i min ålder, hahaha) dam som hade dotter och son, alternativt dotter och svärson, på besök och det samtalades minst sagt livligt om alla krämpor och vad som hänt och skulle hända. Sedan vaknade Snark- och Fisgubben till liv och började prata om SINA krämpor med någon i telefon, denna person hade en minst sagt bärande röst och började i sin tur rapportera om sin pågående cellgiftsbehandling (som jag alltså hörde vartenda ord av). Hade ju lika gärna kunnat försökt återhämta mig på Moskva Zoo. Fick en kopp te och två skinkmackor, upptäckte att det gjorde helvetiskt ont att tugga vilket jag inte riktigt hade räknat med, men konstigt vore väl kanske annat. Konstaterade att jag nog i alla fall inte drabbats av det här mystiska FREYS SYNDROM som gick ut på att man börjar svettas i operationsområdet men bara när man äter. 

Ja, det var väl det hela. Min man kom och hämtade mig vid 19-tiden, vi åkte sedan till Maxi för att hämta ut KNARK på apoteket (enligt min ena medpatients snacksalige  anhörige så var varje sån tablett värd "minst 500 spänn om man köper den på gatan") samt köpa smoothies till mig  eftersom jag kände att jag behövde lite mer energi men kanske utan att behöva tugga. Sen åkte vi hem och nu ska jag försöka sova utan att ligga på höger sida, vilket tyvärr är den sida jag oftast sover på. Hodelade hodeladi hoppsan vilken dag

Till stallet istället, v 24 2005, pt 3 + 4

I fredags var jag på terminens sista drop in-ridning. Fick Köttbullen, hon kändes seg så jag satte skänklarna i henne och drev som om djävulen var oss i hasorna. Fick faktiskt fram en växel till i henne där hon travade på i ett tempo som kändes friskt. Synd bara att det sitter så in i Norden långt inne. Övningen vi gjorde var en variant på samma evighetsbana som vi gjort tidigare i veckan fast utan det lilla hoppet, det var utbytt mot trav över upphöjda bommar. Kändes överlag helt okej.

På lördagen var det dags för extra dressyrträning för tränare, jag hade anmält mig på Köttbullen men frågat om jag fick byta mot Älskling och det fick jag! Alltså jag är så kär i den ponnyn. Är det inte tråkigt att rida en häst som du gillar så mycket när du vet att hon ska säljas? frågade min dotter och jo, det är det ju såklart, men man får väl passa på att njuta så länge det bara går då. Det gick JÄTTEBRA att rida för tränare och det kändes också som att Älskling tyckte det var kul med något lite mer rejält att bita i. Fick tipset att länga ut tygeln för hon har en tendens att krulla ihop sig och gå bakom hand, så det slutade med att jag nästan red henne på lång tygel och då blev hon avslappnad och fin i formen. Så härligt! 

Nu är det ingen mer ridning förrän vecka 32 då det är dags för traditionsenlig BOOT CAMP. Nionde året i rad för mig! 

The time of my life

Igår hade jag ett snack med VD, en uppföljning på det möte vi hade för ett par veckor sedan. Allt föll väl ut (för min del alltså) och från och med i höst kommer PC att ansvara för att leda verksamhetens möten och driva de frågorna som behandlas där. Min uppgift blir fortsättningsvis att dokumentera samt bistå med sakkunskap där det krävs, och det gör jag ju redan så det är inga konstigheter. Det har bitvis varit väldigt tungt att BÅDE organisera och leda möten, driva frågor samt dokumentera och följa upp, speciellt när engagemanget hos andra ibland är minst sagt bristfälligt. Jag hoppas att det här blir bra, det kan väl i alla fall inte bli sämre (eller? man upphör i och för sig aldrig att förvånas). 

Efter jobbet åkte jag hem, powerwalkade med hundarna, städade i rasande fart för att kunna sitta ner och VILA en stund (orkade inte träna) innan det var dags att åka hem till K för möte i arbetsutskottet. Det gick bra och tog inte halva natten som våra möten brukar göra, utan jag var hemma vid 20-tiden. Min man berättade om en tävling han hört på radio där dom spelade intron till Niklas Strömstedt-låtar och där nästan ingen kunde svara på någonting. Frågade honom sedan om han visste vilken film den här låten var från och spelade Moxica and the horse från 1492 - Conquest of paradise. Gav lite ledtrådar: "det här är en film vi har sett tillsammans", "kompositören har också skrivit filmmusiken till en av dina absoluta favoritfilmer" och slutligen "det är en svart häst med i scenen där det här stycket spelas". Är det Arn, undrade han då. Hahaha. Visserligen har vi sett Arn tillsammans och visserligen är det en svart häst med i en scen, men han borde ha tagit det på Vangelis-soundet i kombination med favoritfilmen (Blade Runner, reds anm.). 

Har sovit hyfsat i natt, så känner mig energisk. Idag väntar jobb, jag ska också till kiropraktorn en sväng. Efter besöket i tisdags har jag, PEPPAR PEPPAR, känt lite mindre av den bråkande sätesmuskeln. Det tar inte emot på samma sätt längre när jag böjer mig fram och till exempel torkar av hundarnas tassar, vilket man ju ändå gör ett antal gånger per dag. Tråkigt då när det känns som att muskeln eller senan eller nerven eller vad FAN det nu är liksom är en decimeter kortare på vänster sida så att det stramar och gör ont över sittbenet. Känns gör det fortfarande, men inte lika mycket. Hoppas hoppas att det fortsätter försvinna, för det är otroligt tröttsamt. 

I eftermiddag ska jag ringa sjukhuset för att få veta när, var och hur jag ska infinna mig på måndag. Sen ska jag på drop in-ridning hade jag tänkt, och sen får det bli helg. Får inte glömma att ställa in någon form av autosvar på mailen, men vad skriver man. I am on sick leave låter ju jättekonstigt, men ja. Det är ju så det är. 

Systrar under en uppåtgående sol

Det här är en bok jag inte kommer att läsa klart: Systrar under en uppåtgående sol av Heather Morris. Detta är handlingen:

1942. När Singapore intas av den japanska armén, skickar den engelska musikern Norah Chambers i ren desperation iväg sin åttaåriga dotter Sally på ett skepp. När staden kort därefter står i lågor tvingas även den förkrossade Norah att fly. En av alla skräckslagna människor som trängs ombord på skeppet HMS Vyner Brooke är den australiska sjuksköterskan Nesta James. Efter bara två dagar till sjöss bombarderas fartyget och sjunker.
Nesta och Norah når Indonesien där de tillfångatas och flyttas till ett av japanernas ökända fångläger som präglas av svält och brutalitet. Trots de grymma förhållandena hittar de glädje i musiken. Norahs 'röstorkester' hjälper de internerade att hålla humöret uppe. De vänskapsband som Norah och Nesta knyter med dussintals andra kvinnor i lägret ger dem hoppet, styrkan och kamratskapet de behöver för att överleva.

Lät ju jättebra, eller hur? Men det var den inte om ni frågar mig. Den var alldeles för klämkäck och pladdrig i tonen och full av ovidkommande detaljer. Fick tips om den här boken i en Facebookgrupp om boktips där det blandas och ges både högt och lågt, vilket är kul men det är ju inte alltid folk gillar samma som man själv. Gav upp ganska omgående p g a äppelkäckheten. Den här boken får ett överkorsat krigsfartyg av fem möjliga. 

Silent all these years

På mitt jobb är det ofta väldigt familjär stämning, på gott och ont. På gott för att det är högt i tak och man behöver liksom inte gå omkring och vara artig och belevad och stå med mössan i hand och buga och bocka, men samma sak hamnar också på minussidan för samtidigt är det inte så att alla känner att de behöver behärska sig nämnvärt. Det går väl an så länge allting flyter på, men när det kör ihop sig så är det mindre charmigt. Igår kändes det som att ALLA hade vaknat på fel sida och med taggarna utåt och såklart var det också en sån dag då saker gick åt skogen. I mitt team säger vi MY OFFICE - NOW! när det händer något vi inte tycker är okej, och så går vi undan och ventilerar det som hänt för att kunna släppa det och gå vidare. Alternativt hitta en lösning om det behövs, men oftast behöver man ju bara få ur sig det man stör sig på och att någon bekräftar det man känner, detvillsäga att man har rätt och alla andra har fel. Haha. Igår tror jag vi hade FEM såna där sammankomster, hoppas det blir lite mindre av den varan idag. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, gjorde fotrehab och sen var det dags att åka tillbaka till stan igen för styrelsemöte stallet. Idag är det väl samma sak, fast då möte med arbetsutskottet, och plus att jag ska hinna städa hemma innan dess, och helst träna något också. Vi får väl se hur det går med det. 

En liten droppe blod

Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: En liten droppe blod av Christoffer Carlsson. Detta är handlingen:

I Hallands gränstrakter döljer sig en hemlighet, nästan sjuttio år djup. 
Dödsfallet i Sönnerskog inträffar i mars 2023 och enligt polisen Vidar Jörgensson rör det sig om ett självmord. Men är det verkligen så? Författaren Johan Oskarsson var en bräcklig själ, men det finns också tecken på att någon ville tysta honom. Sökandet efter en sanningen leder ner i den svenska historiens havsmörker, till 1950-talet, till stora hemligheter och farliga lojaliteter. Till gåtan Ingrid Klinga.

Jag har ju tidigare läst Järtecken och Brinn mig en sol som jag tyckte var riktigt bra, Levande och döda som jag tyckte var lite sisådär samt Den enögda kaninen som jag inte gillade alls. Den här gillade jag inte heller. Den började sådär lite fint och lågmält som är något av författarens signum, men mynnade sedan rätt snabbt ut i någon trälig spionhistoria från 50-talet och när jag kämpat mig genom ungefär halva så kände jag att tack, men nej tack. Den här boken får en överkorsad repsnara av fem möjliga. 

Your goal is neverending

 Your goal is neverending

Jag ser dig

Har läst Jag ser dig av Yrsa Sigurðardóttir, detta är handlingen: 

Ett fruktansvärt brott, omskakande hemligheter och faror som lurar i det fördolda. 
En vinterkväll vid den avskilt belägna fjorden Hvalfjör ur går Karl över till sina grannar som han inte sett eller hört av på en vecka. Han ser spår i snön på baksidan av huset, men ingen öppnar när han knackar - och efter att ha brutit sig in möts han av en fruktansvärd scen. 
Poliserna Tÿr och Karólína kallas till platsen tillsammans med rättsmedicinaren Iðunn för att utreda det brott som begåtts mot familjemedlemmarna. Allteftersom utredningen fortskrider avslöjas omskakande hemligheter om familjen, och snart inser Tÿr, Karó och Iðunn att fallet är lika bedrägligt som svartis - faran syns inte men lurar i det fördolda.

Det här lät ju bra, men det var det absolut inte. När jag googlade handlingen (för att kopiera och klistra in) stod det att författaren var "en av Nordens mest hyllade deckarförfattare" och Gud hjälpe mig för den hyllningen i så fall. Platta och ointressanta karaktärer, extremt seg handling som började med ett bestialiskt mord på fyra personer och sedan fick man omväxlande följa polisernas sega arbete med att hitta mördaren och vad som hände i familjen innan mordet. Läste klart endast pga att jag ville veta vem mördaren och motivet var, och när man fick veta det kändes det extremt långsökt och inte alls sannolikt. Den här boken får en väldigt liten islandshäst av fem möjliga. 

West across the ocean sea

Igår vaknade jag med huvudvärk som bara blev värre och värre ju längre dagen gick, en typ av huvudvärk som inga receptfria värktabletter i världen biter på. Eller, nu har jag ju inte provat all världens receptfria värktabletter, finns säkert piller som säljs över disk i andra delar av världen och som är dundereffektiva slash borde varit narkotikaklassade, men att försöka mota denna typ av huvudvärk i grind med Treo och Alvedon och Ipren och liknande är som att tro att man blir frisk från förkylning genom att äta Läkerol. Trodde jag hade 1-2 Citodon i min hemliga låda på jobbet, men det hade jag inte så det var bara att genomlida dagen i ren djävla MISÄR som det blir med huvudvärk som känns i varje pulsslag och som gör en lite illamående och allmänt seg. 

Åkte till kiropraktorn efter jobbet. Den jag har gått till ville ju att "en mer erfaren kollega" skulle titta på mig, och nu var jag tillbaka till den jag besökte 2023 när jag fick inflammation i ett muskelfäste i min arm efter att ha burit ved på semestern (man är ju en klen typ). Han i sin tur skickade ju mig då vidare till  dels en fysioterapeut för att träna upp armen, dels Fotspecialisten eftersom problemen med tåhelvetet började under tiden jag gick på behandling för armen. Ungefär som problemen med ländryggen/sätesmuskeln började samtidigt som jag gick på behandling för foten. Tur att stället jag går till har lite alla möjliga typer av kompetenser, kiropraktiker, fysioterapeuter och lite annat löst folk så att de kan slussa en vidare när krämporna avlöser varandra i detta måndagsexemplar till kropp. Jaja. Han konstaterade att jag var stel i vänster sida av ländryggen och behandlade det sådär som kiropraktiker gör, genom att vika ihop en som om man vore den där första hjälpendockan i Hipp Hipp där Kajan demonstrerar hur man ska lyfta benen ("lagom, för mycket, på tok för mycket") och trycka till. Ska dit igen på fredag för uppföljning.

Åkte hem, tog en Citodon, gick ut med hundarna i regnet. Kom hem, huvudvärken var nästan borta men tröttheten och segheten bestod. Tvingade mig att köra mitt lilla benpass och lade mig sedan på min foamroller med armarna rakt ut för att sträcka ut framsida axel. Låg där som Frälsaren på korset och funderade på om man skulle kunna sätta upp en hylla och lite krokar i den hörna av vardagsrummet där jag förvarar mina träningsgrejer istället för som nu att allting ligger i en låda. Såg framför mig hur mina gummiband skulle hänga prydligt på krokar och mina hantelvikter ligga på en hylla. Mmm. Åt kvällsmat, läste ut en bok och sen var det dags att åka till stallet. 

Det enda som möjligtvis kan kännas positivt med att ha såna där huvudvärksdagar är att man känner sig lite pånyttfödd när man vaknar nästa dag UTAN huvudvärk, vilket jag alltså gjorde i morse. Tyckte dessutom att ländryggen/sätesmuskeln kändes något mindre stram? Hoppas kan man ju alltid. Idag är det fett med jobb och tusen möten som avlöser varandra, därefter är det i princip bara hem och vända och sen till stallet för styrelsemöte. Den här veckan är inte nådig, men det är bara att tuta på. På måndag är det ju dags för operation och jag tror det är för att jag ska slippa tänka på den som jag har späckat mitt schema med tusen grejer fram till dess. Min man sa i rätt kritiskt ton att det var att fly problemen, men jag kan inte se vad som skulle bli bättre av att jag satt och gjorde ingenting och  ägnade all tid åt att obestämt noja över min framtid som Quasimodo/Drottning Silvia/Frankensteins monster och annat som jag ändå inte kan påverka, då är det väl bättre att göra något under tiden tänker jag. Och nu ska jag jobba, hejpåre.  

Till stallet istället, v 24 2025, pt 2

Igår fick jag rida Älskling! Hurra! Är fortfarande helt nyförälskad, om man nu kan säga så efter två ridpass, och det trots att hon inledde med att visa lite hederlig ridskoleponnytjurighet och ville inte gå ut på spåret. Men hon var inte jättesvår att övertyga om att det inte var en nybörjarlektion och sen tuffade hon på. Vi red samma evighetsbana som i måndags och det var rätt svårt, för Älskling verkar inte vara riktigt van vid att det ska hända saker hela tiden och hon är känslig, så här gällde det för mig att tänka till och vägleda henne. Inte helt lätt när man som jag är van att rida hästar som är vääääldigt förlåtande ifråga om tajming och finlir, hehe. Men det gick rätt så bra emellanåt. Hon tyckte det var jobbigt att skritta på tygel en hel långsida, då blev hon trippig och taktig, men annars kändes det fint. Det lilla hindret skuttade hon över utan att ha några synpunkter, skänkelvikningarna var väl inte helt lyckade men det låg nog mer på mig än på henne faktiskt. Mmmm, Älskling. Så trist att hon ska säljas. Får njuta så länge det går. 

Skam

Har läst Skam av Ann-Helene Laestadius, och det tycker jag att du också ska göra. Har tidigare läst Stöld och Straff och gillat dom väldigt mycket. Detta är handlingen:

Marina återvänder till Kiruna efter ett år söderöver. Rötternas dragningskraft går inte att stå emot. Men hemma har ingen glömt det som hände, särskilt inte de strängt troende laestadianska släktingarna.
Tillbaka på sina barndomsgator börjar hon ifrågasätta vem hon blivit och varför. Uppväxtens plågsamma oro för att straffas för sina synder kommer upp till ytan. Och det går inte längre att blunda för självföraktet som tvingade henne att dölja sitt ursprung. Hur ska hon kunna läka såren och vem bär ansvaret för skammen som gått i arv?

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken, även om den såklart är väldigt, väldigt mörk precis som de två andra. Men så otroligt välskriven och intressant och konstigt nog också med viss igenkänningsfaktor. Jag kan såklart inte alls relatera till hur det är att vara same eller/och laestadian eller allting som hör till det men kan ändå känna igen mig i känslan av att leva i en tillvaro som liksom är begränsad av både geografi och släktskap och där alla känner alla och där man liksom BLIR den som gjorde ditt eller datt för tusen år sen och det ska aldrig någonsin glömmas eller förlåtas. Som beskrivs så att det verkligen, verkligen skaver. Den här boken får fem syndaförlåtelser av fem möjliga, iväg till bibblan med er. 

Till stallet istället, v 24 2025, pt 1

Igår fick vi önska vad vi skulle rida och det var blandade öndkemål, men "evighetsbana" vann tätt följt av "rida barbacka". Så vi red en evighetsbana och de som ville fick också rida barbacka. Det ville inte jag. Hade Köttbullen och hon rör sig så himla wobbligt även om man har sadel. Hade gärna testat en sån där barbackapad, men det får väl bli i ett annat liv. 

Men annars gick det bra! Det har kanske varit bra att vi haft en liten paus, Köttbullen och jag, för nu kändes vi samspelta igen och inte som två tjurskallar som drar åt varsitt håll som jag lite har tyckt de senaste gångerna. Evighetsbanan innehöll: framdelsvändningar, trav över bommar, skänkelvikning mellan koner, galoppfattning från skritt, halt, galoppfattning från halt samt hopp över ett mycket litet kryss. Det hände grejer hela tiden och det var nog nyttigt för oss båda. Fokuserade på att renodla hjälperna samt korta upp tygeln så mycket som K tycker jag ska. Det gav resultat! Kul! På lördag ska jag rida för tränare och innan kändes det lite åh nej...men nu är jag pepp igen. 

Ännu en långhelg kom och gick

Jaha, där försvann ännu en långhelg fortare än man hann säga "annandag pingst". Har haft det G-Ö-T-T. Mestadels lugnt och skönt. I torsdags smet jag från jobbet lite tidigare, åkte hem och gick en mil med hundarna samt städade. Sen åt vi fryst Coop-pizza som min man brukar hotta upp med bladspenat och  lite andra grejer, samt kollade på Andor. Tycker helt ärligt att den serien är sådär, det är ENORMT långa sekvenser med imperievänliga människor i strikta uniformer som sitter i stora salar och pratar om vad de ska göra för att kväsa folket till lydnad och underkastelse. Alternativt imperiefientliga människor som står i hemliga hörn och väser fram i kryptiska ordalag vad de ska göra för att inte bli lydiga och underkastade. Show, not tell är uppenbarligen inte den här regissörens melodi. Dessutom finns det inte något humoristiskt inslag överhuvudtaget. I alla andra Star Wars-filmer/serier finns det ju alltid någon karaktär eller åtminstone en droid som är lite festlig eller personlig, men i Andor är exakt alla, inklusive droiden, gravallvarliga och Cassian Andor måste ju vara den trökigaste personen i hela universum, han får ju Din Djarin i Mandalorian att framstå som en yster spelevink. 

Tittade sedan färdigt på sista säsongen av Pörni, vilket verkligen har varit en serie jag gillat! Tyckte dock den slutade lite för sorgligt, även om det också var lyckligt. Googlade om det skulle komma en sjätte säsong, men det skulle det tyvärr inte. Fan. 

I fredags gick jag upp, promenerade en lång runda med hundarna och sedan låg jag i soffan och läste i stort sett hela eftermiddagen, eller tills det var dags att åka till stallet för drop in-ridning. Hämtade också ut en stor mängd burkar från klubbens kakförsäljning, jag har inte sålt till någon annan än mig själv pga att mitt äldsta barnbarn sålde samma typ av kakor för en skolresa tidigare i år och strax därefter kom det någon på jobbet och ville att jag skulle köpa till hennes unges skolresa och då sa jag nej, och därför kunde jag inte med att fråga någon på jobbet nu, men man vill ju ändå stötta klubben så därför lade jag in en massiv beställning, mest knäckebröd som jag nu har ett lager som räcker en obestämd men rejält tilltagen tidsrymd framöver, men det blir bra att ha på jobbet som lite snacks när man känner att det behövs. 

Åkte sedan hem, gjorde tacos och sedan åt vi och kämpade oss vidare med Cassian Andor. Gick sedan och lade mig tidigt, eftersom jag ställt klockan på 04.30 nästa morgon. Gick upp, åt frukost, gick ut med hundarna och sen begav jag mig iväg till en annan ridklubb än min egen där jag och J skulle hjälpa till som funktionärer. Blev tilldelade rollerna som parkeringsvakter, vilket kan vara det tristaste funktionärsuppdraget man kan ha. Fast vi hade ändå rätt trevligt, för parkeringen var så att man ändå kunde se lite av vad som försiggick på själva tävlingen och man fick se fina hästar och prata lite med folk och fä. Det var inte jättemånga starter så vi var klara redan vid 12-tiden. Åkte hem och lade mig i soffan och läste/slöade resten av eftermiddagen. 

I söndags var vi bara hemma och måslade runt. Min man snickrade och donade på Uthus 2.0 och jag slaktade en höna. Jag har läst om hönor som börjar gala som tuppar men inte trott på det förrän hönan Eleonora lade sig till med det ofoget. Hon gal inte dagligen, utan det går lite i perioder men det är tillräckligt ofta och framför allt tillräckligt högt för att det känns jobbigt. Vi får ju inte ha tupp och egentligen har vi också fler hönor än vad man får ha utan tillstånd, fast det senare tycker jag inte är så farligt för vi bor ju ändå på landet, hade väl varit skillnad om man bott i ett tight villaområde med 400 kvadratmeter stora tomter och husen nästintill vägg i vägg men så är ju inte fallet och hönsen har gott om plats att vara på. Men främst min man är ängslig för att folk ska klaga över galandet och att det ska komma fram att vi har fler hönor än vad man får ha och det ligger kanske något i det, så nu fick yxan tysta transhönan Eleonora för all framtid. Trist, men nu är det gjort. Gick sen till bibblan och hämtade och lämnade böcker, sen fick det bli läsning och slappande resten av eftermiddagen. 

Igår hade jag tagit semester för att bara vara hemma och göra ingenting, min bästa gren. Fast jag gjorde en del ändå såklart. Gick långpromenad, tränade tabata, gjorde fotrehab, grejade lite i trädgården, hittade ett par hantlar i källaren som jag knappt visste om att jag hade men de kan komma väl till pass nu när jag inte längre har någon fungerande pilates bar. Fixade och organiserade en del tills det var dags att åka till stallet. Sen hem, in i duschen och sen till sängs. 

Idag ska jag jobba, men bara till lunch för sedan ska jag till kiropraktorn och sen är det ju inte lönt att åka tillbaks och jobba en kvart typ. Ska handla på hemvägen och sedan promenera, träna och så till stallet. Hela veckan är för övrigt fullspäckad, men eftersom jag ska opereras på måndag så är det lika bra att passa på att göra saker nu, för sen vet man ju inte i vilket skick man är. Förhoppningsvis inte alltför illa men dumt att planera en massa när man inte vet. 

Till stallet istället, v 23 2025, pt 3

Fick feeling och åkte på drop in-ridning. Det var jag inte ensam om, vi var nio stycken. Folk passade väl på när det var röd dag och ledigt kan man tänka sig. Fick Tösen, och tycker nog att det gick rätt så bra för att vara mig på stor häst. Hon kan ju vara alldeles otroligt seeeeg och stå emot allt vad tygeltag heter, men jag fick fram henne rätt så bra och då mjuknade hon och blev riktigt fin. Vi red en övning med 10-metersvolter i skritt i hörnen och ett varv på mittvolten i trav, det var en bra övning för Tösen men kanske mindre bra när det var åtta andra personer med blandad erfarenhet, för jag tyckte det körde ihop sig framför allt i hörnorna med skrittvolterna. Men det var ändå kul att vi var många. Nästa fredag är det sista drop in för terminen, så jag funderar på om jag ska gå på den också. Liksom maxa ridningen den här veckan eftersom jag missar nästa. 

Every glove that laid him down

Så blev det torsdag, men det är ju som fredag eftersom det är röd dag imorgon. Igår hade jag en rätt vilsam jobbdag utan möten. Är så trött på möten just nu pga omständigheterna och folks arbetsmoral. Eller kanske snarare brist på densamma? Syftet med att ha möten i den här kontexten är att lösa problem och bestämma vad man ska göra i vissa frågor, och då är det mindre kul när rimlig tid har passerat och man sen ska följa upp och ingenting av det man bestämde skulle göras har blivit gjort, PLUS att folk blir sura för att det uppenbarligen inte funkade att passera under radarn. Eller vad det nu handlar om, men det måste väl något sådant. Det hade väl gått an om det hade hänt en eller annan gång, men hela tiden? Tröttsamt. 

Jobbade på med Projektet och skulle google translate:a ett ord på franska: assainissement som, vet jag nu, betyder sanering. Inte jätteupphetsande direkt, men jag råkade röra ihop alla a:n och i:n som radades upp i en till synes oändlig räcka och skrev in assasissement istället. Vilket betyder lönnmord. Det var lite uppiggande ändå, att för en stund låtsas att de franska kollegorna har en dold agenda och lik nedgrävda på väl valda ställen. Ett fall för kommissarie Maigret. Eller kanske inte. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, återvände genomsvettig eftersom det var typ 25 grader varmt. Tog en dusch innan jag tog bussen in till stan igen för att möta upp Jenny. Vi kände för att sitta på en uteservering så vi parkerade oss på Pinchos. Kanske inget för finsmakare, men vi är inte så kinkiga. Beställde in vin  och mat och sedan babblade vi på om allt mellan himmel och jord och vad som hänt sen sist i några timmar. På kvällen går det bara en buss i timmen så jag tog den som går strax innan 21.00, då är man hemma 21.30 och det kan ju vara lagom när man går upp innan fan själv fått i sig morgongröten. Men tji fick jag, för på vägen hem hade det varit en olycka vid påfarten till motorvägen så vägen var avstängd. Där stod vi en god stund och kunde inte annat men sen kom en trafikpolis och tipsade om att man kunde knixa sig runt i rondellen och köra tillbaka till stan och (via visserligen en jättelång omväg men bättre det än att stå stilla) ta sig ut på nästa påfart. Var väl hemma strax efter 22 så det var inte så farligt ändå, fast det var rätt segt att pallra sig upp i morse. Men men. 

Idag är det jobb, tyvärr med en hel drös möten, sen ska jag åka och handla och sedan hem och städa. Sen kan det få bli helg. 

Exchange your troubles for some love

Livet rullar på. Igår var det jobb, inklusive sedvanlig irritation över alltings inneboende tröghet. Jag har ju varit på en och samma arbetsplats sedan 2001 och ibland undrar jag om andra arbetsplatser också är som ett djävla avsnitt av Fablernas Värld, eller om det bara är på mitt jobb? Aja, får väl trösta mig med att det snart är långhelg. IGEN, hurra! 

Efter jobbet åkte jag hem, traskade ut med hundarna, körde ett benpass, låg i soffan och läste tills det var dags att åka till stallet. Råkade nicka till, det var nog bara en sån där mikrosömn på någon minut, men det kan ju räcka för att stjälpa min bräckliga nattsömn. Kom hem och var lite upprymd efter ridningen, men lyckades ändå somna hyfsat snabbt och har sovit bra i natt. Efter ett par nätter med minst sagt urusel sömn, så det var på tiden.  

Idag är det jobb, sen ska jag hem och ut med hundarna och därefter tillbaka in till stan för att träffa Jenny, äta, dricka vin och babbla på om livet, universum och allting. Sen är det ju bara en jobbdag kvar innan det är helg. På fredag funderar jag på drop in-ridning, på lördag ska jag vara funktionär på en annan klubb där vi har hakat på att få vara medarrangörer till deras hopptävling, annars inget planerat. GÖTT. 

Till stallet istället, v 23 2025, pt 2

Jag är kär, jag är kär, jag är käääääär. Igår när jag kom till stallet var jag övertygad om att jag skulle rida Köttbullen, men det skulle jag inte utan istället fick jag rida Älskling. Som hon numera officiellt heter i min värld för det var banne mig kärlek från första skrittsteget. Älskling är en antingen maxad C-ponny eller liten D-ponny av lättare kallblodstyp, inte lika grovt byggt som Köttbullen men ändå rejäl. Och hon var en DRÖM att rida. Rörde sig så OTROLIGT mjukt och fint och gjorde vad hon skulle utan några större åthävor. Visst fick man jobba för att få henne att gå fram, men det är väl få ridskolehästar som har så mycket egen motor att man bara kan sitta och åka med. Men i övrigt var det som en DRÖM. Kände KEMI! Alltså, jag var SALIG! Ville aldrig att lektionen skulle ta slut! Sa till instruktör K att nu, nu vill jag byta häst, får jag det? K sa varken ja eller nej för hon vill nog att jag rider Köttbullen eftersom det är bra för Köttbullen. Sen är det också så att Älskling inte riktigt trivs som lektionsponny och har har perioder där hon tydligt visar det, så därför ska hon säljas. TYVÄRR. Men igår kände jag mig som queen of dressyr, får väl njuta av det så länge det går. 

Leave me behind

Igår trodde jag att jag skulle vara trött och seg eftersom jag sovit så dåligt på natten, men det var jag inte utan det flöt väl på rätt så bra. Jobbade, åkte hem, gick ut med hundarna, tränade tabata, gjorde fotrehab, det gäller att hålla igång. Drog sönder ena gummibandet på min pilates bar när jag körde sittande rodd, typiskt. Tror inte det går att laga, men det borde bara vara att sätta dit andra gummiband. Problemet är bara att jag inte har två gummiband som är likadana utan alla har olika motstånd. Aja, det löser sig. Hann äta kvällsmat och läsa en stund innan stallet, men hade jag suttit längre hade ögonlocken garanterat börjat bli tunga. 

Man skulle ju kunna tro att jag skulle ha sovit som en stock i natt, men NÄHÄ. När jag kom hem från stallet hade min man redan somnat och då är det ibland som att ligga intill ett sågverk. Låg dessutom och liksom retade upp mig på hans lättillgängliga djupsömn, så till sist tog jag min tillflykt in i Flickrummet™. Därinne var det för ljust, eftersom jag bara har en liten gardinkappa eller vad det heter i fönstret, så då kunde jag inte somna p g a det. Orkade heller inte gå upp och hänga något över fönstret. När jag äntligen somnade så drömde jag om vår förra produkionschef som var en mycket speciell person. Tror inte en enda människa var ledsen när han slutade efter knappt ett år, han var/är urtypen av kille som  smög omkring i tjejernas omklädningsrum efter gympan, knuffades i matkön samt satt längst bak i klassrummen och kastade suddgummin och uppblötta papperstussar och betedde sig allmänt svinigt. De där typerna blir ju också om inte vuxna så åtminstone äldre. Kommer inte ihåg vad drömmen handlade om, bara att han var med men det räckte gott och väl. Sedan surrade mobilen att den nya dagen var här. SUCK OCH STÖN. Men ja, det är ju bara att ta sig igenom den också. Den ser ut ungefär som gårdagen. Jobb, promenad, träning, ridning. Måste också komma ihåg att ringa verkstan och boka tid för service av bilen. 

Hoppas jag sover bättre i natt åtminstone, för imorgon ska jag träffa Jenny och då vill jag vara i toppform. Eller åtminstone inte halvdöd av sömnbrist. Den som lever får se. 

Till stallet istället, v 23 2025, pt 1

Igår fick jag rida Gossen! Och det gick bra! Kände mig hemskt nöjd efteråt även om jag fortfarande trevar mig fram med vilka knappar man kan trycka på och hur mycket. Men det blir liksom något av det man gör. Med Köttbullen är det ju väldigt mycket ansträngningar och man får (tyvärr) ganska lite tillbaka. Det har inget att göra med att hon är en lat ridskoleponny med stor komfortzon, för det är samma för Gossen.  Skulle nästan säga att Gossen är latare än Köttbullen, och det vill inte säga lite. Utan vad det handlar om tror jag är att Köttbullen liksom inte kan mer än vad hon kan. När hon kom till ridskolan så var hon bara precis grundriden och absolut inte skolad, så ridningen blir ju därefter. Men Gossen är skolad i grunden och då blir det liksom något helt annat av det man gör. Jag kan hålla på en hel lektion med att arbeta lösgörande för att få Köttbullen att gå i form och ändå blir resultatet tveksamt, medan Gossen lossnade efter tio minuter och sen var han där han skulle vara. Bekväm att sitta på är han också, vilket ju är ett stort plus. Kände mig som sagt helnöjd. Ibland känns det nästan som att jag kan rida, skojade jag med instruktör K efteråt och hintade om att jag gärna rider honom mer. Sen får vi väl se vad som händer. Köttbullen är ju ändå Köttbullen. 

Inte ditt barn

Har läst Inte ditt barn av Nilla Kjellsdotter. För inte så längesen läste jag ju I rättvisans blod och kände lite att näe, nu får det vara NOG med Mija Wadö och hennes kollegor, men den här som är den senaste i serien hade jag reserverat för längesen så då kände jag att okej, hon får väl en chans till dårå. Detta är handlingen:

Tioårige Albin kommer inte hem till middagen som avtalat. Samtidigt faller djup snö och sökandet försvåras. Albin brukar alltid passa tider och varken hans fosterföräldrar eller hans biologiska mamma förstår vart han kan ha tagit vägen.
Kriminalpolis Mija Wadö får en viktig roll i utredningen eftersom hon bor i samma by, Oravais. Det nya sambolivet tär på tålamodet och Mija engagerar sig fullt ut i jobbet. Kanske mer än hon borde. Men när spåren pekar mot någon i hennes egen närhet kan hon inte göra annat än att löpa linan ut.

Jag tyckte (trots min irritation mot Mija Wadö) att det här var ändå en rätt okej polisdeckare. Rätt spännande, lite sorglig och med en twist i slutet som kanske i och för sig var i mest långsökta laget, men jag såg den åtminstone inte komma. Sen blir det ju som alltid så fort en kvinnlig karaktär är gravid OTROLIGT tjatigt eftersom "gravidmagen" (fy fan vad jag hatar det ordet) och dess tillhörande krämpor ska nämnas i var och varannan mening. Graviditeten har äntligen fått Mija att sluta snusa, men vad hjälper det när varje nikotinfri prillas färd från dosa till läpp ändå tvångsmässigt redovisas. Den här boken får tre skyddade identiteter av fem möjliga. 

Sometimes I think we're here 'cause nature made a mistake

 Sometimes I think we're here 'cause nature made a mistake

Juni? Juni! Juni!!!

Nu är det officiellt sommar, det är helt sjukt. Men igår kväll blev det ett litet åskoväder, det kändes ju som en bekräftelse lika god som någon (vet att det kan åska även andra årstider, men ändå). En långhelg är till ända, men den följs ju av en ny den här veckan. Har ju tagit semester nästa måndag utan någon speciell anledning alls. Är så dålig på det, nu när jag fick lön i maj fick jag ut nästan lika mycket efter skatt som jag har i bruttolön (obs, klagar inte!) pga att det då betalas ut semesterdagar och arbetstidsförkortning som man, dvs jag, inte tagit ut under föregående år, och så är det varje år. Måste bli lite bättre på att ta ut lite strödagar för att bara kunna vara hemma och måsla runt, min favoritsysselsättning. Så tänker jag i och för sig ofta, gör det uppenbarligen inte så ofta som jag tänker det. Men man kan väl alltid bli bättre.

I lördags skulle vi ha kompisar på fika. Det var kalasväder, så man kunde sitta ute i trädgården vilket ju är underbart. Problemet var bara att trädgårdsmöblerna var belamrat med mina sådder, så jag fick stuva om och flytta runt, och sen såg ju varken bord eller stolar för roliga ut så det fick skuras. Gjorde en rabarberpaj samt en sockerkaka på fem eller sex ägg (vi har så löjligt många just nu) som blev knallgul och fin. Sen satt vi och fikade och babblade med B och A i ett par timmar och när kvällen kom var jag röd som en kokt kräfta eftersom jag såklart glömt ta på solskyddsmedel, för på morgonen när jag gick ut med hundarna var det liksom bara lite soldis och det tänker man ju inte tar någonting, och sen tänkte jag väl mest på mina bestyr och mindre på min bleka känsliga hud. Nu kliar det vansinnigt, men jag får ju skylla mig själv som aaaaaaldrig lär mig.  

Igår hyrde vi släp och åkte vi till mitt favoritställe, SOPTIPPEN! Eller återvinningscentralen som det heter nuförtiden, men det klingar liksom inte lika bra tycker jag. Eller, det är egentligen inte så roligt att vara där för man, jag, känner sig alltid lite som en halvkriminell fastän man är så ängsligt noggrann och ansätter personalen med frågor om var man ska slänga en gammal trasig skrivbordsstol, en murken spånskiva, en trasig tegelpanna, osv osv. Men man, jag, kan ju inte fråga om exakt allt och är därför alltid rädd att det ska komma någon och påtala att man slängt FEL, så det är rätt stressigt. En gång slängde jag till exempel en trasig lastpall i containern för träavfall, men NEJ NEJ NEJ, lastpallar skulle läggas på ett särskilt ställe, blev jag upplyst om i en ton som om jag led av ett lindrigt begåvningshandikapp. Det där med att det ska vara lätt att göra rätt känns inte som att det har nått återvinningscentralerna. Plus att det aldrig går att åka dit en söndag utan att minst halva kommunen också är där i samma ärende, så man får trixa sig fram mellan jättesläpen och folk som stirrar fram och tillbaka mellan containrarna. Men när man åker därifrån (utan att ha blivit ertappad för felslängning) så känns det som en himla BEFRIELSE att ha blivit av med en massa bös. Vi åkte två vändor, sen åkte vi  och lämnade släpet, tankade och sedan avslutades denna festliga happening med varsin hamburgare i vårt lokala gatukök. 

Passade sedan på när jag ändå hade ångan uppe att rensa ur en gammal kista som är fylld av fan vet vad, gamla filtar och sladdriga gamla kuddar och diverse textilier, så att jag istället kunde lägga ner  våra sängkläder där istället för att förvara dom intryckta längst ner i min garderob. Gött mos! Låg sedan och läste i soffan en stund, men sedan var det dags att åka in till stan för den exklusiva filmklubben CLUB ROMIF skulle äntligen ses. Vi har ju satt "sista onsdagen varje månad" som vår dag, men i april fick vi inte ihop det och sista onsdagen i maj var det väl också något i livspusslet som skavde, men det här fick räknas som maj. Vi såg Det andra offret, en dansk film som jag trodde skulle vara någon slags polisdeckare vilket det alltså inte var, utan den handlade om en läkare som felbedömt en patient så den dog. OTROLIGT mörk film. Flickan med nålen kom tillbaks, allt är förlåtet, nä inte riktigt men ändå. Av de filmer vi sett i år så har fan den bästa varit Snövit, och det säger nog mer om de andra filmerna än vad det gör om Snövit. Hehe. 

Vet inte om det var filmen, åskan eller vad, men sov otroligt dåligt i natt. Hade ändå varit uppe sen sju i går morse och varit i farten hela dagen så man skulle ju kunna tro att jag skulle somna som en klubbad oxe istället för att ligga vaken i timmar för att sedan belönas med en ynkligt ytlig halvslummar frampå småtimmarna. Men ja, det är väl bara att knota på för något annat att välja på finns ju inte. Ikväll är det ridning, imorgon kväll samma sak, på onsdag ska jag träffa Jenny och babbla om livet, universum och allting samt dricka VIN. Sen är det snart helg igen. Mmm. 

 

Det andra offret

Igår såg Club ROMIF Det andra offret, en dansk film som vi trodde skulle vara någon slags deckare, men som visade sig vara en film som handlade om en ung läkare (Alexandra) som i ett stressat läge gjorde en felbedömning av en ännu yngre patient (Oliver) så att det som Alexandra (och även Oliver) tolkade som vanlig huvudvärk visade sig vara en hjärnblödning. OTROLIGT mörk film som dessutom bitvis var filmad lite i dogma-style med skakig handkamera och sådär, vilket jag tycker är rätt jobbigt. Tycker danskar generellt är duktiga på att göra film, men de vi har sett i år har verkligen haft noll komma noll procent mysfaktor utan snarare efterlämnat en känsla av en tung våt filt som ligger tungt över en. Brr. 

Hembiträdet ser dig

Har läst Hembiträdet ser dig av Freida McFadden. Har tidigare läst Hembiträdet och Hembiträdets hemlighet och gillat båda. Detta är handlingen:

Millie och hennes make har flyttat till Long Island, där de hoppas kunna ge sina barn en trygg uppväxt i ett lugnt bostadsområde. Efter alla års slit som hembiträde känns tillvaron nu behaglig, och Millie har lämnat sitt mörka förflutna bakom sig.
Men friden blir inte långvarig. När Millie och Enzos nya granne mrs Lowell bjuder över dem på middag får Millie kalla kårar redan när hembiträdet öppnar dörren. Kvinnan tycks inte kunna slita blicken från dem.
Och det är inte bara Mrs Lowells hembiträde som skapar oro. Millie får en känsla av att någon lurar i skuggorna och bevakar dem. Flytten till den på ytan så lugna förortsgatan framstår alltmer som ett misstag, och obehaget växer när Millie får en varning från kvinnan som bor mitt emot: Var försiktig med dina grannar.

Jag gillade ju som sagt båda de andra delarna i denna serie, blev därför rätt besviken på denna. Kändes som att de första två tredjedelarna var dels rätt så osannolika ifråga om mänsklig interaktion, dels mycket utfyllnad och transportsträckor. Sista tredjedelen knöt väl ihop säcken någorlunda, men inte så att jag kände att wow, vilken läsupplevelse. Den här boken får tre villaförorter av fem möjliga.  

Ledig torsdag följt av ledig fredag

Här sitter jag och är mitt i en långhelg och njuter varje sekund av den. Trots att jag är trött och sleten. Hade inte mycket energi kvar på kontot efter konferensen, och i onsdags så var det dags att informera stallpersonalen om den kommande omorganisationen, vilket fick ske med krafter hämtade från morgondagen, för det var enormt tungt, mörkt och deppigt. Men det måste göras och nu är det gjort. Det här är nog det värsta vi har behövt göra, sa jag till S och K efteråt och de höll med.

Igår traskade jag en mil med hundarna, sedan skulle jag, S och K egentligen ha träffat en snubbe som är ordförande i en annan ridklubb, ätit lunch och diskuterat potentiella framtida samarbeten. Men han hade trott att det var som idag, så vi fick äta lunch själva. Det var för all del trevligt det med. Åkte sedan till Willys och handlade och sedan hem. Kraschlandade i soffan, sov i en och en halv timme och var sedan helt mosig i huvudet när jag vaknade. Vi hade bestämt att vi skulle grilla, så jag fixade med marinad, gjorde potatissallad och skulle sedan gå ut och tända grillen, då visade det sig att vi inte hade någon grillkol. Suuuuuuck. Hasade ner till affären, där brukar grillkol och briketter stå precis i entrén men jag hittade bara någonting som hette "instant grillkol" i pyttepåsar. Tänkte att det fick väl duga, såg sedan att den vanliga grillkolen/briketterna placerats utanför kassorna, men då hade jag redan betalat min "instant grillkol" och orkade inte börja dividera om det. Kom hem, tömde den löjligt lilla påsen i grillen, noterade samtidigt att ett av benen hade rostat sönder så det var med nöd och näppe det gick att staga upp helvetet. Hällde på tändvätska, tände och helvete vad det brann. Visade sig att "instant grillkol" var grillkol som redan var impregnerade med tändvätska, men jag har aldrig läst texten på en grillkolspåse förut så den informationen gick mig spårlöst förbi. Aja, det brann ju ut så småningom så det gick att börja grilla. Sen åt vi och kollade på ett avsnitt av Andor och sen kollade jag på sista halvan av Vägen ut som är en av mina guilty pleasure-filmer och som råkade gå på någon kanal när jag bläddrade runt för att se om det fanns något sevärt, och sen var det väl läggdags. 

I morse gick jag en långpromenad, sedan har jag legat och slappat på soffan. Läst, spelat lite spel, ätit lunch (inte liggades dock) och sen kom jag på att jag skulle skicka ut nyhetsbrev via helvetessajten IDROTT ONLINE så jag fick dra fram datorn och då kunde jag väl lika gärna blogga lite också, hehe. Men ska strax stänga ner och gå ut och plantera om min purjolök samt så bönor. 

Back in business

Igår var jag på konferens. Det händer otroligt sällan att jag är någon annanstans än på jobbet i jobbsammanhang, och tur är väl det för HELVETE vad det tär på mina krafter. Inledde dagen med att gå upp min vanliga tid, gick sedan 7 kilometers morgonpromenad med hundarna för jag anade att jag inte skulle orka gå en meter i onödan när denna dag var över. Tog sedan bilen, körde till en grannby, tog bussen därifrån till Malmö. Konferensade mig genom dagen med en massa föreläsningar, allt var väldigt proffsigt upplagt och inte en död sekund. Det var också genomtänkt på så sätt att det skulle uppmuntra till nätverkande och mingel, inte ens på lunchen fick man sitta ner och äta i godan ro utan maten var sådan att den gick att sleva i sig med en gaffel allena, på tallrikarna fanns det en anordning där man kunde haka fast glaset så att man obehindrat skulle kunna glida omkring och  ta folk i hand och HA SIG. Men för i helvete vad jag inte känner mig bekväm med sånt! Vid ett tillfälle påbjöds man dessutom att resa sig upp, ta ögonkontakt med någon man inte kände och sedan lov att man skulle prata med den personen i pausen. Den jag råkade få ögonkontakt med var en gubbe i obestämd ålder, jag hittade honom inte sen när det var paus men två random tjejer började prata med mig och min kollega så vi uppfyllde väl ändå kvoten av nätverkande. Sen kom den där gubben som jag vid det laget glömt bort förbi, vi presenterade oss för varandra och sen började han i vanlig manlig ordning, obs inte alla män osv, prata om sig själv på ett tråkigt och självupptaget sätt, så det var tur att det bara var några minuter kvar av pausen. 

Maten var i alla fall väldigt bra! Allt var vegetariskt eller veganskt och det fanns frukt och smoothies som alternativ till kakor. På kvällen var det drinkar och mer nätverkande, men det skippade jag eftersom jag var tvungen att ta bussen hem och sen bilen från bussen. Var hemma vid 19-tiden, HELT FÖRBI och de sociala batterierna var helt urladdade. 

Idag är det jobb, besök hos kiropraktorn, mer jobb och därefter möte i stallet för att informera personal om  kommande omorganisation, vilket har hängt som ett Damoklessvärd över mig ett tag så det ska åtminstone bli skönt att ha det gjort. Och sen är det långhelg! Tack gode Gud för det åtminstone.  

Till stallet istället, v 22 2025

Igår hade vi ingen bra dag, jag och Köttbullen. Mest inte jag. Var trött, irriterad, hade ont i huvudet och då skulle man ju kunna tro att ett rejält ridpass skulle kunna råda bot på det, men nej. När jag tycker det känns bra så säger K att jag har för långa tyglar och att Köttbullen blir lång och inte bär sig. När jag kortar upp tyglarna så mycket som K vill så känns det som att jag sitter med spikraka armar plus blir stum i handen. Aaah, så frustrerande. Blev dessutom irriterad efteråt när vi skulle gå ner med hästarna i hagen för ett par av dom andra tog ÅTTAHUNDRA ÅR på sig att fixa sina hästar och sätta på flughuvor. Tröttnade till sist på att vänta och började gå själv men då blev Köttbullen stressad pga att alla de andra ponnyerna var nere i hagen. Suck. Missar dessutom dagens ridpass pga konferens. Bläää.

Silence is golden

Måndag igen efter en helg som svepte förbi i en grisblinkning. Tack och lov är det ju kort vecka för mig både den här och nästa vecka, för jag känner mig rätt sleten. Har haft så mycket att irritera mig på på jobbet den senaste tiden, plus att det är mycket tunga lass som ska dras i föreningen, plus att jag och min man hade ett sånt där surt jättegräl förra veckan som egentligen inte leder någonstans utan bara dränerar en på energi. Det sista är i alla fall lagt till handlingarna, övrigt piss återstår. Tror jag ska skriva av mig i jämmerdalsbloggen, även om jag skriver anonymiserat och inte särskilt detaljerat här så vet man aldrig vem som skulle kunna hitta hit och då känns det tryggare att ha det bakom lås och bom.

I fredags åkte jag från jobbet till stallet för möte inför den kommande omorganisationen. Sedan hem, ut med hundarna, packa pepp-godispåsar till söndagens Pay & Jump, äta kvällsmat, i säng, typ exakt så kul var det. I lördags gick jag långpromenad på förmiddagen, åt lunch och sedan var det bara att bege sig iväg till stallet för att förbereda för nämnda Pay & Jump. Bära bommar och hinderstöd, bygga bana, fixa med startlistor, bestämma tid för att träffas på söndagen. Hem, sätta bluetoothhögtalare på laddning, laga mat, kolla på ett avsnitt av Andor tillsammans med min man och sen var det väl lika bra att gå och lägga sig.

Igår ringde klockan 04.30, upp och äta frukost och ta en promenad med hundarna. 07.00 satte jag mig i bilen och åkte till stallet. Pay & Jumpen flöt på bra, men det var för lite funktionärer på banan så det tog TIIIID, vilket är jätteirriterande när man sitter isolerad i domartornet och inte kan göra mycket åt saken. Förr satte man en starttid för själva tävlingen och sas det inget annat så fick folk själva räkna ut när nästa klass började baserat på antalet starter och att man räknade cirka två minuter per ekipage så hade man lite marginaler eftersom de flesta ekipage inte tar två minuter på sig inne på banan. Nu använder man system där man ställer in beräknad tid per ekipage och hur lång tid paus det ska vara mellan klasserna och så räknar den ut automatiskt ut start- och sluttid för alla klasser och nåde den som inte håller tidsschemat. Hörde några stå och prata på vår Pay & Ride för ett tag sedan om att de varit på ett ställe där de legat EN KVART efter i tidsschemat och det benämndes som "rena katastrofen". Ibland tycker jag att folk borde ta ett djupt andetag och fundera på hur de uttrycker sig och vad de skulle ha gjort med den där kvarten om de hade haft den. 

Eftersom vi inte hade så många starter så var vi klara till lunch. Plockade undan, åt överbliven grillad korv, åkte sedan hem och slöade på soffan ett tag. Tog mig samman och gick till bibblan för jag hade en bok att lämna, och, visade det sig, fem att hämta, varav fyra på 14-dagarslån så här gäller det att vara disciplinerad framöver. Upprätta ett lässchema och följa det strikt. Pratade med min dotter i telefon under tiden, hon hade varit i Malmö och sprungit Toughest i lördags. Det är jag också sugen på att prova, såg för ett tag sen att de hade någon slags nybörjarvariant som man kanske skulle försöka sig på nästa år. Lagade mat, åt, kollade på Andor och sen var det väl läggdags. 

Nu börjar något av en helvetesvecka, i alla fall första halvan. Idag är det väl inget speciellt men imorgon ska jag åka till Malmö för något slags jobbevenemang, vilket gör att det blir en megalång dag för evenemanget varar 08.30 - 18.00 och utöver det tar det cirkus 1½ timme för mig att ta sig till Malmö enkel väg och då är det ju lika lång väg tillbaka. Får avboka ridningen, surt men det är bara att gilla läget. På onsdag ska vi ha möte med personalen i stallet angående omorganisationen, och det kommer att bli jobbigt att ha dom samtalen, ser verkligen INTE fram mot det men det måste ju göras. Sen är det tack och lov inget mer att göra den veckan, förutom lunch på torsdag med S och en snubbe som har en del idéer om hur våra respektive föreningar skulle kunna samverka i framtiden, men det är ju mer kul än betungande. 

Dåså, då får jag väl rivstarta den här veckan, here we go. 

I rättvisans blod

Har läst I rättvisans blod av Nilla Kjellsdotter. För några år sedan läste jag Flickan i stenparken, som jag ändå gillade. Sen läste jag Himmelsgården och Tills natten är slut som jag helt ärligt bara tyckte var sådär, och hade väl i stort sett bestämt mig för att fimpa Mija Wadö och hennes kollegor i Österbotten för gott, men så hörde jag talas om den här, som tydligen utspelade sig INNAN Flickan i stenparken, som jag var övertygad om var första delen i den här serien, så då var jag tvungen att låna den på ren nyfikenhet. Detta är handlingen: 

En tidig morgon i slutet av november hittas en småbarnsmamma död ute på sin gård i Oravais. Allt tyder på att hon har blivit mördad. Kriminalkonstapel Mija Wadö och hennes kollegor på Österbottens polisinrättning blir tilldelade fallet. Snabbt riktas misstankarna mot kvinnans man, en ökänd hustrumisshandlare.
När ytterligare en kvinna i samma ålder kort därpå hittas mördad är Mija och hennes kollegor inte längre säkra på att de gripit rätt man.
Ledtrådarna är få och polisen saknar ett tydligt motiv.
Står fler offer på tur? Vad har de till synes olika kvinnorna gemensamt? Och kommer Mija och hennes kollegor hinna fånga gärningsmannen innan han slår till igen?

Alltså, NÄE kände jag när jag läste den här boken. Den var faktiskt riktigt dåligt skriven, stolpiga karaktärer (åtminstone poliserna), stolpig dialog, ett i mina ögon otroligt långsökt motiv, fruktansvärt mycket utfyllnad med ovidkommande detaljer som inte tillförde någonting. Den här boken får en hästsko av fem möjliga. 

Coming up: helg

Då var det fredag igen. Gott så, för den här veckan har faktiskt varit svinjobbig och än är den ju inte slut för på söndag ska vi ha Pay & Jump och det ska fixas inför och med det. Vi har inte många starter så på ett sätt är det rätt skönt att det inte blir en mastodontdag, men samtidigt känns det lite meningslöst för det är samma jobb som ska göras ändå fast utan att vi kommer att tjäna speciellt mycket pengar på det. Men det är som det är. Kanske var det ostrategiskt att lägga en Pay & Jump i slutet av maj när alla är så satans upptagna med allt. 

Igår var det alltså förhandling med facket angående den kommande omorganisationen. Den gick bra såtillvida att vi som förening har gjort allting rätt och som man ska. Förra gången jag satt i styrelsen i den här klubben på 90-talet så gjorde vi ett statement att nä, nu får det banne mig bli lite ordning och reda och vit lön och kollektivavtal för all personal.  Det är jag faktiskt stolt över att jag var med och drev igenom, för det var inte alla som höll med om att det skulle vara så och det är långt ifrån en självklarhet i hästvärlden där det är sen gammalt att boende, mat och fickpengar räknas som en helt skälig ersättning för ett arbete som både kan vara tungt och farligt och oftast med långa dagar inklusive obekväm arbetstid. Fast nu när man ska navigera i LAS-paragrafer och annat för att  se om det går att undvika att de som man tycker man har som timanställda vid behov inte hux flux ska bli tillsvidareanställda, eller hux flux är kanske att ta i men mer än 12 månaders visstidsanställning ska ju generera en tillsvidareanställning och det är ju såklart bra för de anställda men ur ett arbetsgivarperspektiv suger det röv och man undrar ju men hur fan gör alla andra? för jag tycker att man hör hit och dit om folk som är anställda på timmar i evinnerliga tider och svaret är väl att de går under radarn på något sätt, men fråga mig inte hur och det vill jag väl strängt taget inte heller veta.

Efter förhandlingen åkte jag hem, släpade mig ut med hundarna i skogen, kom hem, städade, landade i soffan och var för trött för att göra något annat än att dumscrolla. Sen ringde min dotter och vi babblade på i gott och väl en timme så det där med att gå och lägga sig klockan nitton och läsa Britta och Silver blev det ingenting med. Men nu är det ju fredag så det spelar kanske inte så stor roll. Trodde att min fredag skulle bli lugn och skön, men måste åka till stallet efter jobbet för att träffa K och göra upp planer för hur vi ska kommunicera den kommande omorganisationen till berörda parter, för det måste ske ganska snart. Man får kriga på. Skönt i alla fall att nästa vecka är kort vecka med röd dag på torsdag och ledig klämdag på fredagen. LÅNGHELG FTW! 

 

Nothing seems to satisfy

Tycker jag är inne i någon form av svacka just nu. Allt känns motigt, ingenting känns särskilt kul. Är sur på min man pga att han fick ett helt orimligt vredesutbrott för att jag sa att det väl i alla fall inte behövde se ut som hemma hos någon i Trailer Park Boys i vårt vardagsrum. På jobbet känns det som att det är ständig motvind och uppförsbacke just nu, folk som inte gör vad de ska blir man utsedd till någon himla bitch när man försöker få andra att göra sånt VI HAR KOMMIT ÖVERENS OM ATT DE SKA GÖRA. Vi påstår att vi arbetar systematiskt och förebyggande och sedan ägnar sig folk ändå mest åt brandsläckning och nöjer sig med att huset åtminstone stod kvar den här gången också istället för att göra något åt att det ständigt börjar brinna. 

Var sur och trött när jag åkte hem, gick ut i skogen och tyckte allt var motigt. Det var för för varmt att ha jacka men för kallt att inte ha det. Lyssnade på senaste avsnittet av Flashback forever för att pigga upp mig, vilket det i vanliga fall gör men veckans avsnitt var på temat folk som är som Dr Pimple Popper, vilket kanske inte är exakt det äckligaste jag kan tänka mig men det ligger ändå i samma härad, så det var väl ungefär lika festligt som avsnittet om vinterkräksjuka som var för ett tag sen. MEN VARFÖR INTE liksom. Älskar Flashback Forever och tycker alltid de levererar i övrigt, men just igår: not so much. 

Kom hem och var så trött att jag bestämde mig för att skippa träningen. Satte mig vid köksbordet, åt en banan, tyckte extremt synd om mig själv, tog mig sedan samman och tränade en stund i alla fall. Och, surprise surprise, sedan kändes det bättre. Endorfiner is the shit, osv. 

Åkte sedan till stallet för styrelsemöte. Var sedan hemma vid nio, duschade, gick och lade mig och nu är det en ny dag som man ska tröska sig igenom. Först jobb, sedan facklig förhandling inför kommande omorganisation i stallet. Sedan hem och städa. Kul liv liksom. Sen ska jag i alla fall inte iväg någonstans, alltid något. Tänker (i självömkan) att jag ska gå och lägga mig klockan NITTON och läsa-om böckerna om Britta och Silver för att få lite sinnesro. Låter väl som en plan så god som någon. 

The sweet silver song of a lark

Igår var väl en helt vanlig jobbdag  där inget speciellt hände. Ute var det riktig sommarvärme, sol, blå himmel och kanske 23 grader varmt. Kände inte det minsta för att springa under sådana förutsättningar så jag körde ett pass stavgång istället. Det var inte heller någon sinekur, för jag har såna här BungyPumpstavar med inbyggd fjädring så det tar rätt bra. Tog en runda på drygt 6 kilometer, svetten flödade och jag ångrade att jag ändå inte hade bytt om till träningskläder men det var ju så dags.

Kom hem, var ute med hundarna i trädgården en sväng, körde sedan ett pass tabata innan det var dags att  äta kvällsmat och slutligen åka till stallet och sen hem igen. 

Ska till kiropraktorn för behandling idag, tyckte först att det var toppen att få morgontider runt 7, men nu vet jag inte riktigt, tycker det blir lite splittrat men det hade det väl blivit oavsett i och för sig. Det tar en kvart att köra dit, en kvart att köra tillbaka och själva behandlingen tar väl också en kvart. 

Idag, eller rättare sagt ikväll, är det även styrelsemöte i stallet och det brukar bli sent. Inte för att mötet i sig är schemalagt i timmar, men det blir ändå nästan alltid så att man dröjer sig kvar för att avhandla något som inte avhandlats på mötet, off eller on the record, det kan variera. Vi är ju mitt i en omorganisation och imorgon ska vi förhandla med facket och det har varit ett djävla snärj att koordinera alla delar. När förhandlingen är i hamn, om den blir det villsäga, ska den nya organisationen sedan sättas på plats. En organisation som är betydligt tightare och mer slimmad än nu, det kommer inte att bli enkelt och ibland känns det nästan som en övermäktig uppgift för en ideell styrelse. Men vi får väl se var vi landar någonstans i det här. Förhoppningsvis blir det bra, även om vi riskerar mycket. Men vi riskerar ännu mer av att inte göra något alls, helt overksamma kan vi i alla fall inte sitta och se hur vi går med förlust månad efter månad och det är ju inte realistiskt att ett sjunkande skepp plötsligt börjar gå för fulla segel av sig självt även om vi hoppats in i det längsta. Något måste ju göras, även om det är surt att behöva vara den som gör det. 

Till stallet istället, v 21 2025, pt 2

Igår var K sjuk (nackdelen med att ha en instruktör som samtidigt är småbarnsförälder) så vi hade vikarie. Vi skulle rida markarbete på stora utebanan. Jag gillar ju inte stora utebanan, tycker det är svårt att få till någon struktur på ridningen där. Plus att det påfallande ofta känns som att folk är i vägen, eller att man själv är i vägen för någon annan. Trots att den då är säkert tre gånger så stor som ridhuset eller paddocken. Köttbullen var sur. Ponnyerna har nyligen bytt hage till en där gräset vuxit sig grönt och frodigt, till skillnad från den de gått i tidigare där de betat av efter hand, så jag tycker hon har lagt sig till med en riktig gräsmage. När jag skulle spänna sadelgjorden så blåste hon upp sig, vilket hon inte brukar göra, och  när jag sedan lyckades peta in sadelgjordsspännet i yttersta hålet, för förr eller senare måste man ju dra åt, så bet hon mig, vilket hon verkligen inte heller brukar göra. Så humöret var verkligen inte på topp hos någon av oss kan man väl säga. 

Själva övningen vi gjorde var att galoppera över bommar med olika antal galoppsprång. Det tycker Köttbullen är rätt kul, så det gick väl ändå hyfsat. Och det gick att rida samma distans på både fem, sex och sju galoppsprång trots att hennes gångartsregister inte är så stort, så det är jag nöjd med. Men i övrigt kändes det SÅDÄR. Hon kändes trött och seg och trots att jag red massor med övergångar och tempoväxlingar så tyckte jag inte att jag fick någon riktig kontakt med henne. Aja, så kan det väl vara ibland, bara att ta nya tag nästa vecka. 

Standing in the cold rain

Igår var jag först hos kiropraktorn på morgonen och fick ström i röven, fast han föredrar nog att kalla det för tens-behandling av sätesmuskeln. Jag tycker ju att det har blivit lite bättre, men det är väl för tidigt att säga än. Känns lite som träningsvärk efteråt så det är svårt att sortera ut vad som är vad i denna härva av nerver som skickar signaler angående saker i kroppen. 

Åkte sedan tillbaks till jobbet, jobbade, hade möten, fick en muntlig inbjudan till en heldag med Projektet i Malmö nästa tisdag som jag oreserverat tackade ja till innan jag ens hann tänka efter vad det kunde innebära för mig ifråga om logistik, för att inte tala om social utmattning av att nätverka och mingla med branschfolk och vara alert och såklart ska ju allting också vara på engelska vilket ju också tar en del på krafterna. Men men. Ibland får man väl bjuda till och hoppa lite när det påbjuds att man borde. 

Åkte sedan till sjukhuset för att i tur och ordning träffa en läkare och en narkosläkare. Det stod i kallelsen att besöket allt som allt beräknades ta 2½ timme, och det började bra med att läkaren hade fastnat på någon operation och var en halvtimme försenad, vilket gav mig tid att sitta och spela Color Block Jam tills alla mina liv tog slut. Samt fylla i en hälsodeklaration, jag hade redan fyllt i en men den var de inte intresserad av för den skulle narkosläkaren ha, utan jag fick en annan där man fick svara på alla möjliga saker om allt från mediciner till kostpreferenser "för att ens upplevelse skulle bli så bra som möjligt". Jamen gulligt ändå.

Fick sedan träffa en jätterar tjej som såg ut att vara ungefär 12 år gammal, vilket hon förmodligen inte var eftersom man gissningsvis inte kommer in på läkarlinjen som sjuåring, fast vad vet man. Hennes uppgift var i alla fall att berätta saker som den förra läkaren hade glömt att berätta, för det här med att skära i närheten av ansiktet är tydligen ingen lek alls. Det kommer ju att bli ett ärr ungefär här, sa hon och visade på sig själv från örats ovankant till ner längs med käklinjen, och då är det alltså Frankensteins monster som ska in på lodrätt åtta som tänkbara framtida utseenden tillsammans med Quasimodo och drottning Silvia. Sen kan man drabbas av ytterligare en grej som hette någonting i stil med hummelihum:s syndrom som var något av det sjukaste jag hört i hela mitt liv. Det här syndromet yttrar sig nämligen som att man börjar svettas, men BARA i det område där nerven är skadad och BARA i samband med att man äter. Som alternativ till att se ut som Quasimodo och/eller drottning Silvia lät det ju ändå rätt habilt om man får välja, men det vet man ju förstås aldrig. Kanske är det jättejobbigt, som att ha ett  litet lokalt Niagarafall från en väl vald del av ansiktet där svetten forsar fram i strida strömmar varje gång man ska sleva i sig en måltid? Men alltså, HERREGUD?

Sedan lyssnade hon på lungor och hjärta (det där med EKG var nog något som jag själv fantiserat ihop) och där hann jag stressa upp mig något enormt för jag tyckte att hon lyssnade så himla länge när hon sa att jag skulle andas riktigt djupt, så jag tänkte att nu har hon väl hittat någon djävla lungemfysem eller hjärtpaj. Men det var för att jag andades så långsamt, haha. Allt lät bra, tack för det. 
Eftersom den här tumören jag måste opereras bort pga att den kan bli elakartad över tid så har jag nojat en del över begreppet "tid" i det här sammanhanget, är det tio veckor eller tio månader eller tio år? Det passade jag på att ventilera, fattar såklart att ingen kan lova något men i alla fall den här läkaren skulle bli "mycket förvånad" om den tumör som konstaterats godartad i januari skulle visa sig vara elakartad ett halvår senare. Dessutom är det bara ungefär 10 % av de här tumörerna som blir elakartade, så det känns väl som att oddsen ändå är på min sida? Fast: never tell me the odds, som Han Solo skulle ha sagt. 

Sen fick jag ta hissen en våning upp och lämna ifrån mig min hälsodeklaration som jag haft liggandes hemma sen i januari samt träffa narkosläkaren. Han mötte upp i full mundering inklusive  munskydd (dock neddraget) och en sån där liten grön engångsmössa, ungefär som att han kom direkt från operationssalen och det kanske han också gjorde, vad vet väl jag? Ens referensramar är ju oftast olika sjukhusserier där det verkar som att kreti och pleti kan stövla in var och hur som helst i alla sjukhusrum och salar. 
Den här läkaren var i alla fall oerhört avslappnad (hade han varit och snattat i morfinskåpet?) och berättade för mig ungefär att ja, du kommer att komma hit, sen får du gå in och lägga dig i en säng, sen söver vi dig och sen vaknar du upp och så är det klart, ungefär. Den här informationen hade jag väl lika gärna kunnat få på någon lapp?, kände jag lite, men tydligen är det så här nu, att man ska träffas och interagera och få möjlighet att ställa frågor. Ställde då frågan som vi har diskuterat lite på jobbet på sistone, om man dör under narkos, för det finns det ju dom som gör, är det fullt friska människor eller är det människor som är gamla och/eller svaga och/eller sjuka på annat sätt så att narkosen så att säga bara blir sista spiken i kistan? Han svarade att nuförtiden var narkos så himla säkert och övervakningen var så himla mycket bättre och enda gången han hade varit med om att det var farligt var när man ska operera gamla människor som ska få nya höftkulor för då trycker man ner protesen med kraft och då kan det skvimpa ut benmärg som innehåller fettceller och så kan man få det i lungorna. Jaha, som han Ronnie Pettersson då? sa jag, för det här var ju till skillnad från alla andra läkare jag träffat i den här svängen en person i min egen ålder, och han (narkosläkaren, inte Ronnie Pettersson) nickade bekräftande och uttalade ordet fett-emboli med en nästan kuslig tillfredsställelse. Sen visade han en sån där klämma som man sätter på fingret för att mäta syresättningen och berättade att sen dom infördes så hade försäkringspremien för narkosläkare i USA minskat till hälften. Jahaja. Sen var det besöket över, allt som allt hade det tagit max 20 minuter plus den där halvtimmen i väntrummet. Jag tyckte ändå jag hade pratat och frågat massor, men det kanske finns dom som drar hela sina livs noveller där, vad vet jag. 

Aja, nu är det bara att invänta 16 juni. Det ser ut som att du är inbokad på eftermiddagen, tyckte narkosläkaren sig se och i något infoblad som jag fick så stod det att man skulle vara fastande från 24.00 dagen innan. Det kan ju bli tufft för en frukostmänniska som jag, men å andra sidan ska jag väl inte göra många knop den dagen så det ska väl gå.     

Nu är det jobb, sen lite träning och sist ridning. Hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

 

Till stallet istället, v 21 2025, pt 1

Igår tyckte instruktör K att det var på tiden att vi lade lite fokus på att rida upp till yttertygeln. Inside leg to outside rein är ju ett välkänt begrepp som går ut på att få en balanserad, rakriktad och smidig häst, vilket som ju alltid är mycket lättare sagt än gjort, men när det var gjort - wow! Sån skillnad på Köttbullens form! och så nyttigt för mig som lätt hamnar i ofrivillig dragkamp när hon prövar mitt tålamod genom att göra sin högersida till en betongvägg, oemottaglig för hjälper. Jag vet ju att det inte hjälper ett dugg att jag blir stark tillbaka, utan lösningen sitter nog fan i inside leg to outside rein. Man ska bara komma ihåg det också. 

Vi gjorde inte sådär jättemycket mer än att rida runt fyrkantsspåret i skritt, trav och galopp, men med mycket fokus på yttertygel medan innertygeln skulle hänga som i en båge nästan hela tiden. Köttbullen blev som sagt jättefin i formen och jobbade på jättebra även om hon kändes lite trött i början. Men hon kom till sig. Innan lektionen diskuterade jag lite som hastigast med instruktör K om att jag eventuellt kanske skulle kunna tänka mig att rida Gossen en av dagarna jag rider, för det är ju ändå en väldigt trevlig ponny och det kan kanske vara bra för mig att inte BARA sitta på Köttis. Tror K höll med, men hon är också lite glömsk så vi får väl se vilken ponny jag får ikväll. 

Och så blev det vecka 21

Tiden, tiden, den går så galet fort. Känns som att nyss var det februari och nu är det försommar. Midsommar om en dryg månad? Jag hinner inte med! 

I fredags körde jag intervallträning efter jobbet, kravlöst med MusikIntervallMetoden. Perfekt sätt att avsluta veckan på om ni frågar mig. Distansen slutade på 9,99 km vilket ju är jättestörigt, men kanske ännu störigare att känna att man behöver snirkla runt bilen ett varv för att det ska slå över till 10,00 (vilket jag alltså INTE gjorde). Åkte sedan och handlade och sen hem. Stekte pannkakor till kvällsmat och sen började vi titta på tv-serien Andor på Disney+. Den ska tydligen vara någon slags prequel till Rough One men jag tycker inte att jag känner igen en enda karaktär så här långt (har sett två avsnitt i skrivande stund), men mitt minne är väl inte vad det borde vara när det kommer till Star Wars-världen och dess invånare, jag har ju till och med svårt att hålla isär vem som är vem av Bobba Fett och Jabba The Hutt. Inte utseendemässigt dårå, men det är något med namnen som klingar så lika på något sätt. 

Gick och lade mig tidigt, gick upp tidigt på lördagen, gick en långpromenad och sedan städade jag hönshuset, rensade lite ogräs och högg ved. AAAH. Gött. Igår gick jag min vanliga kuperade söndagsrunda. Skönt med lite regn, det var ett sånt där härligt lätt försommarregn som knappt märktes, men jag hann ändå bli dyngsur på de timmarna jag var ute. Sen skulle jag hem till S för vi skulle greja med Idrott Online och R-bok och andra pigga saker som hör föreningslivet till, vilket jag lite hade glömt när jag i fredags skrev att hela helgen var obokad, men men. Hon bjöd på lunch och vi snicksnackade oss genom eftermiddagen och hade det trevligt trots den rätt träliga agendan, hehe. 

Nu är det ny vecka och nya tag! Idag ska jag till sjukhuset efter jobbet för att träffa narkosläkaren samt göra ett EKG vilket tydligen är standard inför en operation. Har fått fylla i en hälsodeklaration och där vill man ju kunna svara NEJ på allt, och det kunde jag väl i alla fall nästan. Typ finns det en möjlighet att du är gravid? Den blev det ju fet-nej på, men sen kom ju en fråga om man hade nackproblem, och det har jag ju fast jag har ju ingen direkt diagnos. Och sen ville dom veta om jag hade "någon annan sjukdom", förutom allt det med hjärta, lever, njurar och annat som jag svarat nej på, och det tycker jag ju inte att jag har, men samma sak frågade kiropraktorn vid första besöket och sen fick jag lite bannor för att jag inte nämnt att jag hade artros. Men jag tycker ju inte att det är en sjukdom på det sättet. Aja, det är vad som händer idag i alla fall, sen är det ridning ikväll. Imorgon jobb, löpträning, ridning. Onsdag styrelsemöte och på torsdag ett annat möte med personalen i stallets fackförening. Fredag ingenting, men på söndag är det Pay & Jump i stallet, så lördag eftermiddag lär vara vikt åt det. Jaja, vila får man göra sen. Har bokat om alla jobbmöten under en tvåveckorsperiod från den 16 juni, det lät sig göras rätt bra. Sen får man väl se hur mycket det frestar på att bli opererad. Är nervös för att 1. de ska hitta saker som inte borde vara där (alltså att den godartade tumören har ändrat karaktär och blivit elakartad som den här typen ju kan bli "över tid"), 2. att nerverna i ansiktet ska bli skadade, och 3. narkosen. Ej lätt det här för en människa med "lite kontrollbehov" så jag får kanske se det som någon slags KBT? 

Nej, nu kallar dagen på mig så dags att dra igång. Har möten som går i ett hela förmiddagen och inte ens tid för lunch eftersom någon tycker det är helt rimligt att "aha, hon har en lucka där mellan 12 och 12.30, då bokar jag in ett jätteviktigt möte som inte går att tacka nej till eller flytta". Ja. 

Frrrredag

Äntligen fredag!, kan jag känna och ibland tänker jag att det är lite sorgligt att liksom hela livet ska gå ut på att rulla runt i ekorrhjulet med siktet inställt på helgerna som enda ljuspunkt i tillvaron. Och då gillar jag ju ändå mitt jobb, för det mesta i alla fall, även om jag får smärre utbrott av irritation över folk allt som oftast. Men själva jobbet i sig är ändå intressant och utmanande och aldrig tråkigt, jag gillar min chef och  han gillar mig och jag har det på det stora hela väldigt bra. 

Mitt förra jobb var  enformigt och väldigt styrt, det var sex minuters paus per arbetad timme, och fan ta den som inte återfanns på sin plats när de sex minuterna var till ända. Då fick man en uppsträckning av någon av de två arbetsledarna vars enda uppgift verkade vara att cirkla runt och kolla så att ingen maskade. Sedan var det tretton minuters rast varje för- och eftermiddag och tjugoåtta minuters lunch, och då var det klockor som ringde när  rasten började,  klockor som ringde när det var två minuter kvar av rasten så att man skulle börja resa sig och marschera ut till maskinerna för att kunna ligga i startgroparna för att börja arbeta när klockorna sedan ringde ytterligare en gång för att markera att rasten var över (jag föreslog en gång att det även skulle ringa en klocka två minuter innan rasten började för att man skulle kunna börja stänga av och börja gå mot  det hägrande lunchrummet, men det föll inte i god jord ens som skämt).
På den tiden (i alla fall inte där) så brydde sig ingen om psykosocial arbetsmiljö och vikten av att känna att man har handlingsutrymme för att  kunna påverka sin situation, utan ett jobb var ett jobb var ett jobb. Men vi var ett gött gäng som var unga och odödliga som gjorde att det ändå var kul att gå till jobbet. Inte för att jobba utan för att träffa de andra. Tror dessutom att om man en gång har haft ett jobb där allting var extremt hierarkiskt, rätt så nepotistiskt och där man lika gärna kunde hänga hjärnan på en krok i omklädningsrummet när man stämplat in eftersom man ändå inte hade någon användning för den de nästkommande åtta timmarna, så uppskattar man mer när man sedan får det bättre. Eller i alla fall gör jag det. Men bara för att jag nu har ett jobb som är väldigt fritt och intressant så betyder det ju inte att jag inte uppskattar när det blir helg. 

Så vad händer i helgen då? INGENTING, det är det som är grejen. Älskar att ha tomma helger där man  inte behöver passa tider eller åka någonstans utan bara kan skrota omkring och göra vad som faller en in. När jag kollade i jobbkalendern för nästa vecka så trodde jag att jag såg i syne för det var bara tre möten inbokade på hela veckan. Inte för att det betyder att det inte finns saker att göra, men vissa möten är bara så irriterande. Vi är på väg in i högsäsong och det betyder att när man ska följa upp saker så är det ingen som har hunnit med någonting och det hade väl varit förståeligt om det inte är så att när samma möten sker under lågsäsong så har man istället "glömt", "jobbat med annat" och liknande lama ursäkter.Och då är det grejer som vi bestämt gemensamt ska göras, men man har ju tydligen extremt olika uppfattning om hur man prioriterar. Får jag en specifik arbetsuppgift så vill jag kunna bocka av den som slutförd så fort som möjligt, medan vissa mest verkar se en dedikerad uppgift som ett luddigt förslag på hur de skulle kunna fördriva sina dagar i någon avlägsen framtid, vilket verkligen är Så. Irriterande. Jaja, det är som det är när man jobbar i Ankeborg.