Det stora sveket

Har läst Det stora sveket av Walter Kalmaru, detta är handlingen:

Walter Kalmaru bor och lever i Stockholm tillsammans med sin fru Lotta och sina två barn Maya och Salme. En till synes helt vanlig familj lever ett helt vanligt liv när en mörk figur gör entré i deras liv. Maya är 15 år när anorexin tar sitt grepp om henne. Snart har situationen eskalerat bortom all kontroll, och Walter och Lotta gör allt som står i deras makt för att få hjälp från de vårdande instanser som är ämnade att finnas tillhands. Det blir en lång resa mot avgrunden där Mayas psykiska ohälsa till slut tar hennes liv. Längs resan hamnar även Mayas ett år äldre syster Salme i den psykiska ohälsans hänsynslösa grepp och efter ett problematiskt förhållande med fel person ser hon ingen annan utväg än att följa sin lillasyster. Det här är deras historia, men det hade lika gärna kunnat vara din.Det stora sveket är en berättelse om sveket från samhället och det svek två föräldrar känner gentemot sina barn, och illusionen om att vi lever i ett land där vi tas om hand när vi blir sjuka.

Den här boken är en självupplevd berättelse som jag förstår att man som förälder behöver få ur sig. Sätter inget betyg på den p g a det. 

Vindarna viskar ditt namm

Har läst Vindarna viskar ditt namn av Anne-Lie Högberg, detta är handlingen:

Vanja lämnar både sin hemort och sitt förflutna för den lockande tjänsten som reporter 30 mil söderut. Men när allt det som lockat visar sig vara en irriterad och otrevlig arbetskamrat och en enformig miljö börjar hon tvivla på om hon tagit rätt beslut. När hon råkar på en gammal artikel om en händelse som ingen vill prata om börjar hon i hemlighet att undersöka det som hänt. Det som ingen vill kännas vid. Allt för att förtränga det som hon själv lämnat bakom sig.     

Linas liv är perfekt. Hon har Jesper, Melker, ett heltidsjobb och ett fint hus. Men det är något som skaver när småbarnslivet och vardagen går som på repeat. Hon inser att den gnista som Jesper en gång tände långsamt håller på att slockna. Och när någon annan blåser liv i hennes glöd vet hon inte om hon skall våga ta klivet ut i det okända.     

Lilly var en gång ägare och grundare för lokaltidningen som alla på orten ivrigt väntade på. Då hade allt varit nytt och spännande. Nutiden skrämmer henne. Nya bekantskaper också. Så när Vanja börjar ställa frågor drar hon sig instinktivt undan. Snart gör sig det förflutna påmint, och sanningarna som uppdagas förändrar allt. 

Det här var en bok jag med viss tvekan plockade åt mig från en sån där snurra på bibblan, tyckte omslaget såg lite väl pastellfärgat och feelgood ut. Fast det var ju ändå en gravsten, och baksidestexten lät väl ändå rätt okej. Tyckte dock den var vääääldigt lätt att lägga ifrån sig och den engagerade inte det minsta. Efter halva boken hade jag fortfarande svårt att skilja på vem som var Vanja och vem som var Lilly och vem var nu Eva nu igen? Snacka om ointressanta karaktärer, sen var det (trots gravstenen) för mycket feelgood-känsla för att vara min typ av berättelse. Den här boken får ett spädbarn av fem möjliga. 

Hon ska heta Happy

Har läst Hon ska heta Happy av Elinore Brandén, detta är handlingen:

September 2006. Bodil längtar efter otyglad galenskap på Östersjön, Ingrid blir lämnad av sin man och en flicka föds. Sjutton år senare hittas ett utskuret hjärta i en förortsrabatt just som Monika passerar. "Hon ska heta Happy" är en brutal berättelse om tillfälligheter och osynlighet, om blod och moderskap. Om två barnmorskor, en pensionerad polis, en utbränd småbarnsmamma och en hemlös kvinna, vars öden på olika sätt tvinnas samman.

Jag gillade den här boken, även om jag först missade tidsangivelserna och trodde allt hände på samma gång istället för växelvis 2006 och 2023. Upplevde den därför som något rörig, vilket den alltså egentligen inte var. Välskriven om än något svag i sina karaktärsbeskrivelser, tyckte inte riktigt någon av dem lyfte. Den här boken får tre stora Finlandsbåtar av fem möjliga. 

Kungshamra - 67

Har läst Kungshamra - 67 av Yvonne Hirdman, detta är handlingen:

Hon avskydde den där tiden mellan tre och fem på eftermiddagen, den svåra­ tiden, den som aldrig fylldes med riktigt liv utan bara halvdana föresatser - den där tiden som ofta fylldes ut av bråk mellan smågnälliga barn. Men nu var barnen hos farmor och farfar. Det är då Christa sätter sig på bordet, tänder en cigarett och tittar ut på innergårdens stubbar och känner oron ringla som en orm från magen upp under revbenen.

Genom sju unga evighetsmänniskor och deras småtrassliga liv i ett alltmer politiserat Stockholm tar Yvonne Hirdman i sin romandebut oss rakt in i 60-talet.

Kärlek, politik och bristande barnpassning för Christa, Jonne, Mona, Krister, Sigge, Åke och Unni samman i det gråa studentområdet Kungshamra. De möts på fester, i vilda diskussioner, vid de kvarglömda leksakerna i sandlådan, de tiger och ljuger och grälar. Så sprids de ut i livet. En dödsannons för dem samman igen långt senare och belysningen blir en annan.

Näe, det här var verkligen ingenting för mig. Gillade ingen av karaktärerna, handlingen var seg och på gränsen till obefintlig, gillade heller inte sättet skriva/beskriva genom att trycka in en massa bindesstreck eller tankestreck, eller vad det nu kan tänkas heta, i texten. Den här boken får en marxist av fem möjliga.

Farväl till Panic Beach

Har läst Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg, detta är handlingen:

”Ibland tänker jag att jag skulle vilja springa hela vägen genom Mattis barndom för att skydda honom från stormen som är på väg att dra in och lyfta upp honom och bära i väg honom och gömma honom för de förbannelser som tycks vila över vår familj. Lika ofta tänker jag att jag skulle passa på att döda honom då, även om det skulle betyda att ingen av oss någonsin skulle ha funnits. Inte jag, inte Eddie.”

På en bänk i Berzelii park sitter Nina Stjärne, förkrossad av sorg. Hon har förlorat sin lillasyster och nu rör sig tankarna tillbaka till evighetsstranden på Panic Beach, fylld av djurskelett och ensamma barnlekar. Där tillbringade de somrarna i skuggan av fadern Matti, som alltid väntat på döden.

I Berzelii park tar också familjen Stjärnes berättelse sin början, hundra år tidigare. Deras historia är som ett mörkt tidvatten som drar med sig drömmar och förhoppningar, barn och föräldrar, ut i djupet. Som en aldrig avstannande pil flyger frågan om förlåtelsen genom åren.

Jag tyckte väldigt mycket om språket i den här boken, men det var också allt. Det var alldeles för många människor som bara slängdes in utan att få någon form av introduktion, plötsligt fanns det bara en Helena eller en Leo eller en Lykke med utan att man, eller i alla fall inte jag, fattade hur de hängde ihop med släkten eller om de ens gjorde det. Berättelsen hoppar dessutom fram och tillbaka i tiden utan att det på något vis framgår och allt känns som en djävla röra helt enkelt. Den här boken får två släktkrönikor av fem möjliga.

Återgäldaren

Har läst Återgäldaren av Josefine Sandblom, detta är handlingen: 

Deckarförfattaren Sandra Falk är van vid farliga intriger, men när hon själv utsätts för grova trakasserier blir hon så paralyserad att hon tappar skrivförmågan. Oron för hur det kommer slå mot hennes ekonomi gör att hon låter Alma - en aspirerande författare från en av hennes skrivkurser flytta in som inneboende.

Till en början är Alma helt ovetande om hotbilden, men när hon blir akut sjuk efter att ha smakat på innehållet i ett anonymt paket kan Sandra inte längre dölja att någon tycks vilja skada henne. Med flera inbokade framträdanden på Bokmässan beger de sig motvilligt till Göteborg, trots insikten om att en okänd gärningsman kan gömma sig var som helst i folkhavet.

Vad Sandra inte berättar om är det ödesdigra misstag hon begick som ung, och att den som ligger bakom dagens hot tycks känna till hennes mörka hemlighet. Dilemmat är att det bara finns en enda person som vet vem hon en gång var - och att den personen är död.

Det här var ingen större hit om ni frågar mig, känns som det var kanske 10 % berättelse och 90 % utfyllnad, till exempel en halv sida som bara handlar om vad huvudpersonen har i sin handväska. Trist dialog, platt story som bara pågår utan att någonsin lyfta och bli spännande. Den här boken får en liten hallonrem av fem möjliga. 

Vi brukade bo här

Har läst Vi brukade bo här av Martin Kliewer, detta är handlingen:

När Charlie och Eve får möjlighet att köpa ett avskilt hus djupt inne bland bergen till ett vrakpris ser de genast potentialen. Det är inte första gången de renoverar och säljer vidare ett gammalt hus, och den här gången räknar de med en rejäl vinst. Allt ser lovande ut.

Tills det en dag knackar på på dörren.

Mannen på trappan säger att han en gång bodde här. Han vill bara ta en snabb rundtur med familjen – ett sista farväl. Men när familjen kliver in över tröskeln händer något. Rummen börjar kännas fel. Små saker flyttar sig. Dörrar står öppna som ingen minns att de öppnat. Blickar dröjer för länge.

Eve vill få ut dem – men familjen dröjer sig kvar som om huset fortfarande vore deras. När Charlie plötsligt försvinner börjar verkligheten spricka i sömmarna. Är det Eve som har tappat greppet?

Den här boken beskrevs som "psykologisk skräck med en kuslig och obehaglig stämning som håller en på helspänn, men njaaeee, kände väl jag mest, och nu menar jag inte att jag är en sån som koketterar med hur opåverkad jag är av skräck för det finns böcker och filmer som jag, vid snart 58 jordsnurr, endast läser när det är ljust p g a mycket livlig fantasi. Men det här var inte en sån bok. Tyckte mest det var irriterande att karaktärerna gjorde saker som ingen normal skulle göra. På slutet kom en vändning som var väldigt elegant, men den här boken får trots allt inte mer än två mathissar av fem möjliga. 

Betongsuggan

Det här är en bok jag gav upp: Betongsuggan av Josefin Branzell, detta är handlingen:

Tät granskog omgärdar den grå betongsuggan som huserar ett trettiotal kriminella pojkar. I Betongsuggan samsas pojkarna med behandlingspersonal, vårdpersonal och lärare. Svenskläraren Katarina har arbetat på ungdomshemmet i ett decennium. Hon är engagerad i sina elever och tycker om att utmana dem, något som uppskattas men också möter motstånd.

Alex är nära att få betyg i svenska och slipar på sitt argumenterande tal om dåliga ungdomshem, Stephen läser Stig Dagerman och lär sig att läsa mellan raderna, medan Melvin försöker förstå var han har hamnat någonstans. Samtidigt som pojkarna kämpar med skolan, ska de också överleva i en miljö som inte alltid kan garantera deras säkerhet. 

Under ett år får vi i korta nedslag följa livet inne i Betongsuggan, genom svenskläraren Katarinas ögon. Med ett komiskt öga för detaljer och en svidande klarsynthet skildrar författaren vardagen inne på ett ungdomshem, där förövare och offer ryms i samma person. Samtidigt blottläggs ett systemfel, där samhället gång på gång misslyckas med att skydda, stötta och ge pojkarna verkliga förutsättningar till förändring. 

Det lät intressant men tyvärr kändes hela boken (eller så långt som jag orkade, 100 sidor kanske?) ungefär lika grå och trist som sin titel. Det fanns liksom inget i den här berättelsen som engagerade mig. Den får ett överkorsat galler av fem möjliga.

Den låsta dörren

Har läst Den låsta dörren av Freida McFadden, detta är handlingen:

Elvaåriga Nora Davis anade aldrig vad som pågick i deras hus medan hon satt på sitt flickrum och gjorde läxor. Inte förrän polisen en dag knackade på dörren och det upptäcktes att hennes pappa mördat flera kvinnor i källaren.
Decennier senare avtjänar Noras pappa fortfarande sitt livstidsstraff, medan hon själv har en framgångsrik karriär som kirurg. Privat lever hon ett tillbakadraget och stillsamt liv. Ingen i hennes omgivning vet att hennes pappa är en ökänd seriemördare, och hon tänker göra allt för att det ska förbli så.
Men när en ung kvinnlig patient hittas mördad, på exakt samma sätt som Noras pappa brukade döda sina offer, börjar hemligheterna komma upp till ytan. Någon vet vem hon är och vill att hon ska få skulden för brottet. Men Nora är inte en mördare som sin far, och polisen har inga bevis mot henne så länge de inte letar i hennes källare...

Jag tyckte den här boken var både och. Rätt spännande och krypande obehaglig, men samtidigt blir man lite trött när det uppstår situationer där vilken normal som helst hade berättat sanningen/gått till polisen men i böckerna kan de ABSOLUT INTE berätta sanningen/gå till polisen vilket givetvis gör att de trasslar in sig i en härva av lögner som känns konstruerad. Nu börjar det nästan bli en sport att förutse twisten i McFaddens böcker, jag har hittills inte lyckats och det gjorde jag inte i den här boken heller. Den får tre källare av fem möjliga. 

Vi är framme snart

Har läst Vi är framme snart av Aase Berg. Detta är handlingen:

Aase bor ingenstans, inte ens i dagboken efter­som en kritikerkår får psykbryt på den och tycker att Aase Bergs Jag är aldrig hemma bör bli spiken i kistan för hela dagboksgenren.

Samtidigt som en kritiker kallar henne och ­hennes kompisar för bortskämda borgar­kärringar dör en alldeles för ung, underbetald och hårt knegande vän chockartat av arbetsrelaterad utmattning.

Ursinnet växer, försöken att hitta ett hem trots kaospersonlighet, flackande tillvaro, strulande ungar och alldeles för mycket jobb är konstanta, liksom besattheten av hästarna.

Men en ny liten varelse från djurriket skapar en sorts lugn. Det är nog inte långt kvar. Snart är vi kanske hemma._ _ _

Läste ju Jag är aldrig hemma med stor förtjusning för ett tag sen, och tyckte även om den här. TROTS att jag tycker att Aase verkar vara inte så lite självgod, plus att raljerandet  kring sitt underdogperspektiv och de ekonomiska bekymren tenderar att bli rätt löjligt när hon samtidigt har vad som känns som 50 olika boenden, rider på vad som känns som lika många olika ridskolor, köper fabriksny bil samt snyter fram förstahandskontrakt åt döttrarna i Stockholm. Men det är kul att läsa om folks vardag. Lite väl mycket gnäll om att första dagboken fick dåliga recensioner, om man sticker ut hakan så får man väl ändå vara beredd på att få en snyting kan jag väl tycka? Men ändå. Den här boken får ändå fyra (rätt små) lägenheter i Stockholms innerstad av fem möjliga, schas till bibblan. 

Läraren

Har läst Läraren av Freida McFadden, detta är handlingen:

Eve ser ut att ha allt. Ett stabilt äktenskap, ett vackert hem, ett bra jobb som matematiklärare. Varje morgon vaknar hon bredvid sin charmige man Nate, och tillsammans går de till arbetet på Caseham High School. Men under ytan är inte allt som det verkar.
När den nya terminen börjar återvänder en elev som Eve aldrig trodde hon skulle behöva ställas inför igen: Addie Severson. Förra året skakades hela skolan av en stor skandal, med Addie och en lärare i händelsernas mitt. Det sägs att hon är manipulativ och farlig, en flicka som skadar andra och förstör allt i sin väg.
Men ingen känner den verkliga Addie. Ingen vet vilken hemlighet hon bär på - eller hur långt hon är beredd att gå för att skydda den.

Jag har ju bränt igenom en del Freida McFaddenböcker vid det här laget: Hembiträdet, Hembiträdets hemlighet, Hembiträdet ser dig, Pojkvännen och Psykiatern (samt står i kö för Hyresgästen) och har överlag gillat dom. Det är lättsmält, bra tempo och alltid med en twist som heter duga. Nu satt jag och var liksom lite beredd på twisten, vet inte om det var därför men den här gången var det i alla fall inte som att jag spärrade upp ögonen, i alla fall inte jättemycket. Tyckte även att det fanns lite väl mycket plotholes för att få det hela att gå ihop, men det var ändå rätt okej. Den här boken får tre högklackade skor av fem möjliga. 

Invasiva arter

Har läst Invasiva arter av Oscar Nilsson Tornborg. Detta är handlingen:

Det är sommar och turister flockas till idylliska Burge på Merkö i Östersjön. Grillar tänds, drinkar dricks, det är sol och bad.Men allt är inte solsken. Lukas är ensam i sin skräck för den tyranniska styvpappan, och Eva har tillsammans med dottern Elsa återvänt till ön för att hitta tillbaka till en sorts normalitet efter sin mans död. Och när Jens Larsson på den lokala bensinstationen upptäcker att en larvliknande parasit har borrat in sig i hans fot är det början på en dag där de invasiva arterna tar över och förändrar allas liv för alltid. 

Det här lät som perfekt sommarskräck att sluka när det är värmerekord och enda man orkar göra är att ligga i skuggan med en bok. Tyvärr var den enligt mig inte alls lika bra som den lät. Platta karaktärer, sparsam och menlös dialog, "skräcken" kändes mestadels helt osannolik och därför inte det minsta skrämmande. Den här boken får en cerkarie* av fem möjliga. 

* Larvstadiet av Tricobilharzia sp. som i huvudsak infekterar sjöfågel. Kanhända att jag en gång i tiden skrev ett examensarbete om parasitiska plattmaskar och därför kan orimligt mycket om deras livscykel och i denna ingående intermediära livsformer. 

Schimpanserna vid Point Nemo

 Har läst Schimpanserna vid Point Nemo av Cecilia Klang. Tidigare har jag läst trilogin Kan innehålla spår av Tommy Roos, I södra Norrland väntas regn och Obehöriga äga ej tillträde. Jag gillade den första jättemycket, de andra två inte lika mycket. Detta är handlingen: 

Lisa är fyrtiofem och har inte kommit längre i livet än de tjugo meter som skiljer hennes hus från pappans. Hon undervisar på samma skola hon en gång gick i, har samma frisyr som hon alltid haft och sköter om samma grekiska landsköldpadda. Rolf har fyllt åttio och hans cancer oroar honom mindre än tanken på vad som händer med Lisa när han inte längre finns. Hur ska hon klara sig själv? När sjukdomen tvingar dem att konfrontera det de undvikit i åratal börjar något röra sig – mellan dem och inom dem. Hur hittar man ett eget liv när den man lever för håller på att försvinna?

Jag tyckte den här boken helt ärligt var SÅDÄR. Störde mig på Lisa som ständigt var sur och grinig trots pappa Rolfs nästan onaturliga snällhet och stabila humör. Nu finns det väl inget allmängiltigt sätt att förhålla sig till en närståendes cancerdiagnos, men borde inte Lisa tänka lite mer i termer "ta vara på den tid som är kvar" istället för att bete sig som en gnällig jättebebis exakt hela tiden? Den här boken får två pizzabitar av fem möjliga.  

Sen for jag hem

Har läst Sen for jag hem av Karin Smirnoff, tredje och avslutande (antar jag?) delen om Jana Kippo som inleddes med Jag for ner till bror och Vi for upp med mor. Detta är handlingen:

Janakippo lämnar Smalånger för att delta i en utställning i Stockholm. Där kommer hennes förflutna åter en gång i kapp henne, samtidigt som nya möjligheter öppnar sig. Kanske innebär det en chans till ett värdigt liv. Med kärleken och konsten som kraft. Om det inte vore för john bror diana och de andra som kallar från norr.

Jag tyckte ju mycket om de två första böckerna, och jag tyckte också om den här. Även om det är extremt mycket elände och man kan undra om verkligen alla människor i hela världen är så trasiga och mörka, finns det ingen normal? Men det är kanske svårt när normerna har satts ur spel redan från början, vad vet jag? Den här boken får fyra lerfigurer av fem möjliga, nu är det ni som ger er av till bibblan. 

Monstret

Det här är en bok som jag inte orkade traggla mig igenom: Monstret av Ane Riel. Jag Ä-L-S-K-A-D-E Kåda så förväntningarna var kanske för höga? Detta är handlingen:

Ingen vet varifrån lille Leon har fått sin styrka. Men hans mamma vet i alla fall att han är svår att hantera. Särskilt när han vill gosa. Och Leon gillar verkligen att gosa.
Samtidigt som Danica kämpar med sin son, kämpar Mirko med sina förbjudna känslor. Han är fortfarande bara en pojke när han blir hett, våldsamt förälskad i Danica. Det är en omöjlig kärlek. Danica är inte bara en vuxen kvinna och Leons mamma, hon är också gift med en jättelik man. Men Mirkos passioner driver honom ut ur hans hem och in i Danicas hemliga helvete.
Konsekvenserna blir ödesdigera för dem han bryr sig om. Och efter en dramatisk natt blir Mirko bunden till Leon och hans mystiska krafter för resten av sitt liv.

Ja, det lät ju inte så dumt. Först tyckte jag att...nämen är det inte väldigt mycket samma upplägg som i Möss och människor av John Steinbeck?, men tänkte att det var kanske ändå avsiktligt och att det skulle komma någon slags twist på det hela kanske. Men sidorna gick och det hände liksom ingenting med någonting och den var väldigt lätt att lägga ifrån sig. Efter tre omlån utan att jag kände minsta längt efter hur det skulle gå så fick den hamna i återlämningslådan på bibblan. TYVÄRR. 

Psykiatern

Har läst Psykiatern av Freida McFadden, har tidigare läst Hembiträdet, Hembiträdets hemlighet, Hembiträdet ser dig,och Pojkvännen som jag gillat mycket (de två första) och hyfsat (de två senare). Detta är handlingen:

När det nygifta paret Tricia och Ethan besöker en avlägset belägen herrgård tror de sig ha hittat sitt drömhus. Egendomen har tidigare tillhört Adrienne Hale, en känd psykiater som försvann spårlöst för flera år sedan. Men när ett kraftigt snöfall gör att de blir isolerade på godset börjar huset snabbt förlora sin charm.
Insnöad och allt mer rastlös snubblar Tricia över en samling kassettband där Adrienne Hale spelat in terapisamtalen med sina patienter. När Tricia lyssnar på kassettbanden får hon insyn i den skrämmande kedja av händelser som ledde fram till Adriennes mystiska försvinnande. Med varje band faller ännu en chockerande pusselbit på plats, och ett nät av lögner börjar sakta nystas upp. Men när Tricia slutligen når fram till den sista kassetten – den som avslöjar hela den fasansfulla sanningen – är det kanske redan för sent.

Jag tyckte först att jaha, ännu en McFadden med ännu en rätt så mesig och handlingsförlamad huvudkaraktär (ni vet, personer som av olika skäl aldrig kan säga sanningen/gå till polisen/sticka därifrån, vars rådvillhet så att säga utgör själva essensen i berättelsen för hade de gjort det som vilken normal människa som helst hade gjort i samma situation så hade ju boken bara blivit ett tunt häfte som ingen velat läsa). Satt och laddade för TWISTEN och kände mig tämligen säker på hur det skulle sluta. Det gjorde det inte! Istället kom en vändning som fan i mig hette DUGA och som jag inte på något sätt hade förutsett. Den här boken får - trots rätt så långa och intetsägande transportsträckor - fyra snöstormar av fem möjliga, schas iväg till bibblan. 

Porträtt av en hungrig flicka

Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: Porträtt av en hungrig flicka av Inger Edelfeldt, detta är handlingen:

IsaBell är trött på hopplösa kärleksrelationer och nu helt inriktad på sitt arbete som antikhandlare. Köpet av en märklig målning leder henne till ett ödetorp i skogen - och till en bekantskap med villkor som måste hemlighållas. Kärlek, äntligen? Men omöjlig, en mörk romans mellan trasiga själar.  IsaBells nya inneboende "klarar sig med väldigt lite människoblod".

Jag har läst ett par böcker av Inger Edelfeldt tidigare (Duktig pojke och Kamalas bok) som jag gillat mycket, och den här blev jag lite oväntat tipsad om på något instagramkonto om skräcklitteratur. Men alltså nä, det var inget för mig. Inte för skräckens skull, för så långt tog jag mig inte ens och har man läst Staden som försvann när man var i en känslig ålder så ska det bra mycket till om man ska låta sig skrämmas av några svenska medelklassvampyrer. Kom som sagt aldrig dit, för vägen dit var så tröttsam och händeselös. Och så störde jag mig på att hon hette IsaBell. Så skriver man väl ändå inte? Den fick åka tillbaks till bibblan, hejdå. 

Rovdjur

Har läst Rovdjur av Isabel Nylund. Detta är handlingen:

Det börjar med ett lockrop. Millenniet är nytt när Alex ser dem på håll: tjejerna i skinnjackor som tjatar på främlingar att köpa ut. Det är året mellan barndom och tonår, och längtan river i bröstet. Alex sällar sig till flocken. Och hon lär känna Leif, tjejernas spritgubbe. Leif är mannen som ger dem dricka, cigg och godis, och som skjutsar dem till ett ensligt garage där allt verkar vara tillåtet. Snart sker något oförlåtligt.
En natt många år senare, när Alex är vuxen, kastas hon tillbaka till året med flocken. I omvärldens ögon var det uppenbart vem som bar skulden till det brott som ägde rum. Men var går egentligen gränserna i en relation som är förbjuden? Och hur kan den som ljuger för andra vara säker på att hon inte ljuger också för sig själv?

Jag tyckte den här boken var väldigt bra. Inte för att jag var ung tonåring när millenniet var nytt, men mina barn var och igenkänningsfaktorn kring många attribut i den här berättelsen var hög. Vissa saker kändes så tidlösa att även en gammal dinosaurie som jag kan nicka igenkännande: japp, exakt sådär kände jag med på den tiden det begav sig. Bra språk, bra miljöskildringar, autentisk handling. Den här boken får fyra  stora häxblandningar av fem möjliga, marsch till bibblan med er allihop. 

Vi for upp med mor

Har läst Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, uppföljaren till Jag for ner till bror, som jag gillade mycket både som bok och tv-serie. Detta är handlingen:   

Modren har dött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Tvillingarna Jana och Bror ärver hennes föräldrahem och blir snabbt varse att livet i Kukkojärvi är mycket annorlunda. De flesta människor lever enligt strikta religiösa regler där förbuden är många. Den som inte rättar in sig i ledet hamnar utanför, som snickaren Jussi och Magdalena. Bror lockas av bygemenskapen, de stora familjerna och männens självklara rättigheter. Jana gör sitt bästa för att bjuda motstånd, samtidigt som hon kämpar för att få ett avslut på den destruktiva relationen med John. När hon blir vän med sin jämnåriga kusin Marta ser hennes man, som är pastor, inte med blida ögon på deras relation.

Jag tyckte mycket om den här boken också. Språket är ju lite speciellt, kanske inte för alla men det funkar. Den får fyra predikstolar av fem möjliga, marsch till bibblan med er. 

Samhällsbärarna

Har läst-om Samhällsbärarna av Leif GW Persson, som är tredje boken om poliserna Johansson och Jarnebring med flera. Detta är handlingen:

Vad kan en före detta förman från Västerås ha gemensamt med en polsk cellist, en skötsam flicka från Hälsingland med ett fyllo från Birkastan, en jugoslavisk restaurangägare med två palestinska flyktingar? Har Berg, Borg, Mikkelson, Orrvik och Åström för vana att misshandla folk i polisbussen? Och vad menade egentligen Nils Rune Nilsson när han döende på sjukhuset mumlade: "Björneborgarnas marsch"? Sammantaget ger det mycket att grubbla på för polisintendenten Lars Martin Johansson och hans kollegor.

Jag gillar den här boken, fast ska jag vara helt ärlig och såhär med facit i hand så känns hela serien en smula träig. Var kanske lite väl generös när jag betygsatte de tidigare böckerna? Jag gillar såklart karaktärerna, men det är väldigt mycket omkring som är lite småsegt. Den här boken får tre militärmarscher av fem möjliga.