Boken börjar direkt där den förra slutade, med att Alfred Hitchcock ger Tre Deckare i uppdrag att hjälpa hans goda vän HERR FENTRISS att hitta sin försvunna papegoja Billy Shakespeare, en papegoja som sägs stamma (vilket han såklart inte gör utan någon har lärt honom att säga Jag är Billy Shakespeare nummer tv-tv-två. Att vara eller inte vara, det är frågan) av en anledning som så småningom ska visa sig, men just nu fattar ingen någonting av det.
När JUPITER och PETER är på väg till herr Fentriss' hus hör de någon ropa på hjälp, de möts av en tjock man med pistol, HERR CLAUDIUS, som dock utger sig för att vara herr Fentriss, och som säger att den försvunna papegojan kommit tillbaka så det finns inget fall att lösa. Sedan påstår han, den såkallade herr Fentriss, att hans gode vän Alfred Hitchcock ringt honom, vilket Jupiter nästan direkt när de åkt därifrån kommer på är en bluff eftersom det inte finns några telefonledningar till Herr Fentriss' hus (slugt).
De återvänder till det telefonlösa huset och på vägen tillbaka så möter de herr Claudius körandes som en biltjuv i en svart Ranger. Han upptäcker inte Jupiter och Peter, trots att de färdas ståndsmässigt i den limousine med privatchauffören WORTHINGTON som Jupiter kan disponera fritt i en månad som ett resultat av en vinst i en tävling, och de hittar den riktige herr Fentriss bakbunden i sitt hem. Upplysningar delas om papegojan och att herr Claudius är huvudmisstänkt för papegojstölden eftersom han också lyckats få reda på att en dam i närheten av herr Fentriss också köpt en papegoja vid namn Lilla Tittut av samma fattige och sjuke mexikanske gatuförsäljare som traskat runt med en liten åsnekärra och ett antal papegojor i burar som han försökt kränga till Hollywoods medelklass.
På vägen därifrån är de nära att krocka med en annan bil, i vilken det färdas en elegant man med fransk brytning som, tro det eller ej, också vill veta vart Billy Shakespeare tagit vägen under förevändning att han är en vän till herr Fentriss. De stöter också på damen som äger Lilla Tittut, och det visar sig att även denna papegoja har försvunnit under oklara omständigheter som även dom för misstankarna till herr Claudius. Mystiken kring fallet tätnar verkligen, vad ska han med alla papegojorna till och varför snor han dom? (Han kunde ju till exempel köpt några av Jonathan Rex i förra boken). Lilla Tittuts replik är för övrigt Lilla Tittut har förlorat sitt får och vet inte var hon ska finna det. Gå till Sherlock Holmes!, en mening som där och då är lika meningslös som Billy Shakespeares.
För att få upplysningar om den svarta Rangern så startar Jupiter en röst-till-röst-kedja som går ut på att han, Peter plus den tredje deckaren, BOB, ringer runt till sina olika vänner och ber dom ringa till andra vänner som inte är gemensamma med de första och fråga om de sett en svart Ranger med löfte om att den som kan lämna värdefulla upplysningar ska få en belöning bestående av att få åka en tur i Rolls Roycen samt att få plocka ihop valfritt skrot på Jones Vrak & Styckegods till ett värde av pengar som de tre deckarna tjänat på att slava på skrotupplaget för Jupiters farbror TITUS och faster MATILDA. Inom kort har hela Kaliforniens telefonnät i det närmaste brutit samman för alla ungdomar som ringer till varandra och undrar om någon sett en svart Ranger.
Röst-till-röst-kedjan bär så småningom frukt för till slut når informationen den fattige och sjuke mexikanska gatuförsäljarens brorson CARLOS som kommer till Jones Vrak & Styckegods med sin lilla åsnekärra och inte nog med att han sett Rangern och kan rabbla upp både registreringsnummer och andra detaljer trots att det är mer än en vecka sedan han såg den, han har också ett stort och innerligt intresse för bilar och drömmer om att få bli bilmekaniker en dag och då minns man tydligen alla bilar man har sett. Det visar sig att den ondskefulle herr Claudius har även letat upp stackars fattige och sjuke FARBROR RAMOS och krävt honom på upplysningar om vart de andra papegojorna tagit vägen, men det vet ju inte farbror Ramos för han kan varken läsa eller skriva och Carlos är inte heller mycket till hjälp i det avseendet, men han kan i alla fall för Tre Deckare namnge alla papegojorna (Billy Shakespeare, Lilla Tittut, Robin Hood , Sherlock Holmes, Kapten Kidd, Ärransiktet och Svartskägg). Carlos har också lyckats få tag på herr Claudius' visitkort med adress och telefonnummer där det framgår att herr Claudius till yrket i första hand är konsthandlare och inte papegojtjuv. Carlos har sannerligen gjort sig förtjänt av belöningen, och som den godhjärtade brorson till en fattig och sjuk farbror som Carlos är så väljer han bara ut lite byggmaterial från Jones Vrak & Styckegods så att han ska kunna hjälpa farbror Ramos att laga det lilla huset där de bor. Farbror Titus, faster Matilda och de tyska bröderna HANS och KONRAD tar alla Carlos till sina hjärtan och han får mycket för pengarna, kan man väl säga. Plus fem dollar som han blir jätteglad för, för då har de till nästa månads hyra också.
Carlos får sedan åka Rolls Royce tillbaks till fattigkvarteren medan Hans och Konrad kör byggmaterialet (samt åsnan och dess kärra) på en lastbil hem till farbror Ramos, men när de kommer dit så vem är där om inte herr Claudius som med våld försöker tvinga ur farbror Ramos information om papegojorna i allmänhet och en papegoja vid namn Svartskägg i synnerhet. Knappt har han, herr Claudius (av den väluppfostrade Carlos kallad "señor Tjockis", inte ens i stridens hetta är det tal om att lägga bort titlarna), med förenade krafter blivit avhyst så kommer en ilsken dam, också hon papegojköpare, och kräver pengarna tillbaka för det hon trodde var en papegoja hade någon sagt till henne att det bara var en stare. Som den godhjärtade och rättskaffens kille Carlos är ber han om ursäkt och låterköpet gå tillbaka, där rök de där fem dollarna som skulle vara till nästa månads hyra men i gengäld får de tillbaka "staren" som visar sig vara Svartskägg och som varken är en stare eller papegoja utan något som Jupiter (såklart) omgående identifierar som en mynafågel, som enligt uppgift till och med ska vara smartare och bättre på att prata än papegojor (självklart är Jupiter också expert på fåglar). Dock blir Peter nafsad i örat, viftar (feg som han är) reflexmässigt undan den attackerande Svartskägg och vips så har han, Svartskägg alltså, flugit all världens väg.
Vilken dag! Och än är den inte slut, för sedan är det dags för Carlos och farbror Ramos att berätta sin historia (på bruten engelska), och de har minsann varit med om ett och annat. Från ingenstans kom det en sjuk engelsman som hette (eller kallade sig) JOHN SILVER och bad att få bo hos dom (vilket han såklart fick eftersom både Carlos och farbror Ramos trots sin fattigdom har hjärtan av guld och mer än gärna och mot ingen betalning upplät sitt påvra hem till en främling). Med sig hade John Silver en mystisk platt väska där han sa att han hade "en del av regnbågens slut och en kruka full med guld därunder" som han öppnade och tittade på om kvällarna och såg lycklig ut trots att han visste att han skulle dö (det hade han berättat, och också att han inte kunde återvända till England för där skulle han hamna i fängelse, men att ha att göra med en sjuk brottsling var sannerligen inget som avskräckte Carlos och farbror Ramos).
En dag kom John Silver hem och hade sju papegojor med sig (Svartskägg hade han redan sedan tidigare). Han lärde dom alla att tala in varsin speciell fras. En papegoja dog och John Silver sa då att Svartskägg måste "dubbla" men Carlos och farbror Ramos visste inte vad det betydde, men det vet ju såklart Tre Deckare eftersom de är uppvuxna i trakterna kring Hollywood så de förklarar att Svartskägg fick lära sig den döda papegojans fras också. Oklart hur lång tid detta tog, med all logik borde det ha tagit evigheter men nu är det ju B Wahlströms Ungdomsböckers värld där tiden inte går att räkna på samma sätt (Lex: Bettina).
En dag gav sig John Silver av, utan papegojor men med sin mystiska platta väska, han kom tillbaks efter några dagar, utan väska och sjukare än någonsina. Han lät meddela att han gömt den och att det skulle komma en tjock man vid namn herr Claudius som skulle betala 1000 dollar för papegojorna och att detta var det bästa spratt han någonsin kommit på. Sedan dog han, John Silver alltså, och Carlos och farbror Ramos såg till att han fick en hederlig begravning, men den var sannerligen inte gratis och ingen herr Claudius dök upp med några pengar, så till slut såg farbror Ramos ingen annan utväg än att sälja papegojorna för att kunna betala den skuld som begravningen genererat. Sjuk blev han också på kuppen, farbror Ramos alltså och därmed är vi alltså framme vid nutid igen där herr Claudius håller på att gå upp i limningen av vrede för de uteblivna papegojorna. De tre deckarna får ett anonymt telefonsamtal där de i rätt så barska ordalag beordras att helt enkelt ge fan i att hålla på och snoka kring den svarta Rangern, herr Claudius och dessa eviga papegojor.
Jobbigt läge, och nästa dag blir det inte bättre för det är inventering på Jones Vrak & Styckegods och faster Matilda, som älskar att sätta pojkar i arbete, är nära att upptäcka HÖGKVARTERET, en husvagn dold av skrot där Tre Deckare har sin bas (och även mörkrum, laboratorium och kontor, allt byggt av skrot med hjälp av Jupiters enorma intelligens och flinka händer) till vilken man tar sig in med hjälp av ett snillrikt system av tunnlar och hemliga portar. Som väl är (för Tre Deckare) får faster Matilda annat att tänka på för farbror Titus samt Hans och Konrad kommer hem från en av sina otaliga inköpsrundor där de också hunnit svänga inom Carlos och farbror Ramos och gett dom ett handtag med husrenoveringen. Carlos skickar med en present som visar sig vara Svartskägg, som återvänt tillbaks till farbror Ramos' hus. Tre Deckare har nu börjat ana att papegojornas inlärda fraser är ledtrådar till någonting, fast oklart vad, bortsett från att det är något som uppenbarligen ligger herr Claudius väldigt varmt om hjärtat.
Det saknas ju fortfarande papegojor och därmed också ledtrådar, så Tre Deckare bestämmer sig för att starta ytterligare en röst-till-röst-kedja för att hitta de återstående papegojorna. Röstkedjan ger information om att herr Claudius lyckats köpa tillbaka papegojorna Kapten Kidd och Sherlock Holmes, men i gengäld får Tre Deckare istället nys om Ärransiktet och Robin Hood. Bob och Peter ger sig ut på papegojinköpsturné i Rolls Roycen medan Jupiter blir tvungen att hålla ställningarna på Jones Vrak & Styckegods för faster Matildas syster har blivit sjuk. Som om det inte var nog med elände och käppar i hjulen så visar det sig att den trogne Worthington är bortrest, så uthyrningsfirman skickar istället en rätt otrevlig chaufför som heter Fitch.
Röst-till-röst-kedjan har ju visat sig vara ett framgångsrikt koncept, men tyvärr för Tre Deckare innebär detta att informationen om papegojornas vara eller icke vara även når ärkefienden STÖREN NORRIS, i denna bok kallad "Lillen Norris" (i det amerikanska originalet heter han Skinny Norris och man får väl anta att översättarna inte riktigt har snackat ihop sig från bok till bok, jag väljer att fortsätta kalla honom STÖREN) som raskt och på egen hand hittar och köper Ärransiktet som han triumferande visar upp för Bob och Peter, men det bär sig inte bättre än att papegojan hinner kraxa ur sig Jag låter aldrig en gröngöling ta hem spelet (på vilket Stören ilsket svarar "håll käften på dig", vilket sannerligen är hårda ord i B Wahlströms Ungdomsböcker där knappt en svordom uttalas oavsett hur kritiskt läge man än befinner sig i).
När Peter och Bob återvänder till Rolls Roycen så är den borta! Så skulle ju aldrig Worthington göra, men av Finch kan man tydligen vänta sig vad som helst! Peter och Bob börjar traska mot bussen, men får lift av vad de tror är en vänlig dam i en skåpbil men det visar sig vara FRU CLAUDIUS som kör iväg med dom till en ödslig plats där det finns ett garage i vilket herr Claudius och alla papegojorna (utom Svartskägg) återfinns.
Det visar sig att herr Claudius hela tiden trott att Tre Deckare jobbar för HUGANEY, en av Europas farligaste konsttjuvar, som visar sig vara samma elegant klädda man med fransk brytning som letade efter papegojor i bokens inledande skede. När herr Claudius inser att deckarna inte är sammansvurna med Huganey blir han vänligare inställt samt i övermåttan meddelsam och berättar att de sju papegojorna har talat in varsin ledtråd till en av John Silver väl gömd skatt.
Det visar sig att John Silver varit anställd hos herr Claudius och en dag hade han, John Silver, köpt en tavla med två papegojor för dyra pengar, herr Claudius (som har ett häftigt humör) ger honom sparken i vredesmod, men i efterhand visar det sig att under papegojormålningen dolde det sig en tavla föreställande en ung herdinna som var målad av "någon av de stora mästarna" och därmed värd minst hundratusen dollar. Herr Claudius tycker (med all rätt kan man ju tycka) att tavlan är hans eftersom den är köpt för hans pengar, John Silver tycker först annorlunda men föreslår sedan att de ska dela på pengarna men eftersom herr Claudius har ett sådant häftigt humör så har han i vredesmod gått till polisen och då lämnar John Silver landet (England alltså) och och åker till Kalifornien där han hyser in sig hos farbror Ramos.
John Silver gömmer tavlan på ett bra ställe och låter ombesörja att ett brev ska skickas till herr Claudius efter hans död där det framgår att herr Claudius ska åka till Kalifornien, betala 1000 dollar för papegojorna som ska leda honom till herdinnan. Är det inte jättesmart så säg? (svar: nej! Kan se så många risker med detta synnerligen långsökta projekt att jag inte riktigt vet i vilken ände jag ska börja).
Problemet är bara att när brevet väl kommer till London så är herr Claudius på uppköpsresa i Japan och får det inte förrän många veckor senare, och även om han kastar sig iväg till Kalifornien med blixtens hastighet så har ju farbror Ramos ändå hunnit sälja papegojorna vid det laget, och trots alla försiktighetsåtgärder har informationen om herdinnan och papegojorna på något outgrundligt sätt också nått den undre världen, och vips har herr Claudius fått Huganey samt hans grymma hantlangare ADAMS och LESTER i hälarna.
Sådana omständigheter hade ju höjt blodtrycket på vem som helst och herr Claudius håller mycket riktigt på att bli skogstokig vid tanken på att a. inte kunna lösa John Silvers ledtrådar på grund av att papegojorna spridits som agnar för vinden av den stackars ovetande farbror Ramos samt b. att Huganey på något sätt ska hinna före och lägga vantarna på herdinnan, så han börjar stjäla papegojor som om det inte fanns någon morgondag, här är det inte tid att förhandla med ägarna eller så. Problemet är bara att papegojorna, de som herr Claudius lyckats få tag på alltså, inte säger ett knyst så trots att herr Claudius lyckats stjäla och/eller köpa tillbaka fem av de sju fåglarna så har han ändå bara två ledtrådar och det är ju verkligen inte mycket att hänga i julgranen. Men nu när herr Claudius trots sitt häftiga humör och något okonventionella metoder ändå visat sig ha goda avsikter så föreslår Bob och Peter att de ska försöka lösa gåtan tillsammans. Fru Claudius går genast iväg och gör smörgåsar, vilket ju är vad alla pojkar behöver, och stämningen blir med ens riktigt gemytlig. Tre Deckare kan ju ytterligare två ledtrådar, och det visar sig nu att John Silver också gett herr Claudius lite direktiv om i vilken ordning ledtrådarna skulle läsas, men det hjälper ju inte när Robin Hood, Sherlock Holmes och Kapten Kidd fortsatt tiger som muren. Då kommer Peter med den briljanta idén att de ska åka med papegojorna till farbror Ramos eftersom denne hjälpte John Silver att sköta dom så där skulle de säkert börja känna sig hemtama och bekväma och öppna upp näbbarna.
Sagt blir gjort, papegojorburarna lastas in i skåpbilen och så bär det av mot Hollywoods fattigkvarter. Men på vägen möter de Huganey som verkligen är på krigsstigen och till råga på allt elände har gaddat ihop sig med Stören Norris, och det blir en klassisk biljakt som slutar med att Huganey inte bara roffar åt sig de fem papegojorna utan också en lapp på vilken Bob gjort en prydlig sammanställning av alla kända ledtrådar och i vilken ordning de ska läsas (verkligen illa).
Det ser verkligen mörkt ut för Tre Deckare nu, och de återsamlas i Högkvarteret och undrar vad i hela världen de ska ta sig till för plötsligt verkar det bara vara en fråga om minuter innan Huganey ska ha dragit ledtrådarna ur de återstående två fåglarna, men då visar det sig av en slump att Svartskägg kan ALLA ledtrådarna, det räcker att man ger honom ett solrosfrö och säger fågelns namn så kraxar han villigt ur sig allt vad John Silver någonsin ville låta eftervärlden i allmänhet och herr Claudius i synnerhet få veta. Ledtrådarna är som följer:
Lilla Tittut: Lilla Tittut har förlorat sitt får och vet inte var hon ska finna det. Gå till Sherlock Holmes!
Billy Shakespeare: Jag är Billy Shakespeare nummer tv-tv-två. Att vara eller inte vara det är frågan.
Svartskägg: Jag är piraten Svartskägg och jag har begravt skatten där döda män alltid ska vakta den. Hej-hå och en flaska rom!
Robin Hood: Jag sköt en pil på prov, hundra steg åt väst den gjorde en lov.
Sherlock Holmes: Du känner till mina metoder, Watson. Tre Trevor leder till tretton.
Kapten Kidd: Leta under sten bortom ben efter lådan som olåst är.
Ärransiktet: Jag låter aldrig en gröngöling ta hem spelet, och det är lika säkert som att bly är tungt och rör ihåliga!
Här finns ingen tid att förlora! Vis av erfarenheterna (om man vill vara diskret så ska man inte färdas i en förgylld Rolls Royce) så bestämmer Tre Deckare sig för att gillra en fälla åt Huganey som ju tydligen kan vara överallt på en och samma gång. Alla tre deckarna åker iväg i Rolls Roycen, men i ett obemärkt ögonblick smiter Jupiter och Peter ut och slinker tillbaks till Högkvarteret från vilket de lite senare åker iväg i skrotupplagets lastbil, körd av Konrad, medan Bob färdas vidare i ensam majestät för eventuella följeslagare att haka på (smart).
Med hjälp av ledtrådarna och (främst Jupiters) gränslös intelligens har Tre Deckare räknat ut att det där med att Billy Shakespeare sade tv-tv-två, en hänvisning till Sherlock Holmes och en annan ledtråd som sade att skatten skulle finnas "där döda män för alltid ska vakta den" har gett dom adressen till en kyrkogård som ligger på Baker Street 222 i den lilla staden Merita Valley en timmes körning från Rocky Beach. Resten av ledtrådarna ger synnerligen långsökta och dunkla anvisningar kring hur man ska hitta till skatten inne på kyrkogården, men det är inga större problem för (främst) Jupiter och Peter, trots att man i det närmaste behöver ha millimeterprecision i steget (här visar sig fega Peter vara en riktig tillgång då han direkt kan identifiera väderstrecken och ta ut riktningar utan vare sig karta eller kompass) och en ruskig dimma plötsligt väller in och gör att det knappt går att se handen framför sig.
När de väl hittat platsen där man förväntas hitta vad John Silver gömt, ja vem dyker upp då om inte Huganey, Lester och Adams, som med i det närmaste övernaturliga förmågor lyckats ta sig till kyrkogården i Merita Valley på ingen tid alls trots att de också har förföljt Bob i Rolls Roycen en god stund innan de insåg att det var en skenmanöver.
Huganey tackar artigt och sirligt för hjälpen med att tolka ledtrådarna och leda vägen till skatten, och ställer sig och röker en cigarr medan Adams håller fast Jupiter och Peter och Lester får göra grovjobbet med att gräva bland stenar som rasat ner från en mur och där tavlan med herdinnan enligt ledtrådarna ska finnas i en låda "som olåst är". En låda grävs mycket riktigt också fram och Huganey blir själaglad och klipper upp låset (som ju inte skulle finnas), och inuti ligger en lapp där det står att anvisningarna inte följts på rätt sätt. Rackarns John Silver som alltid var beredd att leverera omvärlden ett rejält spratt (om så på dödsbädden).
I detta antiklimax passar Jupiter och Peter på att smita, de lyckas ta sig loss genom att Peter drämmer till Adams med hjälp av en rörbit som han plockat upp bland de stenar och annan bröte som Lester slängt omkring sig i grävandet. De, Jupiter och Peter, lyckas tack vare dimman skaka av sig Huganey et consortes och ta sig ut från kyrkogården och in i den väntande lastbilen för via Konrads försorg transporteras tillbaka till Högkvarteret där Bob otåligt väntar.
Deppigheten är nu i det närmaste monumental och den enda trösten i eländet är väl att Huganey inte heller lyckats få tag på tavlan. De börjar diskutera vad i hela friden som kan ha gått snett (rätt mycket kan man ju tycka med tanke på de OERHÖRT vaga och komplicerade ledtrådar som delgivits på ett så OERHÖRT komplicerat sätt, John Silver måste ju ha varit heeeelt sinnesförvirrad?). Ännu konstigare blir det när telefonen ringer och det är Huganey som är på tråden och han erkänner sig helt oväntat besegrad, retligt men som den gentleman han är så vet han när spelet är förlorat, han ger upp jakten, osv. Han tillkännager att han ska gå under jorden men tackar för samarbetet och meddelar att papegojorna finns där och där, så Tre Deckare kan ombesörja att de blir omhändertagna, tack och adjö. Ingen av deckarna fattar någonting överhuvudtaget men håller god min i elakt spel medan mystiken om möjligt tätnar ännu mer.
Den sista ledtråden är ju Jag låter aldrig en gröngöling ta hem spelet, och det är lika säkert som att bly är tungt och rör ihåliga, och av en ren slump börjar de titta lite närmare på den där rörstumpen som Peter orimligt nog har släpat med sig hela vägen in till Högkvarteret, och det visar sig då att det inte är vilken rörstump som helst utan ett blyrör och inte vilket blyrör som helst utan ett där det finns lock fastskruvade i båda ändarna, så att man rent teoretiskt skulle kunna bevara en dyrbar medeltida målning hoprullad därinne utan att den tar skada av väder och vind (vet Jupiter såklart). Spänningen blir nu HELT OLIDLIG innan de lyckas skruva upp locket, och vad finns inuti röret om inte den av en Mästare målade tavlan med herdinnan. I sammanhanget är det VÄLDIGT OKLART om och när och hur Huganey a. registrerade att Peter plockade upp ett rör samt tog det med sig när han sprang därifrån i en dimma där man knappt ens kunde se handen framför sig, b. insåg att just det röret var ett blyrör och inte vilket blyrör som helst, utan just det blyrör som c. ingen människa fram till dags datum hade haft den blekaste aning om att John Silver hade gömt sin dyrbara tavla i. Ingen av deckarna verkar dock reflektera över hur märkligt det är att Huganey kunde lista ut hur allt hängde ihop på en pisskvart när de själva inte kunde det fastän de haft röret med sig hela vägen från Merita Valley till Rocky Beach.
Tavlan återlämnas nu till sin rättmätige ägare (herr Claudius) som också lämnar tillbaks papegojorna till deras rättmätiga ägare samt ber alla som råkat ut för hans vrede (ett evighetsarbete verkar det som) om ursäkt för sitt beteende. Tre Deckare hamnar i tidningen och får den publicitet de eftersträvat, och som grädde på moset lovar Alfred Hitchcock att han ska presentera alla deras kommande fall.
Herr Claudius återvänder till England men betalar de utlovade tusen dollarna i belöning, men som de godhjärtade ungdomar de Tre Deckarna är så donerar de givetvis pengarna till Carlos och farbror Ramos där den senare återvänder till sin mexikanska hemby för att återvinna hälsan och den förra får via Worthington arbete på biluthyrningsfirman. Slutet gott, allting gott. THE END.
