B Wahlströms ungdomsböcker: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Juvelgåtan

Bokem börjar helt oskyldigt med att deckarna sitter i godan ro och donar med ett och annat matnyttigt fixande i HÖGKVARTERET när plötsligt JUPITER börjar  spekulera i huruvida det vore möjligt att stjäla Regnbågsjuvelerna. Om de vore tjuvar alltså, är han tvungen att raskt tillägga för de båda andra deckarna PETER och BOB håller på att både få dåndimpen och tappa fattningen av detta helt bisarra uttalande. Sno saker är botten! tillkännager Peter ståndaktigt och det har han ju helt rätt i. Bob har (såklart) läst om Regnbågsjuvelerna i en tidningsartikel, och vi får veta att dessa (givetvis) är extremt värdefulla samt  as we speak finns på ett museum i Hollywood där det pågår en specialutställning av japanska smycken. Regnbågsjuvelerna ägs nämligen av en japansk firma, NAGASAMIS GULDSMIDESBOLAG, och på samma utställning finns även ett jättestort tusen år gammalt guldbälte med smaragder, a k a DE ÄLDSTA KEJSARNAS GYLLENE BÄLTE (mäktigt). 

Deckarna beger sig raskt iväg till museet för att spana in utställningen och samtidigt kasta en objektiv och kritiskt granskande blick på säkerhetssystemen kring allt detta guld och ädelstenar. Det är fullt av både vakter och annat folk, bland annat vad som verkar vara en hel scoutkår (varav pojkscouterna springer runt och härjar och busar medan flickscouterna mest går omkring och åååh:ar och aaaa:ar över juvelerna istället för att vara ute i skog och mark och slå knopar och göra upp eld eller vad nu scouter har på agendan när de inte ägnar sig åt könsnormativ utfyllnad i ungdomslitteratur). Bob krockar med en liten pojkscout med guldtand vilket kommer att få betydelse längre fram. Jupiter springer på en gammal  bekant från sin tid som barnskådespelaren BABY TJOCKIS (som han för övrigt hatar att bli påmind om alla gånger utom nu tydligen), MR FRANK. 

Nästan genast händer något konstigt, mr Frank tittar på klockan, säger att han ska skoja lite och sedan låtsas han må dåligt, tar  fram en näsduk och samtidigt ramlar en stor ädelsten ur fickan! Vakter observerar detta och rusar till handling och samtidigt blir det först kolsvart, sedan hörs ljudet av krossat glas, larmet går för ÅH NEJ, De Äldsta Kejsarnas Gyllene Bälte (fortsättningsvis kallat Gyllene Bältet) är stulet! HUR kunde detta hända (och HUR kunde det hända just när Jupiter börjat spekulera i något så omoraliskt som juvelstölder? Han måste vara synsk)? 

Alla besökare blir stoppade och visiterade men Gyllene Bältet är puts väck. Mr Frank får följa med polisen för sitt lilla skämt. Deckarna erbjuder sin hjälp till en synnerligen upprörd japan vid namn SAITO TOGATI , men blir (givetvis) avfärdade som "löjliga amerikanska rackarungar" och får retirera till Högkvarteret där de hör hemma. Bäst som de sitter där och spekulerar över fallet som icke är deras (Jupiter är övertygad om att mr Frank på något sätt är i maskopi med tjuvarna eftersom timingen för hans "skämt" och stölden av Gyllene Bältet var så otroligt tight) så ringer ingen mindre än ALFRED HITCHCOCK som nu gått från att vara direkt avvisande (Skräckslottets gåta) till att vara farbroderligt jovialisk och kalla Jupiter för "gubben min". Han, Hitchcock, har en bekant, MISS AGAWAM, som enligt uppgift har problem med vättar. Det låter ju som allt annat som kommer i Tre Deckares väg (hittills: spökhus, stammande papegojor, viskande mumier, gröna vålnader) både märkligt och (i alla fall om man frågar räddharen Peter) skräckinjagande. 

Den här gången får Peter livligt medhåll från de båda bayerska bröderna HANS och KONRAD som båda arbetar på JONES VRAK & STYCKEGODS som ägs av Jupiters faster MATILDA och farbror TITUS. Hans och Konrad kan  utan vidare omsvep hänvisa till ett stort antal välkända och rent horribla bayerska vättar med ett och annat på sina samveten och avråder bestämt deckarna från att åta sig fallet med motiveringen att man, om vättarna vredgas, kan bli förvandlad till sten (rimligt). Men det är ju inget som avskräcker den som har som motto att utreda allt, utan deckarna far dit och träffar miss Agawam som bor i ett jättestort gammalt hus som ligger inklämt mellan en nedlagd teater och en bank. Miss Agawam är författare till ett stort antal barnböcker som handlar just om vättar, och hon har också haft en lång och lycklig relation till grannskapets barn som hon brukade ordna små kalas för i sin trädgård. Men det var längesen, barnen växte upp och flyttade hemifrån och fina gamla hus revs till förmån för trista kontor, området avfolkades lite allmänt men miss Agawam har framhärdat och bott kvar i all ensamhet trots påtryckningar från byggaren MR JORDAN som vill åt tomten så att han ska kunna riva huset och bygga ännu fler kontor. 

Miss Agawam säger sig nu på senare tid ha blivit störd av just vättar som hon sett med egna ögon tumla runt och hoppa bock på gräsmattan på nätterna, samt att hon vaknat av grävande ljud som gjort att hon legat sömnlös nätterna igenom. Bäst som hon sitter och broderar ut texten om kvarterspolisen som givetvis inte trodde hon var vid sina sinnens fulla bruk får Bob syn på en av dom, vättarna alltså, som ilsket stirrar på dom genom fönstret. Alla far ut i trädgården för att undersöka saken, men där finns förstås ingenting att se. Miss Agawam fortsätter att berätta om att hon blivit inlåst i källaren när hon gått ner för att undersöka grävljuden, men räddades tursamt nog av sin brorson ROGER. 

Det här är ju verkligen något att bita i för de tre deckarna, och trots att de egentligen har bråda dagar eftersom de också håller på att ta dykcertifikat så blir det bestämt att Peter och Jupiter (Bob ska hälsa på en faster) ska övernatta hos miss Agawam eftersom vättarna bara varit aktiva nattetid (med undantag för den som Bob såg). Innan de åker hem för att packa ihop diverse för vättefångarändamål nyttig utrustning (walkie-talkie, kamera, rep, handskar, etc) så går de på Jupiters initiativ en liten runda för att se om det inte skulle råka finnas några bra vättegömställen ändå. När de går förbi den nedlagda teatern hörs det röster och orden "guldbältet" och "museet" nämns! Detta måste undersökas, men istället blir de ertappade av en skum karl, MR RAWLEY, som är anställd som nattvakt av mr Jordan, mannen som köper upp fastigheter, river dom och bygger kontor. Han hävdar dock att han sagt "omkullvältat" istället för "guldbältet", vilket Jupiter med viss tvekan köper.

De återvänder till Högkvarteret och möts där av en ung japan, TARO TOGATI, som visar sig vara "den enkle sonen" (hans egna ord) till mr Togati, säkerhetschefen på Nagasamis Guldsmidesbolag, som ber om ursäkt för sin faders bryska sätt. Han, Togati senior, är nu under stark press för Gyllene Bältet är fortfarande spårlöst försvunnet och om det inte hittas blir han vanhedrad och måste säga upp sig (typiskt japanskt va?). Det visar sig att mr Franks tilltag bara var en PR-kupp för en kommade film så där finns ingen koppling även om det först verkade så. Jupiter har dock räknat ut att bältet måste finnas kvar inne på museet, förmodligen gömd bakom någon tavla. Taro tackar artigt "Jupiter-san" för hjälpen och återvänder till muséet med denna nya information.

Jupiter och Peter installerar sig hos miss Agawam och under natten händer det verkligen grejer! Vättarna visar sig, de är ute och gör en massa akrobatiska konster i trädgården, Jupiter och Peter försöker fånga dom men lyckas bara på bild. Jupiter har en teori om att det är Roger som har anlitat vättarna för att miss Agawam ska skrämmas bort från huset, sälja det för en massa pengar som Roger i egenskap av enda släkting så småningom ska få ärva (tycker dock det finns en del brister i den teorin, pengarna får han väl inte förrän miss Agawam dör och då får han ju ärva huset oavsett?) och att han på något vis har slagit sina ohederliga påsar ihop med mr Jordan. Planen blir alltså att fånga en vätte och klämma ur honom sanningen, men det visar sig vara lättare sagt än gjort och slutar med att Jupiter och Peter istället blir inlurade i den nedlagda teatern där de sedan blir instängda och attackerade av de vildsinta vättarna! De lyckas slinka undan och vem kommer då om inte nattvakten Rawley som befaller vättarna att "leta rätt på ungarna". Plan B blir för Jupiter och Peter att hålla sig gömda tills miss Agawam vaknar, ser att de är borta och därför ringer polisen så att de ska börja leta i omgivningarna, eventuellt med ledtråd av den på bild fångade vätten (det var en Instamatic-kamera). Problemet är bara att när miss Agawam vaknar till det vid det här laget välbekanta ljudet av grävande vättar så tror hon att Peter och Jupiter blivit så rädda att de inte vågat stanna kvar, och då blir hon så rädd att hon ringer Roger och meddelar att hon flyttar hem till honom per omgående samt ämnar sälja huset till mr Jordan.

Jupiter och Peter lyckas hitta ett torn från vilket plan C nu blir att Peter ska klättra ner från tornet med hjälp av repet som ingick i Jupiters vättefångarutrustning. Tyvärr hinner Rawley upptäcka detta tilltag när Peter är halvvägs ner och han, Peter alltså, anbefalls genast att klättra upp igen om inte Rawley ska skära av repet per omgående. Det blir ingen annan råd än att häva sig upp igen (tur Peter är så spänstig och också att han är så driftig att han hinner rita Tre Deckares hemliga märke, frågetecknet, på tornväggen) och däruppe väntar inte bara Rawley utan också två kumpaner vid namn CHUCK och DRILLER. Kvintetten tar sig ner i källaren och där finns också de fyra vättarna. Det visar sig nu (som alla äkta skurkar som blir påkomna så blir Rawley alldeles otroligt meddelsam och drar så gott som oombedd hela historien) att de är bankrånare som håller på att, via miss Agawams källare, gräva sig in bankens källare för att sno med sig stålars och värdepapper som förvaras där. Vättarna är såklart inte vättar (Hans och Konrad kan andas ut) utan utklädda dvärgar som hyrts in av Rawley, som en gång i tiden var ett litet oskyldigt barn som bodde i kvarteret och var med på miss Agawams berömda saftkalas, men sedan dess har uppenbarligen mycket vatten runnit under många broar så nu är han en förhärdad brottsling som tillsammans med Chuck och Driller (bara namnen är ju ruskiga) har ett och annat på sitt samvete, liksom dvärgarna som framställs som illvilliga och sluga varelser som alltid håller ihop och gör vad som helst för pengar. 

Det visar sig att Rawleys fader var byggnadsarbetare och var med och byggde både bank och teater och han förmedlade till sonen att bankvalvets väggar enbart bestod av oarmerad betong (oslugt), vilket innebar att man relativt enkelt skulle kunna gräva sig in i det via källaren i miss Agawams hus eftersom hon säkert stod i begrepp att sälja det när nästan alla hus runt omkring såldes och revs. Rawleys plan A var därför att ta jobb som nattvakt (genom att först skrämma bort de befintliga nattvakterna med konstiga ljud) hos mr Jordan, därefter vänta ut miss Agawam och slutligen gräva sig in i banken via hennes källare. Vad han inte räknat med var att miss Agawam ståndaktigt skulle uthärda och bo kvar, så plan B blev istället att gräva en tunnel under hennes hus. Lite merarbete, men den som väntar på något gott väntar på innehållet i bankvalvet. För att sätta lite extra skjuts på planen hyrdes dvärgarna in som grävhjälp och skådespeleri, där tanken var att miss Agawam skulle bli uppskrämd av de ondskefulla vättarnas framfart men inte bli tagen på allvar eftersom alla (utom Hans och Konrad) vet att vättar inte existerar annat än i av miss Agawam författade sagoböcker och därmed också hålla sig ur vägen. För säkerhets skull involverades brorsonen Roger som ju också hade intresse av att fasterns hus såldes, så han var medveten om vad som skedde och bemötte sin faster därefter (nedrigt).

Rawley förklarar hur allting hänger ihop och vättarna får också fnissa över hur lättlurade alla är. Rawley imponeras över hur smart Jupiter ändå är och erbjuder honom att få vara en del av hans gäng, vilket Jupiter avmätt tackar nej till. Peter antyder att polisen ju tämligen enkelt bör hitta bankrånardvärgar, men i Hollywood går det tretton dvärgar på dussinet och by the way så kommer varken Jupiter eller Peter att kunna "snacka med några snutar" (hård jargong).
Man har vid det här laget kommit så långt att man har fått hål på väggen in till bankens källare. Ut lastas hinkvis med pengar, värdepapper och annat, vilket sedan ska sedan transporteras vidare till ett väntande skepp från vilket Rawley, Chuck och Driller ska fly med sin tvivelaktiga ära och rikedomar. Jupiter och Peter blir nedstoppade i säckar och inslängda i bagageutrymmet på en skåpbil som andra kollin i väntan på att de ska bli "dom rikaste killarna i Näckens juniorlag" (ruskigt) . 

Under tiden har Bob börjat bli riktigt orolig då han inte hört ett knyst från sina kamrater och det inte heller är någon som svarar hemma hos miss Agawam, så han ber Hans att skjutsa honom dit. Precis när de ska bege sig ringer Taro Togati och låter meddela att de tyvärr inte hittat Gyllene Bältet (deppigt) så det ser verkligen mörkt ut för den vanärade Togati senior. 

När Bob och Hans kommer fram till miss Agawam är huset såklart tomt, men Bob hittar Jupiters Instamatic-kamera med bilden på den ondskefulla vätten ondskefullt grinande mot kameran så han förstår ju att något illavarslande är i görningen. Tursamt nog får han också syn på Peters ditkritade frågetecken på tornet och säga vad man vill om Bob men han kan sannerligen lägga ihop ett och annat. Som av ett rent osannolikt sammanträffande sker detta samtidigt som Rawley med kumpaner precis håller på att kånka ut säckarna med Näckens blivande juniorlag och lasta in dom i skåpbilen. Bob skickar Hans efter polis (man skulle tycka det var rimligare att en vuxen stannade kvar och höll ställningarna och 14-åringen hämtade hjälp, men så gick uppenbarligen inte tankegången), men han hittar varken polis eller telefon (så var det förr i tiden!) och återvänder i exakt samma sekund som Rawley kör iväg med skåpbilen. Nu blir det biljakt!, och den här gången är det inte ett godståg som stoppar dom som i Viskande mumiens gåta, utan en vanlig hederlig punktering. 

Som tur är kommunicerar Rawley med det väntande skeppet via walkie-talkie som Bob lyckad ratta in på SIN walkie-talkie och därför blir det en smal sak att luska ut vartåt det bär trots att de tappar bort dom under den (ändå orimligt korta) tid det tar för Hans att byta däck på lastbilen. Dock hittar varken Hans eller Bob till det av Rawley uppgivna stället, och när de frågar en plötsligt uppdykande polisbil så blir det krångel för polisen lyssnar inte när både Hans och Bob vittnar om att det är kidnappning på gång, så Hans tar saken i egna händer och kör mot enkelriktat, polisen efter och stoppar dom och vill se körkort och lyssnar inte alls på Bobs och Hans förklaringar, men till slut lyckas de ändå ta sig fram till skåpbilen från vilken Rawley, Chuck och Driller flytt. Poliserna är fortfarande mest intresserade av Hans trafikbrott, och inte förrän Jupiter befriats ur säcken och med värdig stämma förklsrat att det är bankrånare som är på väg att lämna landet som polisen riktar om sitt fokus, men då är det för sent! Skurkarna är borta! De får sätta sin tillit till att Interpol. Hollywoods alla dvärgar ger samstämt varandra alibi så där finns inte heller några ledtrådar att hämta. 

Alla är dock vid liv och glada för det, men Jupiter grämer sig väldeliga över alla lösa trådar som finns kvar att nysta i. Skurkarna kom undan och Gyllene Bältet är fortfarande inte hittat. Som lök på laxen så kommer Taro på besök och meddelar att hans fader fått sparken och är halvdöd av tappad självkänsla. Men då får Jupiter en SNILLEBLIXT och far iväg med Taro i ett huj utan att nämna för Peter och Bob vad det gäller, utan de får bara ett meddelande att de ska kolla alla hemliga in- och utgångar till Högkvarteret både en och flera gånger, och det gör de fastän de inte begriper varför. Sen kommer Jupiter tillbaks helt otippat iklädd sin bästa kavaj (väldigt oklart när han bytte om till den) och vid middagen kommenterar faster Matilda att Jupiter är "lika mystisk som tjock" (helt rimlig kommentar på den tiden). 

Sedan bär det av ut till Högkvarteret och det visar sig då att (en del av) Jupiters "fetma" beror på att han har Gyllene Bältet på sig! Men i samma stund som han visar det så blir Högkvarteret invaderat av dvärgarna! Med knivar! De är överallt på en och samma gång, och det ser verkligen illa ut men allt är förstås en del av Jupiters geniala plan som  har involverat polis och mr Togati som finns utanför och fångar in dvärgarna i ett litet nafs när de försöker fly. 

lla lösa trådar knyts ihop under ett gemytligt  avslutande samkväm på Alfred Hitchcocks kontor, varpå den senare imponeras väldeliga över deckarnas rent otroliga förmågor. Jupiters SNILLEBLIXT slog nämligen ner när han kom på att Bob nämnt att han sprungit ihop med en pojkscout med guldtand när de var på museet, och först då kom han, Jupiter, att tänka på att man ju inte sätter in guldtänder på någon som knappt har tappat mjölktänderna, alltså var det en vuxen, alltså var dvärgarna inblandade (solklart). Dvärgarna var ju dessutom akrobater så det var en smal sak för dom att flinkt klättra ner från någon balkong inne på museet, slå sönder montern och sno med sig bältet under tumultet med mr Frank (fortfarande oskyldig men damen som kontrakterade honom för "skämtet" var tydligen insyltad med Rawley på något sätt, därav den minutiösa timingen). Bältet gömdes sedan i en ventilationstrumma inne på museet. När Jupiter räknat ut allt detta och hittat bältet så nöjde han sig förstås inte bara med det, utan han sökte också upp dvärgen med guldtanden (som han givetvis visste var han bodde), sa att han ångrat sig och gärna ville vara en del av Rawleys gäng. Eftersom han kunde visa upp att han hade bältet så förstod ju dvärgarna att Jupiter verkligen var en kille som rörde sig hemtamt i den undre världen (dock hade Jupiter ett gäng civila poliser som mobiliserats i en handvändning som skydd för denna av polisväsendet uppenbarligen helt godkända aktion), så de anade inte oråd utan gick direkt i den av Jupiter perfekt gillrade fällan i Högkvarteret och åkte fast. Givetvis hade de mycket mer än detta på sitt samvete, så slutet gott allting gott. THE END. 

  

  

Valborg

Jaha, då har vi alltså kommit till slutet av april, helt galet. Ska man säga någonting om 2025 så här långt så var det väl att oxveckorna försvann i ett huj, liksom resten av våren för nu är det väl ändå försommar-ish? Torrt är det också, även om det är härligt med t-shirtväder så behöver det faktiskt komma lite regn nu. Har börjat kolla SMHI-appen flera gånger om dagen som en annan bonde, vill verkligen inte ha ett 2018 i repris. 

Igår gick i ett. Var först hos kiropraktorn för behandling, sedan på banken för att greja med firmateckning och fullmakt till föreningen. Sen var det jobb. Vi hade uppföljning från ett möte som vi hade för någon månad sedan som rörde huruvida vi uppfyller kraven i lagstiftningen kring explosiv miljö, och där delades det ut ett antal arbetsuppgifter och nu när det skulle följas upp så hade alla utom jag "glömt" att göra sina uppgifter. Då skulle man ju kunna tycka att jag är bra och de andra dåliga, men istället ska man liksom utpekas som präktig. Misstänker att övriga berörda (TG var en av dom ifall någon inte redan hade gissat det) också var såna som kallade alla som inte satt längst bak i klassrummet och gungade på stolen och kastade snus för töntiga plugghästar på högstadiet. 

Vi håller på att få ny belysning på jobbet. Lokalerna är väl byggda någon gång på 60-talet med tidstypiska lysrörsarmaturer med en allmänbelysning som är minst sagt tvivelaktig. Nu byts allt ut mot LED och det är ju skillnad som natt och dag. När jag kommer på morgonen och går runt och tänder så  är man ju van vid att det tar ett litet tag innan de gamla lysrören orkar flimra igång sitt mediokra sken, men nu blir det jätteljust i samma sekund som man vidrör strömbrytaren. Wow alltså. Vi har också fått rörelsevakt på toaletten och det är ju väldigt vad kroppsminnet är instället på att famla efter en lysknapp när man går in, trots att man på ett annat plan borde registrera att belysningen redan är igång. 

Efter jobbet igår blev det lite löpträning. Alltså, det är ju härligt med vårväder men HELVETE vad jag hatar att springa när solen steker. Det är inte ens behagligt i skogen för där lägger vegetationen sig som ett lock och det är som att springa i en gryta, men ännu värre är det såklart på det öppna fältet där det inte finns någon skugga och man känner hur det bränner, inte främst av mjölksyra utan av solens strålar på ens svarta löpartights. Får nästan panik av det och det tar också enormt mycket på min prestationsförmåga. Känns som att där det såkallade pannbenet förvandlas till mjukost så fort temperaturen överstiger 18 grader. Aja, good enough är bättre än inget. 

Åkte hem, släppte ut hundarna i trädgåden, matade hönsen, plockade ägg, tittade till ruvhönan. Gick sedan in och tränade pilates, sedan blev det soffan och en bok tills det var dags att byta om och åka till stallet. När jag åkte hem från stallet vid 20.30-tiden så var det fortfarande ljust ute, härligt. 

Idag är det jobb, sen ska jag åka och handla, hem och promenera med hundarna, göra fotrehab och så hem till S på kvällen för lite samkväm slash möte. Sedan väntar fyra dagars ledighet, mmmm. MMMMMMM. 

Till stallet istället, v 18 2025, pt 1

Tänkte först att det inte behövdes någon "pt 1" eftersom jag skippade ridningen i måndags, men så kom jag på att på lördag ska jag rida för dressyrtränare, så då blir det ju två gånger ändå. 

Igår hade vi också vikarie, inte den som alltid håller WE-lektioner utan en annan. Vi red ner till en av sommarhagarna och där var tanken att vi skulle rida självständigt och träna på sånt som man ville och behövde träna på. Det gick väl sådär, kan jag känna. Sommarhagen är stor, men trots det tyckte jag att det var hästar överallt där jag hade tänkt vara. Dessutom var Köttbullen rätt okoncentrerad för hon vill ju ha koll på var alla är, och jag själv är rätt så dålig på att disponera den självständiga ridningen när den inte är på ridbana och allt är förutsägbart. Vilket ju beror på att man aldrig rider själv eftersom man ändå betalar för att rida för en instruktör. Men det var en härlig vårkväll med ljummen luft, grönt gräs och kvittrande fåglar. PLUS: att jag fick Köttbullen att rygga för hjälper, inte bara en utan TVÅ gånger. Mmm. Skam den som ger sig, osv. 

Its angel voice sang round my bed

Igår när klockan ringde så kändes det som fredag. Väldigt oskön känsla en måndagsmorgon, men det var ju bara att kravla sig upp och ta sig an dagens öden och äventyr. 

Ringde till öronnäsahalsmottagningen för att kolla vad som händer inför min kommande operation. Det händer inte mycket visade det sig, tidigare var planen att operationen skulle bli av "innan sommaren" men nu lutar det mer åt "till hösten". SEGT. Men har i alla fall fått en tid om några veckor för att komma dit och göra ett EKG samt träffa en narkosläkare. När jag var där förra gången så berättade ju läkaren jag träffade då om allt som kunde gå fel under operationen, rätt mycket visade det sig, och jag antar att narkosläkaren kommer att pigga upp mig med att berätta att man kan dö också. Antar att de måste upplysa en om risker, och det är väl bra på ett sätt, men samtidigt känner jag lite att mitt liv var nog ändå lite bättre innan jag kände till allt om Quasimodo-scenariot.  Men men. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut i skogen och då ringde kiropraktorn som hade fått ett återbud så jag ska dit idag. Gick hem, tränade tabata, gjorde fotrehab. Bestämde mig sedan för att INTE rida, för jag fick veta från säker källa vilken vikarie vi skulle ha och då blir det alltid WE och jag kände bara att näe, jag har fan ingen lust med det. Rider ju ändå för att det är kul och det tycker inte jag WE är, jag fattar ju att det är något annat när man kan det men när man gör dom här prova-på-övningarns så tycker jag att man bara rider runt runt och gör exakt samma sak. Plus att jag som sagt inte alls klickar med den här instruktören, det måste väl vara vår personkemi eller något för andra verkar ju gilla henne. Men jag gör det alltså inte. 

Så det blev en lugn hemmakväll på soffan istället. Inte så dumt faktiskt. Idag ska jag som sagt till kiropraktorn, sedan måste jag också åka till banken och fixa med firmatecknande för klubben, skulle varit gjort för längesen men årsmötesprotokollet har varit lite på drift för vi hade en extern ordförande och de som skulle justera protokollet var inte heller folk som är i stallet dagligdags så det var lite omständligt att få till allas underskrifter. Men nu är det fixat i alla fall. Sen ska jag springa, träna pilates och slutligen rida (vet från samma säkra källa att instruktör K fortfarande är sjuk men att det är instruktör A som ska ha oss ikväll) så det blir lång dags färd mot natt. 

Igår upphävdes restriktionszonerna för fågelinfluensa så nu får hönsen gå ut igen. Härligt! Tänkte ändå vänta med att släppa ut dom tills på torsdag eftersom jag ska iväg både ikväll och imorgon kväll. De är förvisso duktiga på att gå in när de tycker att det börjar bli kväll, men man vet ju inte om de drabbas av frihetskänslor så här i början när de nu bara har fått gå i hönsgården de senaste månaderna. Och att jaga höns samtidigt som man har en tid att passa är ingen bra kombination. 

Nähä, då är det väl dags att ta itu med den här dagen också. 

Vattnets förbannelse

Det här är en bok jag inte orkade läsa klart: Vattnets förbannelse av Abraham Verghese. Detta är handlingen:

Mariamma är tolv år och skräckslagen, när hon skickas i väg på en båt för att gifta sig med en fyrtioårig man hon aldrig träffat. Oväntat nog blir hon väl mottagen och äktenskapet blir lyckat. Snart förvandlas Mariamma till matriarken Big Ammachi som hela trakten tyr sig till; hon blir till en älskad centralgestalt i den lilla staden Parambil under kommande sju decennier. Under den tiden upptäcker hon att en förbannelse vilar över släkten och platsen. En märklig förbannelse där en person i varje generation drunknar, eller drabbas av "tillståndet" som det kallas, något som sprider skräck i hela Kerala trakten, ett landskap som genomströmmas och omges av vatten.

Vi får också följa Digby Kilgour, en skotsk läkare, som i koloniala tider reser från Glasgow till Madras för att bistå med sin läkarkompetens och med nya mediciner från väst. Genom romanen som sträcker sig över åtta decennier, sker också flera historiska stora händelser. Indierna slåss för britterna i världskriget. Indien blir självständigt. Nyheterna på radio tillkännager staten Kerala och kommunisterna segrar i valet.

Jag tyckte det här lät jätteintressant och såg fram mot att läsa den här boken, men efter drygt 100 sidor av de 702 som boken består av så kände jag bara...nää. Det hände ingenting (eller i alla fall inte mycket) och det såg inte heller ut som att det skulle hända någonting. Sorry, men det här var inte för mig. Den här boken får en uttorkad vattenpöl av fem möjliga.  

Till my feet don't touch the ground

Vaknade i morse med en känsla av att det var fredag, rätt segt att det då är måndag. Tur att det i alla fall är kort vecka pga 1 maj på torsdag och jag har tagit ledigt på fredag. BECAUSE I'M WORTH IT, eller nåt. 

I fredags slutade jag tidigt och gick på orgelkonsert med min son. Mäktigt! Tror att jag, bortsett från honom, var yngst av alla närvarande, men någon ska ju vara det också. Också så fint att se hur gullig han är med alla gamla människor som stultade fram efteråt och ville byta ett ord med kantorn. Tog en barfotapromenad i mina gamla hoods och åkte sedan hem och tränade pilates. Fixade mat, kollade på första avsnittet av tredje säsongen av Mandalorian och sen blev det tidigt i säng.  

Helgen har varit minst sagt intensiv. Har varit på utbildning både lördag och söndag som handlat om ridskolors ekonomi, vilket ju låter oerhört torrt och trist. Det var det inte! Utbildningen hölls av en helt fantastisk kvinna som verkligen kunde sina saker, oerhört inspirerande och det känns som att vi har fått jättebra verktyg att jobba med inför vår kommande omorganisation. Som kommer att svida, men det blir ju så mycket lättare när man kan ta det utifrån att här stor del av omsättningen ska vara personalkostnader, så här mycket av instruktörernas tid ska vara debiterbar, osv. Jag gnällde rätt mycket inombords inför den här helgen p g a att det har varit rätt mycket ett tag nu och jag hade velat ha en helg där jag bara fick gå hemma och skrota. Men det var faktiskt oerhört väl investerad tid som gav väldigt mycket mer än vad den tog. Kul också att få träffa folk från andra ridskolor och höra hur dom har det, vilka utmaningar dom jobbar med och sådär.

Inför den här helgen så var min primära tanke Åh nej, hur ska jag få ihop mina 10 000 steg om dagen när det är utbildning hela helgen? Man vet ju för övrigt hur det brukar bli när man är på utbildning/konferens/whatever. Man sitter stilla på röven exakt hela dagen, blir trött av det och när det är lunch så passar man på att äta både gott och mycket, vid nästa rast är det kaffe och kaka och man blir ännu tröttare vilket man senare försöker motverka med att stoppa i sig Dumlekolor som om det inte fanns någon morgondag. Vet av erfarenhet att jag mår PISS efter en sån dag, så i helgen fick jag tänka om och tänka smart. Ställde klockan på 04.30 och promenerade 8 raska kilometer innan det var dags att bli upphämtad för dagens öden och äventyr strax efter 07.00. Var förvisso rätt seg när jag kom hem vid 18.45, men det hade nog vem som helst varit. Igår var det "bara" halvdag men eftersom det inkluderade promenad i arla morgonstund samt tur och retur till Landskrona så blev det ändå en rätt lång dags färd mot natt. Var i alla fall lite duktig och undvek godisskålarna och kakfaten. 

Nu återstår bara att se hur immunförsvaret ska börja jobba, har ju suttit ett antal timmar i samma bil som K som varit dyngförkyld så det är väl bara en tidsfråga innan samma virus bryter ut hos både mig och L som suttit i samma bil. Alltid lika spännande! 

Idag är det ridning, men eftersom K troligtvis fortfarande kommer vara dyngförkyld så får vi troligtvis vikarie och troligtvis blir det tyvärr att vi ska hålla på med working equitation, vilket hittills verkligen inte är något som jag har fastnat för, plus att jag inte riktigt klickar med den instruktören. Men det får väl gå ändå. Suckelisuck. Imorgon kväll är det också ridning, sedan är det möte hemma hos S på onsdag och sedan väntar fyra dagars (välförtjänt, tänker jag) ledighet. Ska rida för tränare på lördagen, men annars ingenting inbokat. G-Ö-T-T.   

 

But what I like more than all of these

Igår ville jag ha en ostörd arbetsdag som jag bara skulle ägna åt Projektet. Så blev det inte riktigt (såklart), men igår låg det 96 olästa mail med arbetsuppgifter i Projektmappen och idag är det 88, alltid något. Fick springa ifrån och stötta mitt team med jämna mellanrum, vi håller på med utbildning i en grej som i nuläget bara jag kan hantera och jag ser otroligt mycket fram mot att kunna släppa den biten eller åtminstone kunna dela den med andra, men vägen dit är lång och kräver mycket resurser i form av utbildning, kontroll, feedback etc. Har ändå gjort jättetydliga instruktioner samt spelat in mig själv när jag gör det som nu andra förhoppningsvis snart ska kunna göra, men det är en lång och snårig väg dit och självklart måste jag finnas där och vägleda hela tiden, även om Projektet inte direkt tar hänsyn till det. Hela detta året har hittills varit en djävla KAMP för att få det att gå ihop, jobbmässigt. Först var det att knyta ihop Projektet för 2024, sen var det helvetesrevisionen, därefter myndighetsrapporter som skulle skickas in samt påbörja jobbet med Projektet för 2025, och så var det dags för ny revision och om några veckor är det tillsynsbesök. Så fort det ser ut att kunna finnas lite andrum dyker det upp nya saker som måste hanteras och det tar ju fan aldrig slut. Men ja, man får ju helt enkelt kriga på för det finns inte mycket annat att göra, och jag vet att den tid jag avsätter nu för att utbilda mitt team kommer att betala tillbaka sig med ränta sen när jag kan släppa den här pucken som just nu bara är min. 

Efter jobbet stack jag till fältet och sprang intervaller enligt min patenterade MusikIntervallMetod™, detvillsäga spring en låt, promenera en låt och så får det bli vad det blir av det. Ibland kanske det blir dödsmetall i högt tempo men rätt kort tid, och nästa låt kanske är av typen Tubular Bells (26 minuter och 1 sekund). Blev lite drygt 8 kilometer och kändes skitbra, den där hostan som hängt kvar sedan jag hade min Känning i halsen för några veckor sen är nu officiellt borta. På tal om Tubular Bells så var Mike Oldfield  bara 19 år när han skrev den (han spelade också typ alla av de minst 20 instrumenten som ingår helt själv så antar att han inte slösat bort sina ungdomsår på brudar och bärs). I vår familj skojar vi ibland om den talangfulla familjen Oldfield, det är ju Mike och Sally samt Terry som alla är otroligt begåvade musiker, tänk om det finns ett okänt fjärde syskon som är typ rörmokare? Bengt Oldfield eller något sånt. Kan ju vara bra för dom andra i familjen Oldfield som kanske inte är så händiga, tänker vi. 

Efter min lyckade intervallträning påbörjade jag min trökiga färd hemåt. Bland det värsta jag vet är när man ska uträtta flertalet ärenden på hemvägen, eller ja det kan vara när som, det är själva konceptet med att köra typ fem minuter för att komma till A, parkera, in i någon affär, ut igen, vidare till B, parkera, in i någon affär, ut igen, vidare till C, osv osv som jag hatar hett och innerligt, det måste vara så helvetet är konstruerat tror jag. Nu har vi ju bara en bil och det är jag som använder den, ergo får jag också uträtta alla ärenden i veckorna, det är inte mycket annat att be för.
Min alfabetsodyssé på gårdagens hemväg gick först till Ica Kvantum (mat), sedan OKQ8 (fylla på luft i däcken), sedan Dogman (tuggben till hundarna), därefter Jula (motorolja). När jag var nästan hemma kom jag på att jag glömt köpa ny kolsyrepatron samt ägg. Köpa ägg när man har ett gäng hönor känns ju befängt, men nu är det en som lagt sig för att ruva och då tänkte jag peta in ett tolvpack av Coops ekologiska under henne så får vi väl se vad det blir av det.   

Kom hem, släppte ut hundarna i trädgården en stund, fixade med hönsen. Hoppas att restriktionszonerna för fågelinfluensan släpper så att de snart kan få börja gå fritt igen. Tage har fått ett sår på ena trampdynan som han inte kan låta bli att gnaga/slicka på och det är en otroligt enkel sak för honom att få av sig ett bandage, så nu får han vara trattkantarall tills det har läkt.  Han är inte helt nöjd, kan ju tilläggas men så får det bli. Städade och bäddade rent i sängarna, sen hade jag precis slagit mig ner med kvällsmaten och kände mig nöjd med en lång och strävsam dag, men så kom min man hem och påminde om att vi hade bestämt att vi skulle åka till tippen som igår. Men då hade jag helt enkelt inte den energin att veva igång mig själv igen, så det fick skjutas på framtiden lite obestämt sådär. 

Idag är det fredag, ska sluta tidigt för jag ska på orgelkonsert med min son. Tänkte sen åka och köpa de ekologiska ägg jag glömde köpa igår så att den hönan som lagt sig att ruva äntligen kan bli lite nöjd. Ska på utbildning hela helgen sen, ser inte direkt fram mot det även om jag är övertygad om att utbildningen i sig kommer att vara nyttig och givande. Men 9-17 på lördagen och 9-13 på söndagen, i fucking LANDSKRONA som ligger MINST 1½ timme från Ankeborg, enkel väg alltså. Här gäller det att lägga upp en överlevnadsplan. Tur att det är såkallat kort vecka nästa vecka i alla fall. 

When you ain't got nothing, you got nothing to lose

Man kämpar på i sin fullspäckade tillvaro, eller det är väl mest denna veckan som är sådär extremt fullspäckad att det nästan lite kändes skönt att Club ROMIF fick ställa in/skjuta fram kvällens biobesök även om det alltid är kul att gå på bio och också alltid kul att hänga med min dotter. Men det går fler tåg. 

Igår kämpade jag mig igenom jobbdagen, sen åkte jag hem, gick ut med hundarna, körde ett benpass, gjorde fotrehab. Sen hade jag en timme på mig att äta kvällsmat och slappa i soffan (MYCKET viktigt inslag i mitt liv) innan det var dags att baxa sig iväg till stallet för styrelsemöte plus att vi bestämt att vi skulle ta ett snack med ett gäng ungdomar om VÄRDEGRUND, för nu hade det kommit signaler om att det är lite dålig stämning i en grupp och det här med hur vi är och ska vara mot varandra behöver nötas och tjatas och fångas upp hela tiden. Alla kan inte älska alla, men man säger hej till alla och man uppför sig som folk mot alla när man är i stallet, osv.

Vet inte hur det togs emot för de berörda sa inte så mycket, men svårt att säga om det berodde på att de kände sig träffade eller om de bara tyckte vi var pains in the asses, men det lär väl framtiden utvisa. Styrelsemötet gick okej, vi står inför en svinjobbig omorganisation som vi i arbetsutskottet har förberett och som nu skulle förankras i resten av styrelsen. Tunga beslut att fatta, men vi måste göra något drastiskt för att få ekonomin på fötter annars har vi ingen förening kvar. 

Mötet slutade väl ändå hyfsat som det skulle, men sen är det ju alltid de här eftermötena som drar ut på tiden. När man ska summera, ventilera, runda av och kanske också gå ur sin roll som styrelseledamot och bara få vara hästtjej ett tag. Så jag var inte hemma förrän 21.00 så då var det bara att duscha, borsta tänderna och gå och lägga sig.  

Idag har jag bokat in hela dagen med mig själv och Projeketet på jobbet, FAN TA DEN som stör mig för jag tycker att det bara har varit annat den här veckan och i en undermapp i min inkorg dit jag skickar alla mail som rör saker jag ska göra i Projektet ligger nu 96 olästa mail som alla innehåller minst en arbetsuppgift. 

Efter jobbet ska jag träna intervaller, sen veckohandla, åka till Jula och köpa motorolja, svänga inom macken och fylla på luft i däcken och sen hem och städa, bädda rent i sängarna och kanske också försöka få ordning på våra sängkläders förvaring som stört mig länge och väl nu. I vårt sovrum finns fyra garderober, jag har två och min man två. Men av någon outgrundlig anledning har det blivit så att hälften av min ena garderob har upplåtits till förvaring av våra gemensamma sängkläder, vilket innebär att jag bara har en och en halv garderob, vilket stör mig rent principiellt plus att det är trångt och svårt att få plats med allt eftersom den andra garderoben som är min bara har tre trådbackar och sedan en  sån där stång där man förväntas hänga upp saker, vilket jag inte gör. Så en omorganisation står på agendan, riktigt hur jag ska lösa det vet jag inte än men det ger sig väl. 

Har också "investerat i mig själv" som det så käckt heter på självhjälpiska. Unnade mig nämligen lite nya gummiband för min neverending rehab- och vanliga träning för när man som jag bara har ett litet hörn av vardagsrummet som sitt gym så kan man ju inte ha stora grejer som tar en massa plats. Har vanliga gummiband såklart, men ville ha lite längre variant som Fotspecialisten har, plus att jag ville ha par av band med samma motstånd så att jag ska kunna träna utan att behöva snurra omkring och flytta runt en massa som jag får göra nu när jag ska byta fot/ben/sida. Plus att mina "långa gummiband" just nu är korta som förlängs med hjälp av uttjänta hundkoppel, det fyller absolut sin funktion men nu ville jag ha det lite proffsigt och snyggt och tyckte jag var värd det, end of story.  

 

B Wahlströms ungdomsböcker: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Gröna Vålnadens gåta

Boken börjar raskt, fortfarande inom en månad sedan Skräckslottets gåta, med att BOB och PETER går förbi ett pampigt ödehus som kallas Gröna Villan och som håller på att rivas (Bob tänkte samla in fakta för att göra ett reportage i skoltidningen till hösten, när den nu kommer för Tre Deckares sommarlov verkar vara ungefär lika länge som åttaåriga Bettinas eviga barndom) när de får höra ett rent djuriskt vrål som verkar komma inifrån Gröna Villan. Fegisen Peter vill förstås dra som en avlöning, men präktige Bob har med sig sin bandspelare och tycker detta måste ju dokumenteras. Samtidigt kommer några karlar dit och undrar vad det var som vrålade, och först vill man ringa polisen men tänk om det bara är ett djur, då är det ju en överloppsgärning att ha ringt polisen, osv. Till slut fattas det i alla fall beslut om att gå in och undersöka saken ifall det skulle vara någon därinne som är skadad (klokt) och då är Bob (villigt) och Peter (motvilligt) påpassliga och hakar på. Alla stövlar in och vad får de se då om inte en läskig grön skuggfigur klädd i orientaliska kläder sväva uppför en trappa (utan att lämna några fotspår efter sig i ödehusdammet!) för att sedan försvinna spårlöst genom en vägg. Då blir det ändå till att kalla på polisen som dyker upp i form av KOMMISSARIE REYNOLDS som tillsammans med sina mannar genomsöker hela huset utan att hitta ett skvatt. Sedan kommer det rapporter lite varstans ifrån om diverse iakttagelser av gröna skuggfigurer, och till slut får kommissarie Reynolds själv syn på figuren inne på en kyrkogård (läskigt) och med egna ögon ser han att vålnaden (som den nu uppgraderats till) försvinner ner i en grav (jätteläskigt) tillhörande framlidne ägaren till Gröna Villan, MATHIAS GREEN, som femtio år tidigare dött jämmerdöden genom att falla nerför trappan och bryta nacken inne i sin gröna villa (superduperläskigt) och sedan dess har Gröna Villan stått tom. Man får veta (tack vare Bobs flitiga efterforskningar på biblioteket) att Mathias Green hade varit en äventyrlig man som rest både vitt och brett i världen i allmänhet och Kina i synnerhet, varifrån han träffade och gifte sig med en kinesisk prinsessa som hade med sig jättejättesällsynta och värdefulla pärlor, a k a SPÖKPÄRLORNA, i boet och att han med anledning därav också hade någon form av ett pris på sitt huvud och därför återvände till Amerika. Gubben Green gick ju sedan och bröt nacken och dog och hon, prinsessan alltså, försvann spårlöst och pärlorna med henne, så Gröna Villan och övriga jordiska ägodelar (minus  de försvunna Spökpärlorna) ärvdes av Mathias Greens svägerska, som dock inte var sådär jättesugen på att bosätta sig i Rocky Beach utan startade istället en vinodling i GRÖNA DALEN utanför San Fransisco, vilken sedermera ärvdes av dottern LYDIA. 

Allt detta har Bob fått reda på genom sina trägna efterforskningar, och de sitter som bäst i den av skrot dolda husvagnen HÖGKVARTERET och uppdaterar den tredje deckaren JUPITER kring vad som hände (Rocky Beachs lokalpress har till kommissarie Reynolds förtret skrivit så fingrarna blöder om det mystiska spökhuset) på deras till synes så harmlösa utflykt kvällen innan. Bob har i alla fall lyckats fånga vrålet på band, samt det efterföljande snacket när de plus karlarna  trampade omkring i Gröna Villan eftersom han glömde stänga av bandspelaren (vilket så småningom kommer att visa sig vara en lyckträff). Det diskuteras om det var sex eller sju karlar i den där hopen av karlar som var med, Peter och Bob är inte överens och man förstår att det här nog kommer att ha betydelse längre fram. Mitt i alltihop gastar Jupiters FASTER MATILDA att de ska pallra sig fram ur skrothögarna för både Bobs och Peters pappor har kommit till JONES VRAK & STYCKEGODS tillsammans med kommissarie Reynolds (som av en händelse också råkar vara granne till Bobs familj), för att reda ut ett och annat vad som setts och hörts i Gröna Villan kvällen innan, för kommissarie Reynolds är angelägen om att inte Rocky Beach i allmänhet och han själv i synnerhet ska framstå som ett tillhåll för spöken och människor som tror på sådana. 

De återvänder alltså till Gröna Villan och träffar där på en okänd man, MR CARLSON, som säger sig vara Lydia Greens advokat samt avlägsen släkting till henne (inga konstigheter med jäv här inte) som nu är där för att reda ut vad som egentligen händer (han har läst om händelserna med Gröna Vålnaden i tidningen ända borta i San Fransisco nämligen), men kommissarie Reynolds har satt bevakning på Gröna Villan och släpper verkligen inte in vem som helst, men med kommissarien och Tre Deckare i sällskap går det vägen. De går in och Bob och Peter får visa var de såg den Gröna Vålnaden försvinna, och vad visar sig då (främst tack vare smarta Jupiter såklart), jo att väggen genom vilken vålnaden försvann var en LÖNNVÄGG bakom vilken man (såklart) finner ett lönnrum innehållandes en likkista, och i den ligger ingen mindre än (skelettet av) Mathias Greens sedan länge framlidna kinesiska prinsesshustru (som alla trott rest tillbaka till Kina när Mathias Green dog) och med sig i kistan har hon de sedan  lika länge försvunna Spökpärlorna (som alla trott hon tagit med sig på den resa tillbaka till Kina som hon alltså aldrig gjorde). Vilken grej!

Det visar sig att Lydia Green, arvtagerskan till vingården Gröna Dalen, har sålt Gröna Villan till en byggmästare som nu alltså river huset för att bygga nytt. Peter är förstås bergsäker på att det de sett är Mathias Greens vredgade ande framfärdas med ondska i sinn, och tycker därför absolut inte att de ska åta sig fallet medan Jupiter givetvis är eld och lågor över detsamma, och det blir i vanlig ordning som Jupiter vill.

Gröna Vålnaden är tydligen en rastlös själ som inte nöjer sig med att sväva omkring och sprida oro i Rocky Beach, utan ett tu tre blir Tre Deckare uppringda av självaste Lydia Green som rapporterar att Gröna Vålnaden nu setts irra omkring i Gröna Dalen (jätteläskigt). Hon bjuder på stående fot dit Peter och Bob för att hjälpa till att utreda omständigheterna kring det hela och det är inga konstigheter med att hon redan har talat med deras föräldrar samt bokat flygbiljetter innan Peter och Bob ens är vidtalade, och när de kommer hem är väskorna packade av deras ömma mödrar, och hux flux sitter de på planet med destination San Fransisco medan den icke medbjudna Jupiter tappert får hålla ställningarna på hemmaplan eftersom det heller inte är några konstigheter med att låta en fjortonåring-ish sköta ett skrotupplag medan faster Matilda och FARBROR TITUS är ute på långa inköpsrundor dagar i sträck. Som väl är tar de bara med sig den ene bayerske hjälpredan HANS och låter hans broder KONRAD vara kvar, så helt övergiven är Jupiter ändå inte medan Peter och Bob är ute på äventyr i den stora världen utanför Rocky Beach, och han, Jupiter, har också gott om tid att i sin relativa ensamhet grubbla över fallet. 

Peter och Bob möts på flygplatsen av Lydias brorsonson CHANG, som bott i Hongkong hela sitt liv, men som för något år sedan importerats till Amerika av Lydia för att så småningom få ärva och ta över hela vinodlingen. Han är ungefär samma ålder som deckarna så de blir givetvis vänner per omgående. De ankommer till GRÖNA GÅRDEN där en hel flock av tjänstehjon verkar husera trots vinodlingens ganska knackiga ekonomi (som Chang frikostigt redovisar), vilken började för något år sedan på grund av investeringar som slagit fel, maskiner som gått sönder et cetera, och nu är gården rejält skuldsatt. Lydia önskar som sagt att Chang ska ta över verksamheten eftersom han faktiskt, visar det sig via en  rätt omständlig redogörelse, är släkt i rakt nedstigande led till Mathias Green via hans första hustru (till skillnad från Lydias moder som ju var ingift i släkten Green), men Chang är tveksam till det stundande arvet och önskar i första hand hjälpa sin faders faster att reda ut den kärva ekonomiska situationen som nu råder.

Lydia hälsar välkommen och tillkännager omgående att hon är trött och ska gå och lägga sig. Knappt hinner de övriga sätta sig till bords förrän ett fasans skri ljuder från sovrummet, Lydia återfinns avsvimmad men väcks till liv med lite gammaldags hederligt luktsalt som hämtas av tjänstefolket. Väl tillpass igen så deklarerar en skräckslagen Lydia att hon sett Gröna Vålnaden sväva omkring i rummet. Det framkommer att Lydia en gång i tiden lovat Mathias Green att Gröna Villan och dess tomt aldrig skulle säljas, men nu har ju Lydia brutit det löftet och det finns därför rimliga skäl att tro att salig Mathias Greens ande har vredgats av detta tilltag och nu straffar henne med diverse hemsökelse. Chang vill dock tro att farfarsfar Mathias inte vill släkten något ont, men om det råder det alltså tveksamheter. 

Mr Carlson är dock mest orolig för att deras säsongsanställda vinplockare, som alla är fattiga (och därmed tydligen också automatiskt mycket vidskepliga), ska få nys om vålnaden och därmed inte vilja arbeta i Gröna Dalen (sin fattigdom till trots), vilket skulle få förödande ekonomiska konsekvenser för businessen eftersom druvorna är fullmogna och behöver plockas och pressas as they speak. Mr Carlson förevisar också Spökpärlorna som förvaras inlåsta i ett kassaskåp, och nu bär det sig inte bättre (berättar Mr Carlson) än att eftersom Mathias Green gav pärlorna till kinespeinsessan så är det hennes släktingar som egentligen ska ärva (trots att kinesprinsessans familj försköt henne för att hon gifte sig med en västerländsk barbar) och han, Mr Carlson, har redan blivit kontaktad av en kinesisk advokat i San Fransisco (hur nu denna information har hunnit spridas på knappt ett dygn) som kräver Spökpärlorna tillbaka och det ser ut som att en lång och knivig juridisk process är att vänta.

Bäst som han håller på och orerar om detta så kommer vinodlingens förman MR JENSEN (otrevlig typ, svartmuskiga drag, stickande ögon) ångande och berättar om svekfulla arbetare som dragit som avlöningar hela bunten, så allihop ner till odlingarna i ett huj bara för att konstatera samma sak. Och när de står där kommer Mr Carlson på att åh NEJ, han glömde ju låsa kassaskåpet och när de kommer tillbaka till Gröna Gården så har någon varit där och norpat Spökpärlorna. Attans! Den lokala sheriffen tillkallas, men kan inget göra mer än att (på ganska lösa grunder kan man tycka) anta att det är en liga som härjar i stan. 

Nästa dag bestämmer sig Chang, Peter och Bob för att ge sig ut på en ridtur i Gröna Dalen och sagt blir gjort. Peter får (trots att han knappt har suttit på en häst tidigare) ett ungt och nervöst sto, men det är inga konstigheter med det. Efter att ha utforskat omgivningarna och ätit den medhavda lunchen så ska de kolla in en gammal gruva, och då bär det sig inte bättre än att Peter tappar sin ficklampa så den går sönder. Så retfullt!, men Chang får syn på Mr Jensens jeep en bit bort och föreslår att Peter ska rida dit och låna en ficklampa ur verktygslådan. Men när Peter gjort så och är på väg tillbaka kommer Jensen farande från ingenstans och är TOPP TUNNOR RASANDE. Han skriker och gormar och Peter förstår inte alls varför han är så upprörd så de bara vinkar och gestikulerar lite, men sedan blir det allvar av med biljakt (Jensen) och hästjakt (Peters unga nervösa sto skenar iväg). Peter kan inte annat än att hålla sig kvar (vilket han lyckas med sin ovana på hästryggen till trots) tills Chang lyckas rida upp vid sidan och få tag i tygeln. Puh! Vad hände? Varför blev Mr Jensen så arg för att Peter lånade en gammal skruttig ficklampa, som dessutom visar sig inte fungera? Jo, det visar sig då att när de skruvar isär den så ligger SPÖKPÄRLORNA gömda inuti. Mr Jensen är alltså en tjuv och ärkeskurk, och konstigt vore ju annars eftersom han både är svartmuskig och har en stickande blick. 

Chang kommer på att de ska släppa hästarna lösa i en dal (inga konstigheter med det) och sedan ta sig därifrån osedda via gruvan. Det är ett virrvarr av orter och förgreningar därnere under jorden, och Peter och Bob föreslår att de ska märka ut vägen med Tre Deckares hemliga märke (ett frågetecken) så att de inte ska gå vilse, och Bob kommer dessutom på att de ska rita pilar som visar på fel väg också för att förvilla eventuella förföljare (slugt). Det är inte helt lätt att ta sig fram i gruvgångarna, och vid ett tillfälle går de fel och hittar skelettet av en åsna vid en hög med stenar där taket har rasat in. Men sen hittar de (Chang) rätt och de kommer fram till ett ställe som kallas för Strupen, som är så smal att endast mycket små och smala personer kan ta sig igenom (med andra ord: tur att Jupiter inte var med), som är sista passagen innan de ska komma ut någonstans i det fria i Gröna Dalen. De har ju bara två fungerande ficklampor (plus den tredje med Spökpärlorna som Peter bär i sitt bälte) och bestämmer (av någon anledning) att Bob ska ge sin ficklampa till Peter, sedan ska Chang krångla sig igenom Strupen först med sin ficklampa och sedan ska Bob åla sig igenom medan Chang och Peter lyser från varsitt håll och slutligen ska Peter ta sig igenom. Chang hittar också på att de ska signalera genom att blinka tre gånger med ficklampan när kusten är klar på andra sidan Strupen (och här förstår man ju såklart att det kommer den ju inte alls att vara).

Chang tar sig igenom, blinkar med ficklampan, Bob tar sig igenom och Peter gör sig redo men då hörs det tumult på andra sidan och sedan blinkas det igen men mycket snabbare den här gången och då begriper ju Peter att det är något lurt så han stannar där han är. Och det är ju en himla tur, för på andra sidan väntar Jensen och hans kumpaner och Bob och Chang tas tillfånga, lastas in i två tomma jättestora vinfat och körs iväg mot okänd ort. Vid det här laget är folk ute och letar efter Chang, Peter och Bob, men det är ju inga konstigheter att det kör omkring en lastbil med några vinfat i en vinodling så det är ingen som tänker på att de skulle kunna innehålla gisslan.

Under tiden har Jupiter suttit hemma på kammaren i Rocky Beach och lyssnat på Bobs bandupptagning  åtskilliga gånger och även räknat ut ett och annat. En av karlarna som var med i Gröna Villan hade en liten hund med sig, och det är något med den som grämer Jupiter tills han slutligen kommer på att i en Sherlock Holmes-novell så talas det om den märkliga händelser med hunden om natten (vars citat sedermera givit upphov till den fantastiska boken Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon, red:s anm) som gick ut på att hunden "inte gjorde ett dyft den natten" och alla vet ju att husdjur i allmänhet reagerar på spöken och gengångare, och via bandupptagningen kunde Jupiter konstatera att den här hunden inte heller gjorde ett dyft, ergo måste vålnaden bara vara hittepå (om någon nu mot förmodan trodde något annat). Vidare testar Jupiter empiriskt lite olika scenarion med illvråls förmåga att fortplanta sig genom väggar, och kommer fram till att vrålet måste ha kommit någonstans från utsidan av och inte inifrån Gröna Villan som alla trott. Han ringer Lydia för att ventilera sina slutsatser, och får då reda på att Bob, Peter och Chang är spårlöst försvunna sedan ett antal timmar tillbaks. Här finns ingen tid att förlora, så Jupiter trummar ihop ett crew bestående av sig själv och Bobs fader (som helt uppenbart kan släppa allt han har för händer, likaså lämnar Jupiter utan större betänkligheter det Jones Vrak & Styckegods som han blivit ålagd att ta hand om under fastern och farbrorns inköpsresa) och i en grisblinkning sitter de båda på planet till San Fransisco. 

Under tiden färdas Chang och Bob mot okänt mål, som också visar sig vara San Fransisco. De träffar där den rike och oerhört mäktige och mystiske MR WON, en kines som är 107 år gammal och som har ett stort intresse av de oerhört sällsynta Spökpärlorna för de sägs kunna förlänga livet om man löser upp dom (oklart i vad) och dricker, något som han villigt demonstrerar trots att Spökpärlor är så otroligt sällsynta och han borde veta bättre än att svepa i sig en av den begränsade mängd det finns bara för att han kan. Nu finns det ju dock 48 nya Spökpärlor inom räckhåll, så därför har Jensen städslats för att tillskansa sig dessa. 

Mr Won visar sig vara en så oerhört mäktig man att han nästan bara bara behöver andas så blir allt som han vill så det är inte lönt att krångla, men nu råkar det ju vara så att varken Chang eller Bob har Spökpärlorna eller ens vet var de finns för under tiden travar Peter omkring i gruvan och kommer tillbaks till det där stället där det där åsneskelettet låg. Han bestämmer sig då för att gömma Spökpärlorna inuti åsneskallen, och sen lägger han lite småsten i ficklampan och gömmer den på ett annat ställe varpå han sedan spatserar han ut i vad han tror är det fria, men där väntar Jensen och hans kumpaner (som verkar kunna vara överallt på en och samma gång) som fångar Peter i ett nafs och för även honom till Mr Won (man kan ju tycka att det hade varit smartare av Jensen et consortes att helt sonika tvinga ur Peter information om Spökpärlorna på plats istället för att dra iväg med honom till San Fransisco, men outgrundliga äro Jensens vägar). 

Trots sin feghet är Peter i stunden riktigt rakryggad och säger bara att han inte har Spökpärlorna (vilket ju är sant), men det är klart att det hjälper ju inte i längden. Det visar sig att Mr Won har köpt upp inteckningarna till vingården och får han bara pärlorna så ska alla faster Lydias problem inom kort vara ur världen utlovar han, så nu ska Jensen samt Bob, Peter och Chang tillbaks till gruvan för att hämta dom och sedan, befaller Mr Won strängt, ska pojkarna släppas. Jensen är inte med på den tankegången eftersom han är övertygad om att de kommer att skvallra (en inte helt orimlig tanke ändå) men Mr Won varnar Jensen att DE TUSEN SÅRENS DÖD (läskigt värre) väntar honom (Jensen alltså) om han skadar någon av dom efter att pärlorna hittats (men om de inte hittas så är Jensen däremot fri att göra vad han vill med pojkarna, så det är inte som att Mr Won är någon skyddsängel i alla lägen).

I all sin mäktighet hypnotiserar sedan Mr Won både Peter, Bob och Chang så att de faller i sömn (för att de inte ska veta var han håller hus någonstans) och sedan förs de därifrån. Men Bob, den lurifaxen, bara låtsas att han somnade, så under färden tillbaka (de transporteras i lastutrymmet på någon pickup) skriver han små lappar med nummer, ordet GRUVA och HJÄLP som han singlar ut från bilen med jämna mellanrum med förhoppning att någon så småningom ska hitta dom och komma till undsättning.

Under tiden har Jupiter listat ut ett och annat och i samma sekund som han ankommer Gröna Villan så avslöjar han för Lydia och Mr Carlson att det är den senare som ligger bakom "spökerierna", vilket han, Jupiter alltså kommit fram till genom att lyssna åtskilliga gånger på Bobs kassettband och så småningom känt igen Mr Carlsons röst bland de 6-7 karlar som stampade omkring i Gröna Villan den kvällen, trots att mr Carlson vid denna tidpunkt var listigt förklädd både med lösmustasch samt pratade med basröst, men så lätt lurar man ju inte Jupiter Jones. 

Som alla äkta skurkar inser mr Carlson direkt att loppet är kört och det är lika bra att (oombedd) erkänna och förklara allt. Det visar sig att mr Carlson fram tills för något år sedan gick omkring och trodde att det var han som var Lydias enda släkting i detta livet och att det som sådan var han och ingen annan som skulle få ärva Gröna Gården, vinodlingen och hela klabbet inklusive Gröna Villan i Rocky Beach, men så dök ju Chang upp och omkullkastade dessa planer genom sitt släktskap i rakt nedstigande led. Mr Carlson såg då till att, under förevändning att "utveckla" verksamheten, låna pengar av vänner och bekanta, sätta egendomen i skuld och därefter låta vännerna få inteckningar (som han själv skulle ta över sen, får man förmoda) i egendomen, samt anställde Jensen plus ett antal "hejdukar" som skulle se till att sabotera så att det skulle gå extra dåligt, vilket det ju också gjorde. Vad som inte ingick i planen var att Lydia tog det drastiska beslutet att sälja Gröna Villan för att kunna betala skulderna.

Det skrevs någon notis om det i tidningarna och det lästes av en gammal tjänarinna i Mr Wons hus som en gång i tiden varit kammarjungfru till kinesprinsessan och då avslöjade hon, tjänarinnan, hemligheten om Mathias Greens lönnrum samt om Spökpärlorna, varpå Mr Won som i all sin mäktighet kände till hela mr Carlsons listiga plan (ingen ifrågasätter detta) raskt köpte upp alla inteckningar samt kontaktade Mr Carlson och ombad denne att iscensätta spökerier för att förhala försäljningen av Gröna Villan tills han hunnit dit och hämta Spökpärlorna som Mr Won sedan skulle köpa för 100 000 dollar. Sen skulle spökerierna även drabba Gröna Dalen, de vidskepliga arbetarna skulle fly vinfälten, företaget skulle gå i konkurs och hamna i Mr Wons händer, och sedan skulle Mr Carlson köpa tillbaks alltihop för de 100 000 dollarna som han fått för Spökpärlorna (så himla listigt!) och leva gott i resten av detta livet.

TYVÄRR för mr Carlson så påbörjades rivningen en hel vecka för tidigt (kanske det mest overkliga i hela den här historien), lönnrummet hade redan anats av byggarbetarna och när Mr Carlson kom dit stod poliser på vakt och släppte inte in honom förrän han kunde slinka in tillsammans med kommissarie Reynolds och deckarna. I och med det fanns det ju plötsligt en hel drös med vittnen till fyndet av Spökpärlorna så det var inte bara att smussla ner dom i byxfickan och sedan sälja, inte. Mr Won tipsade  då mr Carlson om att fejka ett rån, så på så sätt blev Jensen inblandad men den skurken hade en egen agenda och bestämde sig för att själv behålla och sälja Spökpärlorna till Mr Won så det var ju inte mycket i denna superlistiga plan som gick mr Carlsons väg.

Det letas friskt efter Peter, Bob och Chang, och Jupiter ber alla hålla utkik efter frågetecken och på så sätt hittas tunnan som Bob och Chang var instängda i och därefter också en av Bobs utsinglade papperslappar. Problemet är bara att ingen har en aning om vilken gruva som avses, men Lydia erinrar sig att Chang brukade ströva omkring med en gammal malmletare back in the days. Visserligen befann han sig på ett sjukhem, men det var inga konstigheter med att Lydia snabbt och lätt lyckades få tag på honom och att han per omgående kunde ge direktiv till vilken gruva det gällde och hur de skulle hitta dit (styvt). 

Under tiden har de andra kommit till gruvan och medan ett par av Jensens hejdukar vaktar Bob och Chang så är Peter nödd och tvungen att ta sig tillbaka in i gruvan med Jensen i släptåg för att hämta Spökpärlorna, men ÅH NEJ, när han kommer fram så har det rasat in sten så åsneskallen och därmed också Spökpärlorna är bara mos. Det är bara för Peter att hålla god min i elakt spel och plocka fram ficklampan med småstenarna i och hoppas att Jensen inte ska vara alltför om sig och kring sig och till en början verkar det gå som smort, Jensen bara skakar på ficklampan och nöjer sig med stenskramlet men sen kommer han på sig själv med denna plötsliga godtrogenhet och kollar i alla fall. 

Peter försöker fly men ondskefulla Jenson lägger fälleben på honom och drar kniv samt meddelar att vare sig Peter, Bob eller Chang kommer att få se nästkommande soluppgång. Men tji fick han, för när de tar sig ut ur gruvan så är sheriffen och hans mannar där och har redan tagit hand om kumpanerna. Jensen lyckas dock fly, men sheriffen är övertygad om att de kommer att hitta honom när det ljusnar (vilket de konstigt nog faktiskt inte alls gör). 

Alla är nu glada och nöjda. Lydia har inte lust att dra en släkting inför rätta då hon ber bara mr Carlson att lämna Gröna Dalen, vilket han helt beskedligt gör. Bobs fader skriver ett mustigt reportage om att Gröna Vålnaden var fejk vilket gör att alla de vidskepliga arbetarna återvänder och börjar skörda av hjärtans lust så att skulderna kan betalas och Gröna Dalen kommer på grön (höhö) kvist igen. Kommissarie Reynolds blir så nöjd med Tre Deckare att han ger dom varsitt kort som intygar att innehavarna är frivilliga juniormedarbetare i Rocky Beachs poliskår (inte dåligt).

Mr Won skickar folk till gruvan för att sopa upp resterna av Spökpärlorna/åsneskallen och på det viset eventuellt lyckas bli något ytterligare äldre. Hela berättelsen avrundas med ett besök hos självaste Alfred Hitchcock där Jupiter får avslöja tricket med Gröna Vålnaden (en specialministyrprojektor i form av en ficklampa, därför lämnade den inga fotspår i dammet) och Alfred Hitchcock imponeras stort.  THE END. 

 

Lång dags färd mot natt

Igår genomled jag en revision, inte lika omfattande som Helvetesrevisionen för en dryg månad sedan, men dock: en revision, där man blir grillad med frågor som man förvänas kunna svara på och där man ska kunna visa upp adekvat dokumentation som ska hänga ihop hela vägen, helst på momangen. Det kunde jag och allt gick bra.

Efter jobbet stack jag iväg och sprang en runda på fältet där jag brukar springa (eller jag springer oftast inte PÅ fältet, utan på vägar och stigar runt omkring). När jag kommit cirka halvvägs var vägen avstängd pga trädfällning så det var bara att vända och lufsa tillbaka igen. Blev 6,5 kilometer i ett väldigt måttligt tempo, kände mig väldigt nöjd med det.

Kom hem och då hade jag fått brev från vårdcentralen med resultatet av den där 24-timmarsmätningen av blodtrycket som jag gjorde för några veckor sedan. Det visade sig att dygnsmedeltrycket, som enligt läkaren var "det mest tillförlitliga värdet" var 120/74 så det var ju helt enkelt kanon och inget som behövde göras något åt. Kände mig extremt nöjd med det, ett bekymmer mindre i alla fall. 

Hann slappa på soffan en liten stund innan det var dags att byta om och bege sig till stallet. Sen ville K diskutera lite saker som vi ska ta upp ikväll så jag var inte hemma förrän 21.30 och som vanligt efter ridning så är det inte bara att lägga huvudet på kudden och somna, så min skönhetssömn ligger i riskzonen. 

Idag är det jobb, sedan hem och gå ut med hundarna, köra ett litet benpass och sen är det styrelsemöte i stallet, hodeladihodeladi hoppsan vilken dag. Imorgon skulle Club ROMIF egentligen ha biokväll och enligt bioprogrammet så var det A complete unknown som skulle visas i lilla salongen, vilket jag verkligen såg fram mot. Men så var ju min dotter tvungen att ställa in p g a att hon var tvungen att vara hemma och ta emot en säng som skulle levereras, eller rättare sagt sköt vi fram det en vecka så nu blir det troligtvis Det började med min mamma, fransk feelgood. Jaja. Den är kanske också bra, den som lever får se osv. 

Till stallet istället v 17 2025, pt 2

Programridningen i måndags var för både måndagens och tisdagens dressyrgrupper, men eftersom jag rider i båda så fick jag vara med och rida i en annan grupp som igår. Alternativet hade varit att rida program på två olika hästar (eller helst ponnyer) men det kändes ju rätt omständligt och jobbigt så det här var en bra lösning. Trodde jag skulle få Köttbullen, men instruktör K tyckte att hon kunde få vila efter måndagens strapatser så hon satte mig på Irländskan. Henne har jag ju ridit några gånger förut då och då och vad man kan säga om henne är att hon är a. en gammal ridskoleräv som kan alla knep och som inte ger bort någonting gratis, b. har Europas kraftigaste underhals och inte räds att använda den som ett medel  för att komma undan lösgörande arbete. I övrigt gillar jag henne, hon rör sig trevligt och är väldigt skön att sitta på (till skillnad mot Köttbullen som ser ut som att hon är mjuk och skön men som absolut inte är det). 

Vi var bara tre stycken och red övningar med öka och minska volter samt sidvärtsrörelser. HEL-VET-E vad jag fick kämpa! Hon är så svår att komma åt!, antingen kastar hon med huvudet eller så knäcker hon av så det inte spelar någon roll hur korta tyglar man har, de glappar i alla fall och så sitter man där och slår knogarna i sadelkåporna och har ingen kontakt. Dessutom har hon smala tyglar som jag tyckte bara gled,  vilket inte gjorde saken enklare. Ska jag rida henne fler gånger ska jag byta ut dom mot Köttbullens tyglar (från mitt privata träns) som är breda och gummiklädda. Instruktör K var i alla fall nöjd med mig. Jag tyckte jag fick viss feeling mot slutet av lektionen där hon blev avspänd och gick som i en dröm och då var det som vanligt dags att sakta av och ge lång tygel. Henne får du sitta på fler gånger, sa Instruktör K och ja, inte mig emot. Kan ju vara spännande att se vad lite kontinuitet kan göra. 

Hon ångrar sig inte

Har läst Hon ångrar sig inte av Mary Kubica. Har tidigare läst Kvinna saknad, som jag gillade. Detta är handlingen:

Meghan Michaels gör sitt bästa för att vara en bra ensamstående mamma samtidigt som hon jobbar heltid som sjuksköterska. En dag kommer en svårt skadad patient som heter Caitlin in på Meghans avdelning. Det sägs att Caitlin hoppade från en bro och föll rakt ner på ett tågspår.
Men när ett vittne träder fram med nya uppgifter om Caitlins fall ifrågasätts plötsligt allt. Blev hon i själva verket knuffad från bron? Av vem? Och varför?
Trots att Meghan försöker kan hon inte hålla sig borta från Caitlin och snart blir hon indragen i mysteriet som omger patienten. Och det är inte förrän det redan är för sent som Meghan inser att hon och hennes dotter svävar i livsfara ...

Jag tyckte först den här boken var lite ljummen, det kändes som att det var mycket transportsträckor och  lite väl mycket utfyllnad. Men sen kom en rejäl twist som jag inte såg komma, och sen blev det  riktigt spännande. Den här boken får fyra järnvägsbroar av fem möjliga, marsch iväg till bibblan. 

Till stallet istället, v 17 2025, pt 1

Igår stod alltså PROGRAMRIDNING på schemat, detvillsäga vi skulle rida ett valfritt dressyrprogram och instruktör K skulle bedöma oss som en dressyrdomare skulle ha gjort (fast snällare tror jag, hehe). De flesta valde LB:1 eller LA:1, jag valde LB:1 för jag tycker inte det är någon mening med att rida ett program där det ingår skänkelvikning, förvänd galopp samt ryggning på en häst som inte kan rygga och där det känns som mer tur än skicklighet om man skulle lyckas med den förvända galoppen i båda varven. LB:1 är ju egentligen bara några volter och så transportsträckor där man ska visa upp gångartsförändringar så det kändes som en mer rimlig nivå. 

Trots att jag är dressyrtant så har jag faktiskt bara ridit program en (1) gång tidigare i livet, det var på ett läger med Pojken.  Vill minnas att den gången ropade ridläraren ut vägarna man skulle rida, men så curlade blev vi inte nu utan här blev det till att försöka dunka in programmet i skallen. LB:1 är verkligen inget svårt program, men det är inte 100 % symmetriskt och det ställde till det lite för mig mot slutet där det plötsligt kommer en vänd snett igenom i mellantrav där jag uppenbarligen inte tyckte det passade att ha den. 

Hade avtalat med S, som skulle starta innan mig, att vi skulle gå in i ridhuset tillsammans för hon skulle också rida LB:1 och då kunde en av oss vara på volten eftersom det går på kort bana. Detta pga Köttbullens ENORMA flockbundenhet, hon är verkligen inte nöjd när hon känner sig ensam utan blir helstressad av det. Men sen fick S förhinder och då fick jag istället slå mig ihop med Häxan, som skulle starta efter mig. Häxan är nu ingen vän av kommunikation så innan jag hade hämtat in Köttbullen från hagen hade hon redan sadlat och tagit ut den hon skulle rida, fastän hon alltså skulle starta efter mig. Då var Köttbullen stressad pga ensam i (den delen av) stallet. Jag blev stressad för jag tyckte jag var sent ute (det var jag inte, det var Häxan som var tidig). Sen kom vi ut och då blev Köttbullen stressad för att hon tyckte att hon var ensam på framridningen, vilket hon absolut inte var men det var väl inte tillräckligt många andra hästar för att hon skulle känna sig nöjd. Det är så ovant att Köttbullen går på tårna och är spänd som en fiolsträng och beredd att hoppa högt så fort ett löv prasslar att jag blev stressad för det också. Började rida fram, hon stod emot jättemycket i högervarvet så det var väl lika bra att passa på att strö lite adrenalin över det också. Jobbade på med övergångar och framdelsvändningar, men tyckte inte riktigt att jag hade någon bra plan. Eller rättare sagt, min plan var ju att jag skulle ha 10 minuter på volten inne i ridhuset under tiden som S red, men nu blev det helt plötsligt jag som skulle rida först så planen sprack. Utöver det satt bokstäverna placerade för lång bana och då blev det nya problem för jag kunde liksom inte ta ut riktmärken som jag hade planerat. Kände mig helt aspig, men det var ju bara att försöka göra det bästa av situationen. 

Programmet började INTE bra, kände redan när jag vände upp på medellinjen för att göra halt att jag inte kom rätt på medellinjen och sen blev det vingligt när jag försökte korrigera och i halten så tyckte Köttbullen att hon var tvungen att vända sig om för att kolla så att hennes sällskap fortfarande var kvar. Sen gjorde jag en dundertabbe när jag skulle göra 10-metersvolter för istället för att sikta på medellinjen så tog jag sikte på kvartslinjen. I BÅDA varven dessutom. Fick kommentaren "ngt liten volt" och det var väl årets understatement. Men bortsett från det gick det ändå rätt bra, trots att Köttbullen kändes spänd och stod emot. Blev ett litet avbrott i den första galoppvolten, och i sista mellantraven slog hon över i galopp istället för att länga, men galoppfattningarna satt där de skulle i båda varven (formen i galoppen var såklart inte mycket att skriva hem om, men det kan man ju inte riktigt begära heller), den första mellantraven blev riktigt fin och i mellanskritten, där jag befarat att hon skulle ramla isär och bli lång som ett ösregn, marscherade hon på så fint och rakt på linjen. Sista uppvändningen på medellinjen och den avslutande halten kändes också bra (sämre än den inledande kunde den ju knappast bli, haha). Sen fick vi göra om volterna och mellantraven och då gick det såklart mycket bättre. På det hela taget är jag NÖJD och tyckte det var riktigt kul! 

Påsken 2025

Swoosh sa det och så var påsken 2025 över och jag känner mig lite...lurad? I min värld är påsken en massa lediga dagar utan krav och måsten, och det har jag väl PER DEFINITION också haft, men det har också varit tider att passa (vilket jag hatar att ha när jag är ledig eftersom det då inte känns som att jag är ledig fastän det egentligen handlar om saker jag vill göra) samt att idag, första jobbdagen efter påsk, så har vi  ännu en revision på jobbet och den kommer inte att börja direkt på morgonen utan någon gång mitt på dagen, och sen pågå tills den är slut, detvillsäga Gud vet när. Du kan forberede dig på at arbejde lidt længere end normalt, sa min chef och det är ju rimligt men har varit lite segt att inleda med en jättetisdag när man kanske helst hade velat ha en liten mjukstart. Men det är som det är.  

Men påsken då: I torsdags var jag hos min nya kiropraktorn, som Fotspecialisten skickade mig till, och fick då frågan vilken musik jag önskade till behandlingen. Det var inte en fråga jag var beredd på så jag kom inte på något att svara på uppstuds och då frågade han om det gick bra med Dire Straits. Javisst, sa jag och föreställde mig att han nog hade googlat eller konsulterat ChatGPT angående "musik som äldre lyssnar på" för han såg avsevärt för ung ut för att Dire Straits skulle ligga överst på hans Spotifylista över mest lyssnade artister (fast vad vet man?). Sen frågade han om jag hade varit ute och festat mycket till den här musiken i min ungdom och jag svarade att nja, det kunde man nog inte säga och förklarade att jag var ganska ung när jag fick bar så det blev inte så mycket festande för min del. Får man fråga hur gammal du var? undrade han och jag svarade att jag skulle fylla 18 och oj, det tyckte han var ungt (fast han själv såg ut att vara ungefär 12). Då har du kanske barnbarn idag? frågade han vidare och jag svarade jakande. Kanske till och med barnbarnsbarn? fortsatte han och där tyckte jag väl att nu får vi allt ta och hejda oss lite. Sen fick jag behandling med tens i ryggen och i benet, vilket inte direkt gjorde någon skillnad men det kan väl inte heller skada. Om tre veckor (fanns inga tider innan dess) ska jag påbörja en mer intensiv behandling två gånger i veckan i tre veckor så får vi väl se vad det gör. 

Åkte sedan och handlade för att slippa göra det i värsta påskrusningen, sedan tillbaks till jobbet för att jobba klart. Efter jobbet körde jag intervallträning, sen hem, packa upp varor, städa huset och sen satte jag mig och packade 70 godispåsar till fredagens hopptävling eftersom jag tycker att om man så inte kommer över ett endaste hinder så ska man ändå få NÅGOT med sig från våra tävlingar. 

Sen var det tidigt i säng, upp i svinottan på långfredagen, ut med hundarna och sedan till stallet. Hade en jättetrevlig dag där allt flöt på fint och alla var nöjda och glada. Sen hem och ligga på soffan och läsa en stund, laga samt äta middag, kolla på The Mandalorian, sedan började jag kolla på Glaskupan (som jag först trodde skulle vara en filmatisering av Sylvia Plaths bok men så var det ju inte alls) och sen gick jag väl och lade mig typ klockan 21 för jag hade ju ändå varit uppe i rätt så många timmar.

Påskafton blev i alla fall en sån där lugn och fin dag. Gick en långrunda på 18 kilometer i rätt så raskt tempo, sen rensade jag lite ogräs i trädgården i sakta mak. När jag skulle slänga in ogräset i hönsgården smet hönan Änglamark ut i trädgården. Eftersom vi bor i högrisksområde för fågelinfluensa så är det just nu FÖRBJUDET att ha hönsen gåendes fritt ute, men det struntade hon i och ville inte alls låta sig infångas. Fick ropa dit min man för jag kunde inte både fösa henne mot hönsgårdsdörren, öppna den och se till att övriga höns inte smet ut samtidigt. Till slut lyckades vi efter många kringmanövrar där Änglamark såklart valde att smita in i de mest ogenomträngliga snåren. 

Upptäckte också att en av mina nya Cream Legbar-hönor lagt sig att ruva. Lyfte ut henne (hon var inte lika vresig som hönan Ulrika där det är förenat med blodvite att sticka in handen), men nästa gång jag tittade till hönsen några timmar senare hade hon lagt sig igen. Ska avvakta lite och se om hon tröttnar, annars får man väl sticka till henne några ekologiska butiksägg och se vad det blir av det. 

Söndag var också en rätt lugn dag, tog min vanliga söndagsrunda, sedan tränade jag pilates och sen skrotade jag nog mest omkring. Fixade med växtbelysningen till tomatplantorna, städade i hönshuset,  vek tvätt, rensade lite ogräs, låg på soffan och läste. 

Igår gick allting i ett. Upp tidigt, tog en promenad, tränade tabata och gjorde fotrehab. Åt lunch, sedan åkte jag till stallet för att vara med på ett möte som började klockan 13, och därefter skulle vi ha programridning istället för att rida som vanligt på kvällen. Har haft grava problem med att lära in LB:1 som ju ändå är ett väldigt kort och enkelt program, men det satt där det skulle när det väl gällde. Kom sedan hem vid 17.30 och det är ju tidigt för att vara en måndag. Åt kvällsmat, kollade färdigt på Glaskupan som ju faktiskt inte alls slutade som jag trodde (och hade skrutit inför min dotter hur smart jag var som kunde räkna ut vem mördaren var redan i näst sista avsnittet, fick sms:a en avbön, hahaha) och sedan var det läggdags.

Nu väntar en helvetesvecka. Revision idag som sagt, ridning ikväll. Styrelsemöte imorgon, på torsdag är det biokväll men eventuellt blir den inställd för min dotter skulle få någon hemleverans som hon eventuellt behövde vara hemma och ta emot. På fredag ska jag på orgelkonsert med min son och sen är det utbildning hela DJÄVLA helgen. Som jag ångrar nu att jag tackade ja till, men det är ju så dags. Aja, det är bara att kötta sig igenom denna vecka och sen nästa vecka är det ju första maj på torsdagen och jag har tagit ledigt på fredagen, så då får jag väl förhoppningsvis de där massa lediga dagarna utan krav och måsten som det inte riktigt kändes som att påsken blev för mig i år (bara delvis, men jag är omättlig i det avseendet).  

From the west there is a warning of a wind about to blow

Igår var en sån där dag som gick i ett. Jobbade hela dagen med saker som det är rent skrattretande att de fortfarande hamnar på mitt bord, men det är som det är. Inkorgen svämmar över av arbetsuppgifter som hör till Projektet och som jag både vill och borde prioritera, men istället fick jag sitta och gneta med saker som egentligen någon annan borde göra, problemet är bara att någon annan fortfarande räknas som för nyanställd och orutinerad för att axla det ansvaret. Som aldrig ens en gång borde ha hamnat hos mig, men det gjorde det en gång i tiden för att det inte fanns någon annan och nu sitter jag här med skägget i brevlådan och är bitter och tycker att ingen lyssnar på mig. Blä. 

Jaja, tog mig genom dagen, åkte hem, solen sken och jag tog en barfotapromenad i skogen med hundarna och då ska det väl mycket till om inte axlarna ramlar ner en decimeter eller så. Kom hem, gjorde fotrehab och sen var planen att jag skulle hugga lite ved men jag hann inte mer än svinga yxan kanske fem gånger så ringde min bror och vi snackade en god stund om allt mellan himmel och jord och sen var det för sent för vedhuggning utan det blev kvällsmat och iväg till K för möte och sen hem och i säng. 

Idag är det skärtorsdag och planen ser ut som följer: Jobba, besöka kiropraktor, jobba lite till, intervallträna, handla, hem och städa. Sen kanske jag och min man äter något och kollar på film? Gissningsvis kommer jag sen att gå och lägga mig jättetidigt pga ska upp jättetidigt imorgon för det är samling i stallet klockan 09.00 SHARP, och jag vill ju hinna ta en promenad med hundarna innan dess.  Sen lär väl den dagen tillbringas i speakertornet, men därefter kan väl påsken få börja. 

Vad som känns lite jobbigt just nu är att direkt efter påsk så är det revision (igen), och därpå följer en vecka med grejer exakt varenda kväll efter jobbet utom fredag, men i gengäld ska jag sedan på utbildning hela lördagen och halva söndagen så jag känner lite att det inte riktigt finns så mycket utrymme för återhämtning som jag hade velat. Men sen kollade jag i kalendern och då är det ju faktiskt första maj på torsdagen i veckan därpå, och jag har tagit ledigt på fredagen, så yay, tre korta veckor på raken! Då ska man inte klaga över för mycket att göra (fast det gör jag ju i alla fall, hehe). Nu är det väl dags att kicka igång den här dagen dårå. Glad påsk, osv. 

Fråga efter Jane

Har läst Fråga efter Jane av Heather Marshall. Detta är handlingen:

När Angela Creighton hittar ett mystiskt brev med en gripande bekännelse, blir hon besatt av att hitta brevets mottagare. Hennes sökande tar henne tillbaka till 1970-talet, då en grupp modiga kvinnor drev en hemlig abortrörelse i Toronto i Kanada. De använde sig av kodord, och om en kvinna behövde hjälp behövde hon bara "fråga efter Jane".

Parallellt med Angelas upptäckter får vi följa två kvinnor - Evelyn och Nancy - flera årtionden tidigare. Deras liv präglades starkt av 70-talets politik och kvinnohälsa, då aborter var olagliga, men ändå en del av många kvinnors liv.

Den här boken beskrevs som en "gripande historisk bladvändare om kvinnohälsa och modiga eldsjälar" och det lät ju lovande. Men nja, jag vet inte riktigt? Tycker det blev rörigt och hoppigt och rätt jobbigt att hålla ordning på vem som var vem och vad de eventuellt hade för relation till varandra. Karaktärerna kändes rätt platta och dialogen var väl i bästa fall sådär. Den här boken får två dagen efterpiller av fem möjliga. 

It's whispering, telling me things

Satan vilken träningsvärk jag fick av måndagens tabata-pass. Det var inte bara universum utan även kroppen som talade till mig och levererade ett budskap om att det har varit lite för mycket lättja på senaste tiden. Bara att rätta in sig i ledet och göra om och göra rätt. Göra upp en Plan och följa den, det är ju inte direkt svårighetsgrad kvantmekanik. 

Efter jobbet åkte jag till fältet där jag brukar springa och sprang en runda. Och det var asjobbigt eftersom benen kändes som bly och jag fortfarande väl inte är helt hundra efter min låtsassjukdom eller vad man ska kalla den, den som det aldrig riktigt blev något med men som har genererat halsont (har gått över) och hosta (kvarstår delvis). Dessutom var det 18 grader varmt och sol och det är ju trevligt alla gånger utom just när man (och med man avses jag) springer, fan vad det tar på min prestationsförmåga. Men: man får faktiskt göra som man vill, det är ju inte som att jag kommer att kläs i säck och aska och få stå i skampåle  utanför kyrkan nästa söndag p g a att jag inte springer exakt så långt och i det tempo som jag i tanken hade tänkt springa. 

Åkte hem och tränade pilates och sen rensade jag faktiskt ur det där skåpet som jag sagt i evigheter att jag ska rensa ur, check. Min man kom hem, tog bilen och åkte tillbaks till sitt jobb för att hämta någon lådsats som skulle slängas men som han tyckte skulle bli perfekt som förvaring i hans Pojkrum™. Själv låg jag på soffan och kollade klart på Adolescene på Netflix (rekommenderas om någon mot förmodan missat), var helt fascinerad över de SJUKT långa tagningarna, det måste ju ha varit ett medvetet drag men undrar hur många gånger de fick ta om varje scen (som ju varade typ ett helt avsnitt)? För det var ju liksom inga lätta roller att spela heller. Imponerande hur som helst. Sen läste jag lite och så var det läggdags. 

Idag är det först jobb och sen möte i stallet. Imorgon ska jag försöka sluta lite tidigare (säger jag ju jämt, det blir sällan så) och beta av ett intervallpass efter jobbet. På fredag ska jag vara funktionär på en Pay & Jump, så det blir nog inga krafter kvar att träna efter det, hehe.  

Try imagining a place where it's always safe and warm

Tycker jag har varit lite slarvig med min träning och min, tja, vad ska man kalla det? Livsstil? Nu när jag har haft den här Känningen i halsen så har det varit väldigt mycket självömkan och ta en glass och kolla på Netflix istället för att köra ett pilatespass. Det är väl okej när man är lite sjuk, men igår efter att jag tränat satt jag och scrollade i min träningsapp och insåg att jag, bortsett från igår (eftersom jag nu bestämt mig för att ta ett rejält omtag), inte kört ett enda pass tabata sedan i slutet av januari. Och knappt något annat heller förutom ridningen, pilates och så min fotrehab. Jo, jag har förstås gått mina dagliga promenader och så, men inga benpass eller något annat som ger styrka. Har väl tänkt att det kommer väl lite av sig själv när man löptränar för gudarna ska veta att benen känns som bly ibland, och till exempel när jag är ute på min kuperade söndagspromenad och känner hur det riktigt bränner av mjölksyra i låren på väg uppför alla mördarbackar som finns i min relativa omgivning så är det ju svårt att tro att det skulle vara så djävla försumbart, men det är tydligen inget att räkna med i sammanhanget. Har väl också lite tänkt att jag ska vara snäll mot mig själv och inte vara så djävla uppbokad hela tiden, men det är inte säkert att det är så värst snällt mot mitt rötna måndagsexemplar till kropp att lägga sig på soffan som om det inte fanns någon morgondag. Aja, nu är det tillbaks i selen i alla fall. Ordning och reda och planerade pass, osv. Jag hade älskat att ha en sträng PT som höll lite ordning på mig, men är alldeles för snål för det så då får jag väl hålla ordning på mig själv istället.  

Igår jobbade jag, åkte hem och gick 6,5 kilometer med mina skoskavda fötter. Det som är störigt med att få blåsor på hallux valgusknölarna är att inga plåster sitter kvar där längre än en pisskvart, vet inte hur många Compeed jag har offrat vid det här laget. Så det kunde ha varit mer behagligt. Kom hem, körde mitt tabatapass plus fotrehab, åt kvällsmat, åkte till stallet för ett litet möte och kom hem vid halv åtta (tidigt för att vara stallet), duschade och läste lite, sedan var det läggdags. 

Idag vankas det jobb, sedan är det löpträning och därefter pilates. Ingen ridning ikväll pga teorivecka med clinics men jag tyckte inte det var någon clinic som kändes sådär jättekul om jag ska vara ärlig så istället ska jag ha en lugn hemmakväll. Ska röja ur ett skåp i köket som jag sagt jättelänge att jag ska göra men det har varit otroligt lätt att skjuta det på en obestämd framtid. Men nu får det banne mig bli av! Är dödstrött på att ha en stor gryta stående på köksbordet för att den inte får plats i grytskåpet och inte heller i det skåp som jag nu ska röja ur pga att det (misstänker jag) till 90 % består av BÖS. Bös ut, gryta in, det är planen. Då kör vi på det. 

B Wahlströms ungdomsböcker: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Viskande Mumiens gåta

Boken börjar nästintill i samma andetag som den förra slutar (räknat från den dag då deckarna fick börja disponera den förgyllda Rolls Roycen så har det gått 14 dagar sedan Skräckslottets gåta inleddes så det är inget tal om att ta det lilla lugna efter alla strapatser) med att deckarna får två brev: ett där en äldre dam vill anlita dom för att leta rätt på en försvunnen katt, och ett från självaste ALFRED HITCHCOCK där Tre Deckare ombedes undersöka ett fall med en 3000 år gammal mumie som viskar till sin ägare på ett obegripligt språk!
En viskande mumie är ju läskigt värre, anser fegharen PETER och röstar på att de ska åta sig uppdraget med den försvunna katten, men blir givetvis nedröstad och han finner sig instuvad i Rolls Roycen med WORTHINGTON vid ratten tillsammans med JUPITER och BOB innan man hinner säga Egyptens pyramider. De åker hem till PROFESSOR YARBOROUGH, en framstående egyptolog vars mumie RA-ORKON, som han nyligen fått hem efter att han, Ra-Orkon alltså, varit utlånad till ett egyptiskt museum i 25 år och kommit "hem" till professorn i Kalifornien för bara en vecka sedan. Och som då alltså har börjat viska till honom på ett främmande språk, men bara när professorn är ensam med honom, inte när han har sällskap av betjänten WILKINS eller kollegan FREEMAN som bor bara en liten bit därifrån. Naturligtvis sägs det också vila någon form av förbannelse över Ra-Orkon så att ond bråd död har drabbat nästan alla som var med i den ursprungliga expeditionen (vilket professorn avfärdar som rena tillfälligheter). I samma veva som Ra-Orkon installerades i det Yarboroughska hemmet så kom en matthandlare från Libyen från ingenstans och påstod att Ra-Orkon, en gång i tiden härstammade från Libyen men var inflyttad till Egypten för att regera, de var kungar hela bunten, Ra-Orkon och hans familj (Ra-Orkon var prins). Matthandlaren menade på att professorn borde skicka tillbaks Ra-Orkon så att han, Ra-Orkon alltså, kan få en hederlig begravning bland de sina, men givetvis vill professorn inte lyssna på det örat och matthandlaren varnar för att Ra-Orkons ande kan vredgas, men det är inget som professorn ligger sömnlös över, han är mer intresserad av att ta reda på varför Ra-Orkon, trots sin ädla börd, begravdes under så förhållandevis enkla omständigheter, utan mängder av guld och juveler som brukligt var på den tiden om man var någon att räkna med, men det enda Ra-Orkon hade med sig i graven var sin favoritkatt. 

Knappt hinner professor Yarborough förevisa Ra-Orkon för de tre deckarna förrän det ser ut som att ond bråd död ska drabba även honom: en tung trästaty föreställande guden Anubis välter och missar professorn med en hårsmån. Wilkins är övertygad om att det är förbannelsen och ber deckarna att övertala professorn att skicka tillbaks mumien till Egypten, men Jupiter lyssnar givetvis inte på det örat. Istället demonstrerar han sina (givetvis hemmabyggda) walkie-talkies och visar att det i princip bara är att gömma en liten radiosändare i kistan så kan man frambringa viskanden som låter som om dom kom från mumien (Jupiter är så smart!). Medan Peter är ute i trädgården för att prata i walkie-talkien så får han syn på en yngling med olivfärgad hy och mörka ögon som gömmer sig i en buske och verkar spionera på professorn! Peter får fatt på honom, ynglingen smiter trots stödinsats från den filippinske trädgårdsmästaren MR MAGASAY (eller en av dom, det visar sig vara sju anonyma bröder som professorn anlitar utan att bry sig om vem av dom som dyker upp så länge jobbet blir gjort). I tumultet hinner ynglingen ropa på ett främmande språk som professorn identifierar som modern arabiska att han, ynglingen, ber Ra-Orkons ande om hjälp. Knappt hinner alla smälta den informationen förrän ett jättestort klot av granit lossnar från sin plats ovanpå en pelare och kommer rullande och hotar att döda allihop (men missar såklart) och Wilkins får ännu mer vatten på sin kvarn rörande Ra-Orkons förbannelse medan professorn avfärdar detsamma som ovetenskapligt trams. 

Detta är såklart ingenting som Jupiter blir avskräckt av (däremot fegisen Peter, som istället blir skickad att leta efter den bortsprungna katten) utan hans nästa drag är att helt sonika klä ut sig till professorn och han lyckas då fånga Ra-Orkons viskningar på sin för ändamålet medhavda bandspelare. Professor Yarborough känner inte igen språket, men lägligt nog är kollegan och grannen professor Freeman expert på mellanösternspråk, så de åker dit. Professor Freemans fader var med i den olycksaliga expeditionen  men hade mördats när han var ute i vimlet på stadens gator och torg så professor Freeman menar att det nog kan finnas ett korn av sanning i det som professor Yarborough säger är rena tillfälligheter. 

Under tiden håller Wilkins på att feja och dona hemma hos professor Yarborough, men blir avbruten av att en mansgestalt med schakalhuvud (Anubis!) kommer mot honom och han, Wilkins alltså, svimmar av skräck.

Samtidigt dom detta händer är Peter hemma hos MRS BANFRY och får reda på allt om hennes försvunna katt SFINX, en abessinsk katt med olikfärgade ögon och vita framtassar som varit försvunnen någon vecka. När detta samtal är avklarat beger han sig till professor Yarborougs hus, för ingen minns en fegis och han, Peter alltså, inser ju att han nog ändå vill vara med och lösa mysteriet med den viskande mumien och inte enbart vinna ära och berömmelse genom att återfinna bortsprungna katter. När han plingar på hemma hos professorn är det ingen som öppnar, så Peter traskar (sin feghet till trots) helt obrydd in i huset som visar sig vara tomt eftersom professor Yarborough, Jupiter och Bob är kvar hos professor Freeman och Wilkins ligger avtuppad bakom någon buske i trädgården. Peter går ut i trädgården (dock utan att notera den medvetslöse Wilkins) och vad kommer där om inte en abessinsk katt med olikfärgade ögon? Precis när Peter plockat upp katten i famnen och fröjdas vid tanken åt att ha löst "fallet" med den bortsprungna katten helt på egen hand så blir han överfallen av en yngling som i högljudda ordalag kräver att "farfar Ra-Orkon" samt katten ska lämnas tillbaks till sin rättmätige ägare och familj. Ett visst tumult och handgemäng (under vilket katten smiter iväg) uppstår men den atletiske Peter avgår med segern. Det visar sig att pojken, som går under det mäktiga namnet HAMID AV HUSET HAMID, kommer från en mäktig matthandlarfamilj i Libyen och säger sig vara en släkting i rakt nedstigande led till Ra-Orkon (också mäktigt), vilket han och hans fader fått reda på av den vandrande tiggaren slash spåmannen SARDON (rätt tveksam källa dock?) och nu är Hamid och en annan matthandlarkille som heter ACHMED utsända av Hamids sjuklige fader för att forsla hem familjens mumifierade anfader till sin rätta plats. Det visar sig också att Hamid var samma olivfärgade yngling som snokade omkring i professorns trädgård OCH att "den filippinske trädgårdsmästaren" i själva verket var Achmed som hade betalt någon (eller alla) av de sju bröderna Magasay för att också kunna snoka omkring i professorns trädgård (han verkar ha en väldigt stor trädgård) och det var givetvis också han, Achmed alltså, som förgäves försökte övertala professorn att skicka tillbaks Ra-Orkon. Sardon har dessutom förkunnat att Ra-Orkons ande ska visa sig genom en abessinsk katt med olikfärgade ögon och svarta framtassar, därav att Hamid hävdar att katten som Peter identifierade som Sfinx i själva verket var en reinkarnation av den tretusen år gamla Ra-Orkon. Peter tänkte inte på om framtassarna var svarta eller vita och katten har ju i alla händelser försvunnit igen så det är inte mycket att göra åt det nu.  

Under den korta tid som förlöpte från det att Wilkins segnade ner i medvetslöshet tills att Peter kom dit så visade det sig dessutom att två karlar hann komma till huset och sno med sig Ra-Orkon, vilket var anledningen till att Hamid överföll Peter eftersom han (Hamid) trodde att Peter tillhörde mumietjuvarna. Efter att det har försäkrats goda avsikter åt båda håll går de nyblivna vännerna in och betraktar den tomma kistan i vilken Ra-Orkon fram tills nu vilat. Då kommer tjuvarna tillbaka! Nu är goda råd dyra, och Peter och Hamid gömmer sig i en hast i kistan (Peter kilar i sista sekunden snillrikt in en penna, som han bara råkar ha till hands, under locket så att de ska få luft). Mumietjuvarna JOE och HARRY (de är av den gamla hederliga typen av skurkar som i de första meningarna man hör dem uttala nämner varandras namn (Har du remmen, Joe? Ja det har jag, Harry) på ett sätt som inga normala talar till varandra men ska det etableras karaktärer så får man inte ha alltför finkänsliga krav på dialogens kvalitet) klagar över att deras uppdragsgivare inte var nöjd med att bara få mumien utan prompt skulle ha kistan också så att de var tvungna att åka tillbaka och hämta den, slit och släp, aldrig är det något annat. De binder fast locket med en rem (tursamt nog utan att notera Peters penna!) och kånkar ut kistan till en väntande skåpbil under pust och stön och högljutt klagande över hur tung den är. Peter och Hamid får också via Joes och Harrys övertydliga dialog reda på att dessa kommer att kräva extra betalt för den extra rundan, och att de ska köra mumiekistan till ett gömställe och behålla den tills uppdragsgivaren slantat in vad de anser är skälig ersättning.

Under tiden har Jupiter, Bob och de båda professorerna lyckats nå viss framgång med Jupiters bandupptagning och enligt professor Freemans tolkning av Ra-Orkons viskningar är att han, Ra-Orkon alltså, är långt hemifrån, hans sömn är störd, förbannelser och död ska drabba den som stört hans sömn osv, vilket professor Yarborough i vanlig ordning avfärdar som ovetenskapligt blahablaha. De återvänder till huset och finner att varken Ra-Orkon, Peter eller Wilkins är där.  Den abessinska katten med olikfärgade ögon och svarta framtassar dyker dock upp och professorn blir yster eftersom det var så Ra-Orkons favoritkatt enligt uppgift (oklart från vem) sett ut.

 Wilkins återfinns, väcks upp ur sin medvetslöshet och yrar om Anubis så professorn beslutar att köra honom till sjukhus. Först då börjar de övriga sakna Peter, borde han inte ha dykt upp vid det här laget? 

Samtidigt är Peter och Hamid instängda i mumiekistan och bortforslade mot okänd ort i Joes och Harrys skamfilade blå skåpbil. De blir förtroliga med varandra där i kistmörkret och Hamid berättar om Sardons spådom och Ra-Orkons ande i form av en katt och Peter förtäljer ett och annat om Tre Deckare, plus att de spekulerar kring vem i all världen som är ute efter Ra-Orkon som inte är professor Yarborough eller representanter för huset Hamid. Sedan är de framme, Joe och Harry lastar ut kistan i vad som visar sig vara ett magasin, de meddelar också varandra att tidigast i övermorgon ska uppdragsgivaren få kistan mot tredubbelt betalt. Sen lägger de en presenning över kistan och då hjälper det inte ens med Peters penna för att få luft. Tursamt nog meddelar Joe och Harry till varandra att de nog behöver sin rem, så  den lossas från kistan och sedan sticker Joe och Harry mot nya ohederliga uppdrag.
 

Peter och Hamid tar sig ut men magasinet är låst och vad ska de ta sig till? Tursamt nog finns det ett takfönster som tursamt nog är öppet och tursamt nog råkar det också finnas en gammal veteranbil parkerad under som de kan klättra på (de tar hänsynsfullt av sig skorna för att inte repa lacken) och tursamt nog så är Peter så vig och atletisk (och stark!) att han lyckas hoppa upp och nå takfönstret, häva sig upp och sedan också fånga den upphoppande Hamid och hala upp honom, på vilket Hamid uttrycker en åsikt om att han tycker Peter är väldigt stark och modig som nog gör Peter gott att få höra. Tursamt nog finns det också en stege så att de kan ta sig ner från ut. 

De är nu någonstans i Los Angeles och har självklart ingen aning om var, men Peter märker rådigt ut magasinet med Tre Deckares hemliga tecken (ett frågetecken ritat med krita). Bäst de irrar omkring så sker ett inbrott i en klockaffär och dennes ägare tror då att Peter och Hamid är inblandade fast de bara råkar befinna sig i närheten och det blir till att lägga benen på ryggen fastän de är oskyldiga, men som Hamid säger: När någon ropar tjuv är det en instinkt att fly. När de kommer på att det nog inte var så smart att skena iväg huvudstupa har de definitivt ingen aning om var de är men tack vare Hamids matthandlarpengar kan de ta en taxi tillbaks till Rocky Beach. Hamid ber Tre Deckare om hjälp att återföra Ra-Orkon till professorn så att han och Achmed ska kunna övertala honom, professorn alltså, att Ra-Orkon ska få återförenas med de sina (hur nu det ska gå till) och de bestämmer att Hamid ska komma till Högkvarteret nästa morgon.

Peter kontaktar Jupiter för att avlägga rapport och får då veta att Jupiter har katten som enligt Jupiter inte alls är Ra-Orkons ande (om någon nu skulle tro det) utan mrs Banfrys bortsprungna Sfinx, fast "maskerad". Detta lämnar Peter i grubblerier om vad det kan innebära (man får väl skylla på att det varit en lång och strävsam dag för honom), vilket får sin förklaring nästa dag när deckarna plus Hamid träffas och Jupiter visar att de svarta framtassarna i själva verket var färgade, egentligen var de vita, ergo var det Sfinx och ergo är det inte alls Ra-Orkons ande utan någon som är ute efter att lura såväl Hamid och huset Hamid avseende deras anfader som professor Yarborough. Misstankar riktas i detta skede mot såväl Wilkins som Achmed utan att man egentligen har något att komma med mer än att det i största allmänhet är vanligt att betjänten är den skyldige och att Achmed har snokat omkring som förklädd trädgårdsmästare för att kunna stjäla Ra-Orkon och han tillhör ju inte heller det mäktiga huset Hamid utan är bara en vanlig simpel anställd, och han skulle som sådan därför mycket väl kunna vilja tjäna en hacka på huset Hamids bekostnad. Fakta som framkommer är att det var Achmed som välte Anubisstatyn och såg till att det stora stenklotet kom i rullning med mera, allt för att skrämma professorn (utan att lyckas). Jupiters huvudtes är att någon velat att huset Hamid skulle tro att Sardons spådom var sann, dock oklart varför.

Det spekuleras hej vilt men är klent med faktabaserade lösningar, och deckarna enas om att enda chansen är att ta sig tillbaks till magasinet och därifrån ta reda på vem som stal Ra-Orkon och varför. Dock har de ju ingen aning om var det här magasinet ligger, men Jupiter lyfter luren och drar igång sin patenterade Röst-Till-Röstkedja och ber alla ringa till alla och hålla utkik efter ett magasin i Los Angeles på vars dörr det är ritat frågetecken med blå krita (Peters färg). Kedjan producerar så måningom ett resultat, och redan samma kväll bär det i väg i Jones Vrak & Styckegods lastbil, rattad av den anställde bayerska KONRAD (brodern HANS fick inte någon utrymme i den här berättelsen). De åker till den av Röst-Till-Röstkedjan uppgivna adressen, men Peter och Hamid känner inte alls igen sig och det visar sig förstås att det är ärkerivalen STÖREN NORRIS som hört talas om detta och nu varit och klottrat blå frågetecken över halva djävla Los Angeles för att sätta käppar i hjulet för Tre Deckare. Peter hotar med att banka ner honom "så att han inte blir större än än tältpinne", vilket ju verkligen är hårda ord (dock uttalade utom hörhåll för Stören). 

Deckarna plus Hamid letar runt på måfå ett tag (nu är det sannerligen inte mycket bevänt med Peters i Papegojans gåta omskrutna lokalsinne) men till sist identifierar Hamid en glasskiosk som han känner igen på grund av att han först trott att det var ett litet tempel (inte lätt för en kille från Libyen att komma till civilisationen verkar det som) som de tror sig ha sprungit förbi kvällen innan. Det börjar bli bråttom, för Harry och Joe ska ju komma tillbaks och hämta kistan vilken sekund som helst nu, så för att spara tid delar deckarna upp sig (vilket ju ALLTID är en superdålig idé).
Det blir Jupiter som får syn på en blå skåpbil och tänker först inte mer på det, men som väl är så får han smaka på övertydlig skurkdialog (Kör in här  Harry! Visst, Joe!) så att han, Jupiter alltså, omedelbart fattar att det här måste ju vara DEN Harry och DEN Joe, så han lyckas smita in i magasinet och gömma sig under skåpbilen och får då höra Harry och Joe tala om för varandra på sitt övertydliga sätt att kistan ska levereras till en adress i Hollywood (tydligen har de suttit knäpptysta i bilen hela vägen fram tills nu när de pladdrar vitt och brett om att kistan ska levereras, de ska ringa när de är halvvägs för att säkerställa att de inte är skuggade, men det märkligaste av allt är att kort efter att kistan levererats så ska de hämta både den och mumien igen och båda ska brännas, vilket ju känns synnerligen märkligt att göra så mycket omak med att först stjäla en mumie, därefter hans kista för att sedan bara bränna upp skiten, men för en extra ersättning på 5000 dollar så behöver man ju inte bry sig så himla mycket, resonerar Joe och Harry). Men det är väl bäst att kolla i kistan ifall det skulle råka finnas något värdefullt där, men det gör det inte så medan Harry är och dricker vatten så kör Joe fram bilen. Nu är goda råd värda minst 5000 dollar, och Jupiter bestämmer sig raskt för att följa Peter och Hamids exempel och gömma sig inuti kistan (jätte-jättedålig idé) vilket han har möjlighet att göra eftersom Joe sitter kvar i bilen och Harry verkar bälga i sig litervis med vatten. Jupiter plus kista blir inlastade i skåpbilen och nu bär det åter iväg mot okänd ort! Jupiter har såklart med sig sin walkie-talkie och lyckas komma i kontakt med de andra så att Konrads lastbil kan ta upp förföljelsen av den blå skåpbilen. Allt går som smort tills skåpbilen kör över en järnvägsövergång över vilken det precis därefter passerar ett godståg som är minst en kilometer långt, så walkie-talkien kommer utom räckvidd och Konrad och de andra tappar spåret. 

Jupiter ligger i kistan och tänker diverse mörka tankar. Så småningom kommer skåpbilen fram till avsedd destination. Kistan lastas av och Joe och Harry blir ombedda att lämna uppdragsgivaren ensam med kistan i tio minuter, och sedan kan de komma tillbaka, ta med sig både mumie och kista och slutligen åka iväg och bränna upp båda. Tur (för både Jupiter och Ra-Orkon) så är Harry och Joe rutinerade skurkar som kräver pengarna först och trots att uppdragsgivaren säger att han har pengarna i fickan så ska betalningen av någon anledning ske utanför garaget. 

Jupiter lyckas därmed ta sig ur kistan och gömma sig i garaget. Sen kommer uppdragsgivaren tillbaka, och givetvis är han av typen som talar för sig själv och högt och tydligt tillkännager att nu, äntligen, han har väntat i tjugofem år på den här stunden, osv. När han står djupt böjd över kistan passar den rådige Jupiter på att rusa fram och knuffa ner honom i kistan, lägga på locket och sedan sätta sig på kistan. Där sitter han och kan inte annat och ängslas för vad som ska hända när Harry och Joe ska komma tillbaka. Där kan han ju inte sitta i all evighet! men som väl är hörs inom kort välkända röster utanför garaget och in stormar Konrad, Peter, Bob, Hamid. Achmed och professor Yarborough i samlad tropp.
DET VISAR SIG: att den som (för tillfället, det har ju varit många bud om det på senaste tiden) ligger i kistan och som alltså också ligger bakom stölden och allting annat konstigt som har hänt på sistone, är ingen mindre än professor Freeman! Professor Yarboroughs granne, kollega och goda vän! När han, professor Freeman alltså, får syn på professor Yarborough plus deckarna, Konrad och Hamid så ger han upp direkt och hela historien rinner helt oombedd ur honom.

Det visade sig att anledningen till att Ra-Orkon, som ju ändå var en fin libysk prins, begravdes under till synes enkla omständigheter var att det finns ett lönnfack i kistan i vilket det låg gömt en stor mängd extremt dyrbara ädelstenar, vilket professor Freemans fader som ju varit med i professor Yarboroughs expedition upptäckte av en slump back in the days. Sen gick han, Freeman senior alltså, ju retfullt nog och blev mördad, men Freeman junior hade fått informationen så han iväg till Egypten för att hämta hem det som han tyckte var hans rikedomar, men kammade noll. Han måste ju ha grämt sig väldeliga under de tjugofem år som kistan stod på ett egyptiskt museum och glatt sig lika mycket när professor Yarborough till slut bestämt sig för att ta hem Ra-Orkon till sig för då skulle han (Freeman junior) ju lite snabbt och lätt fiska åt sig juvelerna i ett obevakat ögonblick på besök hemma hos professor Yarborough. Det visade sig dock att Freeman senior limmat igen lönnfacket rejält, så det var minsann inte så bara, utan här fick man ta till list. Så Freeman junior iväg till Libyen, letade upp någon random riking där, klädde ut sig till tiggaren slash spåmannen Sardon och trattade hela huset Hamid fulla av myter kring att Ra-Orkon var deras anfader och att han nu befann sig i barbarers land där han inte fann någon ro utan måste hämtas hem (och sen skulle han, professor Freeman, kunna skylla på det tjuvaktiga huset Hamid när stölden av Ra-Orkon uppdagades). Och huset Hamid gick på hela klabbet och dom iväg till Amerika i en hast men det gick ju inte så bra för dom heller eftersom den envisa professor Yarborough inte alls var intresserad av att skänka bort sin egyptiska mumie till vem som helst som kom förbi och påstod sig vara släkt med Ra-Orkon. Så professor Freeman iscensatte Ra-Orkons viskningar genom att använda en "parabolisk mikrofon" och speciella "riktningshögtalare" som kan sända "en koncentrerad ljudvåg" flera hundra meter (har ingen aning om huruvida detta är möjligt på riktigt?). De båda professorerna var ju grannar och lägligt nog led professor Yarborough av klaustrofobi och hade därför alltid öppna dörrar och fönster så det var ju lätt för professor Freeman att spana in när professor Yarborough tassade omkring inne hos Ra-Orkon. Freeman lät också stjäla katten Sfinx, som han sett ett reportage om i en tidning, färgade hans tassar svarta och släppte in den i huset där Achmed och Hamid bodde för att riktigt övertyga dom om att Ra-Orkons reinkarnerade ande hade hemlängtan. Och när inte heller det gick vägen så städslades som en sista utväg de orimligt talföra skurkarna Harry och Joe att stjäla Ra-Orkon, men det blev ju uppenbarligen en grov miss i kommunikationen eftersom de ursprungligen bara snodde med sig mumien och lät kistan med lönnfacket stå kvar (retfullt), vilket ju ledde till att Peter och Hamid kunde gömma sig i den och resten är ju historia.
När det där godståget gjorde att Konrads lastbil tappade kontakten med Joes och Harrys blå skåpbil bestämde de, Jupiter et consortes, sig för att åka tillbaka till professor Yarboroughs hus, för nu var de övertygade om att det var Achmed som var den skyldige, men när de kom dit höll han på att ta farväl av några matthandlare och därmed försvann alla misstankar som i ett trollslag. Då beslöts det att polisen skulle involveras (professor Yarborough hade dittills motsatt sig yttre inblandning pga att han var rädd för att framstå som ett gaggigt åtlöje), men först vill professorn konsultera sin kollega så de åker dit och vad får de då syn på, jo den blå skåpbilen ståendes på professor Freemans garageuppfart, och sedan ordnar allting upp sig med blixtens hastighet. Harry och Joe hamnar i finkan där de hör hemma, professor Freeman begär avsked från universitetet och beger sig till Mellanöstern för att arbeta för FN (det går tydligen bra även om man har lejt en hel radda människor att stjäla mumier), professor Yarborough skänker helt generöst juvelerna till Egypten, katten Sfinx återbördas till sin rättmätiga ägare och Achmed och Hamid åker tillbaks till Libyen och skickar en äkta matta med invävda frågetecken som tack för hjälpen. THE END.