Herr Ober: Eis, bitte

Innan jag hörde en intervju med Nils van der Poel så har jag nog tänkt helt slött att is är väl bara någonting som sker med vatten när temperaturen går under 0°C, men ACK vad fel jag hade. Det finns bra is och det finns dålig is, i alla fall om man är skridskoåkare, i alla fall enligt Nils van der Poel som ju är min enda källa till denna fakta. Jag har nog alltid tänkt mig att is bara är halt, och det är väl bara att skrinna på så in i helvete och snabbast vinner, men nu har 100 vetabästbabianer - för plötsligt i och med vinter-OS i Peking så blev ALLA mer eller mindre självutnämnda experter på skridskoåkning - talat om för mig att självklart är det skillnad på is och is, det fattar väl vem som helst. Utom jag då, tydligen. Däremot kan de inte redogöra för vad skillnaden mellan bra och dålig is är, men det kan säkert Nils även om han inte gjorde det i just den intervjun som jag råkade höra. 

I morse skulle jag skrapa rutorna på bilen, och då kan man ju också snacka om skillnaden mellan is och is. Ibland räcker det ju med typ fem tag med isskrapan och så är hela bilen befriad från sitt fluffiga frostlager (det tycker jag är bra is), men ibland - som i morse dårå - så får man stå och skrapa som ett HJON i tio minuter på samma fläck för att jobba fram ett frimärksstort kikhål genom en yta som känns lika massiv som inlandsisen. Det är DÅLIG is om ni frågar mig. Varför i helvete finns det inbyggda värmeslingor i bakrutan men inte i framrutan? Eller det finns det kanske på lite snofsigare modeller, men inte på mitt Koreanska IndustriAvfall. Värmeslingor i bakrutan hade jag ju till och med på min saliga Queen of Volvo av årsmodell 1990, så  den tekniken kan ju inte vara speciellt ny och revolutionerande? Så varför ska bara bakrutan vara förunnad att få värmas upp av en elektrisk slinga medan framrutan - som ju faktiskt är den man tittar ut genom i första hand - ska befrias genom ovärdigt skrapande? VEM HAR SATT DENNA STANDARD? Gissningsvis någon med varmgarage eller egen chaufför. 

En skrivelse om en skrivelse

Det kom en skrivelse om en skrivelse. 

Julen varade till nu

I helgen som gick fick man ju nästan lite vårkänslor va? Strålande sol, blå himmel, plusgrader. Alltså vad GÖTT. Och imorgon är det mars. Mars är en officiell vårmånad, i alla fall enligt almanackan så skit i vad meterologerna säger om dygnsmedeltemperatur och annat trams för alla vet ju att mars, april ha knopp i håret, det är sen gammalt. 

I lördags var vi på Hornbach för att köpa renoveringsgips att sätta över min Tretexskivebeklädda vägg så att man kan måla den utan att all färg sugs in som i ett svart hål. Vi skulle även inhandla några 30 centimeter breda träskivor som min man ska göra om till Ivar-hyllplan, fast bredare. Detta kommer att bli spännande för det är ju allmänt känt att IKEA-möbler inte låter sig dupliceras hur som helst, men min man har ju många fix-och-tricks-skills så han hyser inga tvivel (än). Varför kan jag då inte nöja mig med standardmåttet 89 centimeter? Jo, för att jag ska av platsbesparingsskäl bygga  in min farfars gamla sekretär runt min Ivar, och den förra råkar vara 110 centimeter bred. 

Vi skulle lasta skivorna och gipset på takräcket på bilen och eftersom gips är bräckligare än trä så ville vi ha träskivorna underst. Vi körde till drive in-lagret. Det var stängt med en bom. Man tror ju att bommen ska glida upp när man närmar sig, men icke. Där stod vi en stund och väntade, för det fanns ju ändå en bemannad kur vid sidan av bommen, men inget hände förrän min man gick ur bilen och stack in huvudet i kuren för att förklara sitt ärende. Då fick han en skrivplatta med en ordersedel samt en uppmaning att skriva ner allt man plockade på sig, och sedan öppnades bommen och vi kunde köra in i Hades, a k a Hornbachs drive in-lager. Det visade sig att skivorna som vi ville ha under gipset inte fanns där, utan de fanns inne i varuhuset. Så vi fick parkera bilen på drive in-lagret, baxa in en ostyrbar kärra i butiken, plocka på oss nämnda skivor och så skulle vi gå ut igen. Men nähä, så fick man inte göra utan man skulle gå till kassan och betala först. Vi förklarade att vi skulle ha fler grejer, men det spelade ingen roll. Så vi fick ta oss tillbaka till kassorna, betala och sedan böka oss ut till bilen på drive in-lagret igen. Lasta på skivorna, hitta till gipsavdelningen, lasta på dom, vandra in i varuhuset IGEN för att betala, sedan åka till utfarten, som också den var stängd med bom, och där skulle personal jämföra ens ordersedel med kvitton samt kolla så att man inte hade smugglat med sig någonting som man inte hade betalat. Detta gjorde mig på alldeles ofattbart dåligt humör. Jag fattar att folk snor grejer, men JAG gör inte det och jag tycker inte om att bli behandlad som en tjuv. Dessutom var det ju ett otroligt bökigt och omständligt system där man fick vandra miltals trots att man var på ett DRIVE IN-lager. 

Så här går det till på drive in-lagret på vår lokalförening där de säljer byggmaterial: Man kör in, väntar på att någon ur personalen ska komma, så säger man vad man ska ha, så får man hjälp att plocka ihop det, personalen skriver ner det på en ordersedel som man sedan tar med sig in i butiken och betalar samtidigt som man betalar det man eventuellt har hämtat inne i butiken. Så här går det till på drive in-lagret på Byggmax: Man plockar till sig det man ska ha, och när man kör ut så står det en och kollar vad man har tagit, och tar betalt för det. Enkelt och smidigt. Hör och lär av det här, Hornbach. 

Får väl balansera upp detta med en liten solskenshistoria från apoteket. Var där i fredags för att hämta ut smärtstillande medicin till Remus, som brutit av en tand. Den ska opereras ut nästa vecka, för det fanns inga lediga tider innan dess, däraf the painkillers. Då visade det sig att just den medicinen var slut på just det apoteket, men får säga att hon som jobbade på apoteket lade fan i mig ner sin själ i detta. Hon scannade av hela regionen efter medicinen som tydligen var restad både här och där, men hittade en förpackning med 10 tabletter (receptet var på 30) i stan, och kastade sig över telefonen för att reservera dom. Sedan slutade telefonen fungera, och hon bara "jag tar min privata" och ringde och  beställde återstående mängd och fixade och donade med en energi som man nästan blev golvad av och som man inte direkt är van att möta på apoteket. NAJS, Apoteket Kronan. 

Ja, det var väl helgen? På fredag ska jag och Jenny gå och se Flashback Forever-showen, det ser jag mycket fram mot. Både att få se showen och att träffa Jenny. Samt dricka VIN. Bo på hotell (p g a att showen slutar sent och det var ej förenligt med att kunna ta sig hem med lokaltrafik, dvs ej heller förenligt med att dricka VIN), äta hotellfrukost! Det känns inte alls dumt att ha detta att se fram mot. Och nu är väl oxveckorna i princip slut? Plockade ner adventsljusstakarna förra veckan både hemma och på jobbet, det är ett tydligt tecken. Imorgon är det fettisdagen och i helgen unnade jag mig semla. Än är det långt till påsk, men det är PÅ GÅNG. 

Billy Summers

Har läst Billy Summers av Stephen King och gör du inte också det så får du banne mig skylla dig själv. Handlingen är denna:

Billy Summers är en yrkesmördare med hjärta – och den bästa i branschen. Nu vill han lämna sitt tidigare liv, det är bara ett sista jobb kvar. Billy är en av världens bästa krypskyttar, han är Irakveteran och en riktig Houdini som försvinner spårlöst när jobbet är gjort. Så vad skulle kunna gå fel? Tja, allt. En historia om kärlek och hämnd, och en tvivelaktig hjältes försök till försoning.

Alltså, det är nog bara Stephen King som kan skriva om en kallblodig yrkesmördare så att man älskar honom. Yrkesmördaren alltså. Och Stephen King såklart. Blir så himla deppig när jag tänker på att Stephen King är på gränsen till skitgammal och rimligtvis inte kommer att leva i evighet. Hur som helst. Det här är en bok på 600 sidor som jag har sträckläst och älskat varje bokstav i. Den får fem stjärnbaner av fem möjliga. 

Det kom ytterligare ett mail

Det kom ytterligare ett mail.

Putin i blåbärsskogen

Jamen det går ju nästan inte att blogga i dessa tider utan att i alla fall på något vis säga något om Ryssland/ Ukraina i allmänhet och Putin i synnerhet. Vad jag vill uttrycka är en undran om han och människor i hans omgivning inte märker att han för fan har TAPPAT DET FULLSTÄNDIGT? Det är så jag skulle vilja uttrycka saken för att tala klartext. Finns det ens en rimlig och jämförbar skala för exakt hur dum i huvudet man får lov att bli? Det här med att invadera och starta krig känns väl alldeles otroligt mossigt, förlegat, oändamålsenligt och helt enkelt bara för djävla DUMT. Sluta genast med detta, är vad jag har att säga till den där puttefnaskern Putin. 

I övrigt är det ju BARA deppigt. Inte för att krig någonsin har varit festligt, men det här tar väl ändå priset. Det är ju ändå 2022, kan dom inte bara sätta sig ner och diskutera sig fram till en djävla LÖSNING av problemet. Så får ju alla andra göra så det borde väl en stor kille som Putin också klara, tycker man ju. En stor kille som Putin borde också ha lärt sig att man kan inte alltid få som man vill och det är inte klädsamt att börja slåss bara för att man inte får lajva Sovjetunionens stormaktstid. 

Jag tycker någon kan beordra Putin att han kan gå och lägga sig. Utan kvällsmat. Och med indragen veckopeng på ett oöverskådligt antal veckor. Det var sanktioner som hette duga när jag var liten och man inte uppförde sig (idag hade väl någon lämnat in en orosanmälan till soc om något liknande hade hänt). Jag tror det är ett språk som Putin förstår. Sen kan han ligga där i sitt lilla pojkrum och grunna över sitt beteende och sedan gå ut och be världen i allmänhet och Ukraina i synnerhet om ursäkt. Det kommer såklart inte att hända, men man kan ju få önsketänka.    

Shortcuts

Min bror påstår att jag en gång i tiden skulle ha gjort ett uttalande att människor som inte kan typ alla kortkommandon i Word inte har något existensberättigande. Jag minns inte själv att jag gjort detta rätt så starka statement och tycker det låter lite väl överdrivet till och med för att komma från mig.

Men de VANLIGASTE kortkommandona måste man väl ändå kunna kräva av folk att de kan? Inte alla, men att kunna ändra från vanlig stil till fetstil, kursiv eller understruken och tillbaka igen utan att behöva markera och klicka och ha sig? Får för fan PANIK när folk i min relativa omgivning börjar irra i menyer eller inte heller kan de mest basic:a ASCII-koder som till exempel Alt 0153 eller Alt 0176. Nu pratar jag alltså om folk jag jobbar med, hur andra människor sköter sina tangentbordsförehavanden lägger jag mig inte i. Men av i alla fall vissa av mina kollegor kräver jag lite mer än så. 

Hur kan man leva på 2020-talet och INTE VETA HUR MAN ANVÄNDER EN SIDFOT I WORD? kan jag mycket väl ha gormat i fikarummet i morse eftersom jag skulle uppdatera ett dokument som jag fått ärva av en pragmatisk dansk. Han var så pragmatisk att han tydligen tyckte det gick snabbare att lägga till små textrutor med information och logga längst ner på VARENDA sida i dokumentet istället för att göra det som en sidfot. Nu skulle jag behålla innehållet i dokumentet och bara ändra från det danska företagsnamnet till det svenska, och jag förväntade mig inte att behöva göra det på TJUGO DJÄVLA SIDOR. Den danska kollegan har slutat och det var en djävla tur för honom kan jag ju säga. Med vänlig hälsning Office-Hitler. 

Mötesförberedelser

Så här kan det gå till inför ett möte. 

Bröllopet som kom av sig

På lördag ska min enfödde son gifta sig i en stad 60 mil härifrån (där han råkar vara bosatt, så det är verkligen inte så konstigt som det eventuellt låter). De, han och hans blivande fru alltså, är båda två både sparsamma och strävsamma och ville inte ha något bröllop i lyx och flärd och överdåd, så det skulle bara vara vigsel i kyrkan med efterföljande kaffe i församlingshemmet och sedan skulle de unga tu faktiskt unna sig en natt på Stadshotellet istället för att bara åka hem till sin lägenhet och äta makaroner, typ. Ett hotell där jag raskt bokade in oss övriga och förhandlade mig till att vi i alla fall väl kunde gå ut och äta på kvällen tillsammans innan var och en gick hem till sina respektive hotellrum. Men sen kom det restriktioner i januari, och då valde det samvetsgranna brudparet to be att ställa in, inte själva bröllopet, men den tillhörande inbjudan för släkt och vänner att närvara vid vigsel och det efterföljande kaffet. Istället skulle de ha någon form av festlighet till sommaren när pandemin då beräknades ha gått in i en mer lätthanterlig fas av sig själv.

Sen skippades ju restriktionerna nästan från en dag till en annan, men då hade ju alla redan avbokat sina hotellrum och tågbiljetter och tagit tillbaka bokade semesterdagar och grejer så tärningen var kastad en gång för mycket. Så nu ska det bli bröllop. Utan gäster. Kanske lika bra det, så blir det ingen press på själva bröllopsdagen. Läste någonstans att bröllop är en stressfaktor med i stort sett samma dignitet som skilsmässa och dödsfall, men det måste väl vara för såna som vill ha överdådigheter à la kronprinsessan Victoria och prins Daniels bröllop, minus ett helt hov som fixar alla de praktiska detaljerna. Då blir det ju jobbigt och jag kan ju fatta att det kostar mer än det smakar, och då menar jag inte ekonomiskt. Ska väl till en sjuhelvetes djävla fest om det ska uppväga månader av planering och fix och trix och uttalade och outtalade förväntningar kring Den Viktigaste Dagen I Ens Liv där det finns så mycket som kan gå åt helvete. 

När jag och min man gifte oss så gick vi bara till rådhuset. Hade inte ens några egna vittnen, utan det fick bli några kommunanställda. Vi hade beställt den korta vigselakten, så det var över på två minuter ungefär. Sedan åkte vi till en handelsträdgård och köpte ett äppelträd av sorten Filippa som vi planterade i vår trädgård, jätteromantiskt men inte med tanke på att detta träd tolv år senare totalt har genererat cirka tre äpplen som man knappt kan med att äta, men låt oss för all del inte lägga någon djupare symbolik i detta. Därefter (snabbspola tolv år tillbaka till bröllopsdagen) slank vi ner till vår lokala pizzeria och åt en trerätters middag bestående av räkcocktail, plankstek samt glass till det facila priset av 129 riksdaler per skalle. Fick en vitkålsstrimla i glassen, så det var på den nivån av lyx. Jamen det var i alla fall ett bröllop som var totalt befriat från stress, förväntningar och det djävla OMAK som det innebär att arrangera en större tillställning och generellt se till att allting klaffar och flyter på. Vi var otroligt nöjda med vårt Ica Basic-bröllop. En person i den yttre bekantskapskretsen la ner omkring 150 000 kronor på sitt bröllop. Har svårt att se att det finns en rimlig korrelation mellan prislappen på bröllopet och den äktenskapliga lyckan, men det kanske är sånt man är tvungen att säga när man själv bara har pungat ut med någon tusenlapp för ringar ur Guldfynds budgetsortiment, 2 x 129 kronor för maten plus ett par hundra för det där äppelträdet. 

En annan gång var jag på ett bröllop där brudparet träffats på nätet och där den ena, låt oss kalla henne för Torun, inte riktigt var klar med sitt ex, eller han var väl per definition inte ens ett ex eftersom de fortfarande bodde ihop när hon träffade sin nya som vi kan kalla för Sigvard (jag råkade ha en kalender uppslagen framför mig och valde två slumpmässiga namn som råkar ha namnsdag vecka 8). Torun levde alltså ihop och hade barn med Torkel (annat bidrag från vecka 8:s namnsdagar) när hon träffade Sigvard, och heta känslor uppstod. Torun och Sigvard bodde inte i samma stad, så under kanske...ett halvår?, minns inte så noga men det var en hyfsat lång period i alla fall, så träffades de ungefär varannan helg eller så, och under den här perioden så började Torun också avveckla förhållandet med Torkel. Men hon var nog inte helt ärlig mot Sigvard utan beskrev Torkel som "ett ex" fast enligt Torkel så var de i alla fall ihop under i alla fall en del av den period som Torun hävdade att hon var singel. 

Sen skulle de plötsligt gifta sig, Torun och Sigvard alltså. Raskt marscherat med tanke på att de som sagt bara hade träffats ungefär varannan helg under några månader, och dessutom hade två respektive tre barn var, men nu skulle i alla fall Torun och hennes barn flytta in hos Sigvard och hans barn, och så skulle de leva lyckliga i alla sina dagar. 

Var bjuden på det bröllopet, och en av Toruns och mina gemensamma vänner var toastmaster. Toastmastern var i sin tur ihop med en av Sigvards vänner, och de hade totat ihop ett gemensamt tal som byggde på de datum som dittills varit milstolpar i Toruns och Sigvards förhållande. Toruns vän skulle inleda med typ Den tionde oktober 2002 så klev Torun på tåget upp till Stockholm för att gå på en fest, sedan skulle Sigvards vän ta över och fortsätta med Sigvard hade ingen aning om att han just den dagen skulle träffa sitt livs kärlek, och så skulle toastmastern ta vid med Redan den 24 oktober var det dags igen eftersom de fattat tycke för varandra, men den här gången träffades de ensamma, och så skulle de hålla på så och växelvis beskriva olika händelser fram till datumet för bröllopsdagen. Toastmastern satt vid honnörsbordet och hennes kille satt vid ett annat bord och när de började med talet uppstod viss oro i ledet vid honnörsbordet. Jamen oktober förra året...då bodde väl fortfarande Torun ihop med Torkel?  Det gjorde de ju ända fram till april i år hördes någon av Toruns släktingar säga med adress till någon som satt på andra sidan brudparet vid honnörsbordet. Toastmastern uppfattade detta och för att avvärja den dåliga stämning som var på väg att segla upp (eftersom Sigvard uppenbarligen var helt ovetande om det faktum att Toruns ex inte var riktigt så mycket ex som Torun låtit göra gällande), så hon försökte tona ner det där med datumen och improvisera fram något annat, men hennes kille trodde då att hon hade fått hjärnsläpp och började bre på ÄNNU MER om de olika datumen som Torun och Sigvard hade träffats på och vad som hade hänt där och då, medan toastmastern gjorde vad hon kunde för att styra bort uppmärksamheten kring det som var själva grejen med talet. Sällan har väl ett tal på ett bröllop varit så plågsamt, men då hade jag inte hört talet från brudens far. Det sägs ju att man inte förlorar en dotter utan att man får en son...ja, nu känner vi ju inte Sigvard för vi har ju knappt träffat honom, men det blir nog bra, inledde han lite trevande, och fortsatte med Både Torun och Sigvard har ju haft lite otur i sina tidigare förhållanden, men vi får väl hoppas att det går bättre den här gången...Ja, men skål till brudparet säger vi väl då! 

Brr, vad pinsamt, vill fortfarande ha en skämskudde varje gång jag tänker på detta. Tappade kontakten med Torun efter ett tag sådär som det kan bli, men vad jag har hört så levde de nog lyckliga i alla sina dagar, fast inte tillsammans i mer än ett par år efter denna minnesvärda dag. Så kan det gå. 

3 x Moberg

 Har läst-om Åsa Mobergs romantrilogi om Nina Broman: Andra resan till Folkstone, Familjen som exploderade och Snart är det 1968. Det är böcker jag haft stående i min bokhylla i stort sett i hela mitt vuxna liv och jag tar fram dom och läser-om dom sisådär en gång vart femte år. Detta är handlingen:

Andra resan till Folkstone:

Andra resan till Folkestone handlar om fjortonåriga Nina som reser till England en sommar på sextiotalet för att bli av med oskulden och... lära sig språket. 
Lyhört och med mycket humor och värme berättar Åsa Moberg i sin debutroman från 1981 om det sexuella uppvaknandet och den spirande politiska medvetenheten.
Trettiofyra år senare skriver Åsa Moberg i förordet till boken: Här finns inte mycket romantik men desto mer ångest över att inte vara som andra. Tänk om livet skulle pågå så här tills hon dog? Alltid samma ansträngning att likna alla andra, eller åtminstone somliga andra, så att man inte blev ensam. Projektet vid denna andra resa till Folkestone är, skulle jag säga med mina nuvarande Beauvoir-referenser, att inleda ett autentiskt liv. Med hjälp av en lämplig man: Jag ska noga studera alla killar som finns. Jag ska välja ut en som är väldigt snygg, sen ska jag vara med honom och vara precis som jag egentligen är. Jag ska säga allt jag tänker och jag ska ta reda på allt han tänker. Sen ska jag ligga med honom. Eller han ska ligga med mig.

Familjen som exploderade:

Familjen som exploderade är en fristående fortsättning på Åsa Mobergs lovordade debutroman Andra resan till Folkestone. Det är fortfarande den unga Nina Broman som står i centrum men den här gången handlar det om att frigöra sig från föräldrarnas liv och värderingar. Det politiska intresset flyttas till Vietnam. Nina går med i arbetsgruppen till stöd för Sydvietnams nationella befrielsefront, det som senare blev FNL-grupperna. Hon möter en man som hon vill leva med hela livet, den norske journalisten Svein Aanerud som bor på ett rött fyrskepp.
Familjen som exploderade utspelas i mitten av 1960-talet, en tid där mycket blev annorlunda. Ninas generation av efterkrigsungdomar var kanske också något annorlunda. Världen vände sig plötsligt just till dem. Att vara ung var för första gången något värdefullt. Vi är födda efter atombomben, vi är de nya människorna, skriver Ninas väninna i ett brev.

Snart är det 1968:
Äntligen har Nina Broman brutit med sin familj. Hon bor i en etta i Solna, är engagerad i FNL-grupperna och har precis fått praktikplats på den nystartade modefirman Lao-Tse. Kläderna som ritas av de tre kvinnorna symboliserar allt det som Nina Broman längtar efter: frihet, konst, sex och, mest av allt, en ny tid.
Åsa Mobergs roman Snart är det 1968 är en tidskapsel som på ett häpnadsväckande sätt tar oss tillbaka till det ikoniska året: dess stämningar och drömmar, dess instängdhet och mörker. Nina Bromans radikala krets av kulturarbetare och aktivister har tagit sig an uppgiften att befria det arbetande folket. Men bland Nina och hennes väninnor, vem är egentligen ofri?

 Jag har uppenbarligen någon slags hatkärlek till de här böckerna, ungefär som att jag känner för Hjärtats djur av Erik Hörstadius. Inte för att de här böckerna på något sätt påminner om den, men det är något med det där att läsa-om böcker som man egentligen inte tycker är speciellt bra. Eller jag TYCKER de är bra på ett sätt, men på ett annat sätt inte. De är såklart intressanta som tidsdokument (även om de skrevs på 80-talet), men samtidigt tycker jag de känns lite präktigt tillrättalagda (kanske för att de skrevs på 80-talet). Jag tycker de känns bitvis väldigt autentiska, bitvis känns de ganska orealistiska. Men lite sådär var det väl att vara tonåring som jag minns det. Man slets mellan att vilja vara rebell för det var tufft och vara till lags för det var så man var fostrad. Jag tycker också det är lite fusk att skriva böcker och sedan dryga ut sidorna med att citera en massa andra författare. Om jag läser en roman vill jag ju inte läsa delar av Kärlekens ABZ. Plus detta konstiga: för ett antal år sedan läste jag Kärleken i Julia Anderssons liv och hittade då en hel del copy paste från de här böckerna. Sno från andra har man ju hört talas om, men sno från sig själv? Ja, det får man såklart, men lite märkligt kändes det ändå. Hur som helst: De här böckerna får tre vänstersympatisörer av fem möjliga.  

En skrivelse

 Det skrevs en skrivelse. 

Rens ut, rens ut liten Aslög fin

Lägg ut, lägg ut, liten Aslög fin, brukade jag och min mamma sjunga när vi förr i tiden spelade Gin Rummy och någon av oss med tur och skicklighet hade fått ihop de efterfrågade tretalen och fyrtalen och flusherna och därmed förhoppningsvis också fullkomligt kunde krossa motståndaren. Egentligen är det Träd ut, träd ut (ur den gamla dängan Kung Heimer och Aslög, komponerad av August Söderman 1870, inspelad av Jussi Björling på 50-talet någon gång, slut på värdelöst vetande). Igår spelade jag inte Gin Rummy utan gjorde mitt allra bästa: ÅKTE TILL TIPPEN. I helgen avslutade jag nämligen projekt "rensa ut gamla böcker ur bokhyllorna", något som tagit avsevärt längre tid än jag tänkt p g a lättja och, nä, mest lättja faktiskt. Vi har ju också oerhört mycket böcker, så det är förvisso inte gjort i en handvändning. Min man har också hovrat kring mina kassar med utrensade böcker för att se till så jag inte rensar bort något som han kan vara intresserad av. Jag har inte så mycket som kastat en blick på hans kassar för han har banne mig bara tråkiga böcker, hehehe. Plus att hela idén med att rensa ju går ut på att man ska få mindre av saker, inte mer. 

Vi är rätt strikta med vad som är mitt och ditt när det kommer till böcker och skivor och filmer (ja, vi äger fortfarande skivor och filmer) och liknande. Blir kanske så när man träffas "lite senare i livet" (det låter ju hemskt, nästan som att man träffades på PRO) och redan så att säga har ett komplett hem? Klart vi äger vissa grejer gemensamt, men faktiskt inte särskilt många. Lika lite som att vi skulle ha våra kläder i en gemensam garderob skulle vi exempelvis ställa våra böcker i gemensamma hyllor. Det ska vara lätt att skiljas, brukar jag säga lite skämtsamt, men det ligger ändå något i det. Vill aldrig mer hamna i en situation där jag ska behöva lägga tid och energi på att dividera med någon om vem som egentligen äger och ska få vad i det (blivande f d) gemensamma hemmet, för det vet väl alla att är det någon gång någon inte är särskilt bjussig så är det väl in case of skilsmässa. Inte för att det finns något som indikerar att det är dit vi är på väg, tvärtom skulle jag väl säga. Men ordning och reda, äktenskapsförord på fredag, det är det inga konstigheter med i min värld. Tycker snarare det är konstigt att folk så...aningslösa (fast här är det väl jag som är bitter och bränd, hehe) som lägger alla inkomster i en gemensam pott och inte bryr sig om vem som betalar vad (fastän det i förbluffande många fall är så att "han köpte tv:n/bilen/huset och hon betalade maten/barnens kläder/barnomsorgsräkningen" och vidare, hon gick ner i arbetstid när barnen var små och fick sämre lön och i förlängningen sämre pension, han passade på att göra karriär och fick extra allt). Säger inte att alla gör så, men ändå: anmärkningsvärt många som inte har koll. 

Jag kommer visst från ämnet. I söndags lastade jag in 10 välfyllda pappkassar med utrensade böcker i bilen och igår åkte jag till Erikshjälpen och lämnade dom. Kan ju säga att Erikshjälpen inte slog frivolter av lycka, speciellt inte som en av kassarna brast i handtagen och ett trettiotal böcker spreds över den regnvåta asfalten. Jag slog inte heller frivolter av lycka för jag har aldrig ens kunnat hjula, men om jag hade varit lite mer gymnastiskt lagd så hade jag kanske gjort det? Det är något befriande med att göra av med saker (vilket säkerligen bara är ett tecken på att man är extremt bortskämd och priviligierad). När jag kom hem fyllde jag bilen en gång till, den här gången med gammal elektronik plus en massa tomma bränslepelletssäckar, och åkte upp till tippen med dom. Eller återvinningscentralen som det ju egentligen heter och är. Hej då gamla stationär datorer, trasiga vattenkokare och annat BÖS. 

Har nu äntligen kommit så långt att jag har monterat ner mina bokhyllor i mitt Flickrum™ to be. Började riva ner gammal tapet också för den satt löst. Såklart var det Tretex-skivor under, det borde jag ju ha anat när den fula 80-talsstrukturtapeten gick att riva bort i stora sjok. Alla som någonsin har försökt måla eller tapetsera på en Tretexsskiva vet att det är som att vattna i en öken, allting bara sugs upp och försvinner, så som tapetklister, så ock målarfärg. Här får jag fundera på hur jag ska göra och vad som är mödan värt att göra på en vägg som det egentligen bara ska ställas bokhyllor framför igen. Förmodligen kommer jag att göra något som inte Arga Snickaren hade gillat, men så länge han inte bidrar med ett helt tv-team med pigga hantverkare så ska väl han fullkomligt SKITA i det. 

 

Död för dig

Har läst Död för dig av Mikaela Bley, den handlar om detta:

Caroline och Gustav lever det perfekta livet. Överklasstjejen från Djursholm i Stockholm som blivit hyllad skådespelare och gift sig med sitt livs kärlek, den geniförklarade och framgångsrike entreprenören som vuxit upp under enkla förhållanden i Rosengård i Malmö. De har allt de någonsin drömt om - familj, lycka, framgång, pengar, ett stort socialt nätverk och många som följer deras drömliv i sociala medier. Men vad skulle hända om de berövades allt?

En varm dag i början av augusti försvinner den gravida Caroline tillsammans med parets två små döttrar spårlöst från deras exklusiva strandvilla i Malmö. Omständigheterna kring försvinnandet förbryllar polisen som inleder en brottsutredning. Ett massivt sökpådrag drar igång under ledning av Henrik Hedin och Leia Kaplan, två av Sveriges främsta brottsutredare.

Snart står det klart att inget är vad det synes vara - det blir en kamp mot klockan där insatserna blir allt högre och överraskningarna blir fler och fler.

Känner mig rätt så kluven till den här boken, ungefär som när jag läst Flickorna utan namn. Storyn var väl bitvis ändå rätt så okej, men bitvis rörig och liksom odisponerad och jag gillade exakt ingen av karaktärerna, samt retade halvt ihjäl mig på både Leia men framför allt Henrik och sedan på Leia och Henrik tillsammans. NJA, kände jag mest efter att ha avslutat den här boken. Den får två avslutade fotbollskarriärer av fem möjliga. 

Till stallet istället, v 7 2022, pt 2

Var bara halvpepp på fredagens drop in-ridning eftersom förra veckans drop in var så tråkig, bara skritt, trav och galopp runt fyrkanten och inga övningar eller någonting. Visade sig att vi bara var två personer som dök upp i fredags, jag och så en privatryttarunge på en privatponny. Nu hade i alla fall ridläraren förberett en caprilli-övning. Det var SVINKUL, galoppbommar som låg som ett S och så var det övergång här, travbommar där och så göra likadant fast spegelvänt och så rullade det på. Var SÅ nyttigt för Köttbullen med mycket galopp och många fattningar, det behöver hon. Och så kändes det att hon tyckte det var roligt med bommarna. Samt jobbigt. Det blir ju ändå rätt stor skillnad på att bara vara två jämfört med att vara 6-10 personer som det i normala fall är på en lektion. Så Köttbullen var minst sagt flåsig efteråt, och jag med, hehe. 

Denna vecka är det gemensam teorivecka så det blir ingen ridning förrän nästa måndag. 

En mysig grillkväll

 Här kan man läsa om en mysig grillkväll. 

Hela sanningen

Har läst Hela sanningen av Cara Hunter och det kan banne mig du också göra, fast först får du läsa de första fyra delarna om kriminalkommissarie Adam Fawley och hans polisgäng i Oxford. Är väldigt glad över att denna bok inleds med en liten förteckning över nämnda gäng, för trots att jag läst och gillat ALLA de tidigare böckerna - Hemmets trygga vrå, I mörkret, Ingen utväg och All denna vrede - så har resten av teamet varit märkligt anonyma. Hur som helst, den här boken tar vid ungefär där den förra slutade och handlar om detta: 

När en student på ett universitet i Oxford anklagar en av professorerna för sexuella övergrepp tror kriminalkommissarie Adam Fawley sig veta hur händelsen gått till.

Men det visar sig att fallet inte är så okomplicerat som han först trott. De klassiska rollerna som offer och förövare är ombytta och den här gången är det en manlig rugbyspelare som blivit utsatt av sin kvinnliga professor. Både offret och förövaren har allt att förlora, ändå ljuger en av dem.

När en kvinna hittas mördad vid en järnvägsbro ger Fawley fallet högsta prioritet. Ända tills han inser att alla spår i jakten på mördaren pekar på honom själv. Snart befinner sig Fawley i häktet och för hans kollegor har mardrömmen bara börjat.  

Tycker den här boken var sjukt spännande med många twister hit och dit. Enda minuset är att det är så oerhört många personer att hålla ordning på, men det får man väl ta med jämnmod när allting annat är välskrivet, i högt tempo och en sann njutning. De sista kanske 100 sidorna sträckläste jag i racerfart fastän jag egentligen ville dra ut på läsupplevelsen - men jag var tvungen att få veta hur det gick. Helvete vad spännande. Den här boken får fem värmeböljor av fem möjliga. Schas iväg till bibblan. 

Igår hände det

Jag har aldrig varit jätteintresserad av vintersport. När jag var liten, från att jag var kanske...8-9 år och några år framåt, så tävlade jag i längdskidåkning. Kan inte säga att det var av egen fri vilja utan det var nog mer bara en sån där grej som alla gjorde i den idrottsförening som mina föräldrar var aktiva i. Man blev iträdd en skiddräkt, fick en nummerlapp på bröstet och stakade iväg i ett snitslat spår efter bästa förmåga. Var aldrig speciellt bra på det, för med undantag för 60 meter så har jag nog aldrig varit speciellt bra på någonting som går ut på att man ska vara snabb. Har vunnit ett (1) skidlopp i mitt liv, och det var på en friluftsdag i  trean där man tävlade klassvis. Vi var bara tre tjejer i min klass och de andra två hade i princip aldrig stått på ett par skidor och ramlade i varje backe, så det var ju inte så att jag utmärkte mig som något stjärnämne i spåret där heller. En annan gång, på en riktig tävling, åkte jag fel. Jag var just där och då ensam i spåret och  råkade vika av på femkilometersslingan istället för att följa tvåochenhalvan. Trodde ALDRIG att jag skulle komma i mål och det trodde nog ingen annan heller, hehe. Har i alla fall skidmärket i både järn och brons, men klarade aldrig silvret. Då skulle man åka en viss sträcka på under 16 minuter och jag vet inte hur många gånger jag kom i mål på 16.01, 16.05, 16.02  och liknande tider. Ändå HAR jag ett silvermärke i min samling, väldigt oklart varför men misstänker att det är min brors som har hamnat där av misstag. Han var mycket bättre än jag på skidåkning. Själv lyckades jag bara skrapa ihop Snöstjärnan, Guldstjärnan, samt järn- och bronsmärket dårå, sen blev nog distanserna mig för övermäktiga. Eller tiden man skulle underskrida rättare sagt. Gjorde ju ändå ett antal försök, men det där silvermärket var OMÖJLIGT att uppnå. Någon vintersportare blev det i alla fall aldrig av mig. Förrän nu då? Det började nog med att jag fick upp ett visst intresse för skidskytte i OS i PyeongChang eller vad fan det nu heter, där Sverige tog guld i herrarnas stafett och Hanna Öberg tog ett individuellt guld i någon gren. Det måste tydligen gå bra för Sverige om något intresse ska väckas hos mig? Har i alla fall av någon outgrundlig anledning gått från ett massivt ointresse till att ha vinterstudion på i bakgrunden medan man pysslar med annat, till att aktivt sitta och titta och heja. 

Och igår skulle vi ha ett jobbmöte klockan 10, men på frukostfikat satt alla och hade Aftonbladets liverapportering igång och bara Tyskan går ut tre sekunder före Linn! och Mona sköt fullt! samt Ekhoff bommade! och ingen hade ro att sitta kvar i fikarummet, alla ville bara ner till sina datorer och radiosporten. Beslöt att flytta fram mötet en halvtimme för det var så djääääävla spännande. Jag! Den vintersportsointresserade! Ingen protesterade förrän det visade sig att den nya mötestiden krockade med sprintstafetten, men vi lyckades klämma in det mest väsentliga mellan damernas silver och herrarnas uppgörelse (som inte gav  någon medalj för Sverige). 

Nästa vecka är OS över, då kanske det kan bli något uträttat även på denna arbetsplats? 

Det kom ett mail

Det kom ett mail. 

En fråga som dök upp och krävde svar, eller så var det bara för att flytta ett problem en liten bit framför mig

Satt precis och läste ett meddelande som visas på jobbdatorns startsida som jag sett tusentals gånger men aldrig någonsin reflekterat över vad som egentligen står, jag klickar bara OK och går vidare i livet. Men nu fastnade jag i ett läge där jag var tvungen att tänka skarpt, och då kom jag lite av mig i min vanliga inloggningsprocess och kom istället att sitta och glo på denna text: 

Warning: By logging in to this web page, you confirm that this computer complies with your organization's security policy.

Men alltså, ska jag verkligen bli varnad över att min dator (och i förlängningen jag får man väl anta), bekräftar att vi följer organisationens säkerhetspolicy? Borde inte jag (eller min dator, vem som nu är vem av oss i jobbsammanhang), snarare bli varnade om vi INTE gör det? Men det är som vanligt, så många frågor, så få svar. Nu ska jag återgå till att lösa det verkliga (jobbrelaterade, tråkiga) problemet istället för att överslagshandla på det här sättet. 

Årsmöte schmårsmöte

Det hölls årsmöte. 

Till stallet istället, v 7 2022, pt 1

Med tanke på hur svindåligt det gick i fredags var jag väl endast måttligt pepp inför måndagens lektion. Gick till ponnystallet, dit Köttbullen fått flytta, och konstaterade att hon gick på någon nybörjarlektion som slutade klockan 19 och vår lektion börjar 19.30. Sa till ungen som haft henne att hon kunde låta sadeln vara på och bara tränsa av och sätta på grimman. Jaha, du kanske ska öva på det här med att tränsa? sa ungens mamma och jag bara mhm, jo. Det var väl ungefär det festligaste som hände. Svintråkigt att stå i ett stall där ingen annan är och bara vänta. Ponnyer livar ju förstås alltid upp, gick runt och tittade på alla gölliga små russ. 

När min dotter var liten, dvs senast jag hängde lite mer frekvent i ponnystallet, så fanns det 5-6 små vita ponnyer. Kändes som att varenda gång det skulle köpas en ny ponny så kom det hem en B-ponny och nog fan var det en skimmel. Det gick möjligen att skilja dom åt om man såg dom stå någorlunda bredvid varandra för då visste man att X hade lite mörkare ben än Y och att Z var något tunnare än Y, men såg man dom var och en för sig var det fan i mig hopplöst. Det var en mardröm att ha stalltjänst och hämta från hagen, det var bara att hålla tummarna och hoppas på att de hamnade rätt i spiltorna.  Som det var på den tiden, nu (eller för rätt många år sen) har man byggt om i ponnystallet så det bara är boxar. Och B-ponnyskimlarna har ersatts med gotlandsruss. Det måste ju vara exakt lika mardrömslikt att ha stalltjänst nu och försöka sortera in rätt russ i rätt box. 

Men lektionen då! Ibland kan jag känna redan när jag tar tyglarna vilket humör Köttbullen är på. Om det är stumt i handen så är hon trilsk och då blir det jobbigt. Så var det i fredags, men igår fick jag inte den känslan, så det är ju positivt. Och man måste ju ändå njuta av att kunna galoppera som andra! Även om Köttbullen har världens mest obekväma galopp, fyrtaktig och klunsig och hon vill absolut inte jobba i något som avlägset påminner om form. Men man får ta en sak i taget, nu vill jag bara jobba med att få henne att tänka framåt och hitta sin egen balans i galoppen, så kommer nog det andra så småningom. 

Och djeflar vad vår nya ridlärare I kör med oss! Igår red vi en övning som var att man skulle rida upp på medellinjen och lägga volter åt höger och vänster, sedan skulle vi rida ökad trav på långsidorna och samla traven på kortsidorna, och så var det vänd upp på medellinjen från långsidan i kort trav och gör halt och så igång i trav igen. Och vi sitter ner i traven HELA TIDEN utom när vi rider fram och efteråt när vi travar av. Det är vi liksom inte vana vid, eller det är klart att vi har travat under nedsittning även tidigare, men absolut inte så länge. Men det är kul att bli sådär genommanglad, när allt går i ett och man får jobba så svetten lackar, det var banne mig inte tid att snegla åt varken höger eller vänster eller tänka på något annat än det man höll på med. 

Och Köttbullen blev SÅ HIMLA FIN i formen, man kunde inte tro det var samma häst som segat sig fram längs fyrkantsspåret i fredags. Hade kunnat hålla på hur länge som helst, fast min röv är nog glad att det bara var 60 minuter. Det känns nästan som att vi har bytt upp oss, mumlade jag i mungipan till en i Bästa Måndagsgruppen™ när vi satt av, och hon höll med. Saknar ändå Karin såklart, men det har i alla fall inte blivit till det sämre. 

Box

Har läst Box av Camilla Läckberg och Henrik Fexeus. Det ska vara första delen i en ny spänningsserie och den handlar om detta:

När en kvinna hittas död i en låda som genomborrats av svärd står polisen frågande: Rör det sig om ett urspårat trolleritrick eller ett extremt brutalt mord? Mina Dabiri är polisinspektör vid Stockholmspolisen och tar hjälp av Vincent Walder, mentalist och expert på kroppsspråk och magi. De gör kopplingar till ett tidigare fall, och inser att de jagar en hänsynslös seriemördare som måste stoppas innan offren blir fler. Men Minas och Vincents kantiga personligheter ställer till det. Båda bär dessutom på mörka hemligheter. Deras förflutna tycks höra samman med det som sker och tempot skruvas upp alltmer. De behöver ligga steget före mördaren, lära känna vansinnet för att kunna stoppa det.

Jag vet att såkallade litteraturkritiker är av en annan uppfattning, men jag gillar Camilla Läckbergs böcker. Tycker det är ett djävla driv och bra intriger och twister. Är inte lika förtjust i hennes karaktärer dock, tycker de blir alldeles för utstuderade och att deras karaktärsdrag ska förstoras och tjatas om igen. Hade jag varit polis i Tanumshede (som i hennes andra böcker) eller någon annan mindre ort hade jag blivit skogstokig, för den ena är ju tomtigare än den andra. 

Det här kändes väl som en typisk Läckbergbok (förlåt Fexeus). Den var spännande, tempot var högt, intrigen lagom komplicerad. Störde mig dock rätt mycket på karaktärerna, tyckte inte Mina var särskilt trovärdig, det känns inte rimligt att ha så grav hygien-OCD och ändå kunna sköta ett krävande jobb. Vincent och hans frus relation kändes ju också märkligt skev för att sedan helt plötsligt inte vara det? Och jag har ju väldigt svårt att föreställa mig en arbetsplats där det är helt accepterat att en medarbetare sover sig genom mötena och en annan går och spelar padel när en arbetsuppgift blir för tråkig? NJA? Minus där, men i övrigt helt okej. Den här boken får fyra rätt enkla trolleritricks av fem möjliga. 

Plötsligt hände det

För ett tag sen skulle vi få en nätverksskrivare installerad på jobbet. Alla vill ha nära till skrivaren och det fanns ett ställe som liksom var det ultimata stället, där alla i princip fick kortast möjliga sträcka. Problemet var bara att det inte fanns ett enda nätverksuttag i närheten. Det närmaste satt på andra sidan väggen till mitt rum, men personen som skulle ombesörja installationen ville inte borra i väggen eftersom det fanns "elledningar och annat" (oklart vad mer, men ibland vill man kanske inte VETA, mohahaha) där, utan drog istället nätverkskabeln utvändigt längs med korridoren, runt dörrkarmen och in till det närmaste nätverksuttaget (mitt rum var ursprungligen tänkt för två personer, så jag har viss överkapacitet om man säger så). Allt var frid och fröjd bortsett från att personen som drog kabeln inte gjorde det bra. Kabeln var inte spänd, klamrarna var inte ordentligt islagna och efter ett tag hade flera av dom lossnat så kabeln hängde som en ledsen orm utmed golvet. Störde mig sjukt mycket på det. Det enda som möjligen är fulare än sladdar är sladdar som är taffligt fästa och liksom halvhänger slappt ur sina fästen. 

Dock är jag ju en lat jävel så tro inte att jag gjorde något åt detta mer än muttra surt över att det såg för djävligt ut. Det är dessutom inte på något vis med säkerhet klarlagt att det hade blivit så mycket bättre om jag hade gett mig på det hela. Men förra veckan hade vi en elektriker på besök, och elektrikern hade i sin tur en lärling i släptåg. Det är ju inte så mycket en lärling kan göra i fråga om felsökning som det handlade om här, det kunde inte ens den riktiga elektrikern utan han var tvungen att ringa en kolleg, så med lite lock och pock fick jag lärlingen att klamra fast kabeln åt mig istället för att bara stå och titta. Och jeflar vad professionellt det blev. Han var så noggrann och låg och mätte med tumstock för att det skulle bli exakt avstånd mellan varje klammer och kabeln ligger så stram och snygg utmed golvlisten att det är en fröjd att se. Han fick så mycket beröm för detta att han eventuellt kanske tyckte det var en smula pinsamt, men äras den som äras bör. Nu får jag hitta något annat att irritera mig på.  

Det kom ett (eller rättare sagt två) mail

Det kom ett (eller rättare sagt två) mail. 

Till stallet istället, v 6 2022, pt 2

Tänkte i fredags att det kändes som en evighet sen jag var på drop in-ridning, fast det har väl bara varit uppehåll några veckor? men det känns alltid längre. Nu får det bli ordning på torpet, sa jag strängt till mig själv. Kom till stallet, då hade Köttbullen flyttat in till ett annat stall. På anläggningen, ska väl tilläggas, men ändå. Känns väl sådär att behöva springa runt och leta, först efter hästen man ska rida och sedan efter personal, för sadelkammaren i det stallet var låst. En av vaktmästarna kunde koden till hänglåset på nivån Det är antingen xyz eller xzy, men när jag väl forcerat dörren visade det sig finnas en Fort Knox-inspirerad gallerdörr innanför som skulle öppnas med nyckel (ja, vi har tyvärr varit drabbade av sadeltjuvar), så då fick jag jaga efter den. Sedan följde tyvärr kanske den tråkigaste ridlektion som jag någonsin varit med om i modern tid, det var liksom bara skritt, trav och galopp, byt varv och så skritt, trav och galopp i andra varvet, ingen övning eller någonting mer än att vi red på stora mittvolten en stund på slutet. Och Köttbullen var sådär seg och tjurig och motvalls som bara hon kan vara. Ska man säga något positivt så får man väl säga att det numera går att fatta galopp på henne utan att det behöver kännas som ett stort projekt där man måste vara i frid och harmoni med själen och universum och hela skiten för att lyckas. Och att hon numera orkar hålla galoppen hyfsat länge, det har ju varit många lektioner där ett halvt varv på volten har varit mer regel än undantag, efter att först ha skumpat runt i slängtrav i åttahundra år dårå. Men annars kändes det mesta SKIT med den lektionen. Hoppas det blir bättre idag. 

I ett parallellt universum

 I ett parallellt universum händer det här. 

Skridskofeber & OS-guld

Ändå lustigt hur man kan "ryckas med". Jag har väl aldrig sett ett skridskolopp i hela mitt liv förrän i helgen då jag såg Nils van der Poel (eller "Nils" som han nu tycks vara med hela svenska folket inklusive mig tydligen) ta guld på 5000 meter, och det var ju tydligen ändå den stora bedriften eftersom det lät på alla mer eller mindre självutnämnda skridskoexperter som att det i princip bara var för honom att ställa ut skridskorna så skulle 10 000-metersguldet vara bärgat. Nu skulle ju detta lopp vara som idag på förmiddagen då, och då befinner man sig ju på jobbet. Men Aftonbladet har utmärkt live-rapportering och helt plötsligt upptäckte jag att jag hade gillrat upp telefonen mot en kopp på skrivbordet så att jag kunde se i ögonvrån när det hände något. Sen blev det fan i mig inte mycket gjort och plötsligt fann jag mig själv med kaninpuls när varvtiderna (som jag fram tills denna vecka inte haft en aning om, om någon påstått att ett varv tar fyra sekunder eller fyra minuter eller fyra timmar så hade jag gått på det vilket som eftersom jag helt saknar referensramar för denna sport) bara sjönk och sjönk (jag fattade såklart att det var BRA, men där gick nog ungefär gränsen för min samlade skridskokunskap) och plötsligt satt jag som en annan Helena Bergström med både tårar i ögonen och klump i halsen när allas vår Nils skrinnade i mål och tog guld och slog sitt eget världsrekord. 

Ställde in ett möte tidigare i förmiddags pga anledningar. Vi kan väl skjuta fram mötet tills XXX är klart så vi har något att jobba vidare med, föreslog jag på frukostfikat och alla instämde. Sen läste jag på Aftonbladets live-chatt att många kollegor försvunnit från möten p g a "nätverksproblem" samtidigt som starten i 10 000-metersloppet gick. Gud vad pinsamt om dom tror att det var därför jag flyttade fram mötet? 

Aja, nu är det dags att jobba vidare. 

Nutidsorientering

Lite om vad som händer just nu. 

Årsmöte

Coming up: Årsmöte! 

De olympiske leker

Blev precis uppringd av en glad gutt fra Norge, en kollega som knappt ens hann säga hej förrän han ville veta om jag "följde OL". OL som i "olympiske leker" (med reservation för stavning här), detvillsäga OS, och det säger väl allt om norrmännens glättiga och uppsluppna inställning till saker och ting? Är det inte väldigt mycket "til topps bestefar" med raska steg och en ryggsäck full av Ringnes öl i norrmännens sätt att skida fram i spåren där vanliga dödliga idrottsmän får svettas och mödas för att ens kunna ta rygg på dom? Nu vill man ju inte framstå som en dålig förlorare, så jag gratulerade sportsligt min kollega till framgångarna och önskade lycka till i de fortsatta lekarna, även om det sved. 

Funderar nu på att ringa till någon valfri dansk kollega och höra mig för om deras eventuella framgångar i vintersporterna, men det är kanske att utmana ödet? Har ju ändå en dansk chef, han kanske drar in lönen för mig om jag hånar för mycket om uteblivna guldmedaljer i både handbollen och de såkallade snorsporterna? Bäst att ligga lågt tills Johaug gått i mål, som min norska kollega sa i den kamratliga anda som idrotten skapar, jodåsåatt. 

Dalskuggan

Har läst Dalskuggan av Viveca Sten, en fortsättning på Offermakaren som jag läste i somras och tyckte var helt okej. Detta är handlingen:

Det är sportlov i Åre när ett illa tilltygat lik hittas en bit utanför byn. Offret har inga kända fiender och Årepolisen står rådlös. Hanna Ahlander är kvar på sitt vikariat men hoppas på en fast tjänst. Hennes kollega Daniel Lindskog slits mellan familjen och arbetet.

Samtidigt har en frikyrklig sekt fått starkt fäste i de isolerade byarna nära norska gränsen. Den unga Rebecka drömmer om att tjäna Gud som trofast pastorshustru, men hon blir mer och mer utsatt och isolerad. Ingen tar hennes parti och snart fruktar hon för sitt liv.

När nya hemligheter avslöjas börjar en allt mörkare historia nystas upp. Hanna och Daniel dras in i en komplicerad utredning som handlar om att överleva – till varje pris.

Jamen jag tyckte nog att även den här berättelsen var helt okej. Möjligen att den är lite onödigt detaljerad, man behöver kanske inte nämna fyrahundra gånger att Hannas mamma favoriserar Hannas syster eller att Daniels sambo tycker det är jättejobbigt att vara hemma med deras bebis, JAG FATTAR, har jag lust att väsa mellan tänderna när samma sak ska beskrivas ännu en gång på ett snarlikt sätt. Stör mig också lite på att det är så enormt många radbrytningar, fast det kanske är ett stilgrepp? Men det känns lite som att Viveca Sten får betalt per sida och vill dryga ut lönen (eller som när man skulle skriva uppsats i skolan och somliga skrev med jättebokstäver och ritade bilder för att få ihop det stipulerade antalet sidor med minsta möjliga ansträngning. Inte för att det någonsin var ett problem för mig, hehe). Men för all del, det är luftigt och snabbläst. Rätt spännande och en helt okej bruksdeckare. Undrar nu mest om Daniel och Hanna ska få ihop det i nästa bok, det ligger ju lite i luften va. Den här boken får tre långa frikyrkopredikningar av fem möjliga.

Fast forward

 Vi snabbspolar fram till nutid en liten stund

Bättre eller sämre? Nu? Eller nu?

Igår var jag och kollade synen. Det har jag inte gjort sedan 2019, så det var kanske på tiden. Fick träffa kanske den peppigaste optikern i hela universum. Det spelade liksom ingen roll vad jag gjorde, han blev (eller spelade) jublande glad över allt. Att jag kunde urskilja en bokstav i översta raden. Att min hornhinna var i perfekt skick. Fick beröm för hur jag skötte mina linser (vilket jag verkligen inte gör på något eftersträvansvärt vis), att de satt bra mot ögat, varje gång jag kunde läsa något på nedre raden, allt var fantastiskt. Alla dom här konstiga frågorna som man får och som känns som kuggfrågor ("ser du bättre eller sämre när jag gör så här? eller så här?") möttes med små uppmuntrande tillrop (Perfekt! Super! Snyyyyyggt! Jajamen! Där satt den!), vilket gjorde att jag gick därifrån och kände mig som världsmästare i att kunna se. Var på gott humör hela eftermiddagen sedan. Den här optikern borde sadla om och bli någon form av livscoach. 

Håll tillgodo

 Jamen håll tillgodo. 

Till stallet istället, v 6 2022, pt 1

Alltså HELVETE vad vår nya ridlärare kör med oss. Eller om vår gamla var aningen för snäll? Hon tänkte kanske att vi var gamla och inte orkade så mycket, sa en i Bästa Måndagsgruppen™ på skämt igår när vi vacklade ut från ridhuset efter en timmes exercis som kändes i hela kroppen. Gårdagens tema var "sitsträning". Det tror man ju ska vara rätt så stillsamt, men i helvete det var. Vi galopperade i vad som kändes timmar (det kan det ju omöjligt ha varit med tanke på att en ridlektion är 60 minuter, men det kändes så) i lätt sits, och utöver det travade vi under nedsittning i cirka en vecka. Och så var det volter och vändningar och ökningar och minskningar och det fanns inte tid att vare sig tänka eller snegla på vad någon annan gjorde. Köttbullen var lite trilsk i början och stod emot och ville inte riktigt ge efter, men sedan blev hon fin. Och som hon galopperade! Har ju haft enorma problem med att a. fatta galopp, b. hålla galoppen. Det har varit slängtrav in i galoppen och avbrott efter typ en halv långsida eller så fort man närmat sig en annan häst. Nu höll hon faktiskt igång precis lika bra som de andra hästarna, något avbrott då och då blev det väl, men då var det minsann bara att fatta ny galopp och så blev det galopp UTAN att det föregicks av en förnedrande lång sträcka av megasnabb ponnytrav där det kändes som att man skulle skaka sönder. Var oerhört nöjd med detta. Fick inte så mycket kritik för min sits faktiskt, någon gång att jag skulle höja handen men annars inga direkta sågningar. Har dock fått för mig att det mer beror på att alla ridlärare tycker att jag är ett hopplöst fall snarare än att just jag skulle ha så djävla bra sits, för det tycker jag verkligen inte att jag har. Det är ju liksom inte precis som att se en avbild av Cathrine Dufour eller Isabell Werth när råkar få syn på mig själv i spegeln där jag dunsar omkring på en motsträvig Köttbulle. Hehehe. Aja, idag är kroppen ett ras. Benen är stumma och röven öm. Härligt ändå. 

Ytterligare ett mellanspel

Här kommer ytterligare ett mellanspel (när ska jag någonsin komma till saken?)

Helgen som gick

Blev ingen ridning i fredags, det där med att behöva förboka drop in-ridning funkar väldigt dåligt för mig. Jag förstår absolut att det måste styras upp för det händer ju att folk får feeling och det dräller in en halv skolklass (även om det är oerhört sällsynt), men för mig blir det ett moment som ska kommas ihåg och göras som tydligen är väldigt lätt att glömma bort. Hoppas nu att det blir som vanligt igen när restriktionerna försvinner, det var denna veckan va? 

Helgen som gick har varit rätt så händelsefattig. Gick en långpromenad i lördags och igår var jag och en kompis och spårade med våra hundar, det var väl allt som krävde någon form av ansträngning. Sedan har jag mest tillbringat tid i soffan. Läst och löst korsord och kollat lite på OS. Vi såg också en film, The imitation game, som var rätt bra.  

Nä, nu ska jag hem och se när Nils tar hem guldet, sa jag käckt när jag stötte ihop med en granne på morgonpromenaden igår. Jag är egentligen inte superintresserad av vintersport. Skidskytte är kul för där händer det ju lite hela tiden och det är verkligen inte över förrän det är över. Curling är också spännande, även om jag egentligen inte fattar ett skit av reglerna. Och ett skidlopp kan väl vara avkopplande att ha på i bakgrunden, men har nog aldrig följt en hel sändning. Alpint har jag knappt sett sedan tjock-tv-apparaten baxades in i gympasalen och hela skolan fick sitta med korslagda ben på golvet och titta när Stenmark åkte. 

Men nu har ju Nils van der Poel blivit namnet på allas läppar, så till och med ointresserade jag bänkade mig framför herrarnas 5000 m. Tror aldrig jag har sett ett skridskolopp i hela mitt liv, men någon gång ska ju vara den första. Fast jag trodde det skulle vara som när man springer 5000 m, detvillsäga att alla ställer upp bakom en startlinje och så går startskottet och alla rusar iväg på samma gång. Blev helt förbryllad när det bara var två personer som åkte och det tog ett antal lopp innan jag fattade upplägget. Och det ser ju inte ens jobbigt ut? Det fattar jag ju absolut att det ÄR, men för mig såg det ut som att de bara var ute och nöjesåkte. Såg absolut ingen skillnad i rörelsemönstret på upploppet eller vad det heter, jämfört med när man får se söndagslediga stockholmare glida fram på Mälarens is i ett avsnitt av Landet runt, men det säger väl mer om mina kunskaper om skridskoåkning än om Nils van der Poels insats. Sedan blev jag helt tårögd när jag såg ett inslag där en liten skridskoklubb i Trollhättan sitta och heja framför tv:n med flaggor och blågula ballonger och bli så glada när han vann. 

När jag var liten var skridskoåkning något av det värsta jag visste. Jublade inte alls när skolans vaktmästare Magnus tog fram slangen och spolade skolgårdens fotbollsplan, vilket han gjorde i samma sekund som termometern kröp under noll. Inte blev det bättre av att vi hade en gympalärare som spelade (eller hade spelat) i HV71 och av den anledningen skulle det åkas skridskor varenda gymnastiklektion från november till mars. Det var dock bara killarna som fick spela hockey, tjejerna var hänvisade till att åka fram och tillbaka på en smal remsa bakom ena målburen. Helt rimligt genustänk på 70-talet. 

Min obefintliga skridskokarriär fick dock en oväntad vändning genom att min kompis snubblade över en i isen infrusen gren och föll pladask och slog ut sina framtänder. Sedan ville hon av förklarliga skäl inte åka skridskor mer, och blev därför befriad från gymnastiken när det stod skridsko på schemat, och på något vis lyckades vi även få igenom att jag skulle "hålla henne sällskap", så när dom andra var ute och lajvade Canada Cup så fick vi sitta inne i klassrummet och rita. Det låter i efterhand helt orimligt, men eftersom gympaläraren och den vanliga läraren var två olika personer så kan det ju ha varit att vi sa till den ena att den andra hade sagt att det var OK, och så var det ingen som faktagranskade detta (eller brydde sig, det här utspelade sig dock på en tid när lärarna satt i lärrarrummet och kedjerökte varje sekund som det inte var lektion). WIN på den var det i alla fall för mig, det var ju dock synd att det skulle ske på bekostnad av Gunillas framtänder. 

Ja, det var i alla fall min helg. Nu får man gneta vidare i oxvecksbluesen. 

Till de döda

Har läst Till de döda av Emma Ångström, detta är handlingen:

Han ska vara borta i drygt en vecka. Jag öppnar kalendern och gör ett kryss över dagens datum. Åtta dagar ska jag klara, jag ska bevisa det för mig själv. Jag är på väg att glida in i mardrömmen, men jag ska kämpa mig upp. Rädslan ska inte vinna över mig.

En ung kvinna och hennes nyblivne make flyttar från storstaden till en herrgård på landet och planerar för sitt gemensamma liv. Allt är perfekt: hon ska äntligen förverkliga sin dröm om att öppna en liten butik och ser fram emot att bilda familj.

Men ingenting blir som hon har tänkt sig. Det vackra huset bär på en mörk historia och när maken reser bort är hon inte säker på att hon är ensam hemma. Vad döljer sig i skuggorna?

Jag har läst både En underbar död och Mannen mellan väggarna  och gillat båda, och den här började väldigt lovande tyckte jag. Hög känsla av läsk och krypande obehag, men sen vet jag inte riktigt vad som hände? Tyckte berättelsen kändes lite rörig och liksom ogenomtänkt, sen tänkte jag redan på ett rätt tidigt stadium "undrar om det kan vara xxx" och det är ju visserligen roligt att ha rätt, men själva  överraskningsmomentet blev det ju inte mycket med. Bitvis sorglig och gripande och i grunden välskriven ändå, men det räckte bara till tre osaliga andar av fem möjliga. 

Lista

Hittade en lista hos Jenny som hittade den hos någon som hittade den hos någon, osv, och som alltid känner jag att "vem är jag att inte fylla i en lista"? Here we go.  

Vad köpte du senast?
Ett hus till Spindelmannen. Eller jag tror det var det i alla fall. Det var ett hus med en massa spindelväv på och det stod något om Avengers eller Marvel eller något annat för mig helt obegripligt. Det var en födelsedagspresent till yngsta barnbarnet. 

Hur lång är du?
158 centimeter över havet. 

Vad stod det i ditt senaste sms?
Nej det var i Huset Silfvercronas gåta, i Kråkguldet hittade dom guld och så var det tjuvar som var ute efter det.
(svar till min dotter som undrade om det var i Kråkguldet som dom reste i tiden). 

Vad gillar du minst med dig själv?
Att jag lite för ofta känner att det är mitt ansvar för att det ska vara god stämning. 

En person du saknar?
Min bästis H som dog i cancer 2009. 

Låt på huvudet just nu?
Dance Monkey som jag hörde på radion för en stund sen. Helvete vad den biter sig fast. 

Är du romantisk?
Njaäe, det skulle jag väl inte påstå. Jag uppskattar mer att någon drar ett skämt än kommer med blommor om man säger så. 

Har du söndagsångest?
Det händer, men tack och lov väldigt sällan. 

Vilka städer har du bott i?
Städer? Bodde mina första 16 år bokstavligt talat långt ute i skogen vid vägs ände (min man brukar kalla mig Kaspar Hauser). Bodde sedan kanske ett år? i den närmaste staden, därefter flyttade jag 30 mil till Ankeborg och bodde där i ett antal år. För 12 år sedan flyttade jag därifrån till den lilla by på nästan-Österlen där vi nu bor. Städer är inte riktigt min grej.  

Lyssnar du på poddar? Vilka?
Flashback forever, Snedtänkt och nyligen började jag lyssna på Skäringer & Nessvold. Sen säger jag alltid att jag ska börja lyssna på Rättegångspodden för alla säger att den är så intressant, men det är tydligen en gigantisk tröskel att ta sig över för det har hittills aldrig blivit av. 

Är du en ringare eller smsare?
Generellt en sms:are, men det beror lite på vad det gäller.

När går du och lägger dig?
Någon gång mellan 20-22. 

Vad är det modigaste du gjort?
Det beror nog på vad man definierar som modigt. Jag tycker att ju äldre jag blir, desto mer sällan är saker läskiga eller jobbiga. Men om det beror på att jag blivit modigare eller bara att jag slutat bry mig om vad folk tycker är svårt att svara på. 

Har du någon gång åkt ambulans?
Bara som passagerare/anhörig eller vad man ska säga. 

Har du haft urinvägsinfektion någon gång?
En miljard gånger, känns det som i alla fall.  

Hur många kuddar sover du med?
Tre. 

Äter du några vitaminer/kosttillskott?
Nej. 

Har du körkort?
Ja. 

Har du någon tatuering? Vill du göra någon tatuering?
Ja, fyra stycken som jag gjorde när jag var mellan 18-20 år, alla rätt fula men det är inget jag kommer att lägga varken energi eller pengar på för att fixa idag. Jag har lust att tatuera in en av taxarnas tassavtryck, men tror ärligt talat inte det kommer att bli av. 

Go to-mat som alltid är gott?
En av mina superkrafter är att alltid kunna slänga ihop en god gryta av det som finns hemma oavsett vad som finns hemma. 

Hur ofta tvättar du håret?
Varje dag. Har en 12-millimetersfrisyr så det går fort och lätt. 

Har du bra självförtroende?
Ja, nuförtiden har jag det. 

Har du något klädesplagg/pryl som du använt i flera år och aldrig blir trött på?
Alltså jag är så otroligt ointresserad av kläder. 99 dagar av 100 såsar jag omkring i Adidasbyxor och någon tröja eller skjorta till det. Har gjort de såkallade narkotikajeansen lite till min grej, så när folk ser mig i något annat så upplevs jag som "uppklädd" --> LIFE HACK. Men jag "tröttnar" alltså inte på kläder utan har i princip uteslutande sånt som är skönt och använder det tills det inte längre går att laga. 

Vad köper man för blommor till dig?
Jag gillar blommor, men tycker snittblommor känns lite...meningslöst och slösaktigt? Uppskattar hellre någonting som man kan plantera i trädgården. 

Häng city

Har läst Häng city av Mikael Yvesand och det ska du förbanne mig också göra, det är en order. Boken handlar om detta: 

"För några år sen öppnade en snabbmatsrestaurang vid systembolaget. De valde det oambitiösa namnet Mat City, vilket ledde till att vi därefter började kalla saker efter dess utmärkande egenskap följt av city . En gång sa Davve till exempel att vi borde åka till diskot på Örnäset eftersom det kommer vara Röv City. Vindstilla kvällar är i regel Mygg City. Vid vårdcentralen bredvid Jocke och Davve ligger Häng City."

En sommar utan krav och vuxen närvaro tar sin början. Tristess förträngs med dumdristighet och saknad med obrottslig vänskap. Ett villakvarter i Luleå drabbas av ett fruktansvärt brott, samtidigt som livet rullar på. Med skateboard, cykel, buss. Till stugan, ön, kojan i Häng City. Hur mycket chips tål egentligen en kropp? Varför döljer sig Robert Brännholms styvfarsa Rajje alltid till hälften när man hälsar på? Föddes han bakom ett plank?

Älskade exakt ALLT med den här boken. A-L-L-T. Köpte den på chans eftersom författaren till boken även står bakom det enligt mig otroligt begåvade instagramkontot googlemord (med det otroligt humoristiska namnet på kontoinnehavaren "Leif GPS Persson") och det var fan i mig välinvesterade pengar eftersom, sa jag det, älskar exakt ALLT med den. Språket. Miljöbeskrivningarna. Sättet den parallella berättelsen växte fram och tog plats. Att den inte handlade om någonting alls och ändå handlade om allt. Känslorna. Inte för att jag någonsin har varit en 13-årig kille som cyklar omkring och bygger kojor och snor snus och andra saker i Luleå. Men när jag läste boken så VAR JAG DÄR om ni fattar vad jag menar. Den här boken får fem otroligt starka läsupplevelser av fem möjliga. SCHAS IVÄG TILL BIBBLAN MED ER ALLIHOPA. 

Man kan sjunga "It's a nervous breakdown" till melodin av "The final countdown"

 Se här, en uppdatering.

Cirka 4000 kronor fattigare

När Remus var valp så tappade han inte sina mjölk-hörntänder utan de fick opereras ut, och jag vet inte om det är någonting som är ärftligt, men det var i alla fall samma sak med Laban och idag var det dags. Min vanliga veterinär har en liten klinik i källaren på sitt hus och första gången trodde jag att det skulle gå till som på djursjukhuset, man lämnar in sitt djur, åker hem och väntar på att de ska ringa och allt är klart, men istället fick jag snudd på assistera, eller åtminstone hålla upp läppen när det behövdes. Den här gången var jag mer beredd på vad som komma skulle, och nu hade jag ju också munskydd så jag kunde lajva veterinärassistent på ett mycket mer trovärdigt sätt. 

Den som tycker berättelser om operationer och tänder och sånt är obehagliga kan sluta läsa nu. NU, sa jag. 

En mjölktand har ju en rot, med vilken tanden sitter fast i käkbenet. I takt med att de permanenta tänderna tränger fram tillbakabildas mjölktandens rot och ju mindre rot som är kvar, desto lösare sitter tanden och till slut är det ingen rot kvar alls och tanden ramlar ut. Men i Labans och Remus fall så har den permanenta tanden hamnat framför mjölktanden, vilket inte triggar igång något tillbakabildande av roten och därför måste det till en operation (om man låter tanden sitta kvar kan det leda till bettfel). Den går till så här (absolut sista varningen för läskig läsning): att veterinären trycker upp ett instrument som till 100 % liknar en skruvmejsel upp under tandköttet och knackar med en hammare på skruvmejseln för att få roten att lossna från tandbenet. Tid per tand: cirka 40 minuter av knackande, bankande, vickande, ruckande medan blodet flyter. Mest synd om de inblandande var i fallande skala: veterinären, jag, Laban. Veterinären fick stå framåtlutad i en mycket oergonomisk arbetsställning och arbeta med statisk belastning så mjölksyran flödade. Jag stod också framåtlutad och följde händelseförloppet samt var behjälplig med att hålla när det skulle sys, men jag kunde ju röra mig och titta på annat också om jag kände för det. Tyvärr var det enda man kunde titta på några fodersäckar samt en väggplansch med bilder på vaginalutstryk, så jag föredrog faktiskt händelsernas centrum. Laban själv var sövd och helt obekymrad om vad som skedde i hans lilla mun. Ut kom så småningom i alla fall två mjölkhörntänder vars rot var längre än själva tanden. Vilken match. Nu är vi hemma, han har fått en spruta med smärtstillande så han verkar inte ha ont, utan vinglar mest omkring och ser ut att undra vad som har hänt. Här åkte man iväg i bilen i godan ro och så utan att man vet ordet av så vaknar man och har stygn i munnen och saknar två tänder och mår som en räv. Plutte.         

Ett mellanspel

 Här kommer ett mellanspel. 

Till stallet istället, v 5 2022, pt 1

Förra gången vi red, vecka 2 (!) var det väl, så sa vår nya ridlärare I att det skulle vara markarbete, teori och hoppning de följande gångerna. Sen blev ju ridningen inställd vecka 3 pga covid, förra veckan som jag missade p g a karantän var det teori, så idag tänkte jag att allting bara hade blivit framflyttat ett hack så att det skulle vara markarbete. Där hade jag fel! Det stod hoppning på schemat. Vi skulle hoppa en liten studs, två hinder bara, och sedan "känna vilken galopp hästen landade i" och så svänga antingen vänster eller höger beroende på vilken galopp man hade. Jag är SÅ kass på detta, kanske framför allt för att jag mest är fokuserad på att överleva och då skiter man lite i vilken galopp hästen har, hehehe. En sak som jag gillar med att vara "lite äldre" är dock denna: man behöver inte bevisa någonting för någon. Så jag informerade ridlärare I om att jag var kanske norra Europas mesigaste hoppryttare och verkligen inte ville hoppa högt. Och med "högt" menar jag kanske...50 centimeter. Hästsekten kommer aldrig att rösta fram ett Jerringpris åt mig, det kan vi ju alla vara överens om. Men I tog det bra och sa bara att jag själv fick avgöra. Sen gick själva övningen faktiskt svinbra, även om jag tror att det var mer tur än skicklighet att det råkade bli rätt galopp åt det håll jag svängde. Sen gjorde vi lite varianter på den, bland annat att man skulle räkna galoppsprången mellan studsen och hindret därpå och sedan rida på antingen ett mer eller ett mindre. Hindret därpå stod så att man red som i en båge och min listiga plan var ju då att ta ut bågen lite mer och på så sätt få in ett galoppsprång till. Det GÅR visserligen att få Köttbullen att länga sprången, men det är också lite som att öppna Pandoras ask, man vet inte riktigt vad som kommer ut av det. I alla fall så sprack planen för jag fick inte till en bra sväng upp mot studshindren och när jag försökte parera den kassa vägen så tog Köttbullen det som en signal på att hon fick bestämma tempot, så hon drog iväg som jagad av röda djävlar och vi for över hindren i en vådlig fart och jag har ingen aning om hur många språng det blev. Men avstånd och sånt stämde, så det SÅG väl i alla fall hyfsat ut. 

Sen följde världens mest förvirrade diskussion om hur man egentligen räknar galoppsprång mellan hinder. Alla var eniga om att man räknar inte landningen över första hindret, men sedan rådde det stor oenighet om huruvida man skulle räkna avsprånget över nästa hinder som ett av sprången eller ej. Några menade att detta var det enda och rätta sättet att räkna på, medan jag och några till menade att så hade vi ALDRIG räknat, det är ju sprången MELLAN hindren man räknar så lika lite som språnget över hinder nummer 1 skulle räknas så skulle språnget över hinder nummer 2 räknas. Men andra falangen menade att så hade de ALLTID räknat. Åter andra erkände att de nog aldrig hade fattat hur man räknade, men det hade ju uppenbarligen ingen annan heller. Hahaha. 

Och på tal om galopp så fattade Köttbullen galopp hur fint som helst igår, även när vi så att säga skulle göra det en och en när vi red mot hinderserien. Det är ju en sak att hon faller i galopp när alla andra galopperar på kommando, det är ju sånt som lektionshästar lär sig (även om det har tagit väldigt lång tid för henne). Men att hon faktiskt fattade galopp för hjälperna när jag ville och utan att det föregicks av svenskt mästerskap i slängtrav, det är faktiskt värt att notera.