Gotta keep on moving

Igår hade jag möte med min chef, det har vi ungefär en halvtimme ungefär en gång varannan vecka och då brukar jag berätta lite om vad jag jobbar med och han berättar lite vad han jobbar med, eller kommer med feedback och input till det jag jobbar med. När vi hade medarbetarsamtal för kanske tre veckor sen så tog jag ju upp att jag vill bli av med laboratoriedelen av min tjänst för att få den, min tjänst alltså, mer renodlad och ge mig möjlighet att fokusera på Projektet, som slutar vara projekt och övergår i skarpt läge vid årsskiftet. Det finns en person inom R&D som jag anser vara klippt och skuren för detta, plus att strukturen på flera andra labb i koncernen ser ut så att det är en R & D-person som ansvarar för motsvarande det team som jag ansvarar för, så det borde ju inte vara några konstigheter. Min chef lovade då att tala med R&D-chefen och sen har jag egentligen inte hört mer än att de inte kom fram till något och att han, min chef alltså, skulle fortsätta bearbeta R&D-chefen. Frågade igår hur det gick med den saken och det gick väl SÅDÄR, för R&D-chefen var rädd att "det skulle bli för mycket" för den specifika R&D-personen. Är det inte någon som skulle kunna tänka sig att det kan bli för mycket för MIG? morrade jag ilsket, och min chef lovade att ta det en vända till, plus tala med sin chef som också är R&D-chefens chef, men det är väl tveksamt om jag någonsin ska få göra något annat än att äta mitt bröd i mitt anletes svett. Projektledaren har varit på semester några veckor, är väl tillbaks på måndag tror jag så vi får väl se hur det går.

Jobbade, kom hem, gick ut i hönshuset och där hade musen från igår gjort ett litet mysigt bo i säcken med strö till hönsen, vilket fick mig att misstänka att det kanske inte var Musse utan snarare Mimmi Pigg som skulle befolka om inte hela världen så åtminstone hönshuset med sin avkomma.  Gick ut med hundarna och när jag kom hem igen släppte jag in Tage i hönshuset (obs, den delen där inte hönsen är), men det verkade som att Mimmi hade tagit sitt pick och pack och flyttat någon annanstans, för i hönshuset var hon i alla fall inte kvar. Hoppas hon förstod vinken i alla fall, en enstaka mus ser jag inte som problematisk, men en muskoloni: tack, men nej tack. 

Medan jag var ute och gick funderade jag på om jag skulle klä om inför kvällens möte med Arbete- och välfärdsnämndens presidium, för det lät ju alldeles otroligt högtidligt, nästan som att det skulle närvara kungligheter och då kanske det inte var passande att komma såsandes i en outfit som i det närmaste för tankarna till gängkriminalitet. Mötet skulle börja 18.30 men jag och min stallkompis hade bestämt att vi skulle träffas 18.15 utanför för ingen av oss hade varit där förut eller visste exakt vart vi skulle, och plötsligt var klockan 17.45 och då fanns det ingen tid att stå och vela med kläder så det fick bli samma Adidasbyxa och hoodie som jag haft på mig hela dagen. Det var ju ändå en träff för föreningar, så så himla uppsnofsat kunde det väl ändå inte vara, tänkte jag och det var det inte heller. Det hade kommit några återbud så vi var bara tre föreningar representerade så det blev rätt så informellt och avslappnat. Hemma igen 20.30 nånting, så det var bara att hoppa in i duschen och sen i säng. Idag är det dressyrtorsdag och efter det ska vi ha möte med personalen, så det lär bli sent. Men imorgon är det i alla fall fredag. Längtar redan efter söndagen, eftersom lördagen kommer att innebära 6 timmar i bil och jag hatar att åka bil. Men ibland får man väl bara gilla läget. 

Tröttsamt

Igår kände jag Näe, jag får fan börja jobba med något annat, det här är ju HELT DJÄVLA ORIMLIGT, för så känner jag ibland, och ibland rätt starkt. Jag har just nu SVINMYCKET att göra med Projektet plus mina vanliga arbetsuppgifter, men nu drällde det in en ett par reklamationer som tog en omväg om mitt bord. Det hör inte direkt till mina arbetsuppgifter, men de som har det som sina arbetsuppgifter är relativt nyanställda och det är klart att det är ju inte lätt att veta hur man ska göra eller tycka till om något som man egentligen inte kan något om. Men allt mitt blir så djävla splittrat och jag blir GALEN på alla mail som bara dräller in där man blir cc:ad för minsta lilla grej med en mer eller mindre outtalad förväntan på att man ska engagera sig och hålla sig uppdaterad. 

Enda positiva igår var en dansk som kom på besök och honom har vi försökt dressera att han alltid ska ha med sig BRUNSVIGER och det hade han igår. Mums. Det var väl det bästa som hände på jobbet, annars var det mest piss om jag ska vara ärlig. 

Åkte hem, bilen klagade på att lufttrycket i däcken var otillfredsställande och jag muttrade över att den är så djävla känslig. Åkte till macken för att fylla på, då var det bara 1 bar eller kPa eller vad det nu är för enhet som används, i ett av däcken jämfört med 2 i övriga. Så det fanns kanske fog för den klagan ändå. 

Kom hem, släppte ut hönsen, gick ut med hundarna, jobbade i tanken med att den här veckan får bli GOOD ENOUGH när det gäller träning. I måndags var jag så trött efter att ha jobbat i stallet att jag bara orkade gå en liten promenad, men det är väl okej för dagen innehåll ju ändå ett rejält mått fysisk aktivitet. Igår gick jag visserligen en runda på drygt 5 kilometer plus tränade ett pass pilates, men jag kommer inte att komma upp i målet "promenera ett maraton i veckan" den här veckan för på lördag ska vi, detvillsäga jag, min dotter och barnbarnen, åka upp till min syrra och fira mamma som har fyllt 80. Efter mycket velande så bestämde vi oss för att bara åka upp över dagen, även om det är träligt för det tar drygt 3 timmar dit och lika lång tid hem så det blir mycket bilåkande för att äta en lunch och en tårta, men men.  Nu fick det bli så här. Så den dagen blir det ju inte någon direkt fysisk aktivitet och definitivt inga långpromenader som ju lite är förutsättningarna för att klara målet. Mina promenader i veckan snittar kanske på 5-6 kilometer utom på torsdagar för då hinner jag bara gå en liten runda, men sen på helgerna går jag ju minst en mil varje dag. Bortsett från den veckan när jag var sjuk i början av september så har jag legat stadigt på 42+ kilometer i veckan hela året. Men den här veckan kommer det inte att funka och det är ju löjligt att nästan känna lite stress över det, så det fick jag bearbeta tills jag landat i GOOD ENOUGH. 

Gick ut i hönshuset för att mata hönsen, då pep det iväg en mus som rotade omkring i säcken med strö. Gick sedan till carporten vedporten för att fylla på spannen med hönsmat (som står i tunnor där) och hörde ett prassel som jag först trodde var en mus till, men då låg det väl en katt och jäste överst på en vedtrave. Är du inte på liiiite fel plats, borde du inte vara någon annanstans och göra lite nytta? frågade jag surt i tanken, men katten bara glodde malligt på mig som om den var regent över konungariket vedtraven jag dess fotliga undersåte som inte på något vis ens i tanken kunde kräva att katten skulle vara ute och fånga möss istället för att ligga där och lata sig. 
Stod en god stund i hönsgården och försökte få de små, detvillsäga unghönsen, att fatta att man kan GÅ IN I HÖNSHUSET, för det vill de verkligen inte fatta. Hönsluckan sitter ganska högt upp eftersom hönshuset står på plintar p g a att det är byggt i en sluttning, men alla andra kycklingar har liksom bara lärt sig det utan att man behövt göra något. Men de här: icke. Nu har ett par av dom i alla fall testat att gå uppför landgången eller vad man ska kalla den. Man kan ju inte anklaga de andra hönsen för att vara samarbetsvilliga, för de tycker lite att unghönsen är inkräktare och schasar bort dom. Så den här "träningen" måste vara när de äldre har satt sig tillrätta på sittpinnarna, problemet är bara att då vill de  yngre också gå och lägga sig, så det är ett rätt litet spann man har att jobba på. Aja, det löser sig. Nu ska jag jobba. Ikväll ska jag på möte i något som heter något så pampigt som "Arbete- och välfärdsnämndens presidium", de har bjudit in lite föreningar som har fått bidrag och så vill de veta hur man har använt pengarna. Vi skickar dit någon som kan snacka, vi skickar Yours Truly sa vår ordförande entusiastiskt, och så fick det bli. Har förberett noll saker att säga, men är ju rätt van att skjuta från höften så det ska säkert gå bra.  Hoppas jag i alla fall. 

Till stallet istället, v 46 2024, pt 1

Igår var det dressyrtisdag för bästa instruktör K. Gillar gruppen väldigt mycket också, jag tycker även mycket om min torsdagsgrupp men vi är ju bara fyra varav en är Häxan, som är svårgillad. Har ju aldrig gillat henne och även om hon bara är kanske en tiondel så påfrestande som hon var när hon var i sin krafts dagar (nu är hon 75 + men ont krut förgås som bekant inte så lätt) så är hon ändå irriterande. Det är inte det att hon inte hör och tar till sig instruktioner för det kan man ju inte hjälpa att man hör dåligt och man kan faktiskt ha överseende med att någon i den åldern inte riktigt hänger med i svängarna, utan det är mer hennes sätt att till exempel stanna mitt på spåret när hon inte fattar vad man ska göra, och sedan bete sig som att det var alla andra som gjorde fel, när i själva verket alla andra alltid säger oj, herregud, jag råkade vara i vägen, förlåt förlåt. Och det är ju okej, för alla har ju varit den som råkat komma i vägen för någon annan. Men Häxan glor på en som om hon vore drottningen av ett anrikt och världsomspännande imperium och man själv en tarvlig undersåte som råkat befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Hon har liksom ett sånt sätt att tala till folk, fast hon har också ett annat sätt som hon till exempel använder när hon pratar med instruktör V eller andra som (jag tror) att hon känner att hon kan ha nytta av att känna eller vara på god fot med. Insmickrande är väl ett ord som beskriver det senare och då kan Häxan säkert upplevas som jättetrevlig. Inget jag själv har upplevt dock eftersom jag inte tillhör kategorin människor som ingår i det konceptet. Hahaha.

Men nu kom jag visst helt ifrån ämnet. Fick Köttbullen. På torsdagarna har vi ju alltid samma hästar, men i den här gruppen verkar de byta runt litegrann? Fattar inte konceptet riktigt, men det är ju aldrig någon konkurrens om Köttbullen så i det avseendet behöver jag inte vara orolig. Gårdagens övning var "bogen in". Köttbullen kärvade rätt mycket i högersidan, ville inte ställa igenom åt det hållet och hängde sig på bettet i det varvet så att det kändes som att högersidan var gjord av cement, och då blev jag stum i högerhanden och det gjorde ju inte saken bättre. Det blev bättre sen när hon blev mer lösgjord och i vänstervarvet var hon jättefin, men bogen in ville sig inte riktigt. Men det var säkert mitt fel som krånglade till det för henne, upplever att hon har lite problem när det blir för mycket information. Jaha, ska jag gå rakt fram? Nähä, menar du att jag ska jag gå åt sidan? Nämen vad fan vill du egentligen, ska jag vara ställd inåt men ändå gå rakt fram, det är ju skitjobbigt och kan du BESTÄMMA DIG NÅGON GÅNG? känns det som att hon tänker ibland. Men man får kämpa på med kommunikationen. Hade några härliga moments där hon kändes som en dröm, men det var som vanligt bara korta stunder. Men det är  ju dom man lever för. 

Pojke slukar universum

Har läst Pojke slukar universum av Trent Dalton och det ska du också göra, det är banne mig en order. Detta är handlingen:

I en fattig förort till 1980-talets Brisbane försöker 12-årige Eli följa sitt hjärta och förstå vad som krävs för att bli en bra människa. Men ständigt kaos och hot, främst i form av knarkkungen Tytus Broz, gör livet svårt. Men även annat komplicerar Elis liv, som den första kärleken, viljan att rädda sin mamma och en dag bli en riktig journalist som får skriva om allt han ser och allt som händer.
Tillsammans med sin selektivt stumma bror ger sig den brådmogne Eli ut på en förortsodyssé fylld av kärlek, försoning och vedergällning efter att deras familj har splittrats av en knarkkung.

Om man är lat, alternativt ej läskunnig, kan man se den här som serie på Netflix, det var så jag upptäckte boken. I vanliga fall läser man kanske boken först och sen ser man filmen/serien och i nio fall av tio blir man besviken. Den här serien är dock boken ganska trogen, så jag hade nog inte blivit så besviken om jag sett den efter att ha läst boken istället för tvärtom. Nu hade jag ju inga direkta förväntningar på serien, så det blev bra ändå. Men boken! Läs den för farao! Ett språk som inte liknar något annat, en berättelse som inte liknar något annat, sorglig, rolig, spännande, gripande, den har ALLT. Känns som något av det bästa jag läst på länge. Den här boken får fem rejäla kriminalreportrar av fem möjliga. SCHAS TILL BIBBLAN MED ER ALLIHOP. 

Keep looking for something I can't get

Jaha, då var man återbördad till verkligheten igen då? I fredags jobbade jag som ett hjon, kände sug efter att sluta tidigare men det gick inte för jag har vansinnigt mycket att göra plus att jag hade tid bokad hos Laserkvinnan och p g a logistiken så tjänar man inget på att sluta tidigare när tid är bokad där. Fick i alla fall välbehövlig massage/laserbehandling och det var ju inte dumt. Kom hem strax innan 16, gick ut på en seg promenad med hundarna, lyssnade på Magnus Härenstams sommarprat från 1981 som handlade om när han var på Norra Latins sommarhem. Är ju p g a Peter Pohls böcker lite besatt av Södra Latins sommarhem och det här kändes ju lite som samma upplägg. Minus pennalismen, men den kanske inte  fanns eller passade sig i ett sommarprat.  Hur som helst, värt att lyssna på, finns i SR-appen. 

På lördagen vaknade jag sent, för att vara mig i alla fall, vid 8.30-ish. Åt frukost, gick en lång (17,6 km!) promenad i härligt höstväder, slöade sedan på soffan med en bok. Såg två avsnitt av Tunna blå linjen. Lagade pastasås med spenat och en bit varmrökt lax som legat i frysen och blängt på mig sedan förra julen, den blev helt okej. Åt och såg ett avsnitt av The Gentlemen och sen var det väl i stort sett läggdags. 

I söndags sov jag också länge-för-att-vara-mig, gick upp vid åtta men det kändes som att jag mycket väl skulle kunna ha legat kvar och slumrat ett bra tag till, trots att jag var i säng vid typ 21.30, somnade vid 22-ish. Tio timmars sömn och man känner sig ändå inte utvilad, är det hösten, omställningen till vintertid, mörkret, livet? Ingen aning. Gick upp, åt frukost, tog med mig hundarna ut på promenad. Kom hem, städade hönshuset, bar lite ved, stekte pannkakor till lunch, damp ner i soffan lagom tills världscupen i hoppning började. Svår bana där den ena efter den andra valde att utgå och bara fem stycken gick vidare till omhoppning. Varav en svensk (Petronella)! Sen gick det inte så bra för henne i själva omhoppningen, två bommar ner men femma är ju verkligen inte fy skam. 

Igår var jag ledig från jobbet för att jobba i stallet för en som i vanliga fall jobbar där skulle operera ut en visdomstand och när ekonomin ser ut som den gör så får man ju försöka trolla med knäna. Och har man som jag en miljon sparade semesterdagar så kan man ju offra en av dom och samtidigt göra En God Gärning, tänkte jag. Mocka, släpa 25-kilosbalar med spån, packa och bära höpåsar, byta täcken samt gå med hästar till hagar blev ett rätt skapligt fyspass. Var hemma vid 14-tiden, rätt mör. Tog ut hundarna på en liten, med betoning på liten, runda, låg sedan i soffan och läste och dumsurfade resten av dagen.  

Nu är det tisdag fast det känns som måndag. Trodde jag skulle vakna med jordens träningsvärk, men än så länge känner jag mest att jag är stel i ländryggen. Det kommer kanske under dagen. Glor i min kalender, fattar inte hur jag ska få ihop allting men det löser sig väl på något sätt. Ikväll är det ridning, det blir kul hoppas jag. Over & out. 

Before I even argue

Det r mycket nu. Jag försöker ju bli av med delar av min tjänst, det är för mycket att både jobba med Projektet och vara laboratoriechef, som jag för övrigt blev mot min vilja. Så här var det: Min dåvarande högsta chef, även kallad Gudfadern, sa i något sammanhang för ett antal år sedan att I framtiden ser jag gärna att du tar ett större ansvar för laboratoriet eller något i den stilen, och jag kontrade med Och vilken av alla mina miljoner ansvarsområden som jag redan har tycker du att jag ska plocka bort? Då kontrade han med att jag skulle få ett eget team och resurser att förfoga över och sen blev det väl inte mer sagt om det där och då, och jag trodde väl lite att det här var ett erbjudande som jag skulle få fundera över och tacka ja eller nej till, men någon vecka senare råkade jag läsa i en jobbannons att den sökande skulle rapportera till our laboratory manager och så mitt namn dårå. Såattehjahapp, det var det. Sen fick jag ett eget team och resurser att förfoga över också, och den biten har blivit bra, och det kommer att bli hur bra som helst när de får lite mer kött på benen. Men för min del känns det som att jag är den sämsta laboratoriechefen ever eftersom Projektet äter upp nästan all min tid. Men ändå ska man finnas där i labbvärlden, vara engagerad och bli involverad och cc:ad och KEPT IN THE LOOP och det gör att allting blir så djävla splittrat. Igår satt jag nästan hela dagen och förberedde en utbildning som jag ska hålla för resten av labbpersonalen, och jag höll på att drunkna för det är så mycket i det som är sånt som jag bara  VET p g a 20+ års erfarenhet men som är skitsvårt att lära ut för det finns ingen logik utan vissa saker "bara är så". Ohmygod. Det sinnessjuka är att vi ska byta affärssystem om ungefär ett år och efter det kommer allt detta att vara åtminstone delvis död kunskap, men jag pallar inte att vara den enda som kan  affärskritisk processtyrning och ska jag någonsin bli av med laboratoriechefsdelen så måste andra också lära sig detta. Och förresten så har det talats om byte av affärssystem i många år men sen kommer det alltid något emellan som gör att det får skjutas på framtiden så det där att det ska bli av nästa vinter kan man ju eventuellt ta med en nypa salt. 

När jag var nästan klar för dagen så kom en kollega som har det lite tufft just nu och ville prata och det finns ju inget man kan göra för att hjälpa, men man kan ju åtminstone ge av sin tid och låna ett öra, så det gjorde jag. Kom därför hem senare än planerat, hann bara gå en kort runda med hundarna och sen var det städning, kvällsmat och så iväg till ridningen, sen hem, duscha och lägga sig. När jag gick ut för att stänga i hönsgården så hittade jag inte Christine Perfects kycklingar, som nu är snart 3 månader så de är ju inte så mycket kycklingar längre och Christine Perfect själv har övergett dom för ett bra tag sen. Varken dessa eller Ulrikas gäng, som är en månad äldre, har fattat det där med att gå in i hönshuset på natten utan de övernattar ute i hönsgården. Tidigare har de suttit på en vägg på ett typ vindskydd, men den senaste tiden har de börjat sitta i buskar precis som Ulrikas gäng. Nu såg jag dom alltså inte, men jag hade ingen ficklampa med mig och det är ju i princip kolsvart klockan 17.00 nuförtiden. Stängde hönsgården och höll tummarna för att de i alla fall hade gått in, det brukar de ju göra men man vet ju aldrig, de kanske hade fått för sig att börja övernatta i någon buske ute i trädgården istället? Inne i hönshuset var de i alla fall inte (hade en svag förhoppning om att i alla fall dom skulle ha fattat galoppen och gått in med de andra, men nejdå). När jag kom hem från stallet var jag därför tvungen att gå ner och leta lite till, då hittade jag dom uppflugna i en buske inne i hönsgården men väldigt högt upp. Jag hade spanat i ungefär midjehöjd, för det är där de brukar sitta, men nu hade Christines ungar fått för sig att de skulle övernatta precis under nättaket. Jaja, slutet gott allting gott. 

Idag är det fredag! Ska jobba, handla, åka till Laserkvinnan på behandling och sedan hem, ut med hundarna och sen inte göra ETT ENDA DUGG MER än att möjligen äta hämtmat och glo på tv. Känns som en bra plan. I helgen har jag inget planerat, ska försöka röja lite bland kläder och skor men vi får se. På måndag ska jag vara ledig från jobbet och istället jobba i stallet. Känns lite som att man ska på PRAO, haha. 

Till stallet istället, v 45 2024, pt 2

Igår genomförde/genomled (för det var väldigt jobbigt) ett u-n-d-e-r-b-a-r-t dressyrpass på Köttbullen där hon kändes alldeles otroligt mjuk, genomsläpplig och samarbetsvillig. För att vara henne i alla fall. Vi red en övning som var: trav på spåret, sedan skänkelvikning från en hörnpassering in till X, därefter trav över upphöjda bommar, fortsatt skänkelvikning på samma diagonal till nästa hörn, därefter trav på kortsidan, galoppfattning, över två galoppbommar med varierat antal galoppsprång, avbrott till trav innan hörnpasseringen, trav på kortsidan och så skänkelvikning från nästa hörnpassering och sådär höll det på. ASJOBBIGT, sa Köttbullen som redan gått en lektion, men hon gjorde ändå jobbet och även om hennes motorik inte är den bästa så kändes det ändå som att hon var ambitiös och ville göra rätt. Hon var så fin i formen att jag (väldigt korta stunder för det var ju en övning där det alltid hände saker) bara satt och njöt. Galoppfattningarna var också väldigt fina och balanserade. Mmmm. Ska leva länge på den här lektionen. 

Through the storm we reach the shore

Jamen DET ÄR MYCKET NU. Den här veckan är eller har jag varit iväg varenda kväll och ikväll är det ju dressyrtorsdag med Köttbullen så det blir inte heller någon ligga-hemma-på-soffan-och-ta-det-lugnt-kväll. Men i helgen kanske? Hoppas. Sen ska jag väl inte klaga på för allt jag är iväg på är ju roliga grejer utom möjligtvis gårdagens styrelsemöte. Inte för att det var tråkigt, men det är ju tunga puckar att skyffla omkring på sin obetalda fritid: personalansvaret, den dålig ekonomin, skadade hästar, vi har för lite hästar och huuuuur får vi in mer pengar? Våra dressyrtorsdagar ligger risigt till, för nu är det ett par som har slutat och någon har bytt grupp så nu är vi bara fyra och jag vet inte riktigt var break even ligger, men kanske någonstans där?  Så vi får väl se hur det blir nästa termin, buhu. 

Gick en rask promenad efter jobbet, körde ett benpass och sen läste jag en stund innan det var dags att bege sig till stallet och styrelsemötet. Var hemma 22.15! Ej gynnsamt för skönhetssömnen, kan jag väl säga. Men nu får man kriga vidare, over & out. 

Playing to win, but you lose just the same

Igår tog jag itu med Monsterprotokollet, kom rätt långt men blev inte klar för jag var tvungen att vara med på en workshop rörande Projektet som åt upp en bra bit av förmiddagen och mina eftermiddagar är ju inte mycket att tala om eftersom jag slutar så tidigt. Men idag ska jag väl bli klar med den lilla surdegen i alla fall. Efter jobbet åkte jag hem, gick en promenad med hundarna och pratade i tur och ordning i telefon med min mamma, min bror och min syrra. Var svintrött för jag hade sovit dåligt på natten, ville egentligen mest gå hem och ta en powernap men min bror och jag pratade om Jonas Colting (det gör vi oroväckande ofta) som i sin tur pratar om SMÅ SEGRAR, och min lilla seger igår var väl att jag gick en längre runda istället för att gå hem och gubbsova på soffan. 

Sen googlade jag på äppelträd för vi ska plantera två nya, ett med sommaräpplen för det har vi inget, och ett vinteräpple för det vi har är skitgammalt och nu i år har det (till hönsens stora förtjusning) knäckts p g a tyngden av alla äpplen. Har varit runt på lokala plantskolor men där är det rätt så utplockat och jag hittade inga sorter som jag ville ha, så nu var det dags att se vad INTERNET hade att erbjuda. Massor, visade det sig. Tyvärr visade det sig också att det är pissdyrt att frakta äppelträd. Hade klickat hem två sorter på någon sajt, de kostade väl en femhundring styck men sen när jag kom till kassan så kostade det helt plötsligt över 2000 spänn när frakten var inräknad och då fick jag kalla fötter och avbröt. 

Träningen går sådär den här veckan. I måndags skulle jag åka och möta upp min man och fick lite tight med tid så då bestämde jag mig för att träna pilates (som tar 30-40 minuter) istället för tabata (som tar cirka en timme) som jag egentligen planerat, och tanken var då att jag skulle köra tabata som igår då. Men efter min lite-längre-än-planerat-promenad så blev det lite tight med tid för jag skulle ju till stallet sen, så det blev ingen träning (fast 7,5 km promenad och ridning får väl ändå vara good enough tänker jag). Och ikväll är det styrelsemöte. 

I stallet igår så kom valberedningen farande och undrade om inte jag kunde tänka mig att sitta som ordförande nästa år. HM, svår fråga som jag bad att få tänka på. Vet att nuvarande ordförande inte vill sitta kvar som  just ordförande, och när vi nu ändå enligt mig är en hyfsat vettig styrelse som vill hyfsat samma saker så är det ju bättre att ta den posten själv än att riskera att få in någon djävla tomte som kan ställa till med vad som helst, been there done that. Men samtidigt: ordförande är en post som förpliktigar bra mycket mer än att vara ordinarie ledamot som jag är nu. Så jag ska fundera. Det är ju ändå rätt långt till årsmötet. Säger man nu och sen vips är det februari. Aja, det löser sig. 

Till stallet istället, v 45 2024, pt 1

Igår blev det Köttbullstisdag för instruktör K, hurra! Vet inte om Köttbullen jublade över att behöva dras med mig ytterligare en dag i veckan, men hon skötte sig hyfsat. Vi hade sitsträning, och började med den där vidriga övningen där man ska hålla benen rakt ut och lyfta knäna. Alltså, den gick väl an att göra när man var barn, men nu är det fan i mig nästan omöjligt. Är stel i höfterna, får ont i ländryggen och på det hela taget begriper jag inte riktigt vad den ska vara bra för, men man ifrågasätter ju inte vad ridläraren säger, det är sen gammalt. Sen fick vi äntligen börja rida på riktigt. Köttbullen kändes jättefin i skritt och trav. Vi red en övning där vi red på C-volten i trav och varje gång vi passerade medellinjen skulle man göra en övergång till skritt utan att använda tyglarna. DET är Köttbullens paradgren kan man väl säga, hon är verkligen inte nödbedd till att sakta av, problemet är bara att få igång henne igen lite snärtigt efter 2-3 steg i skritt. Men det gick rätt bra ändå. Sen red vi på volten med skänkelvikning på öppna delen och utåtställda hästar på den slutna delen, det var jobbigt men gick ändå rätt bra tyckte jag. Sen skulle vi fatta galopp från skritt och då låste det sig i huvudet på Köttbullen, förmodligen för att hon började bli trött och för att jag var otydlig i hjälpgivningen och sen fastnade vi i vårt gamla vanliga att jag vill för mycket och hon vill inte alls. Och inte kunde jag peta med spöet på bogen för att hjälpa henne för vi red utan stigbyglar och varje gång jag försökte peta så petade jag på stigbygeln istället för på bogen. Till slut tog jag stigbyglarna, travade ett par varv runt spåret och började om och då gick det bra. 

Hoppas jag får fortsätta med Köttbullen även på tisdagarna, det kommer nog att göra skillnad på sikt med två rejäla dressyrpass per vecka istället för ett. Det är ju ingen konkurrens i min nya grupp, men sen beror det väl på hur hon går i övrigt också. Vi får se, vi får se. 

5x Waltraut Pettersson

Har läst fem böcker av Waltraut Pettersson, nämligen Tid att leva, Förlorat land, Vid porten, Hemma är borta och Rehagen. Detta är handlingarna:

Tid att leva:
Det är 1940-tal och andra världskriget rasar. Irene bor i en liten tysk by i östra Pommern, tillsammans med en nazistisk far, en sjuklig mor och många syskon. Vardagen på bondgården där hon lever tillsammans med sin familj är hård och präglas av fattigdom. Irene är bara tio år när kriget bryter ut, och hon måste växa upp i skuggan av nazismens framfart och krigets fasor.

Förlorat land:
Irene är på väg västerut. Andra världskriget har nått sitt slut och till följd av röda arrméns allt mer påträngande framryckningar har familjen tvingats fly sitt hem i Pommern. Tillsammans med sin syster Marie-Helene påbörjar Irene en resa genom Tyskland mot den nordvästra storstaden Hamburg, där de hoppas att faster Elsa fortfarande är i livet. Färden dit sker genom ett sönderslaget land, präglat av fattigdom, svält och elände.

Vid porten:
Irene är en ung kvinna från Pommern som har förlorat allt i en fruktansvärd familjetragedi. Kriget har precis tagit slut och hela landet ligger i ruiner. För att överleva måste hon ta sig till några släktingar i Hamburg, men när hon kommer fram blir det uppenbart att hon fortfarande har lång väg kvar till trygghet. Livet är tufft och fattigt, och hon behöver utstå all möjlig förnedring för att tjäna ihop till brödfödan. Men trots alla motgångar lyckas Irene resa sig, stå rakryggad och blicka framåt mot en ljusare framtid.

Hemma är borta:
Irene kommer ensam till Sverige från Tyskland utan vare sig pengar, språk eller sammanhang. Hon är fast besluten att bygga upp ett nytt liv, trots att hon till en början bara har ett uppehållstillstånd som räcker i tre månader.

Rehagen:
Efter att ha flytt från Pommern till Hamburg måste Irene hitta ett sätt att överleva i de ruiner som finns kvar av Tyskland. Hon lyckas ta sig till en bondgård i byn Rehagen. Där är livet hårt och dag och natt drömmer hon om mat. Husbonden har varit nazistledare och sitter därför i fångläger i Väst, men kvar på gården finns bland annat några drängar, fru Grunke, dottern Helga och Irene. Det tunga arbetet är obarmhärtigt och pågår från fem på morgonen till klockan åtta på kvällen. Irene har bara sig själv och möter motgång på motgång, men hon har bestämt sig för att göra vad som än krävs.
Detta är berättelsen om en flyktingflickas orubbliga vilja att överleva mot alla odds.

Jag har läst och gillat alla böckerna utom Rehagen förut. De fyra första kom ut på 70-80-90-talet-ish och jag har läst dom flera gånger. Rehagen gavs ut 2008, men utspelar sig kronologiskt där Förlorat land  slutar och innan Vid porten börjar, och det var ju på ett sätt bra för jag har alltid tyckt att Vid porten inleds lite konstigt med hänvisningar till saker som inte riktigt får sin förklaring och det fick de nu. Men  i övrigt känns det som en rätt...onödig bok, där handlingen mycket väl skulle kunna ha petats in i de två som omger den men det kanske var sådant som ströks av förlaget för att de andra böckerna inte skulle bli för omfattande? Bara min gissning, baserad på att Rehagen är utgiven av Vulkan Media/Books On Demand och inte av Författarförlaget som de övriga, och den verkar också vara fri från korrekturläsning och redigering vilket är ganska irriterande. Den är kanske inte full av stavfel, men rätt många finns det, och handlingen är minst sagt svag men med många upprepningar utan någon större finess. Jag rekommenderar de fyra andra, men Rehagen kan man faktiskt vara utan. Serien som helhet får tre stora landområden av fem möjliga.      

You take what you need and leave the rest

Avverkade första jobbdagen efter semestern igår, det gick bra, kände mig flitig och produktiv även om jag  inte fick gjort hälften av vad jag tyckte jag borde. Har ett monsterprotokoll att skriva och det var från ett möte för snart två veckor sen. Jag är oftast den som skriver protokoll från våra möten och är för djävla bra på det om jag får säga det själv. Jag gör det i princip alltid i direkt anslutning till mötet, eller i alla fall senast dagen efter, för då har man alla diskussioner i färskt minne och behöver inte anteckna så mycket. Att låta något ligga i nästan två veckor är INTE en del av den strategin, men veckan innan höstlovet var...intensiv, kan man väl säga, dels med förberedelser för monstermötet och sen var det en massa annat efteråt, så mötesanteckningarna ligger där de ligger och bidar sin tid. Men den surdegen ska jag beta av idag. 

Igår hade vi filmkväll, vi såg andra halvan av DogMan, en film av Luc Besson som väl var sådär. Resten av veckans kvällar är det andra grejer på gång: Ikväll ska jag rida för instruktör K i min nya dressyrgrupp, hoppas då att det blir lite bättre än förra gången. Imorgon är det styrelsemöte, på torsdag är det ju Köttbullskväll och sen är det fredag, då ska jag till Laserkvinnan efter jobbet och det är ju inte som att jag någonsin är pigg en fredagskväll ändå, men defintivit inte efter en omgång där. Sen är det i alla fall en ledig helg! Och på måndag ska jag vara ledig från jobbet och jobba i stallet! för en som jobbar där ska vara ledig och det är ju inte som att det finns ett hav av vare sig vikarier eller pengar att ösa ur, så frågan kom om någon kunde ställa upp och hjälpa till. Eller kanske "hjälpa till", som jag skrev i vår chatt, för det känns lite som att jag ska på PRAO. Så kanske dom  andra i stallet också tycker, hahaha. Jag har ju sagt i många år att när jag blir pensionär så ska jag ha en dag i veckan när jag bara är i stallet och mockar och sopar och pysslar, nu får jag lite försmak på hur det skulle kunna vara. 

Nähä, här blir inga monsterprotokoll skrivna av sig själva, så det är väl lika bra att spotta i nävarna och köra igång. 

The end of höstlov

Så tog även det mest underbara av höstlov slut. TYVÄRR. Tänker ibland, och sa till Jenny när vi var ute och drack vin i fredags, att det är ju bara lite drygt 10 år kvar tills jag ska gå i pension (vilket känns GALET, fast å andra sidan har säkert pensionsåldern höjts till 97 år vid det laget så det kanske är att ta ut glädjen i förskott) och 10 år är ju i princip INGENTING, och sen, givet att man får leva och ha hälsan, kan man ha det så här varje dag? Känns helt overkligt. Men som sagt, vad vet man om vad framtiden bär i sitt sköte? Ingenting.

I fredags var jag som sagt ute och åt och drack vin med Jenny och vi hade som alltid superkul. Var hemma strax efter 21, proppmätt tyvärr för sen sov jag dåligt på natten pga det. Klockan ringde 06.00, upp och ut med hundarna och sen iväg och vara speaker på hopptävling. Gick bra, fast jag blev lite irriterad för de som enligt mig ansvarade för att fixa funktionärer hade inte gjort det och kontrade med Var är styrelsen? på ett rätt så otrevligt sätt, som om styrelsen var en livegen drös som mangrant och framför allt oombedd skulle ställa upp på allt. Sen ifrågasattes varför inte X var där, för X hade ju sagt att X skulle komma, och man bara ja, fast det är ju skillnad att komma dit som åskådare och om man vill att X ska vara funktionär så får man ju ställa frågan och det var det mig veterligen ingen som hade gjort? Sa efteråt till en person i styrelsen att vi kanske får hjälpa dom lite med detta, avseende att strukturera upp det hela eftersom de verkar tro att saker bara ordnar sig av sig självt, och det gör det ju inte, men hann knappt avsluta meningen förrän hen snäste att det var deras jobb och det får finnas gränser för hur synd man ska tycka om dom, vilket inte alls var vad jag menade men hann inte utveckla det förrän personen ifråga stampade iväg. Föreningslivet, va? Lockar fram det bästa OCH det sämsta hos människan som jag brukar säga. Aja, det är väl bara att skaka av sig, men lite irriterande var det. 

Igår tog jag en promenad och sedan fixade jag med ved. En granne har låtit fälla ett träd och erbjöd schangtilt oss veden. Bar till och med in den till oss förra helgen, frågade var han skulle lägga den och då svarade jag Lägg den där det blir enklast för dig, för det får ju finnas gränser för hur mycket man kan utnyttja snälla grannar. Vedbacken ligger en bit från tomtgränsen, blev jag smärtsamt medveten om igår när jag kånkade upp alltihop dit. Men ved ska ju värma många gånger, så det var ju bara att knoga på. Gick sedan in och åt en försenad lunch och sen läste jag lite innan det var dags för världscupen i hoppning, där det visade sig att tiden blev en avgörande faktor och främst i omhoppningen så red folk som om de hade stulit hästarna och det var som att förflyttas till Ponnyallsvenskan division 2 för B-ponny. 

Nu är det ny vecka och nya tag. Känner mig (i alla fall just nu) UTVILAD, och det var ju ett tag bra sen jag kände så när jag kom till jobbet. Får väl se hur utvilad jag känner mig efter att ha betat av en inkorg som svämmar över, puh. Dags att kavla upp ärmarna och börja jobba.  

Till stallet istället, v 44

Förra veckan var det teorivecka men det fanns möjlighet att anmäla sig till extra dressyrträning med fokus på ryttarens sits. Den behöver man ju alltid bli påmind om, så jag anmälde såklart. Fick Köttbullen, och hon kändes (för att vara hon) pigg och härlig. Hon var ju också (äntligen) klippt, det kan ju ha med saken att göra. Hon gick fint i form i skritt och trav, i galoppen är det fortfarande problematiskt men mot slutet hade vi en liten sekvens där man kunde ana att hon faktiskt var på tygeln. TYVÄRR stod instruktör V med ryggen mot så det finns inga vittnen till detta halleluja-moment. Som kanske inte ens VAR ett halleluja-moment, men det kändes bra. Ska leva länge på det.