With a little help from your friends

Hos "Härlig" (när ska någon ta sitt ansvar och lära mig göra snygga länkar som inte är flera meter långa?) läste jag om roliga felsägningar. Detta fick mig att raskt associera till avdelningen missförstånd och svunna tider då man satt nätterna igenom och drack Lapsang Souchong och talade om själen.

Samtal som utspelar sig när jag och mina kamrater äter lunch bestående av panerad rödspätta med citron omkring 1985:

Jag (viftar dramatiskt med händerna): Oooooh, AJ SOM I HELVETE!
Mattias (ängsligt): Vad är det? Vad står på?
Jag: Jag har en sån här...aj som fan vad ont det gör...eh, vad heter det nu igen...?
Lina: ...en fobi?
Janne:...en tvångstanke?
Mattias:...en neuros?
Jag: NEJ! Jag har en...men vad fan heter det?
Janne (oroligt): Men...mår du dåligt just nu?
Lina: Kom det helt plötsligt? Bara sådär?
Mattias (lägger en hand på min axel): Vill du prata om det?
Lina: Har du känt så här förut någon gång?
Jag:...en blåsa i munnen. Fan vad det sved när jag åt av citronen.

Lost on highway 46...eller något

Och på tal om vägbeskrivningarna som Gud glömde så illustrerades detta mycket väl förra sommaren när Barbie och jag skulle köra till Falsterbo Horse Show och för att "vara på den säkra sidan" använda oss av Eniros mycket tveksamma vägbeskrivningsfunktion. "Från Barbies hus till Falsterbo" blev ett drama i 25 akter där varje punkt kändes mer och mer som en osannolik färd rakt i gapet på Dolda Kamerans produktionsteam.

Så här kör man i verkligheten: 
1. E22 till Malmö, sväng mot Köpenhamn.
2. I Svågertorp, tag E6 mot Trelleborg.
3. Sväng av vid avfarten Skanör-Falsterbo (väg 100) och kör tills Falsterbo Horse Shows parkeringsvakter med bestämd hand slussar en vidare till en avlägsen parkeringsplats långt ut i skogen så att det känns som att det nästan hade varit enklare att låta bilen stå kvar i Kristianstad. Men det är en del av charmen.  

Så här kör man enligt Eniro:
Punkt 1-6: Omständligt trixande inne i centrala Kristianstad för att komma till E22, men det kan man ta. 
7. Följ skylt mot Malmö.
8. Kör av via avfart och fortsätt mot Kristianstad. (Men...?Vi ska ju mot Malmö?)
9. Kör av via avfart och fortsätt mot Härlöv. (Nej, nej, nej...det var där vi kom ifrån)
10. Kör vidare in på Stockholmsvägen. (Det här känns väldigt väldigt fel)
11. Följ skylt mot Limhamn. (Nu är vi rent teoretiskt någonstans i Malmös utkanter...alltid något)
12. Kör av via avfart och fortsätt höger in på Sege. (Nej, nej, nej...Vi är på väg IN i centrala Malmö. Det ska inte behövas.)
13. Sväng vänster i rondellen till Inre Ringvägen. (Nej, nej, nej)
14. Följ skylt mot Trelleborg. (Ok, nu är vi åtminstone på väg mot E6)
15. Följ skylt mot Ystad. (Neeeej, det är helt fel håll)
16. Kör av via avfart och fortsätt rakt fram mot Hindby. (Hindby! Det låter ju som Danmark)
17. Kör rakt fram i rondellen till Inre Ringvägen. (Men...Är vi här nu igen?)
18. Kör av via avfart och fortsätt rakt fram mot Hindby.(Eller ligger det rent av i Tyskland?)
19. Sväng vänster i rondellen till Inre Ringvägen. (Ok...Tredje gången gillt)
20. Kör av via avfart och fortsätt rakt fram mot Lindeborg (E20/E6). (Eh...jaha. Det känns inte heller riktigt korrekt)
21. Kör vidare in på E6 (E22/E6). (E22? Nyss var det E20! Nu får dom faktiskt bestämma sig)
22. Kör av via avfart och fortsätt rakt fram till Vellinge södra (100). (Vellinge känns tveksamt. Men väg 100! Hurra! Äntligen något som är rätt!)
23. Sväng vänster i rondellen till Strandbadvägen.(Nja...? Eller?)
24. Kör höger in på Clemensagervägen. (Och här blir det allsång på melodi Vem tänder stjärnorna, "Vem döper gatorna")
25. Stopp på Clemensagervägen. (Vi är dock inte helt säkra på att detta är samma plats där Falsterbo Horse Shows parkeringsvakter med bestämd plats slussar en vidare, för vi trotsade vägbeskrivningen redan på ett mycket tidigt stadium. Någon gång när vi har gott om tid och bensinpriset sjunkit till 70-talsnivå ska vi utforska detta till fullo. Kanske.)

Bara säg till om ni vill samåka till Falsterbo Horse Show någon gång. Jag lovar att vi hittar bättre än Eniro.

Min natt tillsammans med danske statsministern

Ja, så for vi då till Danmark tur och retur i en liten karavan bestående av tre bilar. Christian körde en av dem och det blev ett litet straff för alla hans tarvliga uttalanden, och det alldeles utan min inblandning. Jag tror att sådant kallas karma. Christian fick nämligen äran och det tvivelaktiga nöjet att köra den så kallade fyllebilen, i vilken den första ölen fläktes upp redan innan vi lämnat Industrigatan och där det även konsumerades ansenliga mängder Calvados ur medhavd sportdrycksflaska. 

Själv åkte jag med Katarina och Stefan och det kändes lite som när man var liten och var på bilsemester med sina föräldrar. Det har i och för sig bara hänt en gång och man är frestad att tillägga "och aldrig mer", men det kanske mer är mina föräldrar som ska göra det uttalandet. Den gången gick färden i alla fall också till Danmark så nu, drygt  trettio år senare, var cirkeln så att säga sluten åtminstone i det avseendet.

Medan mina nya föräldrar med säker hand lotsade vårt fordon genom Malmö, ut ur Sverige och över Öresundsbron så låg jag utfläkt i baksätet och tittade ut genom fönstret och åt upp all chokladen i Katarinas godispåse och kände mig helt ansvarsbefriad. Jag uppskattade min mentala ålder till ungefär nio år och började nästan längta efter en serietidning med Hacke Hackspett. Jag kände även att det egentligen borde vara min plikt att med uppfordrande stämma ungefär var tredje minut fråga om vi inte var framme snart. Fast det gjorde jag inte. Jag var ett lydigt barn. 

Men när vi såg Christian svänga av motorvägen med en sådan hastighet att vi inte riktigt hann med i svängarna utan var tvungna att köra vidare i den danska betongspaghettin utanför Köpenhamn så fick jag snabbt bli vuxen, rycka kartan ur Stefans hand och börja ta ansvar för våra liv igen. Fast det visade sig att det inte var vi som hade missat en avfart utan de nu påtagligt salongsberusade passagerarna i Christians bil som behövde sin första av många akuta kisspauser. 

Vi körde vidare och trots, inte tack vare, Google Maps vägbeskrivning så gick färden så gott som ett spjut raka vägen till Svendborg. Det är inte första gången jag låter mig luras av Eniro, Hitta eller Google Maps bristfälliga skitberättelser om hur man tar sig från A till B. Här borde man verkligen lära sig av sina misstag för de stämmer aldrig. Enligt vägbeskrivningen skulle man svänga vänster för att ta sig från väg 8 till väg 9, men enligt verkligheten var det precis tvärtom. Google kom nog från andra hållet, sa Stefan överseende. 

Fram till Svendborg kom vi i alla fall till slut och där möttes vi av ett massivt uppbåd av journalister och polisstyrkor när vi skulle checka in på hotellet. Det var som om de danska kollegorna uppvisade en ödmjukhet som nästan skulle kunna gå att härleda till freden i Roskilde, och vi kände oss väldigt betydelsefulla i flera minuter. Tills vi insåg att allt ståhej berodde på att den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen var på besök i Svendborg för att fiska röster inför det kommande nyvalet. Han passade även på att ta en "frisk löbetur" tillsammans med några av sina förhoppningsvis blivande väljare. Sånt imponerar ju en del, fast vi missade det trots att vi bodde på samma hotell. Men vi såg det i alla fall på tv på kvällen när vi satt i baren och gjorde tappra försök att återlåta Magnus' kreditkort.

En gång såg min före detta svärmor Göran Persson och Anitra Steen posta ett brev, så tillsammans med det faktum att jag tillbringat natten under samma tak som Danmarks statsminister kan man  numera säga att jag är van att röra mig bland män som styr världens öden. 
Eller?

Sakta glider båten ut från land

När vi färdas på bron över Stora Bält: 

Jag: Här var det någon kung som tågade över isen en gång i tiden för längesen...Eh, vilken kung var det?
Stefan: Klöver kung. 

Nu har jag kollat upp saker och vet numera att det var Karl X Gustaf och hans här som tågade på isen över Bält och vidare till Köpenhamn och att detta så småningom ledde till att bland annat Skåne blev svenskt genom freden i Roskilde 1658. Karl X Gustaf var son till Karl IX:s dotter, dvs Karl IX var Karl X Gustafs morfar. Detta berättade Barock-Leo, 16 år, utan att ens behöva tänka efter nämnvärt. Tar ni livlinan "ring en vän" så går det bra att ringa Barock-Leo.

Det känns för närvarande som att jag är på väg att mista min ställning som familjens överhuvud. Mitt vanliga huvud är mosigt av danska. Jag återkommer, för nu är det Mike Syrén på tv.

"Jag ska bara åka till Danmark först."

Den är här nu. Dagen då Google har införlivat ordet "revy-spya" i sin mäktiga sökmotor och hänvisar de vetgiriga till mig.

Horace, du kan stämpla ut. Nu tar jag över. 

Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda

Nu blir det ytterligare ett par dagars bloggvila, för i eftermiddag bär det av utomlands. Danmark alltså, det ger väl inga backpackerpoäng precis, men ändå, förstår man inte vad som sägs, och det gör ju som bekant inte jag, så är det tillräckligt exotiskt för mig. Jag har inte så höga krav på spänning i tillvaron.

Det är jag och Katarina och så en massa karlar från jobbet, så jag förväntar mig att det ska vara sådär riktigt råbarkat och ociviliserat i det svenska lägret, nästan så att det gamla vikingablodet ska börja svalla i ådrorna när vi möter våra danska kollegor. Fast mest hoppas jag att jag ska förstå vad de säger, och även att själv kunna göra mig förstådd. Jag har alltid inbillat mig att det ju måste vara mycket lättare för dem att förstå mig än tvärtom, för jag talar ju mycket tydligare. Men så är det visst inte alls. 

Man får bara hoppas att det inte blir några språkliga missförstånd så att känsliga jobbrelationer sätts på spel. Det jag vet om Danmark härrör sig i mångt och mycket till hur man firade jul hos kung Harald Blåtand i Röde Orm, och där fanns det ju några synnerligen lättretliga typer. Jag hoppas verkligen att Danmark har blivit lite mer tolerant sedan dess. 

Kom så ska vi leva livet.

Jag har precis tagit mig igenom ett avsnitt av SVT:s nya evighetssåpa Andra Avenyn. Jag kan inte låta bli att tycka att det inte verkar särskilt svårt att göra en såpa. Det är bara att hitta på ett antal par och låta dem vara otrogna med och mot varandra så ger sig resten av sig själv.

Så här har det hittills gått till i Andra Avenyn: Lotta är gift med Roland och är otrogen med Fredrik. Kim är ihop med Liv, men är otrogen med Adam. David är ihop med Jossan, men är otrogen med Roxanna. Angelica är inte ihop med någon, men har ihop det lite med Tony, som varit gift med hennes nu döda syster. Håkon är ihop med Lottas syster, men är otrogen med Olga. 
Nu fattas det bara att Ulla avslöjas i ett passionerat ögonblick tillsammans med prästen, eller att Rasmus får ihop det med Roland, men det är säkert bara en tidsfråga.

Det känns som att såpaförfattare borde vara ett ganska enkelt sätt att försörja sig på. Skriv allas namn på lappar, lägg dem i en hatt och dra lott om vem som ska få ligga med vem, numera behöver man ju inte ens tänka på huruvida det är olika eller samma kön. Allt är möjligt. Och resten ordnar sig som sagt alltid. 

 

Kafka hade inte heller så roligt.

Idag har jag besökt Ica Maxi eftersom jag råkade ha vägarna förbi. Det händer inte ofta att jag handlar där kan jag säga, även om vissa påstår att man tjänar en och annan krona på det. Men jag orkar inte. Ica Maxi är bara för mycket. Så groteskt stort. Parkeringen skulle kunna fungera som uppställningsplats för hela världens samlade hangarfartyg när de behöver tas upp på land, och även kundvagnarna verkar vara designade av örlogsflottan. Och då har man inte ens kommit innanför de gigantiska svängdörrarna eller vad det nu heter, såna där glasdörrar som består av fyra sektorer som roterar och liksom sveper med en in vare sig man vill eller ej. Jag har en känsla av att helvetets portar har en liknande konstruktion.

Och när man väl har inträtt i detta köptempel så tar det aldrig slut. Man går och går och går och tvingas passera avdelning efter avdelning med varor man inte ens i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att det fanns någon efterfrågan på, innan man ens kommer till själva livsmedelsavdelningen. Och den är så stor att den inte på något sätt går att överblicka, åtminstone inte om man inte är där så ofta så att man hinner bekanta sig med geografin.
De byggde om och förstorade Ica Maxi här någon gång förra året tror jag, men jag har fortfarande inte lärt mig hitta utan får traska omkring som en ledsen råtta i en kapitalismens Skinnerbox och trängas med Maxiproffsen som självsäkert fyller sina kundvagnar med födoämnen som skulle få Anna Skipper att blekna och bli missnöjd.

Påfallande ofta ser man hela familjer med trötta blickar och ilsket skrikande barn i släptåg dra omkring som flyktingar i gångarna mellan uppstaplade läskbackar och balar med dasspapper. Jag förstår verkligen inte varför man utsätter sig för sånt, det är väl en sak om man är ensamstående för då har man ju inget val, men i de familjer där man kan välja förstår jag verkligen inte varför inte en förälder är hemma med barnen och den andre föräldern åker och handlar lite snabbt och lätt istället för att hela familjen ska utsätta sig själv och resten av stormarknaden för en tvåtimmarspromenad ackompanjerad av barnskrik, bistra förhandlingar om val av frukostflingor, osämja och gnäll.  

Och allting är som sagt så fruktansvärt stort. Trågen med fläskfärs ser ut att innehålla nästan en halv gris, till och med mjölkpaketen verkar rymma minst tio liter. Det finns 503 olika sorters kaffebröd, hyllorna med plockgodis sträcker sig ända upp till himlen (men ingen rättvisemärkt choklad). Och så undrar man varför andelen överviktiga bara ökar?  

Själv köpte jag ett Lypsyl till min son. Det var meningen att jag skulle handla annat också, men jag kom liksom av mig och blev alldeles matt av allt detta volumiösa överflöd. Stormarknader har den effekten på mig; jag känner ingen som helst köplust utan mer avsmak och så går jag därifrån istället för att hjälpa till att konsumera Sverige ur krisen som det hette förr. Men det verkar andra klara så hemskt bra utan mitt bistånd, så jag tror jag med varm hand överlåter det åt dem.

Och han gjorde aldrig någonting som inte Terminator skulle göra.

Nu har jag åter placerat mina Kalle Anka-fötter i den skånska myllan efter att ha trampat stenig småländsk jordmån i ett par dagar. Det var trevligt. Bland annat citerades det flitigt ur och diskuterades trovärdigheten i sammansättningen av faunan i Fablernas Värld, med ett patos som jag tror bara återfinns i min familj. Men jag kan ju för all del ha fel, även om det är sällsynt.

Bortsett från social samvaro var syftet med besöket att delar av ett dödsbo och annat skräp ur det förflutna skulle avyttras på den loppmarknad som anordnas varje månad på Jönköpings anrika kulturhus, den plats där bland andra Mike Syrén och jag tömt både en och annan flaska rödvin i vår ungdom. Jag har inte varit där sedan dess, och det kändes lite vemodigt att tvingas konstatera att de rökiga konsertlokaler som var samlingsplats för människor som föredrog alternativ till 80-talets kommersiella popmusik utan själ nu har förvandlats till en sketen loppmarknad. Det var nästan så att jag ville be Jesus köra ut månglarna ur templet, men jag fick besinna mig och anta att det är detta som är livets dunkla gång.

Vi, jag och min syrra, var noviser på det här med loppmarknader, men tänkte naivt att det kunde väl inte vara så svårt.  Man bokar ett bord och sedan åker man dit med sina grejer och så kommer det ett stort antal människor som är sugna på att förnya sina redan smaklösa hem med virkade dukar, svanar i porslin och tavlor med motiv från centrala Mönsterås för en billig slant, och sedan är det bara att kamma in vinsten och göra high-five. Dessutom hade Lisa berättat att på Skärholmens loppis köper folk till och med sånt som halvtomma parfymflaskor och begagnade ögonskuggor, så vår tro på folkets köpkraft var god.

Fast riktigt så enkelt var det förstås inte. Enligt uppgift öppnade loppmarknaden klockan 6.30 för försäljare och klockan 8 för allmänheten. Eftersom vår bror erbjudit sig att vara behjälplig som bärhjälp så bedömde vi att 7.30 var fullt tillräckligt. Klockan 7.32 var vi på plats och kunde konstatera att kommersen var i full gång. Och det visade sig att om man inte var på plats senast 7.30 och bevakade sitt bord så fick man skylla sig själv och det fick vi, för vårt bord var bortrövat sedan hela två minuter tillbaka.
 
Så istället för att stå i någon av de  större lokalerna där alla andra stod och där den kapitalstarka kundkretsen trängdes, fick vi hålla tillgodo med ett pyttelitet rum (där för övrigt jag och ett par överförfriskade gossar en gång i tiden övernattade olovandes efter en konsert 1984) i ett ingenmansland mellan de två händelsernas centra. Detta loppmarknadens undantag fick vi dela med en gammal tant vars ursprungliga bord blivit dubbelbokat och som stenhårt förhandlade ner bordshyran med 50 % även åt oss, eftersom vi nu stod på den absolut sämsta platsen som tänkas kunde.   

Tanten var ett äkta loppmarknadsproffs, och med jämna mellanrum dök det upp andra i denna kategori för att kolla läget och utbyta tankar. Det var i princip som vilken industri som helst, med marknadsföringsknep och vinstkalkylering. Deras hökblickar missade ingenting, så fort någon ny försäljare dök upp så fladdrade de dit och liksom scannade av sortimentet med kännarögon för att se om det fanns något värdefullt som någon annan kunde ha missat. De utbytte åsikter om var det var strategiskt bäst att stå, nära ingången eller längre in. De jämförde den här lördagen med andra lördagar och spekulerade försiktigt kring upp- och nedgångar i vinsten, som förvarades i praktiska magväskor. Det kändes som att vi hade så mycket kvar att lära.  

Och man kan inte låta bli att förundras folk. Ett medelålders och till synes hyfsat välbärgat par stod och velade i en evighet om huruvida de skulle satsa en hel tjuga på mormors bevisligen fungerande adventsstjärna. En äldre dam var starkt kritisk till att vi överhuvudtaget sålde några gamla stickade dukar, visste vi inte hur svårt det hade varit att få tag på sånt där glansigt garn under kriget? En tredje för mig vilt främmande person höll upp en cd-skiva och frågade mig tankspritt Har jag den här? 

Efter några  timmar hade vi blivit lite kompisar med tanten, som började visa gamla bilder från när förra seklet var ungt. Det var intressant, och på det hela taget var hela dagen en spännande upplevelse, dock inte så fascinerande att jag skulle kunna tänka mig att göra om det i rappet. Och vinsten blev inte på något sätt så imponerande att vi kände att det kanske var dags att börja börsnotera oss, men så hade vi ju inga begagnade ögonskuggor till salu heller. Jag tror det var där det föll.
Så nästa gång ska vi visa hur en slipsten ska dras. Nu har vi ju till och med gått i lära hos proffsen.

Som gamar i öknen vi hasta i härjningens röda spår

Nu blir det bloggvila i ett par dagar under det att jag ska befinna mig i internetlöst land och samla på mig nya erfarenheter att stöpa om till beska sarkasmer här i nålsögat.

Jag lämnar några sura karameller som ni kan tugga på under tiden.

Saker som stör mig just för stunden:
1. När människor använder uttrycket "lite nu och då". Det finns ingenting som heter så. Det heter "lite då och då", alternativt "every now and then" om man är i den engelskspråkiga delen av världen. Men bara då och endast då. En varning kan också vara på sin plats här. Om du använder uttrycket "lite nu och då" för ofta finns risken att jag tänker på dig i termer som "obildad".
2. När människor skriver "juh" istället för "ju", eller stavar "flicka" med kk. Vad är det här för trams? Det är en sak om man gör det på Lunarstorm, men alltså, vuxna människor. Väx upp. 
3. När människor till varje pris måste säga en bok- eller filmtitel på originalspråk i en ledigt docerande ton och som om de nästan besvärades av att det råkar finnas en svensk översättning. Vad vill ni bevisa med det? Jag vet också att Stekta Gröna Tomater heter Fried Green Tomatoes på engelska, men det är ingenting jag tycker att jag måste påpeka speciellt.
4. Att sajten www.studera.nu inte kan vaska fram mina högskolebetyg ur någon databas utan tvingar mig att skicka papperskopior i frankerat brev för att stärka mina tvivelaktiga meriter för en liten distanskurs jag har sökt. Men vakna, det är 2007 nu.  
5. Att man inte kan bränna skivor av låtar man betalat för att ladda ner på Itune. Eller det kanske man kan. Men jag vet inte hur man gör, och då är det är samma sak. 
   
Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr. Osv.

Dödens Röda Blomma

I min familj finns en bok som heter Dödens Röda Blomma. Ingen vill riktigt kännas vid den eller ta på sig ansvaret för att ha köpt den. För tillfället är det jag som har vårdnaden om den och av skäl som kommer att förklaras nedan är det ingen som gör några direkta anspråk på att förändra den situationen. Ingen tvist om vem som är rättmätig ägare till denna kioskvältare av världsklass.

Författaren till detta tveksamma mästerverk heter Robert Charles han bredvid Henri Charrière och skäms i min bokhylla. Nu är väl kanske inte "Papillon" och "Revansch" titlar som man slänger ur sig för att impa när man sitter och fikar med Horace Engdahl, men i sällskap av Dödens Röda Blomma framstår dessa böcker som något av det mest majestätiska litteraturen har kunnat frambringa genom tiderna. 

Dödens Röda Blomma börjar med att en grupp ryska vetenskapsmän är på hemlig expedition i en "förbjuden zon" utanför en förmodat fiktiv rysk by som utsatts för någon form av radioaktiv strålning. En av vetenskapsmännen är biolog och har med sig en sekreterare som heter Galina. En dag när Galina är ute och sträcker på benen för att få lite omväxling framför slitet vid skrivmaskinen så hittar hon små vackra röda blommor som verkar vara en mutation av hittills oidentifierat slag. Och naturligtvis tycker hon att de skulle göra sig fint hemma i lägenheten i Moskva så hon gräver upp ett par stycken och tar med hem. Den ena ger hon till sin bror som är i flottan, och den andra behåller hon själv. 

Och så en natt vaknar brodern i flottan i sin koj och upptäcker att blomman har slingrat sina klängen runt hans finger så att han knappt kommer loss, men han vill ändå inte göra sig av med den för då tror han att Galina skulle bli sårad, som om hon skulle komma på oväntat besök på trålaren "Jenisej". Samtidigt i Moskva kommer Galina hem och upptäcker att kanariefågeln är borta och till slut hittar hon den insnärjd i Dödens Röda Blomma som plötsligt blivit mycket större. Och hon kan inte HELLER göra sig av med den, för tänk om någon hittade den och det skulle komma fram att hon tagit med sig en växt från den förbjudna zonen, då skulle hon säkert få sparken så hon låter det bero. Nästa dag upptäcker hon att blomman har ätit upp hennes kattunge och är nu avsevärt mycket större. Nu inser Galina att hon måste göra sig av med den, så hon eldar upp Dödens Röda Blomma i pannrummet, men naturligtvis har den hunnit fröså sig i rabatten utanför huset först.  

Och Galinas bror gör upptäckten att Dödens Röda Blomma växer som bara den av saltvatten och naturligtvis blir det storm och när vågorna rullar in så växer sig blomman gigantisk över bara en natt, och när brodern släpar sig in i hytten efter hårt arbete på däck så dröjer det inte många sekunder förrän Dödens Röda Blomma kastar sig över honom och äter upp honom och växer ännu mer. Och besättningen rusar till undsättning och ska yxa loss honom och det blir världens kalabalik i hytten och stormen tar ny fart och alle man är inte på däck, utan slåss mot en rasande växt och hela båten går under med man och allt utanför Skottlands nordkust. 

Och utanför Skottlands nordkust har precis en familj med en entusiastisk fågelskådande man och en uttråkad fru som flirtar med en annan och det vet mannen om och det är därför han vill att hela familjen ska flytta långt bort från all ära och redlighet, slagit ner sina bopålar på en liten i det närmaste öde ö där det bara bor ett par unga och strävsamma fårfarmare. Och naturligtvis fladdrar det dit några frön från det sjunkande skeppet, som gror på nolltid och börjar livnära sig på kaniner och får. Och så kolonialiserar Dödens Röda Blomma ön på mycket kort tid och det är ett sabla spring och huggande med yxor och fårskelett som kramas sönder med krasande ljud och mitt i alltihop ska ett kvinnfolk till att föda barn medan Dödens Röda Blomma har omringat huset och bankar hotfullt på fönstren med sina tentakler för den känner lukten av BLOD. 
Men så blir alla räddade i sista stund av en driftig yngling i båt och man tror att nu ska allting ordna sig, MEN då råkar de passera det ställe där den ryska båten ligger på havsbotten och det exemplaret av Dödens Röda Blomma har redan anpassat sig till ett liv under vatten och har livnärt sig på fisk men är sugen på annat, och när den lilla räddningsexpeditionen passerar över vraket så bara FLYGER det upp en enormt stridsduglig tentakel från havets botten och det blir knivslagsmål och dramatik och man över bord och mera knivslagsmål och de drunknar nästan, men som genom ett mirakel lyckas de ta sig upp på båten igen och den uttråkade frun kommer på JUST DÅ att hon nog älskar sin man i alla  fall och säger det och han är storsint och beredd att dra ett streck över allt som hänt. 

Och under tiden som detta utspelas så skildras några små cliffhangers i form av exemplaren i rabatten i Moskva som växer och frodas av gråsparvar och gnagare, samt några andra exemplar som frösått sig i en rysk by i närheten av "den förbjudna zonen" och som äter vargar och annat smått och gott. Och RAF bombar ön utanför Skottlands kust med napalm, MEN Dödesn Röda Blomma överlever även det och skjuter upp nya späda tentakler ur askan, fast det är det ingen som ser. 

Och ungefär där slutar boken. Man får själv föreställa sig resten, antar jag. Om man vill. Jag är inte säker på att jag vill. Jag bara undrar vem som vill ta på sig ansvaret för att ha gett ut den här boken. Vem som kände att "det här är en så bra berättelse att alla borde få ta del av den". Hur ser den människan ut och vad har  den personen för bakgrund och värderingar i livet i allmänhet?

Eller nej, förresten. Jag vill inte veta. Och jag hoppas verkligen inte att någon kommer på tanken att göra film av detta...Men om någon tänker göra det så ska jag maila och tipsa om att Christian är sugen på att vara med och är som klippt och skuren i rollen som Galina. Eller kanske som ett av fåren. 
 
Det kanske skulle få honom på andra tankar och lära honom att veta hut.

Screaming for vengeance

Samtal på vägen från lunchrummet:

Jag: [blablabla]...när jag var typ 14 år...
Christian: Du menar...för 40 år sedan?

Christian ligger nu mycket risigt till. Igen. Det kan inte fortgå på det här viset. Han måste sättas på plats, och det rejält. Mohahaha.  

Jag skulle faktiskt inte vilja vara i hans kläder.

Calling out your name

I dagens lokaltidning fanns en födelseannons där pappan hette Lars. Det är ju ingenting konstigt med det, bortsett från att han stavade det Lharz. Man kan ju undra vad det är för slags mekanism som drivit Lharz till att välja denna pigga och alternativa stavning av sig själv. Jag förstår det inte, det är ju som att be om att med 100 % säkerhet få sitt namn felstavat.  

- Hej, mitt namn är Lars, med H och Z. 

Hur mentalt stabil verkar man egentligen vara efter ett sånt uttalande?

När jag nästan blev invald i Svenska Akademien

Mina 15 minutes of fame är här. Om man googlar på "likmolekyl" så kommer min blogg upp som första träff, fastän det inte alls var jag som kom på ordet. Men man kan nog säga att jag har lyft fram det i ljuset en aning*. 
Fast Google undrar fortfarande om man menar inte i själva verket menar "luktmolekyler". Men det gör man ju inte. Eller, det var förmodligen vad som avsågs från början, innan kvällstidningsjournalistiken konstruerade denna löpsedelsglosa.  

Jag inväntar nu den stund på jorden då Googles sökmotorer har hunnit nosa upp ordet "revy-spya". Jag rikrigt känner hur ära och rikedom nafsar mig i bakhasorna och eventuellt att ett litet Nobelpris är att invänta. Horace Engdahl ringer och bönar och ber att jag ska ta över efter honom och jag får träffa kungen och drottningen och med jämna mellanrum vara med och representera fosterlandet i officiella sammanhang.
 
Inte än, men snart så. 

*  http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.262074 och hur gör man en länk utan att vara tvungen att skriva ut hela web-adressen? Teach me pls, det här är så fult.

Dejta gärna, men inte mig

Då och då ser jag det som min plikt att titta till mitt sociala experiment på dejting-sajten. Jag vill förtydliga att jag inte precis förväntar mig att träffa någon på det sättet, det känns väldigt mycket som internets motsvarighet till fem-i-tre-ragg på krogen. Inte så att jag inte tror att man kan träffas via nätet, men det känns lite som att man börjar i fel ände när man raggar på en dejting-sajt. Det är många som vittnar om motsatsen, men jag tror inte på dem.  

Särskilt inte när man läser sådana här presentationer:

Beskrivning:
hello tjejer min pappa behöver en mycket kramgo ödmjuk o en kelen tjej o kila stadigt me pappa är mycketkramgo` o snäll du tjej så hör av er o bor strax utanför ronneby och tycker om det mesta ej när det gäller svek o hat man ska ta en person som den är annars är jag en helt vanlig kille lugn o
avstressad ta de mesta bra i alla sitevationer. finns det någon tjej som är över till mej så skriv några rader barn inget hinder heller ha själv. jag är emot all prassel bara ärlighet räknas o vill gärna träffa dej snarast finns du kramgoa`"tjej " DU HÖR av dej. foto finns men inte här, de är de
innersta som räknas, lite ringrost finns de men de finns på alla varelse. finns de tjejer som ha nåt på gång till midsommar hör gärna av er!! 

Jag tror inte det finns ord som beskriver hur mycket avsmak jag känner när jag läser sådant här. Det får mig att vilja kaskadkräkas över tangentbordet samt fatta snabba beslut om nunnekloster och celibat och medlemskap i dödsmördarsuffragetterna för all framtid och med omedelbar verkan. 

Det är faktiskt oerhört vilsamt att vara kär i Mike Syrén. På avstånd. Genom tv-rutan i ett skilsmässoprogram. Jag tycker vi har det riktigt bra, Mike och jag.

Money cant buy me love

En sak som slog mig när jag igår satt framför tv:n som ett litet tänt ljus och tindrade vid blotta åsynen av Mike Syrén, var att nästan alla som medverkar i hans skilsmässoprogram bor i stora jäkla villor. Eller i mysiga små stugor på landet, men det känns hur som helst känns som att alla har en enormt stabil ekonomisk grund att stå på och jag vet inte om det är just det som kännetecknar  tiden efter en skilsmässa.

Nu vet jag inte om Mikes budskap är att han vill tvätta bort förlorarstämpeln från ordet "skilsmässa", och om det är det så känns det förmodligen tveksamt att låta buttra karlar som sviktar av underhållsbördor i glest möblerade ettor eller bittra kvinnor  i mysdress från Ullared som röker under köksfläkten i en miljonprogramstrea på 75 kvadratmeter medverka. Det skulle kanske få en och annan tittare att känna att Nej, jag stannar nog hos Pelle, han tjänar ju åtminstone bra, och det är kanske inte syftet med programmet. 
Men ändå, gårdagens skånska valkyria som muntert tillkännagav att hon köpt ett skitstort hus efter skilsmässan "för att man lever här och nu" kändes ändå inte riktigt representativ för folket i största allmänhet, för allvarligt, hur många har råd med det på en lön? 

Man kan inte låta bli att undra om Mike kanske har sneglat lite i taxeringskalendern när han gjorde urvalet av medverkande. Jag antar att det är lättare att vara harmonisk och överseende i en luftig villa med smakfull inredning och lummig trädgård i lilla villastad än om man tvingats lämna densamma för en möblerad tvåa i någon stökig förort med sönderslagna lekplatser och knarkare som grannar. 

Hur som helst är jag nu officiellt nästan KÄR i Mike. Vilken man, han räds minsann ingenting i sökandet efter svar på relationernas gåtfullhet. Nu har han till och med varit hos en spådam och hört sig för om ett och annat. Inte för egen del får man väl förmoda, fast vem vet vad som sades när kamerorna slogs av, men ändå. Jag är imponerad av hans driftighet. Och han verkar så rar. Och jag vill också gå vid havet och tala förtroligt med Mike Syrén, det ska väl inte bara vara valkyrior, som erkänner att de lagt ut stringtrosor på strategiska ställen för att få sin exman att stanna kvar, förunnat. Kan man ju tycka. Fast jag vet i och för sig inte om jag är så intresserad av att ha ett helt tv-team som dokumenterar mina relationsmässiga tillkortakommanden för att sedan sprida ut dem i public service i hasorna, så det känns som att jag nog får avstå. 

Mike, du anar inte hur ledsen jag är för detta.

Jag mötte Lassie...

Eller det var ju i och för sig inte jag, utan Stefan och Christian som såg ingen mindre än Ingvar Kamprad himself kliva ur en urgammal Ford Mondeo på IKEA i Älmhult häromdagen.

Det var kanske inte så många Stureplanspoäng i den iakttagelsen, men ändå. Man kan nästan säga att jag rör mig i näringslivets toppskikt.
Eller?

Robotar lever, överallt

Över 30 % av aftonbladet.se:s läsare kunde tänka sig att byta ut sin partner mot en robot, läste jag tidigare i dag då jag lockades att klicka på den lätt fantasieggande rubriken Om några år har vi robotsex. Jag antar i och med detta att kampen för demokrati i Burma inte har något större nyhetsvärde längre. 

Vissa bloggar verkar dessutom redan vara skrivna av robotar, så det kanske är jag som är efter min tid som vanligt. Nu vet jag att det är högst frivilligt att läsa andras bloggar, och jag vet att det står var och en fritt att skriva precis som den vill, men ändå. Någon gång om dagen brukar jag klicka runt på slumpmässigt utvalda bloggar och det är förundrande hur fruktansvärt mycket som är riktigt skitdåligt. Vad är det som får människor att fylla inlägg efter inlägg med meningslöst dravel i stil med Godmorgon, idag är det 2 minusgrader ute. Snart är kaffet klart! alternativt Nu börjar det bli dags att krypa till kojs. Hoppas ni haft en bra dag, det har jag. Godnatt! och ingenting mer än det, dag ut och dag in? Jag antar att det fyller någon slags funktion, men jag har ännu inte kommit på vad det skulle kunna vara. 

Inte för att folk i allmänhet kanske har så himla spännande liv, men tycker man verkligen att det är meningsfullt att dokumentera att man har ätit frukost och snart ska gå till jobbet var och varannan dag? Är det verkligen så upphetsande att man känner att man måste nedteckna detta till om- och eftervärlden? Vad vill man uppnå med detta? Och hur i hela friden orkar någon läsa samma meningslösa smörja dag ut och dag in, och till och med verka engagerade i kommentarsfälten? Jag blir helt matt bara av tanken, herregud, har ni inget vettigare för er*?

Jag öppnar härmed upp för vem som helst att skriva bittra kommentarer i stil med Vadå då, tycker du att du är så himla bra själv då?  Världen är så förutsägbar ibland. Man kunde nästan tro att robotarna redan tagit över.

* Fast jag är ju hemskt dålig på att kommentera även de bloggar jag tycker är bra. Jag ska skärpa mig, jag lovar.

Segla på ett moln

Ytterligare ett jobbmail: 
Från: Ekonomiavdelningen
Till: Alla
Ämne: [inget ämne]

Har fått en faktura från hotell Turisten med 2 gäster som haft rum den 25-26.
Namn: Golla & Torwol.
Någon som känner till detta?

Mvh

Jag kan inte låta bli att tycka att Golla & Torwol låter rätt mycket som ett par kringluffande varitéartister som försöker försörja sig på att gyckla och jonglera med käglor på gator och torg. Man tycker ju nästan att de borde söka sig till en bondgård någonstans och gallra rovor på åkrarna för kost och logi, som i en roman av John Steinbeck, men inte då. Istället övernattar de på hotell på jobbets bekostnad och lever i sus och dus. Jag förstår inte hur man ens kan få checka in när man utger sig för att heta Golla & Torwol, det låter ju ungefär lika seriöst som Humle och Dumle. 

Men det är sällan långtråkigt på jobbet.


  

Foto av revyspyan

På allmän begäran, eller så himla allmän var den väl inte, men ett par personer har bett att få ta del av den snart världsberömda revy-spyan. Jag skulle dock vilja påstå att kameran ljuger, för den ser faktiskt avsevärt äckligare ut i verkligheten. 
Här håller jag på och finslipar de så kallade inre detaljerna med värmepistol så att de ska få  det rätta halvsmälta intrycket. Termoplast is the shit. 

Jag ser fram mot att ta med detta i mitt CV någon gång.

Mission completed

Dagens goda gärning-mail:

Från: Sparkling
Skickat: Den 24 oktober 2007 07:59
Till: Micke W
Ämne: SV: Liten uppgift på labbet

Micke
Har tillverkat en förädlad version, den s k "revy-spyan", med exklusiva inslag av kapsyler och rosa termoplast som förhoppningsvis skall associera till räkskal. En mindre tillsats av gult pigment för tanken till de äkta gallkräkningar som kännetecknar en riktigt god feststämning.
Finns för avhämtning fram till kl 14.00.

Mvh
Sparkling

Plastic Fantastic

Jobbmail i marginalen (a k a "piratärenden"):
--------------------------------------------------------------------------------
Från: Micke W
Skickat: Den 22 oktober 2007 kl 11:22
Till: Jenny, Sparkling, Tord
Ämne: Liten uppgift på labbet

Hej på er! Jag skulle behöva en spya. Kan ni ordna det?

Det är till en av våra sketcher i revyn. Har försökt hitta överallt, Buttericks bl a, men inget napp. Har hört att det var färskvara på stortorget. 

Tror ni att det går att göra något i plastmassa eller något annat kul på labbet? Gärna kapsyler och något som liknar räkskal i den. 
Kan ni?
Mvh
Micke W
--------------------------------------------------------------------------------
Från: Tord
Skickat: Den 22 oktober 2007 11:24
Till: Micke W, Jenny, Sparkling
Ämne: SV: Liten uppgift på labbet

Borde vara enkelt ordnat bara genom att smälta olja, vax, polymer och en gnutta gult eller rött pigment.
Kom förbi någon gång så kan vi optimera recepturen till dig.
/T
--------------------------------------------------------------------------------

Från: Sparkling
Skickat: Den 22 oktober 2007 13:09
Till: Tord, Micke W, Jenny
Ämne: SV: Liten uppgift på labbet

Håller nu på med "alfa-spyan", polymer med inslag av små bitar röd och gul markering + någon compound från FoU:s lager. Fortsättning följer...

/Sparkling
--------------------------------------------------------------------------------------
Det är i såna här lägen man känner att livet i allmänhet och arbetet i synnerhet har en mening. 
Tror jag.

När jag i princip gifte mig med Nicholas Cage

Idag efter jobbet åkte jag till gymmet för att vårda min kropp lite. Sedan åkte jag hem, och på hemvägen stannade jag till på Konsum för att handla. När jag skulle låsa upp min cykel och trampa hemåt efter väl förrättat värv så gick nyckeln av när jag vred om den. Min självbehärskning var mycket stor, inte en svordom kom över mina läppar men jag tänkte desto fler bittra tankar om alltings jävlighet i allmänhet och skitlås från Biltema i synnerhet. 

Men det var inte mycket att be för, så jag tog min kasse och gick. Jag har absolut ingenting emot att gå, bara jag slipper bära någonting. Jag hatar att bära, vilket till största delen beror på att jag har en nackskada som straffar mig med ihållande värk som inte på något sätt är att leka med så fort jag bär någonting som väger mer än ett normalstort hönsägg någon längre stund. Nu fick jag den stora äran att släpa på både en kasse som vägde åtskilliga kilo, samt en väska full med svettiga träningskläder. 
Efter några hundra meter funderade jag på om jag helt enkelt skulle sätta mig ner på vägen och äta upp all mat som fanns i kassen, för det här var helt enkelt inte roligt. Jag kände mig nästan som Karl Oskar i Utvandrarna när han säger Vad tjänar det till att sträva? Nu tänkte jag förvisso inte fortsätta i samma bana och smäda Gud för att min cykelnyckel gått av, för det såg man ju hur det gick.  Om man smädade Gud, alltså. Om man kan sin Moberg, alltså. Ni som inte kan får läsa på, för det hör till allmänbildningen.

När jag var lite drygt halvvägs hemma så gick handtaget på kassen sönder och jag fick bära den i famnen som ett ostyrigt barn, och jag var nu måttligt road för jag anser mig vara rätt så färdig med den biten. Om jag hade varit amerikan så hade jag stämt både pås- och låstillverkaren för detta psykiska och fysiska lidande som åsamkades mig, men jag är ju svensk så jag bet ihop och strävade vidare på klassiskt maner.

Om mitt liv hade varit en Hollywoodfilm så hade Nicholas Cage uppenbarat sig i detta skede, och erbjudit sig att bära min trasiga konsumkasse hela vägen hem till mig, alternativt skjutsat mig och kassen hem i en flott bil och sedan hade vi blivit kära i varandra och när lite förvecklingar och missförstånd klarats ut så hade vi levt i stort sett lyckliga, och jag tror att han hade skött det där med att handla på ett jättebra sätt. Mitt liv som film idag påminde mer om brittisk diskbänksrealism, en genre som jag kanske hellre hade valt att titta på framför Hollywood, men ska jag spela huvudrollen så tar jag hellre en kärlekshistoria med Nicholas Cage än någon brittisk äkta film-man som gormar och svär och super upp arbetslöshetsunderstödet och är allmänt bitter på livet. 

Men jag kom hem till slut, och det blev en riktigt vacker scen där min 72-åriga granne höll upp porten för mig och gjorde ett solidariskt och bistert uttalande om kassars kassa kvalitet som jag helhjärtat instämde i. Så tog jag mitt Volvo-slagskepp och seglade tillbaks till Konsum och liksom stal min egen cykel som jag sedan körde och dumpade på jobbet. Min förhoppning är att Patrik ska ha något fint verktyg att demolera låset med och jag är helt övertygad om att så är fallet. Patrik är lite som MacGyver, Bosse Bildoktorn och Jesus i en och samma person. Det känns mycket bra att ha en sådan person i sin relativa närhet. 
Nästan lika bra som om Nicholas Cage hade dykt upp och erbjudit mig skjuts hem.

Praorna har tagit över världen än en gång

Nu tycker jag att praorna börjar ta sig lite väl mycket friheter på svenska företag. Det har förvisso varit lugnt på adlibrisfronten ett tag, men det beror förmodligen på att någon slog näven i bordet och sade stopp, nu tar vi inte in en praoa till förrän vi är av med alla de där böckerna av Klas Östergren. Det kan även bero på att jag har gett mig själv inköpsstopp på adlibris tills jag kommit igenom Jack, boken som aldrig tar slut.

Men i övrigt så undrar man. För ett par veckor sedan beställde jag ett soffbord. Jag har länge tyckt mig vara i behov av ett, men möbelaffärerna i närheten har inte tyckt som jag i fråga om vad som är estetiskt tilltalande, eller för att tala klarspråk så tycker jag att de soffbord som finns helt enkelt är skitfula. Jag vill ha ett i mörkt trä med lådor under så man kan stoppa ner sina fula fjärrkontroller och värmeljuständare och varför inte den bok* som legat i mitt vardagsrum sedan i somras och spridit ett visst mått av dåligt samvete, men det finns ingenstans. Jo, i Mios serie "Vineyard", men då ska man nog ha ett mer ståndsmässigt vardagsrum, kanske med inslag av antika möbler. Det mest antika i mitt vardagsrum är en golvlampa vars fot är utsmyckad med exotiska och icke artbestämda vadarfåglar, som inte fungerar. Lampan alltså, vilket i sin tur beror på att min mamma har klippt av sladden för att ingen av misstag ska råka tvinga in den med våld i ett modernt vägguttag. Men jag tror inte att någon på Antikrundan skulle hetsa upp sig nämnvärt över den. Det är överlag ganska tveksamt om delar ur en så rustik möbelserie som "Vineyard" hade passat in i mitt hem. Och då ska man dessutom tycka att 6500 kronor för ett soffbord är ett okej pris. Det tycker inte jag. 

Så himla roligt tycker jag inte att det är att springa omkring i möbelaffärer, så jag googlade på "soffbord" och hamnade så småningom på hemdirekt.net, "din möbelleverantör på nätet". Att handla på internet är så bra, man behöver inte trängas med folk som går omkring med febriga extreme makeover-blickar och uttråkade äkta hälfter som inte vill ta ställning till huruvida någonting matchar gardinerna i sovrummet. Jag blir lätt aggressiv i sådana sammanhang och undviker dem därför med glädje till förmån för ungefär vad som helst. 

På hemdirekt.net fanns ett soffbord som föll mig i smaken både utseende- och prismässigt, så jag beställde det. Man fick fylla i sina uppgifter, välja betalningssätt och sånt där vanligt, och sedan kom det ett mail med Tack för din order, osv, och så Betalningssätt: Förskottsbetalning. Vi kommer att kontakta Dig, per mail, med information om bankgironr och övrig information. Då förväntar ju åtminstone jag mig att det ska ta någon dag, på sin höjd, för vi lever ju ändå på 2000-talet. Men nu har det gått en vecka och ingen har hört av sig och man kan ju undra om tanken är att de ska plantera skogen, hugga träden, förädla timret och snickra ihop bordet först innan de skickar sitt bankgironummer så jag kan betala.  

Någonting är skumt, förmodligen är det en praoa som sitter inne med all information men han är schizofren och har lagt upp tolv olika konton på Facebook och har fullt upp med att underhålla dem hela dagarna i ända och de anställda på hemdirekt.net är på inköpsresa i Västindien där de dricker exotiska paraplydrinkar och är otrogna med lättfotade damer som dansar i paljettbikini på hotellets nattklubb. 

Jag återkommer i ärendet när det finns mer att berätta.

 * "Vete, vapen och virus" av Jared Diamond. Den är värre än Jack. Jag kommer inte genom den!

Ack vi, ack vi, som älskar oss själva och går i psykoterapi

Nu känner jag att det är min plikt att läxa upp ett kollektiv av män som totalt missförstått det här med hur man tar kontakt med motsatta könet. Då avser jag främst kontaktsökande via internet, och det behöver inte ens vara på en dejting-sajt utan tycks gå bra med vilket community som helst. Knappt hinner man logga in så blir man tillfrågad, av vilt främmande karlar ska tilläggas, om man är "sugen på att busa lite". 

Alltså, ursäkta mig, men det här är helt fel. Att "busa" är någonting jag förknippar med att palla äpplen, spela hartsfiol och vara inne och spela rundpingis på rasten fastän fröken sagt att alla måste gå ut. Allt det där slutade jag, och "många med mig", som det brukar heta i anonyma insändare, med när vi lämnade mellanstadiet och upptäckte att det var mycket tuffare att smygröka, dricka folköl och hångla med killar som snusade Ettans lössnus och körde Puch Montana. Och när det handlade om att skapa kontakt i de sammanhangen så var det mest frågan om ifall man ville "hänga med ut och kolla på en grej" eller till och med "prata lite". Så här i efterhand var det nästan lite rart i all sin enkelhet.

Sedan började man gå på krogen och liknande ställen och där var det inte så sofistikerat alla gånger utan handlade mer om Ska vi knulla? Det finns väl en del övrigt att önska när det gäller den typen av kommunikation, men det var åtminstone ärligt. 
En gång blev jag tillfrågad om jag ville följa med hem och titta på etsningar och jag hängde med glad i hågen, men det var en konstnär som frågade och det enda vi gjorde var att titta på etsningar i glas som han hade gjort och sedan gick jag hem. Jag vet inte om det var meningen att jag skulle ha gjort något annat istället.

Men hur som helst, åter till det här med att "busa". Jag skulle gärna vilja veta varför vuxna män uttrycker sig på det viset när det i själva verket rör sig om att man ska byta kroppsvätskor med varandra. Jag får aldrig några svar eftersom det, när jag ifrågasätter ordvalet, är så uppenbart att jag inte är intresserad av att i första hand knulla med dom. Om man ifrågasätter användandet av ordet "bus" så blir man automatiskt en frigid surkärring som det inte är lönt att slösa tid på. Ja, inte för att jag skulle kunna tänka mig att gå i säng med någon som har ett så torftigt ordförråd för den delen, så jag lider inte av det, men det är lite irriterande att dessa män får finnas och sprida sina gener vidare. 

Och jag blir nästan mörkrädd när jag tänker att det rent teoretiskt borde finnas en hel hjord med tjejer som nappar på det där med att "busa".  Som rent av är "sugna på bus", för om alla vore som jag så borde ju alla dessa män ha insett att det inte är en så smart replik att inleda med. Eller?

Alltså, när blev "bus" en synonym för att ha sex? Jag misstänker att det var ungefär samtidigt som "recept" ersattes med "formula" och man började äta "pasta" istället för "spaghetti-och-köttfärssås", men jag är inte säker på att det finns någon koppling. 

Sluta genast upp med sådana här dumheter! Så, nu är det sagt.

 

När jag hade trekant med grannarna och Jack Nicholson...så gott som.

Igår fick jag lördagskvällssyndrom istället för fredagskvällsdito. Eller jag var i och för sig trött hela dagen. Det är lite skamligt att tillbringa i princip hela eftermiddagen och kvällen i soffan, Luthers ande simmar då och då omkring i mitt medvetandes bakvatten men igår fick han klara sig på egen hand, jag slängde inte i någon frälsarkrans och bjöd in honom att ge sina synpunkter på min slöhet. Istället läste jag "Jack" (den tar aldrig slut) och låtsades att jag var produktiv. Det gick ganska bra.

När det började mörkna tittade jag på en svensk dokumentärfilm om en 62-årig bonde som vårdade sina marker med kärlek och hårt kroppsarbete. Han hässjade hö och hamlade lind och harvade och sådde och körde timmer med häst i sakta mak och i harmoni med allt, och hans tankar om naturen och den biologiska mångfalden var otroligt kloka och insiktsfulla. Och så fick han cancer och dog och sedan var filmen slut. Det var så sorgligt att jag var tvungen att fortsätta med en amerikansk fördumningsfilm för att inte bryta ihop. 

Och så skulle jag gå och lägga mig tidigt, men då hade väl grannarna fest. Nu låter det som om jag bor i slum och social misär och det gör jag inte, jag bor i en högst respektabel bostadsrättsförening med det fantasieggande namnet "Trekanten", bildad under en tidsepok när geometrisk form låg närmare till hands än associationer av mer sexuell natur. Men det är ju så lagom kul i det övererotiserade 2000-talet att ringa till olika hantverkare och presentera sig som Sparkling från Trekanten. Jag fantiserar om att lägga till ...om du minns mig, min väninna var blond, men hittills har modet sviktat. 

Hur som helst, i Trekanten går det otroligt städat till. Man skulle nästan kunna tro att det bara bor Amish-folk där, alternativt att huset ägs av riksförbundet för dövstumma och att jag råkat flytta dit av misstag. En gång när jag var ganska nyinflyttad så satte det unga paret som då bodde vägg i vägg med mig upp en lapp i trappuppgången om att de skulle ha fest och kanske spela musik till sent. Då förväntar man sig ju ett rejält fylleslag, men när jag tassade förbi vid tiotiden på kvällen så var man i det närmaste tvungen att lägga örat mot deras ytterdörr för att uppfatta att jo, det var nog några som pratade därinne. Och då kan jag tillägga att det ändå är ganska lyhört, jag hör grannarnas radio när de lyssnar på P1 på söndagsförmiddagarna men några backanaler har jag aldrig noterat.
 
Så när jag hörde att ett stort antal människor vandrade upp mot tredje våningen med klirrande kassar i händerna så blev jag inte direkt bekymrad för min nattsömn. Faktum är att det inte hördes ett knäpp på hela kvällen. Ingen musik, inga fylleskrål, ingenting. På ett annat ställe jag bodde var det bråk mellan två ungdomsgäng och en pappa till ungdomarna i det ena gänget lade sig i och det andra gänget skulle göra upp och stod utanför och vrålade Leif din jävla fitta, kom ut och visa dig med samma emfas som Ernst-Hugo Järegård när han stod på taket till Rigshospitalet och skrek Danskjävlar. Det var tider det, men så går det inte till i Trekanten.  Förrän vid elvatiden när hela gänget från tredje våningen skulle ut på stan. Då vandrade de i sakta mak nedför de tre trapporna i en lång rad, som bufflar på väg mot vattenhålet för att dricka, under det att alla högljutt samtalade med varandra. 
Jag vet ingen lokal som är så framgångsrik ifråga om att förstärka akustiken som en trappuppgång. Precis vartenda ljud mångfaldigas och det ekar så att fonetiken blir lika obegriplig som om den sagts på swahili, och så måste den som är längst ner ropa Ursäkta min herre, jag uppfattade inte vad ni sade och så ska alla i mellanleden hjälpsamt dra sin version av vad som yppats så att allt blir en enda brölande gröt som letade sig in i mitt sovrum där jag precis hade lagt mig till vila i Morfei armar. 

Själva förflyttningen av den råmande boskapshjorden tog nog bara ett par minuter, men det tog flera timmar för mig att somna om. Fast det är ju inte hela världen när man är ledig dagen därpå.

Sedan har jag en nyinflyttad granne med hund. De bor mitt emot mig och hunden skäller alltid till lite uppsluppet när den kommer ut i trappuppgången. Det stör inte mig, för det är en liten hund och bara ett par glada gläfs som inte på något sätt befinner sig på samma ljudnivå som grannens ambitiösa och extremt uthålliga sssssccccccchhhhhhhhhhhhhhh varje gång det sker. Det där sssssccccccchhhhhhhhhhhhhhh:andet tar liksom aldrig slut och eftersom det i regel utspelar sig precis utanför min ytterdörr så är det nästan som om grannen stod inne hos mig och väste som en ångpanna på väg att explodera och så får jag associationer till vad som utspelades på Overlook Hotel i The Shining och förväntar mig nästan att Jack Nicholson ska stå med en yxa i badrummet och tjoa Here's Johnny rätt vad det är.  Eller det kan även ha att göra med den filmaffisch med just detta motiv som sitter i mitt badrum, jag vet inte.

Hur som helst så vet jag inte riktigt hur man går tillväga när man ska be sin granne be sin hund att vara tyst på ett lite tystare sätt. Det lär ju knappast vara ett fall för Grannfejden i TV3 i alla fall.

Det där? Det är ju bara ett vanligt jävla marsvin.

För det mesta tycker jag det nästan bara finns fördelar med att bo i en småstad. Det är till exempel nära till allt utan att man behöver vara beroende av vare sig bil eller kollektivtrafik. Man behöver inte köa i 175 år för att få en lägenhet. Man kan betala med pengar på bussen, efter några öl stampar alla takten till Sweet Home Alabama och man kan med gott samvete vara lite efter sin tid utan att känna några slags förpliktelser gentemot en hysterisk storstadsmentalitet.

Men när det bara finns en affär som säljer rättvisemärkt choklad så är det rätt trist när den är slut, och dessutom var slut förra veckan också. Jag stod en lång stund och stirrade argt på den tomma hyllan som om det i sig skulle få de 100 g Eguale Apelsin/mörk choklad, som jag var övertygad om att mitt välbefinnande hängde på, att materialiseras framför mina ögon, men det skedde inte. Det hade med största sannolikhet inte skett i en storstad heller, men där hade jag åtminstone kunnat gå till någon annan butik. 

Och när det bara är Sport-Åke som säljer de skor jag vill ha och butiken just denna dag är stinn av föräldrar med nya friska barnbidragspengar på kontot och det bara finns en expedit som jag har bedömt vara lite kompetent och de andra som jobbar därär 20-åringar som möjligen är experter på vad som är snyggt och trendigt men som inte har en aning om vad mina krävande Kalle Anka-fötter behöver när jag är ute på mina strapatsrika äventyr i skog och mark, då är det rätt trist när just den expediten inte jobbar och man därför inte kan få den hjälp man anser sig behöva. 

Jag tror det börjar dra ihop sig till ett litet besök i storstaden. Med betoning på litet, alltså.  

Så kom och låt oss sjunga som vi aldrig sjungit förr

Ikväll har jag varit på fest med vissa kulturella inslag. Det rörde sig om årsmöte i jobbets konstförening, som jag refuserat under ett antal år under den tjurskalliga parollen Det är inte rockn’roll. Men så verkade det hända så mycket skandaler på festerna, så det var lika bra att gå med.

Det hela var förknippat med ett stort mått av osäkerhet från min sida. Jag önskar det vore annorlunda, men hör jag ordet kultur så är jag benägen att osäkra min ölöppnare. Jag känner mig inte hemma i sådana sällskap. Det hör till ett konstlotteri och jag tyckte att de flesta tavlorna var ganska fula och att de flesta andra verkade ooh:a och aaa:a över målningar som jag mest förknippade med utspilld O’boy. 
Och så är det det där med vad man ska ha på sig. Jag tycker dresscode verkar hemskt jobbigt, men ibland måste man ju. Men det är inte lätt och jag var in i det sista osäker på om min outfit verkligen var passande eller om den mer skulle föra tankarna till en factory outlet i Mattisborgen.  Men alla som sa något sa snälla saker, så det känns väl som att jag klarade den biten någorlunda i alla fall.

Jag vann ingenting i lotteriet och det var i och för sig tur eftersom jag nästa helg ska hämta en stor tavla med flygande svanar som jag har ärvt, och den måste ju få plats någonstans. Men i övrigt hade jag mycket trevligt.

Nu försöker jag tina upp min stelfrusna lekamen. Vi avrundade nämligen kvällen med att sitta ett par timmar på en uteservering och dricka öl och avhandla andra människors tillkortakommanden. I minusgrader. Man  är väl en viking, fast jag tvivlar på att nordmännen hade klänning när de satt och hällde i sig mjöd och planerade sina plundringståg i österled och västerled. Så åkte jag ingen annanstans än hem heller, men det hade nog inte vikingarna heller gjort om det hade varit så kallt som i kväll. Så jag cyklade hem, ensam. Jag måste helt enkelt bli bättre på att ragga. Kanske röva bort någon.

Man är väl en viking.

Sex på jobbet...nästan.

Jag sitter på jobbet och försöker vara lite seriös. Jag läser AFS 1992:16, Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om kvarts. Det är ganska tungt efter besöket hos "greken" som den mest lokala lunchrestaurangen kallas, en måltid som dessutom med rätt stor sannolikhet innehöll en massa matljug. Jag är helt enkelt väldigt mätt.

Dessutom är det hemskt svårt att hålla en seriös profil när man läser stycken som Till borrmaskiner finns ett flertal avsugningsaggregat (...) Genom användning av avsugningsaggregatet kan vid bergborrning dammspridningen reduceras till 1 à 2 % av den dammspridning som uppstår utan avsugningsaggregat. Avsugning kan också ske vid borrkronan genom kanal i borrstålet.
Det här känns inte längre som det handlar om arbetsmiljö utan snarare ett fall för jämställdhetskommittén. Jag vet inte om det är min fantasi som är osedvanligt lättflyktig, men jag tycker inte den som skrivit AFS 1992:16 uttrycker sig riktigt lämpligt.

Nu funderar jag allvarligt på att göra ett diskret uttag i min gigantiska bank av ackumulerad komptid i eftermiddag, för så här kan man ju inte ha det.

Jungbunzlauer, som vi brukar säga när det är allvar

Jag bestämde mig för att det var dags att titta till det sociala experimentet som jag bedriver på en så kallad "dejting-sajt", så jag loggade in och hittade följande:  

Hej..jag heter Roger bor i Mörby norr om Sthlm, jag är 29år.
Cendre hår
189cm-24cm kuk
ganska vältränad
anses söt och gullig
tycker om lite vilda tjejer

Ja, du Roger. Här finns ett och annat att diskutera. Jag tar bara upp det viktigaste här.

1. Män som utan att man bett om  det påstår att deras könsorgan är av en viss längd har i regel a. grava komplex b. en förmåga att överdriva med minst en decimeter. Jag gissar att du är en dålig kombination av a och b.
2. Män som påstår sig vara "ganska vältränade" menar i allmänhet att de spelade fotboll på högstadiet och marscherade ett par mil vid ett tillfälle när de gjorde lumpen, men har sedan dess inte gjort något mer ansträngande än att lyfta fjärrkontrollen och bära hem ett flak öl från affären då och då. Anmäl dig till "Du är vad du äter" istället för en dejting-sajt.
3. Kattungar och hundvalpar är söta och gulliga. Små barn kan vara söta och gulliga. Vuxna män är aldrig någonsin söta och gulliga. Anser jag.
4. Överlag: Ditt sätt att uttrycka dig suger möglig jaksperma. 

Jag måste säga att jag mest av allt känner mig sugen på att ge dig en kraftfull spark på smalbenet. Med en stålhätteförsedd sko. Så kan det gå när man frestar tålamodet på lite vilda tjejer.  

 

"Matljuget"

Just nu irriterar jag mig på aftonbladet.se:s artikelserie som bland annat riktar fokus på olika tillsatsmedel i mat. Eller inte artikelserien som sådan, upplys gärna folk som inte förstår att man måste läsa innehållsdeklarationen för att veta vad man stoppar i sig, utan att den kallas "Matljuget". 

Matljuget! Vad är det för ett ord? Ett matljug, att matljuga, är det tillåtet att uttrycka sig hur som helst bara för att man är anställd på en kvällstidning? Den som hittade på det måste ha fått en synnerligen snål tilldelning av förståndsgåvorna, fast så tycker jag ju om nästan alla som sätter kvällstidningsrubriker i och för sig. 

Nu ska jag äta lunch. Hemlagad. Utan matljug.

 

Det är bara genom dimmor som jag ser

Idag såg jag reklam för ett preparat som sades hjälpa mot halsbränna. Det hette Losec Mups. 
Losec Mups. Det låter ju som en medicin för förståndssvaga. Vem kan säga Kan jag få en Losec Mup? utan att förlora värdigheten? Man får ju sura uppstötningar bara man tänker på det och det kan väl aldrig vara tanken, fast de som har aktier i läkemedelsföretagen applåderar väl förmodligen åt denna ökade efterfrågan, så det är säkert en baktanke med det. Men jag tycker mediciner ska ha rejäla namn som Valium och så, annars tror jag inte att de hjälper.

P-piller kan heta rätt så menlösa saker som Desolett, Yasmin och Trionetta, och det är kanske inte fullt lika illa som Losec Mups, men illa nog ändå. Det låter liksom inte ens förtroendeingivande utan bara extremt intelligensbefriat. 
Jag undrar lite hur man går tillväga när man döper ett läkemedel. Kanske är det någonting som de nyanställda på läkemedelsföretagen får göra som en slags suspekt invigningsrit? Först får de smörja in sig i gåsflott och dansa ballongdansen och därefter äta sjutton Mariekex, vissla alla verserna på John Brown's Body och slutligen snabbt som bara den komma på ett namn på en medicin. Så tror jag nästan det går till på personalfesterna på Astra Zeneca.  

Mitt preventivmedel heter Jadelle. Det ska förmodligen låta som att vi är bästa väninnor och går och dricker kaffe latte och utbyter förtroenden och shoppar tillsammans, men jag tycker mer hon låter som någon som försörjer sig på att spela in film med grovt pornografiskt innehåll. Rätt slampigt faktiskt, och jag är faktiskt inte så säker på att jag vill vara kompis med henne egentligen, det är lite som att ha Traci Lords som en kontakt i Outlook. Man vet aldrig riktigt vad det kan få för konsekvenser om någon får veta att man så att säga umgås i fel kretsar. 

Det är kanske i det läget som man måste börja äta Losec Mups? .

D.I.V.O.R.C.E.

Igår tittade jag på mitt nya älsklingsprogram, "Skild". Eller, jag är väl fortfarande ganska skeptisk till programmet som sådant, det är enbart Mike Syréns fantastiska insats som programledare som gör att jag numera sitter som ett tänt ljus framför tv:n varje tisdagskväll. 

Gårdagens program bjöd på oanade höjdpunkter. Till exempel dök advokat Peter från första programmet upp, mannen som såg ut som och lät som en karikatyr av och liknade en nidbild av Carl Bildt i kombination med Patrick Bateman i American Psycho. Förra gången berättade han om sin otrohet, den här gången skulle han tala om barnen. Han var förstås en fantastisk pappa. Även om han jobbade 80 timmar i veckan och hade varit otrogen mot sina barns mor när hon var höggravid så var han ändå fantastisk, åtminstone om han fick säga det själv.

Och så var det en proper kvinna i 55-årsåldern som stod i sitt kök och kokade kaffe när Mike ställde den laddade frågan Men Agneta var ju din kompis, och nu var hon ihop med din man, hur kände du då? och hon svarade i en närmast glättig ton, som om hon beskrev sina semesterplaner Ja, jag ville ju döda henne... köra över henne med bilen. Eller så ville jag att Kenneth skulle dö. Allt medan hon helt oberörd fortsatte att mäta upp kaffepulver. Patrick Bateman, du är ute ur bilden. 

Nej, det är nog bara Mike själv som håller måttet vid en kritisk granskning. Jag blir bara mer och mer förtjust i honom och ångrar nu bittert att jag aldrig, för 25 år sedan, när vi, för att uttrycka det som han gjorde i gårdagens program, "hängde", utnyttjade den åtminstone teoretiska möjligheten att lägga in en stöt. Fast den teoretiska möjligheten grusades nog rätt rejält genom en klassisk tonårskaskadkräkning efter ett alltför rikligt intag av Systembolagets prisvärdaste rödvin Aurora. Förlåt, Mike, det var verkligen inte meningen att stänka ner dina kängor. Hör av dig så ska jag gottgöra denna pinsamma malör på något sätt. 

Alla som tror att Mike kommer att höra av sig nu räcker upp en hand. Men kom igen nu då.

Våld föder våld. Jajamensan.

Och så känns det som om jag borde skriva någonting om den i hovrätten fallande domen mot de så kallade Stureplansprofilerna idag. Lite för att visa att jag då och då hänger med i vad som händer och inte bara ger mig hän åt fria fantasier. Idag har jag till exempel skakat på huvudet åt den fallande Ericson-aktien, för sjunde AP-fonden har ett par procent såna och nu har den pension jag ändå aldrig tror mig komma att få se röken av såvida jag inte själv sparar ihop till den i madrassen, minskat med säkert flera öre i månaden. Men det var ett stickspår. Åter till Stureplan.

Som vi sa, man kan ju alltid hoppas att de så kallade profilerna får minst en och gärna flera fjärrkontroller uppkörda i valfri kroppsöppning varje dag under de där fyra åren. Fast sedan blev vi blödiga och reviderade förslaget till varannan dag, under förutsättning att de skötte sig. Och efter halva tiden kunde man möjligen tänka sig en modern fjärrkontroll, men de första två åren skulle det undantagslöst vara en sjuttiotalsmodell i storleksordningen grafritande miniräknare från Texas Instruments (TI-82). 

Fyra år är en lång tid. 
Just det.

"En sann historia", som det brukade heta i Mitt Livs Novell

Det finns saker jag inte gärna vill avvara och mp3-spelaren är en av dem. Fast jag måste säga att jag har haft en smula otur med mina investeringar.

Först köpte jag en som var asdyr och hade alla funktioner som fanns i hela världen. Den gick sönder efter några veckor. Jag skickade tillbaks den till företaget som sålt den eftersom det var miljoner års garanti kvar. Företaget fick ett tomt kuvert. Jag påstår att någon på posten numera "äger" en trasig mp3-spelare, men de förnekar allt. Att lära sig av detta: Lita inte på posten. Rekommendera dina brev.   

Sedan köpte jag en annan som också var asdyr och som hade alla funktioner som fanns i hela världen plus att man kunde sätta i ett flashkort och få nästan hur mycket minne som helst. Den hade en stor och flott display som förvandlades till en soppa av flytande kristaller när jag råkade ställa en ryggsäck på golvet där mina jeans, i vars ficka mp3-spelaren låg, låg. Alla funktioner styrdes via menyer som nu inte längre gick att läsa. Jag hittade aldrig kvittot. Att lära sig av detta: Spara dina kvitton på bra ställen. Släng inte kläder på golvet. Packa inte 10 böcker i semesterryggsäcken om du tänker ställa den på din mp3-spelare. Eller inte annars heller om du inte har tillgång till bärare. 

Sedan köpte jag en tredje som var mer medioker. Den var trevlig, men en gång förvandlades pluggen till hörlurarna till en hävstång som orsakade en massiv glappkontakt i elektroniken så att man i princip bara kunde stå blickstilla och hålla andan om man ville använda den. Den lånade jag ut till Barbie när hon skulle resa till USA och behövde förströelse på planet, och till detta ändamål fungerade den utmärkt. Hon fick behålla den sen. Att lära sig av detta:  Ha inte mp3-spelaren i fickan på supertajta jeans när du dricker öl och svinar runt på krogen.

Sedan tänkte jag att skulle strunta i alla funktioner som jag ändå aldrig hann använda innan mina mp3-spelare dog jämmerdöden, så jag köpte en billig där den enda finessen i princip var typ "play". Den höll riktigt länge, men en dag var jag ute och sprang i ett av denna sommarens många ösregn och då blev det någon slags kortslutning i den. Att lära sig av detta:  Elektronik och vatten är inte en bra kombination. Jag förväntar mig nästan Nobelpriset i fysik för denna upptäckt.

Jag beställde en ny likadan, men det skulle jag aldrig ha gjort eftersom den gamla helbrägdagjordes och visade sig fungera hur bra som helst när den väl torkat. Att lära sig av detta: Det är dumt att förhasta sig. Och elektronik och vatten kan funka ibland. Ge hit Nobelpriset.

Så nu har jag två mp3-spelare. Eller jag har i själva verket tre, för jag har även en som innehåller en ljudbok och som alltid ligger i handväskan ifall jag skulle få dödligt tråkigt någon gång och hamna i akut behov av förströelse. Fast det händer så sällan att jag nästan alltid får börja om och lyssna från början, för jag har tappat tråden. Det är Leif GW Perssons Linda som i Lindamordet som jag snart kan utantill med avseende på kapitel ett. Sedan får jag roligt igen och behöver inte lyssna vidare. Det kan låta som om nästan vad som helst är roligare än Leif GW Persson, men här är det valfritt hur man väljer att tolka.

Men annars har jag två mp3-spelare. Den ena innehåller musik för alla livets skeden och den andra blev, sedan den återvänt från Hades' rike, upphöjd till att vara Lars Winnerbäckspelare, en utomordentlig lösning på frågan vad jag skulle göra med den gamla när den visade sig fungera.  Det är fint att ha en Lars Winnerbäckspelare när man blir på Lars Winnerbäckhumör, vilket är ganska ofta.
. 
Och så har jag ju som sagt en Leif GW Persson-spelare också. Hippfaktor: -800.