Jag är medveten om att ordet "sjukt" används väldigt många gånger i detta inlägg

Sladdar in i februaris sista vecka med monsterförkylning i kombination med något som de på radion muntert trumpetade ut som NATIONELL ISVECKA. Detvillsäga, nu ska det vara minusgrader i hela landet hela den här veckan. Man kan ju verkligen hålla sig för skratt när man hör sånt. Här i södern var det förvisso "bara" åtta grader kallt i morse, men det räckte och blev över för mitt vidkommande. De där larmrapporterna om sjuka hus, där man isolerat till vansinne för att få det varmt och skönt och istället fått problem med fukt, mögel och dålig inomhusmiljö, är någonting som åtminstone vi kan bläddra förbi med gott samvete eftersom man hemma hos oss skulle kunna ställa upp en manskör att brista ut i "Vårvindar friska" för att illustrera det rådande inomhusklimatet. Bortsett från att nu är det snåla vintervindar som drar genom rum och ben och märg. Tur man har sina kaminer säger jag bara. Är så sjukt trött på vintern nu. Är även sjukt trött på min följeslagare förkylningen, som jag mot min vilja har umgåtts med med hela helgen utan någon synbar förändring. Det är kanske inte rimligt att tro att man ska bli frisk på tre dagar, men jag vill ju inbilla mig att jag ändå har ett rätt så bra och effektivt immunförsvar, så det kan väl sätta igång och jobba undan i detta nu. Har nämligen sjukt mycket att göra på jobbet den här veckan så det är verkligen inte läge att ligga hemma i soffan och glo på Netflix och äta halstabletter, vilket är vad jag helst av allt vill göra*. Tycker så extremt synd om mig själv denna dag. Buhu.



* Och ja, ja, ja, jag vet att man inte ska gå till jobbet när man är sjuk, men jag har a. eget rum och b. håller mig mest för mig själv som den osociala fan jag är, plus c. ingen annan gör mitt jobb när jag är borta och nästa vecka är lika späckad den. Är ju heller inte extremt ansträngande att sitta vid ett skrivbord. Nästan som att ligga i en soffa, försöker jag intala mig i alla fall.   

Kampen for tillvaerelsen

Började kolla på den norska serien Kampen for tillvaerelsen i helgen som gick. Fastnade DIREKT! Fattade varför när jag såg att Erlend Loe var involverad i produktionen. Älskar nästan allt som Erlend Loe har skrivit (bortsett från barnböckerna som jag inte läst och Naiv. Super som jag tycker är lite överskattad) och speciellt hans karaktärer. Nu: en hel tv-serie med bara såna karaktärer. ÄLSK PÅ DEN, som det tydligen heter nuförtiden.

Den här serien handlar om den polske lingvistikstudenten Tomasz, som av sin gravida sambo (som gissningsvis är rätt trött på det tveksamma bidrag till hushållskassan som hans neverending-lingvistikstudier ger) tvingas åka till Norge för att söka upp sin far (som han aldrig träffat) och förhoppningsvis ska kunna inkassera 28 års uteblivet underhåll. Det är ju inte så lätt, så istället får han fuska sig fram som snickare i väntan på rätt tillfälle (vilket man ju kan räkna ut inte går särskilt bra). Man får även följa några norska familjers öden och äventyr i det grannskap i vilket Tomasz smyger omkring för att försöka komma i kontakt med sin far.
Såg fyra avsnitt i helgen och kände sedan att jag nog får ransonera lite så det inte tar slut för fort. Denna serie finns på HBO Nordic. Schas iväg och glo med er.

Till stallet istället v8, pt2

I fredags var jag inte speciellt sugen på att åka på drop in-ridning eftersom jag kände att en mansförkylning var i antågande. Men så tänkte jag lite tufft att "äh, man rider ju inte med halsen" och gav mig iväg i alla fall. Och det gick så S-J-U-K-T (höhö) bra. Nej, men ibland kan jag känna direkt när jag tar tyglarna att idag blir det kämpigt. Som förra fredagen, då hela Bulldozern kändes motsträvig och stel och tjurig. Men i fredags hade hon en bra dag, kände jag lika tydligt när jag tog tyglarna. Lätt att forma, gick i ett lugnt och harmoniskt tempo och till och med galopparbetet gick fantastiskt (för att vara oss). Inte bara fattningarna gick bra utan även själva galoppen, där hon oftast inte orkar bära sig riktigt utan blir framtung och stark och drar iväg. Men nu! Fina fattningar och gick stadigt på tygeln i BÅDA varven (även om höger såklart gick bättre än vänster, men vänstergaloppen var ändå bra för att vara vänstergalopp).

Var så himla nöjd! Sedan åkte jag hem och lät mansförkylningen blomma ut. Eller ja, det var ju inte direkt ett medvetet drag utan här var det bara go with the flow och gilla läget.  Idag är det extremt synd om mig. Klen och svag. Tur det finns sändningar från Scandinavium att glo på från soffhörnet, för det är ungefär allt jag orkar med.

Floden om natten

Har läst Floden om natten av Erica Ferencik. Den beskrevs som "en mörk historia med fantastiska miljöer och starka karaktärer som tar ordet bladvändare till en helt ny nivå". Berättelsen handlar om fyra kvinnor som har som egentligen inte umgås speciellt mycket längre men som ändå har som tradition att åka iväg tillsammans en vecka per år. Detta året ska turen gå till Maine och forsränning med flotte och vildmarksliv står på temat. De drabbas dock av en olycka och står helt plötsligt utan flotte och förnödenheter långt från ära och redlighet ute i den amerikanska obygden, och det visar sig att det inte bara är vilda djur som är det stora bekymret kring floden om natten (eller under dagen heller för den delen).

Jag tycker det var en spännande bok med, efter en något trevande inledning, ett riktigt bra driv i berättelsen som gjorde den svår att lägga ifrån sig. Tycker dock inte det är speciellt sannolikt att fyra tjejer i 35-årsåldern (varav en beskrivs som "fobiker") helt plötsligt skulle få lust att ge sig ut på vildmarksäventyr när det bara är en i gänget som är a. intresserad från början och b. tränad för det. De kunde ju liksom inte ens ta en kisspaus i skogen på vägen dit, hur föreställer man sig då att resten av veckan där man ska alternera mellan att sova i tält och färdas utmed forsar på en ranglig gummibåt ska bli? Känns som att förslaget "forsränning" skulle ha blivit nedröstat med tre röster mot en om det hade varit det minsta realistiskt (fast då hade det ju å andra sidan aldrig blivit någon bok). Sedan tyckte jag inte heller att man fick lära känna karaktärerna ordentligt, eller fick någon förklaring till varför de var som de var eller vad de levde med för mörka hemligheter (som det antyddes på baksidestexten). Slutligen kändes det som att bokens jag, som var den som hade en massa fobier, kunde göra sig av med dom lite väl lättvindigt och blev, efter lite inre monolog, hur kavat som helst när det väl gällde. Men som sagt, det var ändå en spännande och fartfylld berättelse även om slutet sedan blev lite klent. Den här boken får tre flytvästar av fem möjliga.

Effektiv OS-bevakning

Jag är ju inte jättemycket för vintersport, så det är ju inte som att jag sitter klistrad framför sändningarna i Pyeongchang. Såg damernas skidstafett och någon halv period av Damkronornas match mot Finland tillsammans med barnbarnen i helgen, men annars klarar jag mig finfint utan att ha sett en sekund av OS. Är definitivt inte så fanatisk som en kollega till mig som tog ledigt igår eftermiddag för att kolla på Tre Kronors kvartsfinal mot Tyskland, men jag fick minsann en maffig matchupplevelse ändå. Satte mig i bilen och började köra mot den hägrade thaimassagen och då stod det 0-0 enligt radiosporten. Innan jag hann ur stan (som inte är så stor) så stod det 2-0 till Tyskland. Sen var jag på massage i 90 minuter, när jag satte mig i bilen för att åka hem så gastade radiosporten om att nu skulle det minsann bli förlängning och Gud vad starkt av Sverige att hämta upp och göra 3-3 på ordinarie tid. Sen började matchen och så tog det väl en minut och 28 sekunder eller något sånt och sedan drämde Tyskland in pucken i mål och matchen var över och Tyskland var i semifinal och Sverige fick packa ihop och åka hem. Effektiv lyssningstid kan ju inte ens ha varit fem minuter av detta drama slash fiasko. Det var som ett skickligt ihopklippt referat. Vältajmat om jag får säga det själv.

Åtta kvinnliga karaktärer du vill ha med i ditt girl-gang (ja, det är en snodd rubrik, jag skulle aldrig skriva så)

När man castade pojkband på 90-talet så gjordes det (tydligen, har noll koll på band från 90-talet i allmänhet och pojkband från 90-talets i synnerhet) utifrån olika egenskaper så att man skulle få en cool mix i gänget, läste jag i någon artikel på Facebook, denna ocean av värdelöst vetande.  

I samma artikel spann man i alla fall vidare på det temat och hade valt ut åtta kvinnliga litterära figurer som man skulle vilja ha med i sitt tjejgäng. Lite oklart varför det skulle vara just åtta, men det behöver ju inte jag ta ansvar för. Kan inte heller påstå att jag har något tjejgäng, men jag kan ju bygga upp ett baserat på den här listan. Hiss eller diss?

 

Åtta kvinnliga litterära karaktärer som någon tycker är ett måste i sitt coola tjejgäng:

 

1. Arya Stark från Game of Thrones av George R.R Martin
Här säger jag bestämt nej. Jag vet att det är många som tycker att Arya är en cool karaktär, men jag gillar henne verkligen inte. Först är hon bara en jobbig unge, sen blir hon ju direkt obehaglig (även om det har sina orsaker) så vad skulle hon tillföra? Ut med Arya.
2. Lisbeth Salander från Millennium-böckerna av Stieg Larsson
Ja, varför inte? Lisbeth är väl synnerligen kompetent, cool, handlingskraftig. Sen skulle jag kanske störa mig att hon kan vara så sjukt stark och vältränad när hon enbart verkar leva på skräpmat, men det får man väl hacka i sig som en av livets orättvisor.
3. Samantha Jones från Sex and the city
Är det ens en bok? Jag har hur som helst inte sett ett enda avsnitt av Sex and the city så här får jag säga pass. Har ingen aning om hur Samantha är eller vad hon skulle kunna tillföra. Sorry Samantha, men du får faktiskt FÖRTJÄNA DIN PLATS i det här gänget.
4. Jane Eyre från Jane Eyre av Charlotte Brontë (hurra, fick äntligen använda trema-tecknet på tangentbordet).
Jamen jadå. Inte världens festligaste kanske, men Jane är ändå en stark kvinna som kämpar på utifrån ganska taskiga förutsättningar. Snäll verkar hon vara också. Snällhet är en djupt underskattad egenskap. Jane är välkommen.
5. Ulrika i Västergöhl från Utvandrar-böckerna av Vilhelm Moberg.
Yes, yes, YES! Ulrika är bäst. Stark, självständig, lojal och rolig som fan. I love Ulrika.
6. Amy Elliot-Dunne från Gone Girl av Gillian Flynn.
Men NEJ? Någon som iscensätter sin egen kidnappning och gör att man blir misstänkt för mord hör verkligen inte hemma i mitt gäng. Stick.
7. Laura Ingalls från Lilla huset på prärien-böckerna av Laura Ingalls-Wilder.
Absolut. Laura är inte den som står handfallen när det skiter sig. Tänker dock att det är bäst att hon får växa upp först, för det hade ju varit lite jobbigt att ha med ett litet barn i sitt coola tjejgäng.
8. Katniss Everdeen från Hungerspelen-trilogin av Suzanne Collins.

Jamen SJÄLVKLART. Katniss är kompetent och iskall, men ändå lojal mot sina vänner och sin familj.

 

Fem stycken kvalade alltså in i mitt fiktiva tjejgäng. Kände dock att det var lite fattigt, så jag fyllde på med en egen lista.

 

 

Ytterligare åtta kvinnliga litterära karaktärer som, utan inbördes ordning, är välkomna i mitt tjejgäng:

 

1. Brienne av Tarth från Game of Thrones av George R.R Martin. Brienne har väl ALLT? Stark, självständig och lojal intill döden. Brienne, du är välkommen när som helst.  .

2. Saga Norén, länskrim Malmö (ja, nu är det ju ingen bok, men kan man ta med någon från Sex and the city i listan ovanför så kan väl jag ta med någon från Bron). Saga är fan i mig BÄST. Smart, ärlig, rakt på sak. Har man problem med det har man med största sannolikhet även problem med mig.

3. Scarlett O'Hara från Borta med vinden  av Margaret Mitchell. Man skulle kunna tro att Scarlett bara är en bortskämd lolla som bara går på bal och trånar efter Ashley Wilkes. Det är och gör hon absolut, men hon är också otroligt handlingskraftig och gör vad som krävs för att lösa problem.

4. Idgie Threadgoode från Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café av Fannie Flagg. Idgie är modig, skiter fullständigt i vad som passar sig och är dessutom en riktig vän.  

5. Ruth Galloway från Elly Griffiths deckare. Ruth är smart, rolig och självständig. Men även mycket mänsklig.

6. Emelie Nilsson från Stad-serien av Per Anders Fogelström. Älskar Emelie. Hon kämpar på i det tysta, gör det hon ska och har ALLTID en hjälpande hand till övers för dom som har det värre (och då har hon det inte precis fett själv).

7. Dolores Claiborne från Dolores Claiborne av Stephen King. Dolores har inte (heller) haft det så lätt, men hon reser sig och gör vad som behövs för att lösa problemet. Sånt gillar jag.

8. Ylva från Röde Orm av Frans G. Bengtsson. Ylva styr och ställer med list som främsta vapen och hon är inte den som drar sig för att säga ifrån när det är något hon inte gillar. Ylva, du är så välkommen till 2000-talet och mitt gäng.  


Återstår nu bara att fundera ut en gemensam nämnare som vi kan samlas kring. Tycker det drar rätt mycket mot självständighet och förmåga att lösa problem (ofta med okonventionella metoder) i det här gänget. Vi får väl samlas kring en bag in box och diskutera i smågrupper kring hur vi går vidare med det här.

 

Förlåt Fredrik Backman men jag pallar inte

Har kämpat med Björnstad av Fredrik Backman ett bra tag nu. Jag läste En man som heter Ove och kunde inte sluta vare sig läsa den eller fulgråta mig igenom den sista tredjedelen (upptäckte dessutom att min man i mångt och mycket nästan var en exakt kopia av Ove, och då menar jag inte enbart de goda egenskaperna).
Jag läste Britt-Marie var här med ungefär samma händelseförlopp (bortsett från kopplingen till min man dårå). Förväntningarna för Björnstad var därför rätt så höga. Men jag vet inte, nu har jag läst en dryg tredjedel av den och den känns bara jobbig. Det förvånar mig lite, för jag är ju ändå en föreningsmänniska från en småstad, och då borde det ju vara synnerligen intressant att läsa en bok som handlar om en förening i en småstad, skitsamma att det handlar om ishockey som i och för sig inte intresserar mig det minsta för det är ju föreningsgrejen som är själva grejen, tänkte jag (är inte speciellt intresserad av fotboll heller, men det spelade ju ingen roll när det handlade om Britt-Marie).
Men jag vet inte, det finns liksom inget i Björnstad som engagerar och griper tag i mig. Det är deppigt från första sidan till sista (misstänker jag även om jag inte har läst hela) och vägen till att bygga upp berättelsen om en jätteviktig semifinal känns som en enda väldigt lång och väldigt jobbig uppförsbacke som aldrig tar slut. Hela berättelsen är liksom stämd i moll på något sätt, och allas hjärtan är så vidöppet blottade och fyllda med känslor att jag ändå vet att det kommer att sluta med fulgråt från min sida om jag någonsin kommer till slutet.

Läste någonstans att det här var en feel good-bok och då höjde jag ögonbrynen så mycket att de nästan landade i nacken. Jag är inte ens mycket för feel good-litteratur, utan läser mer än gärna fylliga skildringar om elände och misär i alla dess former. Skulle nog säga att Björnstad kvalar in i en kategori som ligger bortanför detta och som nästan får Per Anders Fogelström, dysterhetens och bedrövelsernas okrönte mästare*, att framstå som chick lit i jämförelse. Björnstad är liksom FÖR deppigt och träligt och dystert och det är sida upp och sida ner med missförstånd och olikheter som skaver och olyckliga människor som inte får eller kan göra det de vill och allting är så förutbestämt och definitivt och nattsvart att det äter upp mitt välbefinnande ända in i märgen. Finns säkert någon välbetald psykolog som skulle kunna nysta fram att förklaringen till detta ligger i ett väl förborgat inre hos undertecknad, men det verkar ju sundare att låta människor som verkligen behöver hjälp få tillgång dessa resurser än att jag ska försöka förstå den psykologiska mekaniken bakom att jag inte gillar Björnstad. För nu känner jag lite att näe, nu ger jag upp. Orkar inte längre ha den på nattduksbordet som en påminnelse om världens deppighet.  



* Men bra, väldigt bra.

Snödepression, winter is coming, you name it

"Februari är ju ganska härlig ändå", tänkte jag igår när jag körde hem från jobbet och det var barmark och lite sol och man började kunna ana att vintern eventuellt någon gång skulle kunna tänka sig att ta sitt fula tryne och dra sig tillbaka. Kom hem, gick en liten runda i trädgården och glodde på vintergäck och snödroppar och oooh:ade och aaah:ade inombords. Stampade lite i jorden för att känna om tjälen möjligtvis hade släppt (fast det hade den inte) så att vi kanske skulle kunna gräva ner nät på den fjärde och återstående sidan av hönsgården till helgen eller så. Vid halv sex var jag ute och matade* komposten och då var det om inte fortfarande ljust så åtminstone inte kolsvart ute. DET FINNS HOPP, kände jag.

Och sen vaknade jag i morse och tittade ut och då hade det kommit snö. SNÖ, detta djävulens påfund. Förvisso inte så mycket så att man var tvungen att skotta (då, i alla fall, men det snöar fortfarande as we speak så ikväll blir det kanske ett ofrivilligt gympass på gårdsplanen). Man kan ju bli deprimerad för mindre. Buuuh. Bläääh.

Lite sån är min sinnesstämning just nu. Tröstar mig med att jag ska på massage i eftermiddag. Har ju hittat ett nytt ställe som är okej. Inte så superduperbra som det förra stället (men å andra sidan är det ju lite jobbigt att inte veta om stället finns kvar från en gång till en annan), men ändå bra och hon som masserar är duktig och tar i så det känns. Fast förra gången när jag kom dit så var det en annan thailändska där som tydligen skulle massera mig istället medan den vanliga slog sig ner bakom kassaapparaten i det angränsande rummet och gjorde sig redo att håva in slantarna istället. Eller det var åtminstone det intrycket man fick. Den andra thailändskan var också duktig så jag klagar inte SÅ, men när det gäller massage så är jag inte ute efter att omväxling förnöjer, jag vill gärna ha det exakt likadant (så länge det är bra, alltså) och inte behöva undra från gång till gång vem det är som ska skåda och knåda det här måndagsexemplaret. Första gången jag var på thaimassage (på ytterligare ett annat ställe) så berättade ägaren att hon tyvärr hade ont i axeln den dagen så hon hade bett en väninna om hjälp, och den väninnan kom nog direkt från flyget från Bangkok eller nåt för hon kunde inte så mycket som en stavelse av vare sig svenska eller engelska. Nu går ju i alla fall inte jag på massage för att ha någon att prata med, men det blev ändå lite problematiskt när "väninnan" försiktigt knackade mig på axeln och man inte visste om det var en del av massagen eller om hon ville säga något (det visade sig sedan att hon ville att jag skulle lägga mig på rygg, vilket inte är så lätt att förmedla när man inte kan tala med varandra och den ena parten ligger på mage och blundar).

Vad ska jag mer göra denna deppiga snö-onsdag? Jo, jag ska till bibblan och hämta en bok som jag beställt. Jag har glömt titeln, men den innehöll ordet "ondska" så det blir säkert bra. Läser just nu en deckare som utspelar sig i Stockholm på 1700-talet, oj vilken festlig idé tänkte jag när jag lånade den men den har hittills inte levererat något vidare utan är tvärtom rätt så trälig om jag får säga vad jag tycker, så jag tänker att jag förtjänar lite mer ondska och mörker i mitt liv. Det litterära då alltså. I det övriga vill jag ha barmark. Och sol. Och plusgrader. JA MEN DÅ SÄGER VI DET.



* Jag ser vår kompost lite som en familjemedlem. Älskar att lyfta på locket och se hur det myllrar och krälar där nere bland gamla lökskal och vissna löv och annat gojs. När detta kom på tal i fikarummet på jobbet var dock intresset hos övriga medarbetare...svalt, kan man väl säga. De slänger sina matrester i facket för matavfall i soptunnan och är nöjda med det, men jag känner lite att herregud, ni FATTAR INTE VAD NI MISSAR.

Bygga hönshus - an epic movie pt 24

Ja, ni kanske undrar vad vi har gjort hela helgen? Ja, vi har inte byggt något hönshus i alla fall för först var barnbarnen här från fredag till lördag, vilket tydligen krävde att man häckade framför både TALANG och vinter-OS i tv-soffan. Sen fick min man en näradödenupplevelse förkylning och det var den helgen.

 

Dock börjar innerväggar komma på plats. Detta har min man påtat med på kvällarna i veckan som gick, i skenet från en pannlampa. Tappert. Den stora utmaningen handlar nu dels om att hitta någonstans att fästa OSB-skivorna i (note to self, man kan aldrig ha för många reglar), dels pussla ihop delar av återstående skivor så att vi inte behöver åka iväg och köpa en ny. De är nämligen jättestora och svåra och jobbiga och vedervärdigt tradiga att hantera på ett takräcke. Jamen beställ hemkörning då (tänker kanske ni), men det är så orimligt dyrt (tycker snåla vi). I samband med att vi köpte pellets så lyckades vi snika oss till en gratis hemkörning från Lantmännen, men av det som vi då tyckte var mängder av OSB-skivor är det nu bara en stackars skiva kvar. Note to self (2): ta alltid i lite extra när det kommer till materialberäkning. "Lite extra" = så in i helvete mycket mer än vad man tror går åt (uppenbarligen). Bättre att ha för mycket än för lite, osv. Nu är framtiden lite oviss, beroende på hur den här mansförkylningen utvecklar sig i familjen. STAY TUNED för: mer innerväggar, skiljevägg, reden, sittpinnar, lucka och hönsgård (som är de återstående avsnitten innan FINALEN, själva hönsen. Räkna med cliffhangers).

 

 

 

 

Innerväggar alltså. Om det någonsin blir plusgrader ska skarvarna fogas
och väggarna målas vita. När allt är på plats villsäga. 

Till stallet istället, v8, pt1

Jaha, så var årets första hopplektion tillika första hopplektionen i nya gruppen överstökad. Jag är ju numera bara måttligt förtjust i hoppning, och då är ändå Bulldozern otroligt okomplicerad plus vi hoppar inte högt, men jag känner ändå nu att det är skönt att det är över för den här gången. Om man ville kunde man få "extended version" av ridlektionen och rida en halvtimme längre, men det erbjudandet avböjde jag. Var fullt nöjd med att rida fram, hoppa fram och så hoppa själva övningen. Den gick väl okej, men det var lite svårt med tempot. Bulldozern brukar ju ligga på som SATAN när det vankas hoppning, så igår tog jag inget spö eftersom jag tänkte att det verkligen inte behövdes. Gillar ju inte ens att rida med spö, men får nog acceptera att Bulldozern är en sån som behöver att man åtminstone har det i handen, för igår kändes hon i det närmaste slö. Hoppningen gick bra, men sträckorna emellan lämnade väl en del övrigt att önska ifråga om tempo och galoppfattningarna var riktigt vidriga. Obs, använder aldrig spöt annat än till ett försiktigt pet som nog är i samma hårdhetsgrad som när en fluga landar. Men det räcker uppenbarligen.

Nästa vecka är det teori. Ska bli spännande att se vad teori är i den här gruppen. I förra gruppen var det mest pyssel och snack. Här kanske det blir SERIÖST? Sådär så att man ska prata om till exempel hjälpgivning i vissa rörelser och sätta ord på det som man knappt vet hur man gör. Gulp. Aja, det blir nästa veckas bekymmer.

Till stallet istället, v7, pt2

Har visst glömt att blogga om fredagens ridning, men allvarligt talat kändes det verkligen inte som att det var något att hänga i julgranen. Vi red en övning som gick ut på att vända rätt upp på medellinjen och rida exakt rakt fram med rakställda hästar och öva på att känna in den känslan. Jaha, men det tyckte Bulldozern var asjobbigt, så hon kompenserade det med att gå lätt högerställd istället för rak. Vilket jag då skulle motkompensera med att rida med höjd vänsterhand och rakrikta. Gick väl sådär, kan jag väl säga. Jo, hon blev väl något rakare, men den raka linjen blev då istället mer som om någon dragit en sladdrig geléorm över medellinjen och det kändes inte som att hon lossnade nämnvärt. Sedan skulle vi rida på volt med utåtställda hästar och minska volten och sedan öka i skänkelvikning och även där kände jag att Bulldozern stod emot och tyckte det var ett öde värre än döden. Och sedan drog hon igång sitt partytrick med att försöka springa ifrån problemen istället för att lösa dom, så när vi skulle jobba med galoppfattningar från skritt fanns det liksom ingen skritt. Så NJA. Det här var verkligen inte mycket att yvas över, men ridläraren tyckte ändå att "nu har vi hittat hennes Akilleshäl" och den ska vi väl jobba vidare med tills det lossnar. Skam den som ger sig, osv.

Ikväll är det hoppning. GULP, säger jag om det. Gissar att Bulldozern säger YAY, men det får stå för henne.

Papperssjälar

Har läst Papperssjälar av Emma Johansson. Berättelsen handlar om Emilia, som går på gymnasiet. För ett tag sen omkom en annan elev, Theresia, i en tågolycka och stämningen i skolan är rätt så dämpad. Emilia mår extra dåligt av det som hänt, trots att hon knappt kände Theresia, på grund av att hon vet något om henne som ingen annan vet och som hon inte kan avslöja. Värre blir det när hon hamnar i samma grupp som Theresias bror och blir kär i honom. Eller rättare sagt, allt går bra tills Emilia känner att hon måste säga sanningen...

Jag tyckte sådär om den här boken. Den var väldigt välskriven och det var mycket som var sorgligt och känslosamt. Men det tog ju en evig tid innan man som läsare fick veta vad det var Emilia inte ville/kunde avslöja och fram till dess kändes det mest som att Emilia gick omkring i världens största offerkofta och bara grottade ner sig i en massa "jag förtjänar inte att ha roligt"-martyrskap. Och efter att man fått veta anledningen så kändes den i mina ögon lite...futtig. Mycket väsen för ingenting, och sen kom ett slut där Emilia ska genomföra en plan för att få alla att förstå och så att hon ska kunna ställa allt tillrätta, och den scenen känns så extremt osannolikt krystad och som hämtad ur nån amerikansk Hollywoodproduktion. Synd, för själva grundberättelsen var ändå riktigt bra. Den här boken får tre tonårsfinnar av fem möjliga. 

Medaljregnet

Det pågår ett vinter-OS just punkt nu och jädrar vad det väller in medaljer över Sverige. Guld och silver till Charlotte Kalla, silver till Sebastian Samuelsson, guld till Stina Nilsson, guld till Hanna Öberg och nu idag blev det guld till Frida Hansdotter också. Är ej jätteintresserad av vintersport, men det är ju på något sätt ändå lite kul när det går bra för lilla Sverige i de stora sammanhangen. Att jag är så up to date med vad som händer beror på att min bilradio är inställd på P4 och där sänds det från Pyeongchang från arla till särla vare sig man vill eller ej. Häromdagen lyssnade jag mig igenom delar av en curlingmatch där lag Niklas Edin (varför kan det inte bara heta "Sveriges lag"?) mosade Sydkorea och utnämnde då curling till den i särklass tråkigaste radiosporten (eller ja, det beror såklart på vem som pratar. Radiosportens Christian Olsson skulle ju kunna kommentera schack och få det att bli både pulshöjande och nagelbitarspännande. Om jag fick bestämma så skulle Christian Olsson kommentera alla sportevenemang i hela världen, men nu får jag inte bestämma och då blir det därefter, dvs dåligt). Tycker curling kan vara riktigt spännande att titta på, men den här radioreportern dödade exakt allt eftersom referatet gick i stil med "stenen glider fram över isen...*lång tystnad*...och det blir poäng för Sverige". GÄÄÄÄSP. Så tråkigt att lyssna på. Har dock ändrat uppfattning om vad som är den tråkigaste radiosporten efter att ha lyssnat på morgonens sändningar från herrarnas konståkning där det mest talades om vilka öppet manliga homosexuella konståkare som varit de första öppet manliga homosexuella konståkare som tagit medalj, som om det handlade om olympiska spelen i homosexualitet. Och så stacks det in ett och annat lamt "ja, och där gör han en trippel Salchow...och det gick ju bra". Höll på att somna bakom ratten av ren tristess och började riktigt längta efter omständliga redogörelser med pauser för när stenar glider över isar och sedan stannar. ALLT ÄR TYDLIGEN RELATIVT.

Tyst som en mus

Sladden till min datormus på jobbet gick sönder så att det började spreta ut små koppartrådar här och där. Jag håller ju fortfarande på med YSNS, men att ersätta saker som går sönder och som man faktiskt måste använda är inte riktigt samma grej som att okynnesshoppa grejer man inte ens visste att man behövde. Så här fick jag ge mig själv dispens (dispensen omfattade även en ny vattenkokare till jobbet eftersom den gamla, köpt för 69 spänn på ÖoB vid ungefär samma tidpunkt som Jesus red in i Jerusalem på en åsna, gjorde så att jordfelsbrytaren löste ut varje gång man var sugen på en kopp te och det kändes väl sådär). Så jag iväg till NetOnNet eller vad det nu var för lada fylld av elektronik och köpte en ny vattenkokare och en ny mus. En mus vars främsta egenskap var att den var "silent". Det tyckte jag var lite roligt, tyst som en mus då alltså, men jag fattade inte riktigt grejen med det förrän jag provade den. Det kunde jag såklart inte kunde göra i affären eftersom den låg inkapslad i ett sådant där vidrigt gjutet plastskal som all småelektronik och leksaker gör och som man nästan måste besitta överjordiska krafter för att kunna forcera, så jag fick köpa lite i blindo utan att veta vad jag fick. Först kändes det helskumt, för när man klickade på saker så hördes det verkligen inte ett ljud. Annars är man ju van vid att det kommer ett litet plastigt klickljud, men nu var det tyst som i graven. Efter att den inledande skumma känslan gett med sig har jag nu börjat uppskatta det kolossalt mycket. Har uppenbarligen inte fattat hur störigt det där klickandet är förrän nu när jag kan klicka ljudlöst. Guds gåva till datoranvändaren, skulle jag nog vilja påstå. Man tackarrrrrrrrr.

Tyst väntan

Har läst Tyst väntan av Liz Nugent och det tycker jag att alla andra också ska ta och göra. Berättelsen, som till största delen utspelar sig 1980, handlar om den irländska fd förmögna familjen Fitzsimons som har nästan allt, men jakten på det där riktigt fulländade livet leder till en ung kvinnas död. Det låter lite platt och intetsägande, vilket det verkligen inte är, men det är svårt att säga mer om handlingen utan att avslöja för  mycket. Men det avslöjas ett och annat som gör att saker tar helt otippade vändningar, så mycket kan jag väl säga. Skickligt berättat, bra språk, intressanta skildringar av karaktärer och miljöer. Den här boken får fyra och ett halvt stora glas Guinness av fem möjliga. LÄS!

And if you're offering me diamonds and rust, well, I'll take the diamonds

Läste en lång intervju med Joan Baez i DN i helgen. Intervjun handlade till största delen om Joans stundande Sverigebesök i samband med den avskedsturné som kanske inte kommer helt otippat med tanke på att hon är 77 år gammal. Jaha, det var väl okej, men sen var den där journalisten "avslutningsvis" tvungen att sticka in frågan om varför Bob Dylan inte kommit och hämtat sitt Nobelpris. Tycker det var väl ändå en extremt oförskämd fråga? Som om hon skulle behöva stå till svars för honom och hans agerande bara för att de var ihop någon gång på fucking 60-talet (mycket riktigt kunde hon inte heller svara på den frågan eftersom hon enligt intervjun inte talat med honom på 20 år) och som om Joan bara var intressant på grund av att hon en gång i tiden spelat tillsammans med Dylan och som om hon inte alls haft någon egen karriär.
Inte för att jag har gjort något som gör att någon skulle vilja intervjua mig om någonting, men OM så hade varit fallet så hade jag ju verkligen härsknat till om de "lite avslutningsvis" hade börjat ställa helt irrelevanta frågor om mitt ex. Som att hela intervjun bara var en täckmantel för att eventuellt få veta lite om Bob Dylan. Eller inte för att jag har varit ihop med Bob Dylan, men ni fattar.

Nu ger väl inte Bob Dylan några intervjuer överhuvudtaget, men om han hade gjort det så har jag VÄLDIGT svårt att föreställa mig att någon musikjournalist skulle försöka pumpa honom på inside information om Joan Baez. Nu har väl inte kvinnliga artister i allmänhet och äldre kvinnliga artister i synnerhet samma möjlighet att spela svåra och otillgängliga och ändå få massiv medial uppmärksamhet, och att vara ett missförstått geni verkar ju enbart vara det manliga släktet förunnat, så det kommer ju aldrig ens att hända. Men jag tyckte det var ett djävla sätt. Sådärja, nu är det sagt.   

Till stallet istället, v7, pt1

Vi är i ett HOPPBLOCK nu. I förra gruppen var "ett hoppblock" fyra-fem på varandra följande lektioner där de första var markarbete och den näst sista kanske inkluderade en cavalettiserie med ett avslutande kryss och den sista lektionen så hoppade man. I nya gruppen innebär "hoppblock" tydligen att man hoppar varje lektion under den perioden. Hade någon presenterat det konceptet för mig för ett år sedan så hade jag sprungit skrikande åt andra hållet (typ). Nu tycker jag det är helt okej. Vi hoppar för det första inte högt och för det andra är Bulldozern väldigt okomplicerad att hoppa med, det är i princip bara att styra så hoppar hon. Kan bli lite svårt om det är relaterade avstånd eftersom hennes galopp inte direkt är vägvinnande, men det är ju där jag ska komma in i bilden och anpassa tempot. Gick rätt bra ändå. Vi red en övning som var: upphöjda cavaletti som skulle tas som studs, sedan en 17½ meter lång distans till ett koppelräck som skulle ridas antingen på fyra eller fem galoppsprång (och där fyra var för långt och fem aningen för kort distans för Bulldozern, men då fick gällde det för mig att fånga upp henne direkt i landningen efter studsen (vilket var lättare sagt än gjort eftersom hon drar som en djävul mot nästa hinder) och bromsa). Sedan vända snett igenom över ett koppelräck med galoppbom framför, galoppera genom diagonalen, vända snett igenom och ta ytterligare ett koppelräck med galoppbom framför. Gick bra förutom att jag hade svårt att känna vilken galopp hon landade i och sen ville jag bryta av till trav och fatta ny för att vara säker på att ha rätt galopp genom svängen och då blev det såna där stressade fattningar som vi har jobbat så mycket med att det INTE ska bli. Tyckte ändå att jag gjorde vad jag kunde för att landa i rätt galopp, men det blev nog korsgalopp. Men annars gick det bra. Nu var ju hindren inte högre än kanske 50 cm, men ändå. Nästa vecka är "den riktiga" hopplektionen. Då kanske bommarna åker upp. GULP.

VARDAGSLISTAN

Jamen vad passar bättre i oxveckorna än att köra en vardagslista. Har sett den lite här och där i diverse bloggar, så jag snor såklart rakt av.


Något jag värderar högt i min vardag: När allting flyter på och är som vanligt. Även om jag älskar att vara ledig så gillar jag uppenbarligen ändå att leva väldigt inrutat. Skalman med sin mat- och sovklocka har fattat grejen. Sen gillar jag även när det inte är tusen grejer inbokade hela tiden, vilket rimmar väldigt illa med att kalendern ständigt tycks fyllas på av någon. Mig, uppenbarligen. Fast jag jobbar faktiskt på att inte ha tusen järn i elden jämt och ständigt. Går ändå hyfsat nu jämfört med för några år sen.

Det här äter jag till frukost: På vardagar smäller jag i mig en skiva Wasa Sport utan pålägg, en järntablett och ett glas vatten innan jag åker till jobbet. Sedan äter jag två skivor hembakat bröd med färskost och dricker en kopp kaffe på jobbet några timmar senare. Ser rätt ynkligt ut med tanke på att frukosten ska vara dagens viktigaste måltid, men jag klarar mig bra på det tycker jag. Finns dock inget som gör mig så genuint lycklig som en hägrande hotellfrukost. Det slår allt i matväg tror jag. Är dock alldeles för lat för att ställa mig och steka och koka på morgnarna så det blir sällan av. 

När jag går och lägger mig: Siktar på att vara i säng senast 21.00 och lyckas oftast med det utom på måndagar när jag rider och kommer hem sent. På fredagar blir det oftast INNAN 21.00 så det jämnar väl ut sig, hahaha.

Saker som står på min vardagliga tråkiga to-do list som jag aldrig gör: Rengöra filtret till köksfläkten och putsa fönster. Annars är jag rätt bra på att få saker gjorda, men vissa käpphästar finns ju.

Det här äter jag till lunch: Någonting jag lagat i helgen. Har alltid matlåda på jobbet och tillhör den kategori människor som tycker att man (jag) inte behöver äta lagad mat två gånger om dagen. Eftersom jag är mycket mer hungrig på dagarna än på kvällarna så är lunch dagens huvudmål för mig till vardags. För att slippa behöva tänka på vad jag ska äta till lunch imorgon så lagar jag alltid helgens mat med den kommande veckans lunchlådor i bakhuvudet. Får alltid ihop det så att det står 10 matlådor i kylen på söndagskvällen. Häpp!

När jag går upp: 04.15 ringer klockan och då stiger jag upp per omgående. Förstår verkligen inte grejen med att snooza, det är ju bara att skjuta upp det obehagliga och sedan får man dessutom bråttom också. Hatar att ha bråttom, särskilt på morgnarna.

Jag går till jobbet/hem från jobbet: Är på jobbet strax innan 05.00. När jag berättar det brukar folk spärra upp ögonen eller titta medlidsamt på mig. FEM? Men jag tycker så här: om jag inte får sova tills jag vaknar av mig själv spelar det ingen roll hur dags jag går upp, det är lika plågsamt oavsett om klockan ringer fyra eller sju. Och så detta: Om allting går som det ska glider jag hem kl 13.30 och har hela eftermiddagen för mig själv. Tycker fortfarande det är en vinstlott och att jag liksom har lurat systemet och har många fler lediga timmar till mitt förfogande än de som jobbar vanliga kontorstider. De har ju bara sovit när jag har jobbat, och sen när jag sover på kvällen sitter de väl ändå bara och tittar på tv? Okej, jag fattar att det finns vissa hål i det resonemanget, men KÄNSLAN.

En vanlig vardagsmiddag: Lagar som sagt inte middag till vardags. När jag kommer hem från jobbet och har varit ute med hundarna så äter jag typ mackor och frukt. Är oftast inte speciellt hungrig på kvällarna så det räcker bra för mig. Tycker det är hundra gånger enklare att gå och lägga sig och vara lite småhungrig jämfört med att gå och lägga sig proppmätt. Får lite panik av det sistnämnda.

Vad jag gör på vardagskvällar: Hänger med min man, läser, löser korsord, kollar på tv, slösurfar. Ibland är det ridning eller hundträning också.

Har jag söndagsångest: Ångest är väl att ta i, men jag känner mig alltid lite lätt nedstämd när helgen går mot sitt slut. Det är väl mest det att helgen känns så extremt kort i förhållande till känslan av den kommande arbetsveckan som tornar upp sig. Håhåjaja.

Bygga hönshus - an epic movie, part 23

Ja, det har ju varit snö och minusgrader och vargavinter i största allmänhet (the Skåne edition, men ändå) och intresset för att bygga hönshus har väl varit därefter. Svalt, med andra ord. Det är fortfarande vinter, men min man gjorde i alla fall en hjälteinsats och fixade klart golvet i helgen. Så nu har vi golv. Golv! Det går framåt, om än med pyttesmå tomtesteg.

 

 

Ett hönshus med ett golv.

Till stallet istället, v6, pt 2

Åkte och red på drop in i fredags. Förra terminen när det var drop in på måndagar och lite tidigare så var vi i regel bara 2-3 stycken, så det var ju lite som att få en billig privatlektion. Så lyxigt. Men ja, jag fattar ju att det inte är ekonomiskt hållbart. På fredags-droppen (som det kallas i folkmun) så har det varit större sug och ibland har vi varit en åtta-nio stycken, alltså som på en vanlig lektion. Men i fredags var vi av någon anledning bara tre. Och som vi fick jobba! Vi började med att vi fick varsin linje, och på den skulle vi rida självständigt fram och tillbaka och göra en framdelsvändning i varje ände. Sedan red vi på stora mittvolten och minskade volten med hästarna utåtställda, rakställde hästarna medan de fortsatt skulle gå på den lilla volten, sedan rättställde vi och ökade volten i skänkelvikning. Sedan galopperade vi runt fyrkantsspåret i lätt sits, l-ä-n-g-e. Min träningsvärk på lårens baksida från måndagen hade inte riktigt släppt än kände jag där, men Bulldozern tyckte det var kul och ångade på. Slutligen tränade vi galoppfattning från skritt på volt. Det gick rätt så bra alltihop. Framdelsvändningarna var inte mycket att hänga i julgranen till att börja med, men blev bättre och bättre och mot slutet riktigt kände jag hur hon trampade runt det inre frambenet och inte bara stod och skruvade på det. Galoppfattningarna blev riktigt bra, och tempot i traven var ovanligt balanserat. Det är ju annars Bulldozerns grej att stressat ånga på i traven, fortare och fortare och helst tills hon hinner ifatt hästen framför. Det här med att vila i steget är verkligen inte hennes melodi, och där finns väl fortfarande mycket att jobba med. Men det kändes bra! Lugnt men med bibehållen energi, åtminstone för att vara henne. Tror hon blir stressad när det är många hästar runt omkring henne, jag tycker åtminstone att hon lyssnar mycket bättre när man bara är några stycken. Eller så är det jag som blir stressad av att ha många omkring mig att ta hänsyn till och rider annorlunda på grund av det, inte  vet jag.    

Tid är bara något som finns för att inte allting ska hända på en gång

I morse läste jag i DN om en som tänkte sig att det var rimligt att läsa 300 böcker per år. Eller nja, läste var kanske att ta i, snarare ögnade igenom lite snabbt eftersom hela grejen var så löjlig. 300 böcker per år, det är nästan en bok per dag. Funkar kanske om man lever i isoleringscell eller det är böcker i stil med "Max nalle" eller "Totte badar", men när det kommer till normala böcker och normala liv känns det ju väldigt ansträngt. Och vad ska vitsen vara med det? Vad ska vitsen överhuvudtaget vara med att allting ska gå så djävla fort hela tiden? Nu finns det appar som hjälper en att läsa snabbare, man kan lyssna på ljudböcker på dubbla hastigheten och så vidare. Jamen lugna ner er för helvete. Varför har ni så bråttom? Ingen på andra sidan kommer att förhöra er om händelseförloppet i "Räddaren i nöden" och ni kommer ändå inte att minnas det eftersom det försvunnit i bruset av 299 andra böcker per år.

Blir så djävla provocerad av sånt här. Och sen gnälls det över FOMO-stress. FOMO står (tydligen) för Fear Of Missing Out och med det menas att folk är så dödens ängsliga över att missa någonting som pågår att de måste hålla på att kolla var andra är och vad de gör och helst vilja göra allt de gör och lite till och det går ju inte och så mår de dåligt över det. HE-RRE-GUD säger jag om det. Sen måste man tydligen organisera allt detta enligt ett system som heter BULLET JOURNAL och det är så avancerat att man måste se tio tusen tutorials på Youtube för att ens fatta hur man ska göra, istället för att bara köpa en djävla plankalender och skriva in grejer man ska göra som ju har funkat i alla år för mig. Men det är ju inte så fränt och trendigt och Pinterestvänligt dårå.

Och sen gnäller folk över stress. Jag tycker folk som gnäller över stress kan se över sina liv och skala bort allt som inte tillför mervärde. Läsa 300 böcker i expressfart på ett år = inget mervärde. Hysteriskt kolla vad andra gör på sociala media var tionde minut = inget mervärde. Sitta och peta och pilla med pennor och block i olika färger = inget mervärde om det inte är för att man tycker det är kul att skriva saker med fina pennor i tomma block. Men att lägga ner jättejättemycket tid på BULLET JOURNALING för att skaffa sig överblick över det man gör och sedan bli stressad för att a. det tar så lång tid att göra BULLET JOURNALS enligt konstens alla regler, b. man sköter inte sina BULLET JOURNALS enligt konstens alla regler och c. ens BULLET JOURNALS-bilder får inga likes på Instagram = noll komma noll i mervärde.

Herregud, ta det lugnt. Ta en promenad (utan att slå igång Runkeeper för att mäta hur långt och snabbt du går). Läs en bok (och låt det ta den tid det tar). Plantera ett tomatfrö (eller nåt). Lägg inte ut något av detta på Facebook. Andas. Sen kommer allt att kännas mycket bättre.
 

Fasten seat belts

En grej som jag tycker är livskvalitet i detta livet är att glo på fåglar som äter. När vi köpte vårt hus så åkte vi inte till Ikea och skaffade en massa grejer att inreda det gemensamma  hemmet med*, men bland det allra första vi skaffade var ett fågelbord eftersom vi båda var helt eniga om att "det måste man ha".  Har sedan haft så extremt många stunder när jag/vi har stått bakom gardinen och kikat ut på när småfåglarna, de lite större fåglarna och även en och annan ekorre, har smort kråset i vår trädgård under vintrarna. Vet inte vad det är som gör det, men det är både intressant och rogivande. Även lite spännande när det dyker upp lite mer ovanliga arter som stenknäck, steglits och hackspett. För att inte få hela Club300 på mig så ska jag förtydliga att jag inte specifikt menar ovanliga i Sveriges fauna, utan mer något som sticker ut lite bland alla pilfinkarna och talgoxarna. Ibland kommer det ett skränigt gäng råkor. De skrämmer bort alla som är mindre än dom och glufsar i sig allt ätbart på ingen tid alls. Då ser det mer ut som i en skräckfilm när man tittar ut och ser runt 20 svarta fåglar lyfta mot skyn och ödesmättat kretsa kring vad som återstår av talgbollarna. Men det är ju också en upplevelse.

I alla fall. Härförleden så var jag på Granngården och köpte en säck vildfågelblandning. Langade in den i framsätet på passagerarsidan, satte mig i bilen och vroomade ut på motorvägen. Då började bilen klaga på att säcken inte hade bälte på sig och min bilfärd ackompanjerades av ett ihärdigt DANG-DANG-DANG-DANG-DANG-DANG-DANG:ande tills jag med våld lyckades knuffa till säcken så att den inte låg lika tungt mot de sensorer som jag antar finns i sätet och som känner av när någon sitter där och inte har bälte på sig. Kändes ju som ett större riskmoment att brottas med 25 kilo blandade solros- och hampafrön med en hand än att få en obältad säck i huvudet vid en tvär inbromsning om ni frågar mig. Men men. Berättade denna lilla anekdot i fikarummet på jobbet, och då var det en som bara "jaha, men är det DÄRFÖR det är något som plingar hela tiden i min nya bil? För att jag lägger handväskan på passagerarsätet?". Detta hade denna person, som vill vara anonym, uthärdat i ETT HALVÅR i tron att det var normalt och att det är lika bra att vänja sig. Nu vet jag inte om det där någon-har-inte-bälte-alarmet är ovanligt högljutt i just min bil, men jag hade ju aldrig stått ut med att lyssna på något ständigt plingande och plongande varje gång jag körde bil, och definitivt inte i ett helt halvår? Vad är det för fel på folk? Eller är det deras hörsel det är fel på? Eller är det min? 




* Ska även nämna att vi fortfarande, efter att ha varit ihop i tio år och gifta i åtta av dom, inte varit på Ikea en enda gång. Det går skitbra att leva ihop utan att skaffa nya möbler och inredningsdetaljer till hemmet stup i kvarten. Just saying.

Dark

Får lägga till en ny serie på tv-serie-listan: DARK. Netflix langade fram den till mig "eftersom du tittade på Stranger Things". Vet inte riktigt vad det är för algoritmer som styr det där med att streamingtjänster erbjuder förslag på saker man ska ta del av baserat på saker man tidigare tagit del av. En gång i höstas stod jag till exempel och målade fasadbräder till hönshuset och lyssnade på någon låtlista på Spotify. När låtlistor på Spotify tar slut börjar Spotify själv brodera fram fortsättningen baserat på den tidigare listans innehåll. Vet inte vad det säger om dom ELLER om mig, men det som Spotify den gången krystade ur sig åt mig var ENBART låtar med manliga svenska deppiga medelålders artister. Typ Mauro Scocco, Plura och Ulf Lundell. Herregud så mycket ensamhet och tungsinne och regntungt mörker och höstlöv som virvlade runt i dessa texter och där stod jag och hade fullt med målarfärg på händerna så det var inte direkt läge att börja pilla på skärmar för att få fram något muntrare.

Jamen DARK i alla fall. Vi såg första avsnittet igår och den verkade lovande. Och ganska lik Stranger Things så här långt i alla fall, men det gör ju absolut ingenting. Det är ju lite jobbigt att den är på tyska i och för sig. Kan cirka noll ord tyska, vilket innebär att jag måste sitta på helspänn med ögonen klistrade mot textremsan hela tiden. Är också lite jobbigt med pilotavsnitt där cirka tusen karaktärer, som är ganska lika varandra, ska etableras.  I alla fall för mig som är ansiktsblind. Men det ger förhoppningsvis vad det lider.

Livet går så fort. Och så långsamt

Har läst Livet går så fort. Och så långsamt av Martina Haag. Berättelsen utspelar sig på 80-talet och ur ett tonårsperspektiv och här finns det förstås mycket att relatera till om man var tonåring på 80-talet (vilket jag var). Tyckte dock storyn var lite ojämnt berättad, det var som att den både skulle framställas på ett fränt och lite nonchalant sätt men sen ändå vara gripande och sorglig emellanåt och det tyckte jag inte höll riktigt hela vägen om jag ska vara ärlig, och det kändes lite för spretigt och oavslutat ibland. Den här boken får tre lindriga tonårsfyllor av fem möjliga.

Kejsaren av Kina tycker inte om te, vad tycker han då om?*

Jag är en sån som hellre dricker te än kaffe. I många år drack jag inte kaffe överhuvudtaget, men sen började det bli så socialt obekvämt när man var hemma hos folk och de ville bjuda på kaffe och man tackade nej ock så skulle de av artighet börja rota fram någon gammal dammig tepåse som införskaffats i samband med en kraftig förkylning någon gång vintern 1978. Så jag lärde mig dricka kaffe av artighet tillbaka, och nu kan jag det och ibland kan jag tycka att det är rätt gott. Känner dock aldrig något sug som är så stort att jag känner att jag måste brygga en kopp när jag är hemma, utan för mig är kaffe mer dedikerat till jobb och social samvaro.

Te är min grej alltså. Förr köpte jag alltid te i lösvikt, för det tycker jag är godast, men sen tröttnade jag på att alltid behöva slabba med tesilar där tebladen alltid fastnar i hålen, eller tekulor som ska klämmas ihop och där konstruktionen gör att det alltid sticker ut teblad mellan halvorna vilket gör att tekulan inte håller riktigt tätt vilket i sin tur gör att tebladen delvis hamnar i koppen och sedermera i min mun, samt att det inte finns någon rimlig plats att förvara tekulan på när den inte är i koppen utan att det flyter ut en liten tråkig sjö av tefärgat vatten varhelst man lägger den och sen skvätter det överallt när man ska tömma det ner i sin lilla kompostspann och ser allmänt trist ut. Så lata jag övergick till tepåsar istället. Men det slår ALDRIG fel, så fort jag hittar någon sort som jag verkligen gillar så ska den antingen utgå ur sortimentet eller så tar den periodvis slut överallt i hela Sverige (eller okej, kanske inte hela Sverige men i alla fall i alla butiker i min relativa närhet). Det är absolut inget fel på vanliga English Breakfast eller Earl Grey, men så värst upphetsande är det ju inte heller. Förr drack jag grönt te med apelsinsmak från Twinings som var som sänt från gudarna. Det har nu utgått ur sortimentet och ersatts med citronte som smakar lite som rengöringsmedel. INTE OKEJ. Då övergick jag till te med smak av blåbärsmuffins från Lipton. Mmm vad gott det var. Jaha, men så var det plötsligt slut överallt i VECKOR. Känns ej rimligt att behöva börja hamstra te som om det vore oår och krigstider. Känns också ovärdigt att behöva ränna omkring i en massa olika affärer bara för att se om de har tepåsar med blåbärsmuffinssmak. Så jag skippade det och övergick till svart te med apelsinsmak från Garant, som var nästan lika gott som det gröna. Jaha, men vad hände då? Jo, tehyllan på Willys började uppvisa stora gluggar där apelsinteet skulle ha stått. Vecka ut och vecka in, samma sak. Det är som ett djävla SKÄMT ju.

Så nu har jag återgått till te i lösvikt eftersom där ju finns en uppsjö av smaker som man dessutom kan blanda själv efter eget tycke och slippar vara beroende av någon surmagad produktutvecklare på Unilever eller Associated British Foods. Har nämligen upptäckt, förmodligen sist i världen precis som vanligt, att man kan köpa tomma tepåsar och fylla själv med sitt favorit-te så kan man få den smak man vill ha och så slipper man allt bök med att rengöra tesilar och tekulor och ha pölar och slabb överallt. Det var en glädjens stund, ska jag säga**. Är fortfarande, efter några månader, helt orimligt glad över detta och ser fram mot dagens första kopp te som en knarkare mot sin sil. Eller ja. Kan hända att det senare är lite mer ångestladdat och förenat med visst obehag och inslag av kriminalitet. DET VAR EN DÅLIG LIKNELSE, jag tar tillbaks den. Tycker dessutom att det är ett riktigt mysigt pyssel med att stå och fylla tepåsar och göra ett litet lager. Livet är inte de dagar som gått utan de tekoppar man minns, eller hur det nu var.




* Det här är en ordlek som jag minns att min pappa lekte med oss när vi var små. Den går ut på att man ska gissa vad kejsaren tycker om och så ska den som frågar bara svara ja eller nej. Är ju bara roligt så länge den som gissar inte fattar att det hela går ut på att kejsaren bara gillar saker som inte innehåller bokstaven T. Alltså gillar kejsaren apelsiner, men inte potatis. Äpplen men inte spenat. Och så vidare. Känns väldigt långt från Pokemon och Lego Ninjago det här. Minns dessutom att vi tyckte det var jättekul att leka den även om vi VISSTE vad leken gick ut på. Så var det att växa upp vid vägs ände år nittonhundralängesen.  

**Vill dock höja ett varningens finger att man får kolla vad tepåsarna är tillverkade av, åtminstone om man har egen kompost. Det finns nämligen tepåsar som är gjorda i polypropylen och det tar TUSEN ÅR för dom att brytas ner. Köpte något sånt te (i färdiga påsar) för en massa år sen och tänkte att det var hemskt vad de där påsarna kändes nylonaktiga men tänkte sen inte mer på det utan slängde de förbrukade påsarna i komposten precis som jag alltid gjort. Men det skulle jag aldrig ha  gjort för de försvinner fan ta mig ALDRIG. För ett par veckor sen (innan det blev sådär svinkallt som det är nu) skördade jag lite potatis och ta mig tusan så hittade jag en sån tepåsejävel i landet. Det är minst åtta år sen de hamnade i komposten, sedan har de komposterats i ett år, sedan har komposten vilat i ytterligare ett år för att sedan hamna i trädgårdslandet. Innehållet är borta sedan länge, men skalet består. BEN bryts fan i mig ner snabbare. Tepåsar av polypropylen är ett verk av Djävulen själv. Är mycket glad att jag läste det finstilta innan jag slog till.   

Jag vann!

Mirre och jag hade en tävling. Eller så här var det nog: Mirre drog på ett mycket föredömligt sätt igång det som skulle komma att bli YSNS-utmaningen. Som skulle gälla i januari. Sedan lade jag på eget bevåg till att den skulle gälla "så länge som möjligt", det vill säga att den som först köpte något förlorade (lite oklart vad man skulle förlora dock). Sedan tillkom regler angående att SEMLOR inte skulle ingå i YSNS, vilket det genast gjorde det betydligt svårare för mig. Skulle kunna äta flera semlor varje dag året runt tror jag. Eller kanske inte mitt i högsommaren, men annars så. Nu reglerar det ju sig lite av sig själv eftersom konditorierna slutar sälja semlor någon gång efter påsk. Visst skulle man kunna baka själv, men det blir av någon anledning sällan av i det här hemmet. Konstigt egentligen, det är ju inte precis avancerad bakkonst och en semla är liksom essensen av allt som är gott här i livet. Man kan avstå från semlor, men vilket liv, osv. Det livet har jag levt nu sedan cirka i påskas i fjol plus trettioåtta av årets dagar hittills. Ja, mellan påsk och nyår är det väl inte så svårt att avstå, men så fort affärerna och konditorier börjar skylta upp med semlor strax efter jul så börjar snålvattnet rinna till hos undertecknad och det är svårt att fokusera på annat än: när ska jag äta en semla nästa gång?

Kan helt ärligt säga att jag nog ALDRIG NÅGONSIN, åtminstone inte i vuxen ålder, har tagit mig igenom ett januari utan att dras ner i tungt missbruk av mandelmassa och vispgrädde i kombination med slät bulle och florsocker. Förrän i år dårå, detta nådens år 2018. Igår fick jag ett mess från Mirre att hon fallit till föga och köpt en dvd på Erikshjälpen. Alltså vann jag. Nu får jag alltså unna mig själv en semla om jag vill. Det vill jag. DET VILL JAG. DET VILL JAG.

Snart i en mun väldigt nära mig.

Höstdåd

Har läst Höstdåd av Anders de la Motte. För inte så länge sen läste jag Slutet av sommaren, som jag tyckte var riktigt bra. Vet inte om han försöker göra ett tema på fyra årstider à la Stephen King, men det går väl bra i så fall. Den här är lite på samma tema som Slutet av sommaren, någonting hände för längesen, sen händer det grejer i nutid som gör att man har anledning att tro att allting inte gick rätt och riktigt till då. Det som hände i en liten skånsk by för 27 år sedan var att ett gäng ungdomar som precis tagit studenten var ute och festade en kväll och nästa morgon hittades en av dom död. Det som händer i nutid är att det kommer en ny polischef till byn, det händer ett och annat som gör att hon börjar nysta i det gamla fallet. Samtidigt brottas hon med relationen till sin tonårsdotter och en pågående internutredning kring en allvarlig anklagelse mot henne plus att gamla polischefen ifrågasätter och motarbetar henne när hon hittar kopplingar mellan det gamla fallet och ett plötsligt uppdykande självmord - eller är det verkligen ett självmord?

Ja, sådär håller det på. Mycket förvecklingar hit och dit, men det är bra och spännande i princip ända till sista sidan. Språket är bra, liksom miljöbeskrivningarna. Karaktärerna är kanske lite väl stereotypa emellanåt (plus det osannolika i att en vegan skulle tokgilla en lite efterbliven snubbe som har till hobby att fånga djur i fällor och stoppa upp dom, SKULLE INTE TRO DET VA) och emellanåt blir det även lite tjatigt kring huvudpersonens stamning, hennes tankar kring relationen med dottern och den inre dialogen med exmannen tar lite VÄL mycket plats ibland. Men på det hela taget en bra läsupplevelse. Den här boken får fyra hårnålskurvor av fem möjliga.

Till stallet istället, v6, pt1

Fy farao vad jag INTE kände för att åka och rida igår. En av nackdelarna med att ha bytt grupp är att den är så sent på kvällen. En normal dag kommer jag hem rätt tidigt på eftermiddagen. Sedan går jag ut med hundarna, fixar och grejar med sånt som måste fixas och grejas med och sedan kommer dagens bästa: ner i soffan framför kaminen med en kopp te och en bok eller tv eller lite dumsurf. Och där blir jag gärna kvar tills det är läggdags om det inte händer något roligare. Nu råkar ju stallet vara något roligare, så i regel är det bara L-I-T-E jobbigt att ta sig upp ur soffläget och ge sig iväg igen. Men igår, när det var tolv grader kallt och jag hade jobbat som ett as i tolv timmar, då var jag så grymt osugen på att svida om, sätta mig i en iskall bil och puttra iväg ut i mörkret och kylan. Vadfan har det blivit så djävla KALLT för nu? Blir på riktigt helt deprimerad av alla dessa minusgrader. Och är det kallt ute så är det ingenting jämfört med hur kallt det blir i ett ridhus. Det är liksom någonting rått som saknar motstycke och som äter sig igenom ben och märg och tusen lager underställ.

Aja, man är väl en viking så iväg kom jag. Den här dagen stod det "markarbete mot hoppning" på schemat. Markarbete mot hoppning i förra gruppen brukade betyda att det låg bommar på marken och så skulle man navigera runt och möjligen över dom. I den här gruppen betyder markarbete mot hoppning att man faktiskt hoppar också. Gårdagens övning var: trav mot en serie upphöjda cavaletti som skulle tas som studs i galopp utmed kvartslinjen, sedan fortsatt galopp upp mot kortsidan, vända snett igenom över ett litet hinder med galoppbom framför, galoppera längs diagonalen och sedan vända upp över en serie galoppbommar på andra kvartslinjen. Förra veckan tränade vi lite på galoppbommarna och jag blev då tillsagd att "det tempot" (som jag tyckte var minst sagt överilat) var det som jag skulle hålla med Bulldozern för att avstånden mellan galoppbommarna skulle stämma. Fick jobba hårt med det lösgörande arbetet i uppvärmningen utan att direkt lyckas, för Bulldozern blir lite...blockerad när hon anar att det vankas hoppning, och då låser hon sig och tycker att det där finliret kan vi ta någon annan gång. Dessutom fick vi galoppera i lätt sits i vad som kändes som en kvart per varv, vilket både hon och jag tyckte var jättekul, men jag kände att för varje varv blev hon bara starkare och starkare. Var inte helt nöjd med hennes form, men när det gällde själva övningen var det i princip bara att styra henne på vad som än låg i vägen så tog hon sig an det med friskt mod. Är väl inte hundraprocentigt nöjd över att hon tar SÅ mycket kommando över vad som ska göras, men men. Alltså, hon går ju att styra och få stopp på, det är mer det där att hon kör fram sin tjocka, superstarka hals och drar iväg i sitt eget tempo och inte låter sig regleras för fem öre. Om någon vill ha en mirakelkur för att åldras 40 år på en timme så kan jag rekommendera en hopplektion på Bulldozern. Kände mig extremt mycket som ett ponnybarn och väldigt lite som en kontrollerad medelålders dressyrtant, men det är väl smällar man får ta med jämnmod.

Snödepression

Tar mig friheten att klaga på vädret. Vissa människor tycker inte att man ska få göra det, men det tycker jag . Även om det är extremt ickeproduktivt, för vädret skiter ju fullständigt i att jag är missnöjd med det och går omkring och kvider och lider. Vädret bara, winter is coming och fortsätter att langa fram snö och minusgrader. I morse när jag körde till jobbet var det tretton grader kallt. Ja, det är förstås ingenting jämfört med i Norrland, men det här är ju ändå Skåne, betydligt närmare ekvatorn. Och hörnini, jag SKITER i att det är härlig blå himmel och sol. Det får det jättegärna vara, men vad sägs om kombinationen barmark och, låt oss säga sju-åtta plusgrader istället? NOW WE'RE TALKING, säger jag. Vädret bara: skiter väl jag i.

Deppigt. Kylan gör något med mig. Igår till exempel så körde jag mot enkelriktat med motiveringen att det var så kallt i bilen att jag inte orkade köra den omväg på kanske femhundra meter som det innebar att köra lagligt. Orkade liksom inte utsätta mig för den extra kylan. Helt ologiskt eftersom den ju hänger med tills bilen blir varm (ska väl tillägga att den enkelriktade sträckan kanske var max trettio meter och det inte var någon trafik eller fotgängare vid det aktuella tillfället eftersom det var utanför en skola rätt sent på kvällen, men ändå. Jag är ju den laglydiga typen).

Vårt hus är gammalt och rätt så dragigt och i morse var det sexton grader varmt i köket. Sexton grader är ingen kul inomhustemperatur. För att inte tala om hur det var när jag kom hem från stallet igår kväll. Ridhus är ju, som alla vet, det ställe där temperaturen oavsett årstid och geografisk belägenhet är som allra närmast den absoluta nollpunkten. Sen får man ju för all del upp värmen av att rida och efter ridningen packade vi höpåsar och fodrade och fixade och höll igång, men sen även detta: sätta sig i en iskall bil och känna hur den lilla svetten som man tydligen ändå lyckades arbeta upp under lektionen sakta omvandlas till iskristaller innan ens löjliga leksaksbilsmotor lyckas alstra lite värme i kupén. Tinade väl upp lite när jag stod i duschen hemma sen, men så ska man ju gå och lägga sig i sitt härliga svala sovrum. Finns inget som jag tycker är värre än när det är för varmt i sovrummet, men igår var det nästan för bra på andra hållet. Hade luvtröja med luvan uppdragen (dagens tema är bad hairday), pyjamasbyxor, strumpor, dubbla täcken samt två taxar som låg som nybakade limpor under täcket och jag frös ändå så att det tog hundra år innan jag somnade. OCH DÅ ÄR JAG INTE ENS SPECIELLT FRUSEN AV MIG.

Status idag: skör. Nu ska det tydligen bli lite mildare mot slutet av veckan. Tack för det och dra åt helvete, kung Bore. We're done  here, om jag får bestämma.

"This place I speak of, is known as the Black Lodge. And I intend to find it."

Inledde jobbveckan med att ha ett Skype-möte. Både älskar och hatar Skype. Älsk på att man slipper resa en massa, som jag hatar, för att ha dessa möten, som tydligen är nödvändiga. Hat på att det i nittionio fall av hundra blir ganska tråkiga möten. Vi har aldrig kameror utan man sitter bara vid sitt skrivbord och pratar rakt ut i luften och vet inte riktigt om de man Skype-ar med sitter och himlar med ögonen och fnissar bakom händerna eller pekar finger åt en när man pratar.

Idag hade vi dessutom ett Skypemöte på dääänsk. Danska kan ju vara svårt att förstå rent allmänt, men idag toppades det av att det var något fel med själva Skype, så ungefär hälften av orden klipptes av på mitten eller bara försvann i ett slow motion-gurglande. Har aldrig förut känt så starkt att jag jobbar i Twin Peaks. Fattas väl bara att Laura Palmer kommer svassande in på mitt kontor och säger att hon ska komma tillbaks om 25 år. På tal om det: helvete vad uppföljaren är dålig. Nu pratar jag alltså om Twin Peaks och inte om jobbet. Har inte orkat se den nya till slut ens en gång, för det kändes som att de första fem avsnitten bara gick ut på att etablera tusen nya karaktärer. Har mest av allt en kraftig känsla av att David Lynch har ägnat de senaste 25 åren åt att utnyttja folk med löftet "du får en biroll i nya Twin Peaks om du gör mig en liten, liten tjänst" och nu är det dags för folk att casha in.  

På jobbet? På jobbet!

TV-serier jag följer just punkt nu

Tänkte att jag måste göra en sammanställning över serier som jag/vi följer. Tack vare alla play- och streamingtjänster som finns så kollar jag nästan aldrig på tv i veckorna utan kör ett massivt uppsamlingsheat till helgen istället. Men bara för att allting alltid finns tillgängligt och för att man inte längre hänger upp en viss  veckodag på ett visst program så verkar det som att det inte går att ha vad man följer i huvudet, ibland får vi liksom sitta och dumstirra ut i luften för att komma på svaret på frågan som lyder: Vad kollar vi egentligen på?

Min tv-lista, utan inbördes ordning:

Bron (Saga! Say no more).

Mandelmanns gård (älskar Gustav och Marie, kanske Marie något mer än Gustav. Eller kanske snarare hur TV4 framställer Gustav, tror inte han är så speedad exakt hela tiden i det verkliga livet faktiskt).

Bonusfamiljen (men herregud vad alla är KLANTIGA HELA TIDEN. Psykologparet, spelade av Ann Petrén och Johan Ulvesson, är bäst).

The Walking Dead (känns som att jag står och harvar och inte kommer vidare, är så DJÄVLA trött på Negan och hans gäng att jag lite har tappat sugen).

Fargo, säsong 3 (inte lika bra som 1 och 2 men fortfarande bättre än filmen).

The Good Doctor (har bara sett första avsnittet. Lite för mycket amerikanskt sjukhussåpa och förutsägbar handling, men jag känner så för Shaun. Får typ moderskänslor och gråtsyndrom så fort han är i bild).

Sveriges Mästerkock (har ingen favorit än, utan tycker mest att alla verkar dryga och störiga utom Lotta (och Simon, men han åkte ju ut nu), men hon känns ju å andra sidan lite väl för mycket åt det labila hållet, vi får väl se hur det utvecklar sig).

Ozark (lite halvseg men duger att kolla på i brist på annat. Saker alla vet men som dom inte fattar i Ozark: tvätta inte pengar åt knarkkarteller. Det går nästan aldrig bra för dom som gör det, det är sen gammalt).

Kockakademin (såg första avsnittet igår och kände att HERREGUD VILKA SPÅNKORGAR DET FINNS. Fattar inte grejen med matlagningstävlingar i allmänhet och varför man ska slå knut på sig själv för att vinna att "få" ett stressigt jobb med pissiga arbetstider och dålig arbetsmiljö i synnerhet. Och den här Jureskog, VEM ÄR HAN? Aldrig hört talas om. "Han har visst gjort en hamburgare åt McDonalds" sa min man. Wow vilken merit då. Hur svårt kan det vara med tanke på att slutresultatet är någon som vilken ungdom utan matlagningsmeriter som helst kan slafsa ihop på mindre än en minut?).

Weeds (började kolla på den i helgen, kanske sist av alla i hela världen. Okej än så länge, men inte mer än så. Man anar ju vartåt det ska barka hän. Saker som man lärt sig av Breaking Bad, Sons of Anarchy med flera: håll inte på och sälj knark. DET GÅR ÅT HELVETE. Kom ihåg var ni hörde det först).

På spåret (är väl kanske ingen tv-serie men ändå ett måste. Förre veckan vrålade jag fram både Quito och Kiruna jättelångt innan någon annan ens kommit på tanken, känner mig som ett djävla GENI)

Game of Thrones (vi ser den för andra gången och det är fan så mycket enklare när man vet vilka alla är. Har sagt det förut och kan säga det igen, det är MINST en släkt för mycket i den serien. Och då dör de ändå som flugor).

Better Things (både gillar och inte gillar den. Gillar karaktärerna och dialogen och miljöerna, men ibland är det ju faktiskt inte mycket till handling).

I-M-P-O-N-E-R-A-N-D-E lista om jag får säga det själv.

Sköldpaddor hela vägen ner

Har läst Sköldpaddor hela vägen ner av John Green, en såkallad ungdomsbok som handlar om Aza som är en vid första anblicken rätt normal tonåring men ju mer man lär känna henne desto mer får man ta del av hennes inre tankar som till största delen handlar om vilka bakterier som kan göra henne sjuk, tankar som styr hennes vardag och som ställer till det för henne när hon försöker leva ett vanligt liv.
Jag fick lite blandade känslor för den här boken. Jag tycker de bitarna som handlar om OCD (Obesessive Compulsive Disorder eller tvångstankar som vi också kan säga) var väldigt välskrivna och kändes realistiska. Jag gillade också att berättelsen lite tog upp hur det kan vara att vara amerikansk tonårstjej utan att det måste vara glassigt och ytligt och handla om skolbalen och cheerleader-grejer, som jag tycker det ofta blir i amerikanska tonårsböcker. Alternativt att folk är fattiga som satan och bor i ghetton eller i trailer parks och det är gängbråk och knark och knivslagsmål till frukost, det är liksom alltid såna ytterligheter. Men den här kändes mer normalt och tänkvärt för den som tror att allt amerikanskt är som i Beverly Hills, för det är det ju faktiskt inte. Det  kan istället vara att man kan ha två föräldrar som jobbar heltid och ändå är det inte självklart att man ska få gå på college eller ens ha råd med en egen dator. Att ens mamma måste gå och jobba fastän hon är förkyld för att alla hennes sjukdagar (de betalda får man väl anta) är slut. Sånt tycker jag känns intressant att läsa om, samt tankeväckande.
Samtidigt tyckte jag att själva berättelsen i sig - som handlar om att Aza och hennes kompis Daisy börjar göra efterforskningar kring en försvunnen miljardär och där det utlovats en belöning på 100 000 dollar - egentligen var ganska tråkig och tog onödigt mycket plats. Plus att det tog nästan hela boken innan man fattade varför den hette som den hette, och sen nämndes det typ ändå bara i förbifarten. Inte så mycket röd tråd som jag tycker man kanske ska ha när bokens titel är lite udda (fast det är väl att haka upp sig på småsaker, men det störde mig). Den här boken får tre tvångstankar av fem möjliga.

Till stallet istället, v5, pt 2

Vi kämpar på med "trappan", jag och Bulldozern, och i fredags kändes det bitvis riktigt bra. Bitvis inte så hemskt bra i och för sig, men det kan man ju välja att bortse från. Problemet med skänkelvikningarna är att Bulldozern är lite för kvick med att gå före med bakdelen och jag är lite för långsam med att parera, och när jag sedan parerar är hon lite för kvick att reagera på det och sedan är vi i regel i slutet av linjen och så är det bara att börja om från början igen. Men IBLAND tycker jag att jag får till det så man får väl leva på de sekunderna. I fredags fick vi dessutom till flera RIKTIGT bra galoppfattningar, varav en där hon riktigt satte in bakdelen under sig så att det kändes som att vi flög (ej så smickrande som det låter för jag var inte riktigt med på den explosiviteten så jag tror man kunde se hela Skåne mellan mig och Bulldozern, men det var ändå häftigt).

Oroväckande dock, att ridläraren såg lite sådär finurlig ut och sa något i stil med att "ja, vi får väl se när jag sätter dig på en annan häst". Jajaja, jag vet att det är utvecklande att rida olika sorters hästar, men jag GILLAR ju min Bulldozer. Aja, vi får väl se vad som händer.

Snödepression

Jaha, där fick väl jag  för att jag nöjdade mig över att det hade varit en grön vinter. IN YOUR FACE, vrålade Kung Bore och daskade ner en decimeter tung blötsnö över mitt kungarike. Fy fan så bittert och deppigt. Nu i veckan som kommer ska det dessutom bli 10-15 minusgrader på nätterna, så det här vita täcket kommer väl att ligga kvar till påsk eller så.

Deppigt var ordet, sa Bull. Och nu är helgen slut och en ny mastig arbetsvecka tornar upp sig som ett oöverstigligt berg. Tycker helt orimligt synd om mig. Igår hade jag dessutom ont i huvudet exakt hela dagen, från det att jag slog upp ögonen till det att jag gick och lade mig på kvällen. Så bortkastat, orkade typ inte göra någonting på hela dagen. Känns som att någon har SNOTT en ledig dag för mig och det känns djupt orättvist. Idag mår jag bra, men har då fått skotta snö och pulsa genom drivor och bli blöt om smalbenen istället för att trippa fram bland vintergäck och snödroppar. Har dessutom fått NOLL gehör för mitt gnäll eftersom alla verkar tycka att det är så härligt och "det blir mycket ljusare". NEJ, DET BLIR DET INTE ALLS. En bajskorv som man målar med vit färg är ändå en bajskorv om ni frågar mig. Over & out från den här härligt positiva människan.

Kille med koll

Igår när jag åkte hem från jobbet så pratades det MELLO på radion. Jag är ju fundamentalt ointresserad av detta fenomen, men slölyssnade ändå mig igenom en intervju med Benjamin Ingrosso och två norska deltagare där de berättade om sina förhoppningar inför lördagens omgång. Sedan frågade radioprataren om Benjamin Ingrosso kände igen låten som spelades och det gjorde han (som ändå är född i en musikerfamilj) inte medan jag (som knappt sett en enda omgång melodifestival sen Carola vann med Främling) pinsamt nog kunde identifiera den som World Wide Web med Nick Borgen efter bara några toner. "Det här är ett bidrag från året då du föddes, 1997", sa radioprataren entusiastiskt till Benjamin Ingrosso. "Jaha, jag trodde det var en äldre låt, från 70-talet eller så", svarade han lika entusiastiskt. Jag har ju glott mig igenom hela säsong 2 av Wahlgrens värld och noterat att det inte direkt verkar vara representanter från Mensa som samlas runt Pernillas köksbord på Lidingö (bland annat skulle de en gång räkna ut vad 80 % av någonting var och klarade inte av det. Är väl i sjuan eller nåt man lär sig räkna procent?).
Ja, men vem som helst med lite hum om verkligheten borde väl kunna räkna ut att en låt som handlar om hur härligt det är med "world wide web" ändå inte kan vara från 70-talet? Men det är klart, de där sena nittiotalisterna tror väl att världens beskaffenhet alltid har inkluderat Google, wifi och mobiltelefoner med mer kapacitet än vad månraketen Eagle hade under kontrollpanelerna. Det är de som ska ta över världen en dag. HERREGUD, säger jag om det.

PS: Mitt snart nioåriga barnbarn får lära sig om källkritik i skolan, så kanske finns det ändå hopp. Själv fick man lära sig att Gustav Vasa fick däng med en brödspade samt gömde sig i ett hölass när han var på flykt undan danskarna och FAN TA DEN SOM IFRÅGASATTE DETTA. Tiderna förändras.